onsdag 14 december 2016

Julstök

Det blir nog inga fler inlägg det här året för min del. Kombinationen allmänt julstök och intensivt skrivande lämnar inte utrymme för så mycket annat, även om det snurrar runt några inlägg i huvudet. Nåväl, ibland måste man inse sina gränser. Önskar er därför en trevlig jul redan nu och hoppas att 2017 blir skrivglädjens år för oss alla. Vi hörs!

lördag 26 november 2016

Att lära känna sin skrivprocess

För knappt ett halvår sedan bestämde jag mig för att ta en paus med mitt huvudsakliga manus och istället ta tag i ett barnmanus som jag hade liggande. Tanken var att jobba med ett kortare manus för att försöka hitta ett arbetssätt som passar mig. Jag har nämligen skrivit på flera olika manus tidigare, men alltid känt att de gått i stå efter de inledande kapitlen. Inte så att idéerna trutit och inte viljan heller egentligen, men jag har känt att jag inte arbetat på ett effektivt sätt. När jag så märkt att arbetet jag lagt ner inte gett resultat har motivationen försvunnit, vilket i sin tur lett till att skrivandet blivit ett måste istället för någonting som gör mitt liv bättre.

Jag har skrivit om detta tidigare, men vad jag kommit fram till är att jag gillar att börja smått och sedan utvidga i omgångar. Det kanske inte verkar som en särskilt omvälvande insikt, men det går stick i stäv med hur jag lärt mig att tänka på skrivandet. Det pratas ju ofta om plotters och pantsers, dvs de som planerar allt i detalj och de som bara hittar på allt eftersom (vad som kallas “fly by the seat of your pants”). Men när dessa båda kategorier diskuteras utgår ändå de flesta från att man sedan sätter sig ner och skriver det där långa första utkastet. Mitt sätt passar inte riktigt in där, för jag gillar att skriva ett mycket kort utkast som mer är som en sorts skiss, och sedan skriva om det gång på gång tills scenerna har blivit fylliga och tempot har förlorat sin stressighet. I våras skrev jag ett inlägg om hur det känns som att färglägga berättelsen och jag tycker fortfarande att det är en bild som passar mig bra.

En trevlig bieffekt av att skriva kortfattat är att det blir väldigt lätt att kvantifiera sina framsteg. Det pratades ordräkning borta hos Skriva läsa leva för ett tag sedan och jag är definitivt en räknare av stora mått. På ett filosofiskt plan är jag egentligen emot denna fixering vid ordmängd eftersom jag tycker det går emot skrivandets själ, men på ett praktiskt plan är det extremt användbart, både som motivation i tunga stunder och som ett sätt att identifiera de kapitel jag behöver arbeta mer med. Kort betyder nämligen ofärdigt för mig. När jag tillbringar mer tid i scenerna lägger jag helt enkelt märke till nya saker. Dock uppenbarar sig detaljerna bara efter hand – jag har väldigt svårt att se hela scenen framför mig på en gång när jag börjar skriva, utan det tar ett tag för mig att skriva mig dit jag vill.

Idag är en lite speciell dag i räknarland eftersom jag just varvat min förra version av manuset, dvs kommit över de 14655 ord som den versionen landade på. Här är en bild hur det stora ögonblicket gestaltade sig i mitt överambitiösa Excel-ark:


Det fattas fortfarande 7000-10000 ord innan den här versionen är färdig, och då kommer manuset fortfarande vara ganska kort även för ett barnmanus (dvs 22000-25000 ord, medan jag föreställer mig att 30000-35000 är mer lagom för en berättelse av den här typen). Om jag hinner vill jag därför gärna jobba igenom manuset en vända till innan lektörsläsningen, men framför allt hoppas jag att lektören kan hjälpa mig se de luckor som fortfarande finns kvar. I och med att jag alltid fastnat på vägen har jag väldigt lite erfarenhet av att jobba med de stora bågarna i ett manus och jag ser extra mycket fram emot att få respons på just den delen av skrivandet.

Att byta till ett mer lätthanterligt manus har alltså visat sig vara en god idé för mig. Även om min skrivtakt fortfarande är måttlig har jag aldrig skrivit så här mycket och regelbundet som jag gör nu. Jag tror det beror på att jag har dels har en bättre överblick och dels att jag inte pressar mig själv att skriva detaljerat på de ställen där jag ännu inte kan se detaljerna.

Och nu: tillbaka till skrivandet.

lördag 19 november 2016

Skrivhelg!

Jag trodde att jag skulle behöva jobba i helgen, men så blev det INTE. Så nu har jag en helt oplanerad helg, hurra! Dags att ta igen all den skrivtid som gick förlorad under veckan pga lite av varje. Ska försöka hinna läsa igenom alla mina favoritbloggar också för att se vad ni sysslat med sedan sist, men det får bli senare ikväll när jag hunnit få ur mig lite mer text. Vi hörs!

lördag 29 oktober 2016

Sapiens av Yuval Noah Harari

Detta är en bok jag rekommenderar till alla som skriver om andra världar (fantasy, scifi, historiskt…). Så, nu fick jag det sagt, och jag ville säga det tidigt, för jag har en känsla av att många av dem som skulle kunna falla för den här boken kanske inte alls känner sig lockade till att börja med.

Sapiens är ett försök att trycka ihop hela mänsklighetens historia till en enda (lättläst) bok. Harari börjar med jägare-samlare och slutar med att spekulera kring mänsklighetens framtid (som kanske innehåller cyborger). Att kalla det historiebok är korrekt i viss mening, men samtidigt missvisande. I och med att spannet är så otroligt brett blir urvalet av de fenomen som beskrivs delvis subjektivt och vissa av beskrivningarna väl förenklade. Den som är intresserad av en viss period och plats bör hellre läsa en mer specialiserad bok.

Men grejen med Sapiens är just att den är så otroligt utzoomad. Det den förmedlar är de enorma omvälvningar som vår art har gått igenom de senaste tolvtusen åren (vilket är nästan ingenting ur ett evolutionärt perspektiv), då vi har utvecklat jordbruk, skriftspråk, nya religioner och politiska system. Gång på gång återvänder Harari också till hur våra civilisationer baseras på fiktion, det vill säga att vi som art har en förmåga att sätta vår tillit till konstruktioner som egentligen bara finns i våra hjärnor. t.ex. företag som ju är något mer än bara de lokaler och maskiner som existerar i den fysiska världen. (Vilket gör att mitt bloggnamn nu även fungerar som en kommentar på ett av världshistoriens fundament. Trevligt.)

Det jag särskilt uppskattar är att Harari inte med automatik utgår från att vårt eget sätt att leva är det bästa. Är vi lyckligare nu än på jägar-samlar-tiden? Inte nödvändigtvis — övergången till jordbruk skedde för att jordbrukare var mer framgångsrika, men det är något helt annat än att leva ett gott liv. Han påpekar också att många av de idéer vi ser som självklara (eller som vi åtminstone tycker borde vara självklara) inte alls är det — t.ex. tanken om alla människors lika värde. Ett annat exempel Harari lyfter fram är synen på kunskap. För oss är det självklart att utveckling hänger ihop med att vi förvärvar ny kunskap som kan omsättas till teknologi och medicin. För den som tror på en eller flera gudar som har svar på allt blir sökandet efter kunskap med icke-religiösa medel ett slöseri med tid.

Vilket för mig tillbaka till inledningen. Till viss del handlar ju all nutida litteratur om den nutida världen, även om den utspelar sig någon annanstans. Men något jag tänker på när jag läser böcker som behandlar andra civilisationer (i vid bemärkelse) är hur ofta “de godas” värderingar överensstämmer till punkt och pricka med våra egna. Jag tycker helt enkelt inte att det är trovärdigt. Och jo, det finns naturligtvis en poäng med att ha åtminstone en person som läsarna kan relatera till, men inte till priset av att den karaktärens världssyn verkar ha växt fram i ett vakuum. Nu menar jag naturligtvis inte alls att vi kollektivt ska sätta oss ner och skriva romaner som förkastar alla människors lika värde eller vikten av kunskap. Däremot tror jag att vi har mycket att vinna på att ha ett perspektiv till den civilisation vi själva lever i, både för vår egen del och när vi skapar nya världar eller använder oss av dem som redan funnits.

Jag har egentligen mer att säga, men mitt manus kallar, så jag avslutar bara med att upprepa min läsrekommendation. Kanske håller jag inte med Harari om exakt allt. Kanske skulle jag varit mer kritisk om jag läst boken på papper istället för att lyssnat på den som dansk ljudbok (lång historia, började lyssna av misstag och blev fast). Allt jag kan säga är att de femton lyssningstimmarna lett till minst lika många tanke- och diskussionstimmar och en vilja att utmana mig själv mer i mitt skrivande.

Finns i svensk översättning.

söndag 23 oktober 2016

Bokmässan i Frankfurt!

Ett litet uppehåll från skrivandet blev det denna helg då jag tog tåget till Frankfurt för att besöka världens största bokmässa. Och jo, den är STOR! Alltså helt enormt stor. Fyra gigantiska mässhallar med flera våningar som ligger runt ett jättetorg. Mina ben är totalt slut av allt vandrande, fastän jag bara var där lördag/söndag, dvs de dagar då allmänheten är välkommen.

Till min förvåning var mässan i Frankfurt ganska annorlunda mot den i Göteborg:
  • Medan seminarierna är minst halva grejen med Göteborg, var det ganska ont om seminarier här. De som ändå hölls var mer av typen “korta intervjuer med några som vunnit ett pris”. Lite synd, men jag gissar att det beror på att mässan är mer till för branschfolk som vill köpa och sälja internationella rättigheter än som kulturevenemang i sig.
  • Samtidigt ska sägas att de seminarier som fanns var gratis. För två mässdagar låg det totala inträdet på 28 euro. Det hade inte räckt långt i Göteborg.
  • En annan rolig sak var det enorma internationella utbudet. Sverige fanns representerat så klart och jag uppskattade att få bläddra i några nyutkomna svenska titlar som jag bara läst om på bloggar förut. Som språknörd var det också en upplevelse att få vandra runt bland böcker på så oerhört många språk.
  • Trots storleken, var mässan extremt välorganiserad. Biljettkontroll och genomgång av väskan tog bara några minuter och trots mitt dåliga lokalsinne kom jag inte vilse en enda gång tack vare det extremt tydliga skyltandet. Även matmässigt tycker jag att Frankfurt var snäppet bättre än Göteborg, åtminstone när det gäller snabbhet och tillgång på sittplatser. Själva maten var kanske inte det roligaste jag satt i mig. 
  • En annan skillnad mot Göteborg var den stora andelen cosplayers, dvs personer som klär ut sig till olika karaktärer. Personligen tycker jag det verkar rätt opraktiskt att gå runt på mässa i full utstyrsel, men så länge jag själv får gå i mina vanliga bekväma kläder tycker jag att det är väldigt trevligt med alla dessa kostymer.
Temat i år var Flandern och Nederländerna, och den författare jag fick mest lust att läsa var Aline Sax. Hon gav ut sin första roman som femtonåring (så här ligger man lite efter i planeringen!) och har sedan dess doktorerat i historia, samt skrivit flera historiska romaner för unga. Hon pratade om sin roman Het meisje en de soldaat (Flickan och soldaten), om vänskapen mellan en afrikansk soldat och en blind belgisk flicka under andra världskriget. Aline Sax berättade att hon valde att låta flickan vara blind för att hon redan visste hur kriget såg ut från alla fotografier, men ville utforska hur det luktade, lät och kändes. Enligt Wikipedia har Sax översatts till svenska, men jag har inte lyckats hitta hennes böcker någonstans. Synd, men jag fortsätter hålla utkik.

Nyfiken blev jag även på Kristina Gehrmanns grafiska roman i tre delar, Im Eisland (I Islandet), om sir John Franklins misslyckade expedition för att utforska Nordvästpassagen. Kanske något för alla dem som läst Bea Uusmas Expeditionen? Kan inte föreställa mig annat än att den kommer översättas till svenska så småningom, särskilt som den just belönats med ungdomsbokspriset Deutscher Jugendliteraturpreis i kategorin för fackböcker.

Det har varit en intensiv helg och jag åkte faktiskt hem några timmar tidigare än planerat för att jag inte orkade mer. Förmodligen kommer det ta några år innan jag blir sugen på att åka igen, men det var roligt att åtminstone en gång i livet få uppleva denna jättemässa!

Utsikt över en liten del av en av mässhallarna
Svensk närvaro
Thailändska bilderböcker
Finaste montern?


torsdag 20 oktober 2016

På eller av

Alltså jistanes vad det tar emot just nu i skrivandet. Fastän jag dragit ner på allt annat för att kunna ägna mellan en och två timmar åt texten varje dag, växer den bara kanske hundra ord per pass. Det mesta av tiden går åt till att grunna på vad jag egentligen vill med den aktuella scenen, flytta runt textstycken, googla synonymer och försöka undvika att gå i de allra mest uppenbara fällorna. De första 3000 orden gick extremt mycket lättare (om än långsamt de också), men nu har jag kommit till den första riktigt svaga delen av texten. Ett parti som jag bara hastade igenom förut och där jag vet exakt vad som måste hända, bara inte hur. Så svårt!

Det är ansträngande, men på ett bra sätt. Jag blir trött av skrivandet, inte skrivandet. Även om jag nog kommer få skriva om just den här scenen ett par gånger till, så vet jag att den behövs i någon form och allt det här arbetet kommer därför inte vara bortkastad tid, även om själva orden senare stryks ett efter ett. Dessutom är den en av de delar jag ser mest fram emot att få feedback på, vilket faktiskt hjälper ytterligare med motivationen. Möjligen är mitt sätt inte det bästa sättet att utföra scenen på, men jag vill skriva den här eventuellt suboptimala versionen så bra det bara går för att därmed kunna få mer specifika kommentarer.

Och om jag bara kan kämpa mig igenom det här kapitlet så väntar ett av mina mest genomarbetade scener om hörnet.

torsdag 13 oktober 2016

Säga vad man vill om Nobelpriset men...

Det är ju första året någonsin som man är mer speciell om man inte känner till årets pristagare.

måndag 3 oktober 2016

En fråga om tajming

Nu börjar de dimpa ner i mejlen igen, alla påminnelser om att Nanowrimo börjar om en knapp månad. Jag skulle så gärna vilja vara med i år, men har bestämt mig för att nej, nu flyter det på så bra med manuset att jag inte vill/kan avsätta en hel månad till ett annat projekt. Texten jag arbetar med nu behöver långsam noggrannhet och inte något tjofadderittan hej vad det går. Jag är helt enkelt i fel skrivfas för att det ska passa med Nano.

Men nog är det synd, för jag älskar hela idén. Tanken på alla dessa tusentals människor som sitter tillsammans eller på sin kammare och skriver, skriver, skriver (stillsam fråga: hur många koppar te och kaffe dricker den genomsnittliga deltagaren?). Alla knäppa frågor som ställs på deras forum. Känslan av att kunna skriva precis vad som helst. De gånger jag har varit med har varit som små kreativa explosioner, även om jag inte nått målet på 50000 ord varje år.

En kompensation eller kanske snarare ännu en anledning till att jag definitivt inte kan nanowrimera i år är dessutom denna: Jag har preliminärbokat tid hos lektör i början av 2017! En del av mig känner att det är på tok för tidigt och att jag borde slipa på min text i minst ett år till, men en annan del känner att va fasen, kör på bara. Det är kanske just nu jag behöver den här responsen innan jag lagt ett helt år till på en text med fundamentala brister. Jag har precis läst klart genomskrivning två och även om det är ett platt manus där mycket fattas, så tycker jag att det går att se ganska tydligt vad jag försöker åstadkomma. Nu har jag tre-fyra månader på mig att fylla igen de luckor jag själv identifierat och sedan är jag redo för respons.

lördag 1 oktober 2016

Writing Children's Fiction av Yvonne Coppard och Linda Newbery

Den här boken har jag läst så att du slipper. Eller nä, nu är jag kanske onödigt taskig för Writing Children’s Fiction är ju inte uppenbart dålig i meningen att den ger tveksamma råd. Den är bara lite… tråkig? Det förvånar mig att en bok om barnlitteratur - det färggladaste som finns? – kan vara så grå och neutral. Till skillnad från de flesta andra böcker om skrivande jag läst ger den här mig inte alls lust att kavla upp ärmarna och sätta igång med tio nya projekt samtidigt. Det finns inget oväntat, inget som inspirerar, inte ens något som gör mig arg.

Ett exempel på råd de ger: Skriv inte om verkliga människor i din närhet. Nähä. Jag håller ju med dem till viss del – själv brukar jag inte basera mina karaktärer på familj och vänner, men jag kan tänka mig att det kan vara begränsande och att man inte vågar ta historien dit man verkligen vill (och sedan finns det så klart även ett moraliskt perspektiv när det gäller att skriva om människor som inte bett om att bli skildrade). MEN för det första finns det ju massor med helt eller delvis självbiografiska böcker (där fler verkliga personer än författaren kan finnas med) och för det andra tror jag att det ofta kan vara en fördel att föreställa sig hur ett närstående barn i en viss ålder skulle reagera i en viss situation. Åtminstone önskar jag att jag hade tillgång till en person som liknade min huvudkaraktär och som jag kunde observera lite i smyg. 

Men detta diskuteras inte alls och det är synd tycker jag. För det är ju inte en punktlista med råd jag vill åt utan inspirerande exempel på hur man kan göra. Vad som funkar och vad som inte gör det. Har de t.ex. några tips på hur man kan ta ett karaktärsdrag hos någon man känner och sedan skapa en helt ny karaktär utifrån det? Eller kanske blanda särdrag från flera personer? Och vad tycker de egentligen om (själv)biografiska barnböcker? Har de några bra exempel? Finns det fall de tycker gick över gränsen?

Det får vi aldrig veta.

Ämne efter ämne avhandlas på det här ytliga viset. När jag så når sidan 222 och äntligen kan gå vidare med mitt liv är den sammanfattande känslan: Var det här allt?

onsdag 28 september 2016

Genomskrivning två är färdig!

Jag tycker inte att textmassan jag åstadkommit förtjänar att kallas ett utkast – möjligen ett utkast till ett utkast? – och det är därför jag fastnat för det mindre dramatiska ordet genomskrivning. Mitt fokus har inte varit på att producera text, utan jag har sett på skrivandet som en hjälp för att utveckla intrigen. Det är helt enkelt lättare för mig att fundera medan jag skriver eftersom jag är mitt inne i den aktuella scenen istället för att se på den utifrån. Om jag i slutändan slänger 99% av det jag har knåpat ihop i det här skedet så gör det inte så mycket.

En och en halv månad tog det att ta sig igenom berättelsen från början till slut den här gången och mycket har möblerats om på vägen. Genomskrivning ett landade på 15000 ord och tvåan är ungefär lika lång, men full med fotnoter om saker jag vill lägga till eller kolla upp. Ursprungligen hade jag tänkt ägna den här omgången åt att fylla på med gestaltning, men när jag tog mig an texten kände jag att där fanns en del mer grundläggande strukturproblem jag ville ordna upp först, framför allt gällande upplösningen. Nu är jag ganska nöjd med hur berättelsen slutar och hoppas att vetskapen om vart det hela är på väg ska hjälpa mig även med de inledande kapitlen. 

Nästa steg blir att skriva ut hela rasket och gå igenom noga med överstrykningspennor i olika färger för det som ska behållas, utvecklas eller slängas. Undertecknad har ju en stor svaghet för allt som kan köpas i en pappershandel (hej anteckningsböcker! hej klistermärken!), så det här steget är mer en pennbaserad belöning åt mig själv än en strikt nödvändighet.

Och om en vecka eller så är det dags att inleda genomskrivning tre! Eller kanske att jag vågar kalla det utkast ett den här gången?

söndag 18 september 2016

The Raven Boys av Maggie Stiefvater

Jag började läsa första delen i Maggie Stiefvaters urban fantasy-serie The Raven Cycle efter att Linda gav den ett jublande omdöme. Och den är bra, det måste jag säga, men den gav mig inte samma svindlande upplevelse som Linda fick. I vanliga fall brukar jag i dessa situationer bara låta det passera och inte föra boken på tal om inte den som rekommenderat den ber om min åsikt. Men jag vill ju diskutera Raven Boys. Att tänka kring vad det var som gjorde den bra och inte fantastisk för just mig, och tvärtom för Linda, är just en sådan sak som jag tror kan bidra till förståelsen av egna och andras texter.

Allra först vill jag säga det igen – The Raven Boys är bra i en objektiv mening. Den är välskriven, välstrukturerad, välplanerad. Stiefvater följer de klassiska skrivråden till punkt och pricka. Till exempel det där med att börja sin roman med en mening som fångar läsaren? Stiefvater vet vad hon gör och börjar med: “Blue Sargent had forgotten how many times she’d been told that she would kill her true love.” BAM! Men perfektionen går nästan överstyr. Jag kunde inte undgå att känna mig lite… manipulerad. Lite samma känsla som när amerikanska teveserier är så tydligt optimerade för att hålla kvar tittaren med hjälp av cliffhangers. Hela skapelsen kändes uttänkt på ett sätt som gjorde det svårt för mig att riktigt engagera mig och faktiskt tog det nästan 200 sidor innan det släppte.

Punkt två på listan över saker som inte riktigt funkade för mig är huvudpersonen Blue. För att vara ärlig har jag ofta svårt för tonåriga karaktärer och det gällde även när jag själv var tonåring. Blue är skriven för igenkänning. Hon är en normal person i ett hushåll fullt med övernaturliga förmågor och hon är också normal i förhållande till de privilegierade studenterna från Aglionby, som till skillnad från henne knappast behöver arbeta extra efter skolan. Men jag känner inte igen mig. Eller viktigare, jag tycker inte särskilt bra om henne, trots att hon så uppenbart är den person det är meningen att jag ska tycka om.

Tredje “problemet” är tempot. Med tanke på hur mycket som ändå händer är det förvånansvärt hur extremt långsamt berättelsen framskrider. Romanen känns som en lång prolog. Om jag jämför med t.ex. Engelfors-trilogin där jag läste så att jag nästan blev andfådd, är Raven Boys en maklig promenad, åtminstone första halvan. Jag saknar spralligheten. Kanske hänger det också ihop med det ständiga rådet “show don’t tell”. Det är nästan alltid en god idé, men när allt, allt, allt disciplinerat ska redovisas tar det ibland onödigt lång tid att komma till nästa vändning.

Nu låter det visst ändå som att jag sågar Stiefvater. Återigen, nej, nej, nej, det är verkligen inte min mening. Jag kan gott tänka mig att läsa de andra böckerna i serien. Jag litar på Stiefvater och vet att hon kan ro igen sin romancykel på ett högst kompetent sätt. Jag vill också poängtera att alla dessa tre punkter jag nämnt handlar om val där det inte finns något rätt eller fel. Stiefvater valde annorlunda än jag skulle gjort, men hon är världsberömd författare medan jag sitter här med mitt halvfärdiga manus som kanske aldrig blir mer än en tumme, så förmodligen är hennes sätt bättre än mitt.

Men det jag tar med mig från The Raven Boys är att det inte är så här jag vill skriva. Jag föredrar serier där delarna kan stå för sig själv. Jag gillar färgsprakande magi och sagokänsla. Cirkus snarare än precisionsinriktad gymnastik. Det här är inte min stil.

(Förlåt Linda).

Hösten är här!

Temperaturen föll från 32 till 22 grader på bara två dagar. Det regnar. Jag är lycklig.

lördag 10 september 2016

Jag har blivit med ljudbok

Det har varit svårt att hinna med bloggen på sistone. Skrivandet har första prioritet och suger upp den lilla tid jag har hemma. Det kommer nämligen att bli så att jag flyttar till Danmark nästa sommar (SÅ roligt på SÅ många plan) och det är helt enkelt en hel del på jobbet som ska hinnas klart innan dess samtidigt som jag börjar planera för framtiden. Det rullar på bra, men något måste ändå ge vika och därför får det bli halvfart i bloggvärlden ett tag framöver.

Nu har jag därför följande “problem”:
1. Behöver lättsam underhållning för att koppla bort jobbet ibland.
2. Måste lära mig danska.
3. Vill studera fler böcker för barn och ungdomar för att växa i mitt skrivande.

Den fantastiska lösningen som slog mig häromdagen: Barnböcker från danska Storytel!

Hittills har jag lyssnat på en enda bok, men det går faktiskt över förväntan att förstå vad som sägs. Uppläsaren artikulerar definitivt tydligare än danskar i min närhet, haha.

Boken jag valde var Peter Plys og hans venner, dvs Nalle Puh. Och alltså, jisses, så bra den är. Karaktärerna blir tydliga med små medel och jag gillar också hur de är lite självupptagna ibland, men samtidigt mycket generösa. Även efter att nostalgin är borträknad är det helt fantastiska små historier Milne skrev ihop.

lördag 27 augusti 2016

Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang

Jag önskar att jag kunde vara odelat positiv till Hönan som drömde om att flyga, en vuxensaga av koreanska Sun-Mi Hwang. Hönan representerar nämligen mycket av det jag kan tycka saknas i svensk bokutgivning, särskilt när det gäller pocket, som är det jag helst köper. Det är SVÅRT att hitta översatta böcker av icke engelskspråkiga författare. Jag tror till exempel att detta är första gången jag läser en koreansk bok. Dessutom står den avskalade sagan om en höna som längtar efter att få ruva på ett eget ägg i kontrast till den strömlinjeformade action som kännetecknar många bästsäljare. Inget ont om dem, men det är uppfriskande när inte alla berättelser är stöpta i samma form. (För övrigt tycker jag att essensen av Hwangs roman är perfekt fångat i omslaget av Brianna Harden).

Jag måste också säga att författaren verkar sympatisk. När hon var liten var hennes familj så fattig att de inte hade råd att låta henne gå i skolan, men ändå lyckades hon skaffa sig en utbildning och arbetar nu som litteraturprofessor. Hur kan man inte beundra en sådan människa? Hwang har i intervjuer sagt att Hönan som drömde om att flyga egentligen handlar om hennes egen far och hans svåra liv i fattigdom.

Men det som gör att jag ändå blev besviken är det svajiga språket. Jag vet inte om skulden ska läggas på författaren eller den engelska översättaren eller den svenska – kanske ska den inte läggas någonstans alls, för det kan vara jag som är mossig – men för mig hör ord som “wow” och “supergullig” helt enkelt inte hemma i den här typen av berättelse. Möjligen är de tänkta att ge en modern framtoning, men de bryter stilistiskt med de mer konservativa ordvalen i andra delar av texten och gjorde flera gånger att jag “halkade ur” upplevelsen.

Med ett mer poetiskt språk hade jag räknat denna söta lilla berättelse som en fullträff, men det blev den tyvärr inte nu.

söndag 21 augusti 2016

Realistiska målsättningar

Det här inlägget är allra mest en påminnelse till mig själv. Just nu går skrivandet riktigt bra, men jag vet att det inte alltid kommer vara så och då hoppas jag att jag tänker tillbaka på det jag skriver nu och försöker tillämpa det igen. Här kommer det:

Det viktigaste för att skapa en daglig rutin är att bestämma sig för ett lagom ambitiöst mål.

Jag vet inte hur många gånger jag läst att 1000 ord om dagen är en bra målsättning. Senast jag såg det var igår. Och som jag har försökt. Och som jag har gett upp. För mig är 1000 ord en bra eller mycket bra skrivdag, absolut inte en genomsnittlig.

Men det jag har insett är att ett bra skrivmål inte bör baseras på en förhoppning om perfekta förutsättningar. Mycket bättre är att avgöra lägstanivån – vad kan jag åstadkomma på en dålig (men inte katastrofal) dag? Vad orkar jag skriva de dagar jag helt saknar motivation?

När jag flödesskrev mitt utkast i juni/juli var den siffran 500 ord om dagen. Det lyckades jag uppnå nästan alla dagar, även om kvaliteten skiftade betänkligt beroende på inspirationen. Nu när jag renskriver och fixar till texten har jag sänkt nivån till 300 ord för att jag vill fokusera på kvalitet över kvantitet. Också viktigt: När jag uppnått målet slutar jag för dagen, oavsett om jag känner att det finns mer att ge.

Löjligt lite, eller hur? Med 300 ord om dagen tar det ju evigheter att komma någonstans, även i ett relativt kort barnmanus som det jag skriver på. Och varför inte fortsätta förbi målet om inspirationen är där?

Svaret är att jag vet vad som händer nästföljande dag. Jag vaknar skrivtrött, utan idéer och tycker att jag kan skriva mindre för att jag var så duktig igår. Ytterligare en dag senare säger jag till mig själv att jag kan hoppa över skrivandet helt och ta igen det på helgen. Vilket jag naturligtvis inte gör.

Så istället: En daglig dos på 300. Kanske kommer jag höja den i framtiden när min skrivkondition ökat och om/när jag har en livssituation där jag kan frigöra mer tid till skrivandet, men det är något jag får ta ställning till då. Just nu är det en alldeles lagom daglig uppgift och det är förunderligt hur snabbt 300 futtiga ord läggs på hög och blir en ordentlig textmassa. Och lika förunderligt är hur extremt många klistermärken det går åt under den här processen. Dags att köpa nya.

torsdag 18 augusti 2016

Anyone but Ivy Pocket av Caleb Krisp

Första boken om Ivy Pocket blev en U-formad upplevelse. Först var jag begeistrad - den viktorianska kammarjungfrun med snedvriden självbild är lätt att om inte direkt tycka om, så åtminstone roas av. Efter ett tag började det dock gå på tomgång. Språket som först kändes rappt och roligt blev snarare tröttsamt. Hur många gånger kan någon utbrista "Claptrap!" innan det blir fånigt? Och varför kallar Ivy Pocket alla för "dear"? 

Men så vände det igen och blev ganska intressant ändå. Den största förändringen gällde karaktärsutvecklingen. I första halvan av boken händer förvisso en hel del – Ivy får i uppgift att leverera en dyrbar och mystisk juvel till en ung rik flicka och därefter mördas damen som gav henne uppdraget – men Ivy själv ändrar sig inte. Tvärtom är hon ganska platt och hennes främsta karaktärsdrag, oförmågan att analysera sitt eget beteende, utnyttjas bara till komiska poänger när hon själv tror sig vara omtyckt och hjälpsam, men egentligen för kaos med sig vart hon går. 

Halvvägs igenom börjar dock Ivy visa sig vara en aning mer komplex. Inte mycket, men tillräckligt för att hon ska lämna det endimensionella och börja bli mänsklig. Hennes saknad efter sin mamma (hon är föräldralös) får till exempel mer plats. Dessutom breddas handlingen och världen på ett bra sätt som får mig att överväga att kanske läsa andra boken i serien ändå. Inte toppbetyg till Ivy, men bra mysläsning en regnig sommardag.

tisdag 16 augusti 2016

Danske favoritter

En för mig mycket, mycket välkommen utmaning anordnas idag av Ulrica på Kulturkollo. Hon vill nämligen se en lista över allt det bästa Kulturdanmark har att erbjuda. Och jag, som har dansk pojkvän och gör tafatta försök att lära mig språket kan inte göra annat än tacka för denna möjlighet att hitta nya vägar in i livet på danska.

1. Min bästa danska författare/bok

Jag var mycket förtjust i den norsk-danska släktkrönikan Hundhuvud av Morten Ramsland. Har läst ännu en roman av honom, uppväxtskildringen Sumobröder (skrev om den här) som också var bra, men kanske inte riktigt på samma nivå. En annan favorit är Erling Jepsens Konsten att gråta i kör, även den skriven ur en ung pojkes perspektiv, där läsaren ser en mycket mörkare verklighet än vad berättaren uppfattar (skrev om den här).

2. Min bästa danska film

I Sorte kugler möter vi den stressade och extremt otrevlige mäklaren Alex Klein, som är med om en bilolycka och svävar mellan liv och död. Han har en chans att överleva om han vinner en absurd efter-döden-gameshow där han får se konsekvenserna av sina livsval. Lite fånig men ändå väldigt charmig film. Huvudrollsinnehavaren Anders Matthesen ligger även bakom den helt osannolikt danska julkalendern Jul på Vesterbro.

3. Min bästa danska TV-serie
Räknas ett matprogram? Jag är förtjust i Spise med Price (visas även på svensk TV, tror jag), som ger en utmärkt inblick i det danska sinnelaget. Två danska bröder lagar mat med smör, mer smör och sedan ännu mer smör. Ofta går något snett, men de tar explosioner och andra misslyckanden med ro och lyckas alltid lappa ihop det på slutet.

4. Mitt bästa danska kulturtips (kan vara vad som helst som du gillar t.ex. musik, mat, konst, en plats, en person)
Lite oväntat har sköldpaddan en central plats i det danska köket. Rätten Forloren skildpadde (en imitation av sköldpaddssoppa) består av oxkött, köttbullar och fiskbullar i sherrysås och serveras för säkerhets skull med ett extra proteintillskott i form av kokta ägg. Till efterrätt rekommenderas Toms delikata chokladsköldpaddor med karamell- och romfyllning.

söndag 14 augusti 2016

Världen av i går av Stefan Zweig

Min intressantaste läsupplevelse 2016 kan jag utnämna redan nu – Stefans Zweigs Världen av i går: en europés minnen.

Zweig (1881-1942) växte upp under bekväma förhållanden i Wien, då en av två huvudstäder i dubbelmonarkin Österrike-Ungern, och fick redan som barn träffa storheter som tonsättaren Johannes Brahms. Som författare var Zweig enormt framgångsrik och lästes världen över, tills allt plötsligt tog en abrupt vändning. Efter att Hitler kom till makten förbjöds och brändes hans böcker eftersom han var jude, och Zweig flydde först till England, sedan USA och slutligen Brasilien, där han tillsammans med sin hustru begick självmord 1942, dagen efter att ha färdigställt Världen av i går.

Även om verket beskrivs som en självbiografi skulle jag hellre vilja kalla det en biografi över Europa, sett genom Zweigs ögon. Zweigs privatliv blir det inte mycket sagt om och hans två äktenskap skymtar bara förbi i bisatser. Det är Europa som är huvudpersonen, och vem är bättre lämpad att berätta om den än den internationellt sinnade pacifisten som odlade bekantskaper med sin tids främsta kulturpersonligheter (även svenska Ellen Key får vara med på ett mycket litet hörn). Anekdoterna om vänner och bekanta som Maksim Gorkij, Arturo Toscanini och Sigmund Freud staplas på hög. Ibland undrar jag om Zweig kände en enda människa som inte var geni eller världsberömd.

Zweig börjar sin berättelse i ett Wien där moral står högt i kurs och kvinnor hålls i de stramaste tyglar, samtidigt som det bakom den polerade fasaden finns en blomstrande prostitutionsindustri. Likheterna med det viktorianska London, en miljö som jag är mer bekant med genom litteraturen, är slående. Det är en trygg värld, åtminstone för litteraturintresserade skolgossar som Zweig, men stabiliteten är en illusion. Under sin livstid får Zweig uppleva två världskrig och se sitt stolta hemland reduceras till den lilla skarvbiten Österrike och sedan till ingenting alls efter anslutningen till Nazityskland. Men även om det är svårt att hitta en ljusning i det totala mörker som rådde i Europa under Hitlers tid är Världen av igår inte enbart en nostalgisk tillbakablick. Sitt gamla dammiga hemland Österrike-Ungern verkar Zweig inte sakna och han lyfter fram de moderna idealen där unga kvinnor och män kan umgås som jämlikar som en högst positiv förändring.

Att vartenda presenterat faktum är korrekt går nog inte att lita på. Vissa saker har redan korrigerats i fotnoter och personer med djupare historiska insikter än vad jag har kan säkert hitta en del att anmärka på. Zweig påpekar själv att boken skrivits i exil utan tillgång till källmaterial och anteckningar. En del scener och möten känns också väl tillrättalagda för att vara helt trovärdiga. Men vem läser Världen av igår som enbart en lista på historiska händelser? Det Zweig fångar är tidsandan och den oändliga sorgen i att se Europa slitas sönder. Och samtidigt kan man som läsare inte undgå att fråga: Hade Zweig kunnat göra mer? Han återkommer gång på gång till sin egen förmåga till klarsynthet i grumliga tider. Han såg vad som var på väg att ske, men kände sig maktlös inför att förändra det. Hade han kunnat utnyttja sin ställning som författare med enorm internationell läsekrets för att ta kraftigare motstånd från den framväxande nationalsocialismen? Hade han kunnat göra skillnad? Och vilken skillnad kan vi göra i vår tid?

Detta är en allvarlig bok, men den är alls inte tungläst. Zweigs prosa flyter framåt i en stadig ström utan att jag som läsare behöver en enda av de där små andningspauserna som ibland är nödvändiga för orka med läsande av det mer seriösa slaget. En solklar rekommendation till var och en som har det minsta uns av intresse för historiska skeenden.

lördag 13 augusti 2016

Skämskudde (och dagens Kehlmann)

Vilken rolig bokbloggsjerka Annika har ordnat den här helgen:

Finns det en karaktär som du tycker är pinsam på ett eller annat sätt men som du ändå inte kan undgå att läsa mer om? Vem i så fall? Om du inte kommer på en karaktär så kanske du ändå har läst en bok som du upplevde vara i pinsammaste laget? Berätta, och du vet ju att det endast är fantasin som sätter gränser!

En skämskudde av allra bästa sort tilldelar jag härmed Lena Anderssons skapelse Ester Nilsson i Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar. För nog vred jag på mig i läsfåtöljen åt Esters ständiga kärlekslängtan och klängiga relationer. Varför inser människan inte att hon aldrig kommer att få den här mannen att älska henne? Men Esters pinsamhet är så intressant, för vem är det som bestämt att man måste vara sval? Varför är det en svaghet att vilja bli älskad? Skildringen av Ester är som ett koncentrat av känslor jag (och jag gissar de flesta?) brottats med i våra mindre smickrande stunder. Lena Andersson är verkligen en mästare på att utmana sina läsare genom att skriva om det obekväma. Dessutom är Ester speciell för att hon blir pinsam genom sin totala uppriktighet, istället för det vanligare greppet i pinsamhetsgenren: det pompösa sinnelaget.

Vilket osökt för mig till skämskudde nummer två, för detta vore ju inte Daniel Kehlmanns svenska fanblogg nummer ett om jag inte även fick med Jag och Kaminski på ett hörn. Den äregiriga konstkritikern Sebastian Zöllner är en så självupptagen och otrevlig huvudperson att min kära bloggkollega Eva rapporterade att hon fick nog och inte kunde läsa klart. Själv tyckte att Zöllner (i samspel med den lika självupptagna målaren han vill skriva en biografi om) var plågsam men underhållande, vilket möjligen ger en oroande inblick i min egen personlighet.

Nu ser jag fram emot att få tips på nya karaktärer med bristande självinsikt (för just oförmågan att se sig själv utifrån är själva grunden i pinsamheten tror jag). Detta inte minst i studiesyfte, för i mitt egna skrivande dyker det alltsom oftast upp karaktärer av den här typen (återigen, vad säger detta om mig?) och jag vill förvalta dem på bästa sätt.

måndag 8 augusti 2016

Sommarens skrivövning

Jag har haft en helt underbar, avslappnad semester som nu just tagit slut. Fast det gör ingenting, faktiskt. Det är så mycket jag ska hinna med det här året och jag har fått tillbaka motivationen, så nu vill jag bara sätta igång.

Mitt stora privata mål är att skicka iväg mitt manus (det lite mindre av de två) till lektör innan året är slut. Jo, på riktigt. Att sätta de orden på pränt gör mig halvt skräckslagen, men det är skräck av typen berg-och-dalbana, inte gapande avgrund. Nog blir det snålt med tid, men jag är i en fas där jag sporras av att ha en ordentlig deadline (det kan ju slå över och bli skrivkramp, men där är jag inte för tillfället), så nu får det bli så. Jag har börjat tröttna på mina oavslutade projekt (det finns fler än bara de två jag nämnde i förra inlägget) som ligger och dammar här i byrålådorna. Nu vill jag bli färdig!

Under de senaste två veckorna har manuset legat och vilat, men jag ville inte släppa det helt. Därför kom jag på en liten skrivövning som jag ägnat mig åt under korta pauser i semesterfirandet: Jag har valt en karaktär ur berättelsen och skrivit runt 500 ord ur dennas perspektiv. Sex stycken hann jag med, för det var ju ändå semester och jag hade som föresats att enbart skriva de gånger jag verkligen hade lust att göra det.

Det visade sig vara en trevlig uppgift. Vid det här laget känner jag karaktärerna så bra att det inte var några problem att få dem att spotta ur sig orden, men i några fall  tycker jag att min bild av dem blev lite mer nyanserad. Särskilt överraskad blev jag över hur lätt det var att skriva om en karaktär som är central i sin frånvaro och som inte har en enda replik i själva manuset. Men det viktigaste var att det var så himla roligt att bara pyssla lite med en manus-relaterad text utan någon press på att skriva "fint". Kanske är detta en övning som även kan hjälpa ett manus som kört fast?

I min version av den här uppgiften brydde jag mig inte så mycket om själva rösten, utan jag fokuserade mer på karaktärens åsikter och bakgrund, som en minibiografi berättad i första person (även om vissa personer snart lämnade det biografiska för att istället ge syrliga utlåtanden om sina medkaraktärer). Dock skulle jag kunna tänka mig att göra om uppgiften med fokus på uttryckssätt, särskilt för karaktärer som inte får lov att yttra sig så mycket i min “riktiga” text. Ibland behöver jag en startsträcka för att hitta rätt i tonfallet och då kan det vara skönt att kunna skriva fritt utan att tänka på om det passar in i manuset, tänker jag.

Men det får vänta till nästa paus i skrivandet. Nu ska jag hälsa på hos ytterligare två karaktärer innan jag är färdig och sedan börjar den nya omskrivningen. Det gäller att skriva medan pennan är varm...

torsdag 21 juli 2016

Quo vadis, romanprojektet?

Fast jag menar egentligen romanprojekteN. Jag tror inte det har framkommit så bra här på bloggen, men jag har skrivit på två olika manus det senaste året.

Projekt ett är ett kortare fantastikmanus för gruppen 9-12 år. Den stora nyheten på det här området är att jag just (för cirka tio minuter sedan) avslutade en genomskrivning (hurra för mig!!) av berättelsen som landade på ganska exakt 15000 ord. Jag väljer att tänka på det som en genomskrivning snarare än ett första utkast, för det här är en idé som jag burit med mig i många år och de inledande kapitlen finns redan i många olika versioner. Det jag ville fokusera på den här gången var att komma igenom hela historien från början till slut på ganska kort tid för att på styr på handlingen. Andra aspekter av skrivandet (skapa karaktärer, gestaltning, dialog osv) går rätt bra att öva på även i riktigt korta texter tycker jag, men just att få till en bra handling och att ha flyt genom hela berättelsen kräver en längre text (även om min nu inte är jättelång).

Efter semestern tänker jag gå igenom manuset, flytta på de scener som behöver flyttas på och fylla på med gestaltning, vilket jag räknar med kommer få manuset att svälla till åtminstone 30000 ord. När jag gjort det tänker jag skicka texten till lektör för att se hur jag kan förbättra den ytterligare. Jag tycker själv att det är en ganska charmig historia (sååå förtjust i karaktärerna!) och kanske kommer jag att skicka in den till förlag så småningom, men framför allt ser jag det här projektet som en övningsuppgift. Jag håller inte med om påståendet att barnlitteratur skulle vara enklare att skriva än vuxenlitteratur, men däremot är det kortare formatet enklare att hantera. Jag kan kosta på mig att prova olika strategier utan att bli fast i en redigeringsfas som tar flera år.

Projekt två är mer ambitiöst och vänder sig till något äldre läsare. Ju mer jag arbetar med det, desto mer känner jag att det finns material till mer än en roman, vilket är roligt men också gör arbetet mer komplicerat. Jag skrev på det här manuset tidigare under året, men jag kände att tiden inte var riktigt mogen ännu. Dels finns det vissa grundläggande aspekter av min värld som jag inte är helt klar över och som jag inte vill hasta fram, dels kände jag att jag inte hade tillräckligt med skriverfarenhet för att slutföra manuset på ett bra och hyfsat effektivt sätt. Lite för stort, lite för tidigt.

Det var av dessa två anledningar som jag pausade skrivandet och plockade fram projekt ett ur byrålådan istället. Förhoppningsvis kommer lektörsutlåtandet och annan feedback jag får på det manuset att också hjälpa mig med projekt två. Jag har även klurat en del på mitt världsbygge och har en del idéer som jag tror kommer hjälpa mig framåt. Nu när jag har lite distans har jag dessutom hittat tillbaka till känslan att min grundidé är fantastisk och måste förverkligas. Jag tappade bort den när jag harvade och harvade, men hela tiden kände att jag var på fel spår.

Om två manus är den bästa lösningen vet jag inte. Däremot kan jag säga att det är länge sedan jag känt sådan tillförsikt och glädje när det gäller mitt skrivande. Det kommer att bli en rolig skrivhöst! Men först ska jag ta två veckors välbehövlig semester. Glad sommar!

lördag 16 juli 2016

Överträffade förväntningar och grusade förhoppningar

Veckans bokbloggsjerka:
Har du halvt om halvt längtat ihjäl dig efter en bok som till syvende och sist inte alls höll måttet? Vilken i så fall? Eller omvänt, finns det en bok som du var tveksam till men som senare skulle visa sig överträffa alla dina förväntningar?
Jag kom genast att tänka på två böcker av den österrikiska författaren Daniel Glattauer, en i varje kategori.

Inbox (1), eller som den heter på tyska, Gut gegen Nordwind (Bra mot nordvind, mer om det nedan), köpte jag på rekommendation av en trevlig tysk bokhandlare. Jag brukar göra så ibland, be om tips utifrån några vaga kriterier (i detta fall tror jag de var “relativt nyskriven”, “tyskspråkig författare” och “inte deckare”) och se vad jag får. Ibland blir det bra, ibland mindre bra, men duktiga bokhandlare och bibliotekarier besitter ofta en förmåga att överraska med intressanta titlar jag aldrig hade plockat upp på egen hand.

Nu var jag kanske inte helt såld på romanidén “en man och en kvinna som aldrig träffats har en till synes ändlös mejlkonversation”, men ibland ska man ju vidga sina vyer. Och som jag sträckläste! Själva historien är lite smått fånig – jag vet inte ens om jag behöver beskriva den, för visst är det uppenbart vad som händer? Emmi och Leo (som är vuxna, ska sägas) kommer i kontakt av misstag, de börjar mejla varandra och utvecklar en virtuell romans. Över dem hänger den ständiga frågan: Vad händer om de träffas på riktigt? Visst gick det att gissa sig till? Men det var något med dessa två röster… Trots det styrda formatet kändes hela samtalet så livfullt. Det gick inte att sluta läsa.

Så kom uppföljaren ut – Alle sieben Wellen (Var sjunde våg, som inte verkar ha blivit översatt ännu och som kanske inte behöver bli det heller). Jag såg fram emot den! Jag planerade exakt när jag skulle kunna inhandla och läsa den!

Men den föll platt.

Charmen var borta. Kvar var två jobbiga huvudpersoner som jag retade mig på mer och mer. Där första boken var en fantasi blev andra boken verklighet. Allt det där som inte gjorde någonting förut (t.ex. att Emmi var gift) blev plötsligt mycket viktigare när det inte längre bara var på låtsas. Det hade kunnat bli intressant tror jag, men Glattauer klarade inte av tyngden. Det är förresten något jag tycker går igen i andra böcker jag läst av honom också (Darum/Därför om en mördare som vill erkänna men inte blir trodd, och Der Weihnachtshund/Julhunden om en man och en kvinna och en hund i juletid). I Gut gegen Nordwind fick han till det så att tilltalet var precis rätt och jag var beredd att ha överseende med vissa brister i historien. Men utan den rätta glimten i ögat (i pennan?) blir det bara banalt.

Förresten, visst ger Gut gegen Nordwind ett helt annat intryck på svenska, både vad gäller titel och omslag? Den svenska versionen känns mer glad chicklit och den tyska mer psykologisk. Jag skulle förresten gärna vilja bläddra i den svenska översättningen någon gång för att se hur översättaren löste ett visst problem. Emmi och Leo niar nämligen varandra genom i princip hela romanen, på klassiskt tyskt manér. Jag gissar att de duar varandra på svenska, men det gör också att det där ögonblicket när de faktiskt byter från ni till du förlorar sin symbolik. Har någon läst och vet svaret?

söndag 10 juli 2016

Nätternas gräs av Patrick Modiano

Efter några juvenila inlägg om Schlemmerfilet och klistermärken är det dags att höja nivån på bloggen och vad passar väl då bättre än en nobelpristagare? Patrick Modiano, författaren bakom Nätternas gräs och Lilla smycket (som jag skrev om här), fick priset 2014. Finkulturellt så det förslår.

Även om jag tycker att det är roligt att det finns ett litterärt pris med så mycket status och glamour som nobelpriset, så kan det vara svårt att läsa de där nobelpristagarna sedan. Pressen att tycka om och förstå är så stor att det omöjliggör en neutral läsning. Eftersom författaren fått det finaste pris som går att få måste ju all eventuell brist på uppskattning betyda att det är mig det är fel på. Kanske är jag för dum och ytlig för att ta till mig denna högre form av litteratur? Dessutom kan det kännas lite pretentiöst. Är inte nobelprisade romaner något man läser för att bevisa sin intellektuella status, snarare än att få ut någon slags njutning av läsandet? I Modianos fall handlar det ju dessutom om en fransman. En fransk kulturman. Det vet vi ju hur poetiskt högtravande den franska litteraturen är. Jag blir trött innan jag ens börjat.

Så kan jag tänka när jag står där och velar i bokhandeln med en volym i handen. Kanske är jag inte ensam om det. Men om den sortens tankar skulle få någon att avhålla sig från att plocka upp Nätternas gräs vore det otroligt synd för denna stackars någon går miste om en riktig pärla.

I Nätternas gräs ser huvudpersonen Jean tillbaka på en händelserik men förbryllande tid i sitt liv. Med hjälp av sina noteringar i en svart anteckningsbok försöker han reda ut vad det egentligen var som hände. I centrum stod den mystiska Dannie, om det nu var så hon hette, hennes bekanta på hotell Unic och den “otäcka historia” som hon var indragen i.

Det skulle kunna vara fröet till en deckare, men Modiano väljer en annan väg. Åtminstone för mig blir gåtans lösning sekundär. Jo, Jean förstår till slut, men då har gåtan förlorat sin mening.

En nattlig bilfärd, alla lyktor släckta, och trots att man pressade pannan mot rutan hittade man inga orienteringspunkter. Och förresten, brydde man sig egentligen om vart man var på väg? Tjugo år senare färdas man samma sträcka på dagen och ser äntligen alla detaljer i omgivningen. Men vad tjänar det till? Det är för sent, det finns ingen kvar längre.

Alla de där minnesfragmenten man bär med sig, frågor som aldrig besvarats. händelser man förstår betydelsen av först i efterhand. Det finns så mycket ouppklarat, men vinner vi något på att klara upp det? Modiano skildrar med exakthet känslan av att återvända efteråt, när byggnaderna står kvar, men människorna gett sig av. Det är poetiskt (och fint översatt av Anna Säflund-Orstadius), men inte tillkrånglat. Vete tusan om inte Modiano seglat upp som en av mina nya favoritförfattare.

lördag 9 juli 2016

Läser just nu


En somrigt kravlös bokbloggsjerka denna vecka:

Vi kör en superenkel fråga i veckan: vad läser du just nu och vilken bok har du tänkt ta till efter den är utläst?

Jag har alltid flera böcker på gång samtidigt. Ibland läser jag kontinuerligt i allihop, ibland får en av dem ta en paus om de är för krävande eller för lättviktiga eller helt enkelt bara fel för min sinnesstämning just då. Den senaste veckan har jag läst i följande fyra:

På soffbordet ligger Anyone but Ivy Pocket av Caleb Krisp som jag inhandlade på rekommendation av Miss Magic (tack!). En tolvårig kammarjungfru med mytomana drag som får i uppdrag att överlämna ett mystiskt halsband till… Ja, jag orkar inte dra hela handlingen här, men det är viktorianskt, det är överdrivet och det är rätt kul. Lagom ansträngande läsning efter en arbetsvecka som varit rätt bananas.

I handväskan ligger Der Hals der Giraffe/Giraffens hals av Judith Schalansky om en biologilärarinna i forna Östtyskland. Vemodigt och välskrivet om en kvinna som på ytan är extremt rationell och vill förstå hela världen i naturvetenskapliga termer, men där man samtidigt anar en undanträngd sorgsenhet över att livet inte blev som hon ville. Det är första romanen jag läser av Schalansky, men förmodligen inte den sista. Jag är alltid imponerad av författare som lyckas fånga läsaren utan att det egentligen händer så mycket i berättelsen. 

För mina skrivbehov läser jag vidare i Writing Fantasy and Science Fiction som jag redan nämnt flera gånger och har dessutom börjat på Writing Children’s Fiction av Yvonne Coppard och Linda Newbery. Den är lite seg i starten med långa utläggningar om vad barnlitteratur egentligen är, men jag tror den tar sig. Dessa två läser jag några sidor i taget när jag vill få lite nya vinklar på skrivandet.

Det som fattas på min lista är en riktigt bra fackbok. Jag har några som väntar i hyllan, men de är aningen för seriösa för mig i nuläget. Jag får ta tag i dem efter semestern istället när det frigjorts lite diskutrymme i min hjärna.

onsdag 6 juli 2016

Inte alls nödbedd...

…är jag när någon ber mig berätta mer om klistermärkesrevolutionen. Som svar på Evas fråga är här en bild på märkena jag valde ut till mitt nuvarande skrivprojekt. För den som vill prova så rekommenderar jag att köpa ark med många olika motiv, förutsatt att personen i fråga är lika barnslig som jag. Att välja ut dagens motiv ökar nämligen belöningsfaktorn ytterligare.

söndag 3 juli 2016

Mitt allra bästa skrivtips

Det senaste året har jag experimenterat med olika sätt att skriva. Inte vad gäller texten – om någonting så tycker jag att jag verkligen rotat mig i min favoritgenre (fantastik för barn/ungdom). Nej, det jag menar är de yttre och inre förutsättningarna för att kunna skriva långsiktigt och hålla motivationen vid liv.

Till exempel har jag utvärderat hur det fungerar att skriva på olika tider och kommit fram till att morgonen är absolut bäst för mig, trots att jag avskyr att gå upp tidigt. En annan sak är att jag inhandlat bredvidläsning i form av olika böcker om skrivande (till exempel Writing Fantasy and Science Fiction som jag nämnde i ett inlägg ganska nyligen). Dessutom anordnade jag ju min “skrivretreat i hemmet” som hjälpte mig att bli av med en massa tankebråte som hindrade mig från att glädjas åt skrivandet (jag känner faktiskt fortfarande av effekten fastän det var flera månader sedan och tänker anordna en ny nästa gång jag kör fast).

Men detta är inte det bästa. Jag har nämligen påbörjat en ny vana som underlättar mitt skrivande varje dag och som får mig att gå från motvillig till skrivsugen på bara några minuter. Ok, ok, vissa dagar är så klart hopplösa ändå, men jag överdriver inte när jag säger att denna mirakelmetod har 80-85% framgång.

Detta är vad jag gör: Jag har en skrivdagbok (fin! specialinhandlad!) jag skriver i inför varje skrivpass. Och om jag skriver 500 ord får jag ett pris, nämligen ett klistermärke. Visst är det fånigt? Men det funkar så himla bra.

Så här ser mina dagboksanteckningar ut i princip varje dag:

Den 3 juli, 2016
- Ååååh, vad jobbigt. Jag vill verkligen inte skriva. Min historia är så dålig. Allt går fel. Ja ja, jag skriver väl lite nu då, men TRO INTE att jag kommer tycka det är roligt.  
- Nämen hoppsan, där skrev jag visst 500 ord. Klistermärketajm!

Dvs att få skriva ner hur jobbigt allting är gör att jag kan lägga det åt sidan och ägna min tid åt att föra min berättelse framåt istället. Och även om idén med klistermärkena är barnslig, löjlig, etc så ingjuts jag av en viss stolthet när jag bläddrar genom dagboken och ser ett klistermärke på nästan varje sida (jag ger mig själv skrivledigt utan dåligt samvete de dagar jag har besök eller liknande).

Har du något mind trick som fungerar för dig?

lördag 2 juli 2016

Schlemmerfri zon

När två språk har så mycket gemensamt som tyska och svenska är det kanske oundvikligt att det som är normalt på det ena ibland låter lite underligt på det andra. Att tyska butiker till exempel annonserar om sina Knüllerpreise, dvs riktigt låga priser, må därför vara hänt. Etymologiskt går det ju att förstå, via grundbetydelsen “trycka samman”, osv osv.

Men ett tyskt ord kommer jag aldrig någonsin att vänja mig vid. SCHLEMMEN. Säg det högt och långsamt för dig själv och tänk på vilka associationer du får.

Här kommer facit: Det betyder frossa, eller kanske ännu hellre att smörja kråset, för schlemmen i alla sina former är en klar favorit hos reklammakare och receptskrivare. Schlemmerfilet. Schlemmerquark. Schlemmerbrötchen. Schlemmerpfanne.

- Älskling, vad blir det till middag ikväll?
- Slempanna.

Hallonbåtsflyktingen av Miika Nousiainen

Det är ett halvår sedan jag läste ut Hallonbåtsflyktingen – en smått bisarr historia om finnen Mikko som drömmer om att vara svensk. Drömmer är förresten en underdrift. Han är besatt av Sverige och så fullständigt uppslukad av den svenska nationaliteten att han förvandlar sig själv till svensken Mikael. Alltså förvandlar sig totalt. Han fixar allt, svensk barndom, svenska åsikter, svensk familj. 

Är det roligt? Nja. Eller jo. Eller jag vet inte. Grejen med den här boken är att jag fortfarande, efter sex månader, inte har en aning om vad jag tycker om den. Det är inte helt ointressant att läsa om Sverige från utsidan. Vissa av scenerna fastnar, till exempel när Mikko i smyg bandar svenska turister på semester som studiematerial, så att han kan ersätta en av rösterna och öva sig på att föra ett svenskt samtal. Och Miika Nousiainen ska ha cred för att ha tagit en udda idé och genomfört den från början till slut.

Ändå lade jag Hallonbåtsflyktingen ifrån mig flera gånger under läsningen. Den var inte riktigt så gapskrattsfestlig att jag ville läsa vidare på grund av det. Och inte riktigt så realistisk att jag fångades av karaktärerna och ville följa med dem en bit till.

Så kanske inte så bra då? Fast å andra sidan fick den mig att tänka till en del kring svenskhet och om vi fortfarande lever upp till vårt rykte som naiva men uppriktiga världsförbättrare. Har vi kanske blivit mer cyniska med tiden och är det i så fall bra eller dåligt? Och är inte en bok som får en att fundera vidare nästan per definition en bra bok?

Så ni ser. Jag vet varken ut eller in. (Är det kanske min svenskhet som gör att jag inte kan sätta ner foten?) Någon annan som har läst och kom fram till en mer kraftfull slutsats?

söndag 12 juni 2016

Tio lektioner i matlagning av Lotta Lundgren

Visst känns det fel med en kokbok i pocketutgåva? Hade det inte rört sig om Lotta Lundgrens rosade Tio lektioner i matlagning så vette tusan om jag hade slagit till. Men nu är Lundgren en favorit hos mig och dessutom är lättviktiga pocketböcker så föredömligt enkla att stuva ner i en redan knökfull resväska.

Lundgren, ja. För mig var hon den stora behållningen med Historieätarna: hon har en kombination av värme och skärpa som jag gillar. Inte bara mystrevlig, utan med ett sarkastisk stråk som livar upp som en skvätt citron. För som Lundgren skriver: “Mat utan syra är som människor utan humor, man blir liksom aldrig riktigt intresserad.”

Sin kokbok (kanske är matlagningsbok en bättre benämning) har hon delat upp i tio (och ett halvt) kapitel, med namn som “Känslor”, “Verktyg”, “Kött” och “Pengar”. Det är alltså hela matlagningens filosofi samt dess användning i gråtrist vardag som avhandlas. Ganska mycket som ska klämmas in på under 300 sidor, särskilt som åtta av dem ägnas åt att beskriva en räcka gamla pojkvänner i en något bisarr men mycket rolig monolog som mynnar ut i tre efterrättsrecept. Dock flummar det aldrig ut för mycket, utan Lundgren lyckas alltid styra upp det på slutet, på samma sätt som hon räddar det ingående och på gränsen till långrandiga kött-kapitlet med att till slut utbrista att hon är “så fruktansvärt trött på att skriva om lamm nu”.

Mest av allt uppskattar jag Lotta Lundgrens matlagarglädje. Hon är ingen matsnobb utan verkar bara älska att äta och laga mat. Min egen inställning till matlagning är mer av typen nödvändigt ont, men det är svårt att inte bli inspirerad när hon förklarar hur hon tänker när hon sätter ihop en måltid. Över huvud taget är hennes inställning sympatisk – följ inte recept utan sätt ihop några smakar du tycker passar och laga något utefter det. Det är ungefär så jag gör när jag lagar mat också, även om slutresultatet knappast blir lika gott som om Lundgren stod i köket. Men jag tror bestämt att jag ska prova några av smakkombinationerna hon bifogat i en lång lista längst bak i boken och se om dessa lyckas mig bättre. I vilket fall känns det bra mycket roligare än att prickfritt följa recepten i de andra kokböckerna jag har stående på kökshyllan.

söndag 5 juni 2016

Om skrivböcker och genimyter

Ibland upptäcker jag att jag gått och internaliserat en idé jag inte alls håller med om. Till exempel den här:

Författare är ingenting man blir, det är någonting man föds till.

Det vill säga här ska ingen gå och inbilla sig att den kan lära sig att skriva romaner. Antingen kan man eller så kan man INTE. Och högst sannolikt kan man INTE, eftersom Författandet med stort F är förbehållet ett litet antal genier, företrädesvis intellektuella män som skriver om Livet med stort L.

I linje med denna uppfattning har jag länge betraktat böcker som lär ut skrivande som smått suspekta. Hur trist, förutsägbart och formelföljande blir inte det skrivande som lärs ut enligt en mall? Som att måla enligt numrerade fält, fast ännu mer färglöst.

På senare tid har jag dock börjat omvärdera dessa skrivböcker. Jag tror fortfarande inte att det går att plocka upp en Writing for Dummies och producera en kvalitetsroman rakt av. Men som ett komplement till allt det där andra – skriva, skriva om, läsa, läsa om – har jag upptäckt att de är riktigt användbara. Just nu läser jag Writing Fantasy and Science Fiction parallellt med att jag skriver. Vissa delar är relevanta för mig, andra inte, men bara att ha ett pågående samtal (i mitt huvud) om skrivande gör att min skrivhjärna inte fokuserar så ensidigt på avsnittet jag just kört fast i, vilket i sin tur hjälper mig att hitta nya lösningar på mina skrivproblem. (Tänker skriva ett mer utförligt inlägg om den när jag läst klart, men jag läser små stycken i taget, så det dröjer ett tag tills jag är färdig).

Det kanske inte är alla som fungerar som jag. Andra kanske vill ha tyst inne i hjärnan för att kunna höra sina egna tankar och då förstår jag om skrivböcker känns som slöseri med tid, särskilt för dem som redan snappat upp det mesta om grundläggande romanbygge genom det egna läsandet och därmed inte har någon nytta av de mer handfasta råden. Men att kategoriskt avfärda den sorts böcker tycker jag är synd. I mitt fall fungerar min hjärna helt enkelt bättre när den har lite olika tankeprocesser igång samtidigt och då erbjuder skrivböckerna bra material som kan stötas och blötas i bakgrunden. Tur att jag kommit på det nu och kan lämna det där mossiga elittänkandet bakom mig.

lördag 4 juni 2016

Enkät från Kulturkollo om lånade, bytta och fådda böcker

Ingen bokbloggsjerka idag, men som tur är finns det en enkät från Kulturkollo istället. Visserligen några dagar gammal, men bättre sent än aldrig heter det ju.

Hur många biblioteksböcker har du hemlånade just nu?
Noll. Jag har faktiskt inte ens ett bibliotekskort till mitt lokala bibliotek. Oförsvarligt, jag vet. Om jag nu ska försöka mig på en förklaring är det att jag bor i Tyskland och att det inte finns så stort utbud av böcker för mig här. Dock har jag en del lånade böcker från mina föräldrars ganska omfattande boksamling, t.ex. Selma Lagerlöfs Jerusalem som jag borde ta mig an snart. Jag är ett stort Selma-fan och väntar bara på att det rätta tillfället ska infinna sig. Får se om det tyska ösregnet håller i sig…

Vilken var den senaste boken du fick?
Kunsten at græde i kor av Erling Jepsen. Mycket, mycket bra. Skrev om den här.

Vilken var den senaste boken du gav bort?
Det minns jag faktiskt inte, men det är mycket sannolikt att det var den engelska översättningen av antingen Röde Orm av Frans G. Bengtsson eller Utvandrarna av Vilhelm Moberg. Just dessa två tillhör mina absoluta favoriter och eftersom de är så tydligt förankrade i svensk historia tycker jag att de är extra roliga att ge bort till icke-svenska vänner.

Vilken var den senaste boken du bytte till dig och mot vad?
Tror aldrig jag bytt till mig en bok.

Vad läser du just nu och hur fick du tag på den boken?
Jag har alltid några stycken på gång. Just nu är det:
Tio lektioner i matlagning av Lotta Lundgren (svensk bokhandel)
Der Hals der Giraffe av Judith Schalansky (utländsk bokhandel)
How To Write Fantasy and Science Fiction av bl.a. Orson Scott Card (Amazon)

tisdag 31 maj 2016

Utan personligt ansvar av Lena Andersson

Jag hade egentligen nästan bestämt mig för att låta bli, men nu blev det ändå så att jag köpte Utan personligt ansvar på impuls när jag senast befann mig i en svensk bokhandel. Skulle det gå att skriva en uppföljare på Lena Anderssons mästerverk Egenmäktigt förfarande, tänkte jag, och kanske framför allt skulle jag orka med Ester en gång till?

För Ester är som hon är. En hyperintelligent kvinna som försörjer sig på sina filosofiska och konstnärliga texter, men som gång efter annan fastnar i kärlekshistorier som aldrig leder någon vart. Historier som kanske borde leda någonstans i en idealvärld, men Esters problem är att hon resonerar utifrån vad människor borde göra, snarare än vad de faktiskt gör.

I nya romanen heter kärleksobjektet Olof Sten, en gift skådespelare som inledningsvis verkar nästan charmig, men som snart visar sig vara väl bevandrad i konsten att ge precis så mycket som behövs för att hålla intresset vid liv, men aldrig någonsin mer än så. Att skilja sig från hustrun Ebba är honom uteslutet, men i Esters värld borde han vilja det, så hon utgår från att det egentligen är det han vill. Och så rullar det på, år ut och år in. Det är frustrerande och bitvis repetitiv läsning. Kanske hade romanen kunnat vara kortare? Samtidigt är det eviga nötandet själva kärnan i Esters tillvaro. Hon ger upp, kommer tillbaka, ger upp, kommer tillbaka, ända tills jag likt hennes väninna Vera vill få ta en paus från människan Ester.

Därmed inte sagt att jag inte tycker att hon ibland har en poäng. Olof är på inget sätt utan skuld i denna meningslösa dans. Han hade kunnat bestämma sig. Hustrun eller Ester. Men det Ester missar är att han inte har någon anledning att fatta det beslutet. Hon lämnar honom inte. Han kan få båda två utan att betala priset för det. Och därtill missar hon det vi alla vet, men har svårt att leva efter – den enda man kan förändra är sig själv.

Den som endast vill läsa en roman av Andersson gör bäst i att införskaffa Egenmäktigt förfarande (skrev om den här), men som uppföljare är Utan personligt ansvar alls inte dålig. I sina bästa stunder är romanen plågsam på det där extra plågsamma viset när man känner igen sig lite för mycket i vissa situationer.

Men nu räcker det, Ester. Vi går vidare, både du och jag.

söndag 22 maj 2016

Tadaa!!

Till slut tog jag mod till mig och satte igång med att göra om bloggen. Några finjusteringar blir det säkert framöver, men på det stora hela är jag nöjd.

Jag hoppas att allt funkar som det ska även med andra webbläsare osv än de jag testat. Hör gärna av er om ni hittar något skumt, så försöker jag fixa.

Om att (inte) skriva på resande fot

Inte kan jag väl vara den enda som när någon slags dröm om den resande författaren, som knattrar fram sin djuplodande roman på en gammaldags skrivmaskin medan vågorna smeker* en söderhavsstrand.

Men drömmar är drömmar och verklighet är verklighet. Inte nog med att det är tungt att släpa runt på den där skrivmaskinen och att det förmodligen kommer ansamlas både sand och giftiga spindlar i dess innanmäte. Nej, till råga på allt fungerar själva konceptet – att skriva i icke-vardagslivet – så himla dåligt för mig.

 Maj månad är lite bananas det här året, med en massa viktiga saker som krockar och med nödlösningar där jag beger mig direkt från mål A till mål B utan att hinna hem och andas emellan. Tro nu inte att jag tycker synd om mig själv, för det handlar uteslutande om positiva tilldragelser, både i privatlivet och på jobbet. Men trots detta kan jag inte undgå att notera att det hittills blivit skrivet mycket lite, fastän jag släpat med mig anteckningsboken överallt och till och med öppnat den då och då. Min hjärna hänger inte med, det är det som är problemet. När jag har satt mig ner för att skriva tar det en lång stund innan jag lyckas få ner en enda mening och det lilla jag lyckas krysta fram är så torrt och livlöst att all lust bara försvinner.

Så jag har bestämt mig för att göra maj till en undantagsmånad, eller vad som kanske kan kallas en spånamånad. För är det någonting som resor är bra för så är det att observera människor, miljöer och detaljer som kan bli användbara i ett senare skede. Detta passar extra bra efter som en anledning, utöver resandet, till att det råder skrivstiltje just nu är att jag inte är speciellt förtjust i min värld. Den har vissa element jag är nöjd med, men fortfarande saknar den lyster. Kanske är det som fattas allra mest en sammanhängande bakgrundshistoria till att världen blev som den blev. Några nyckelhändelser känner jag redan till, men på många ställen är det suddigt, vilket leder till problem hos några av karaktärerna. Under min pågående omskrivning har det blivit tydligare och tydligare att jag inte vet hur deras vardag ser ut på detaljnivå och vad som är viktigt för dem.

Kanske är det därför inte alls så dumt med ett påtvingat skrivavbrott. Istället för att trötta ut mig genom att trampa vatten, tillåter jag mig att slappna av och låta vattnet bära mig. För det är ju just detta att inte kämpa emot som är hemligheten med att flyta. Och ser man på, bara genom att ligga här och titta upp i himlen har jag fått ett par idéer som jag känner är precis rätt för min berättelse och som jag får det att riktigt värka i bröstet av skrivlust.

* Uuuh, “smeker”. Har svårt för detta ord. Är jag ensam om detta? (Men jag använder det ändå, för jag är en sådan rebell. Ha!)

Bildkälla

tisdag 10 maj 2016

Gästkatten av Takashi Hiraide

Att dela sitt liv med en katt är en särskild form av lycka. Jag, uppvuxen med hund, har upplevt den en gång och jag tänker på den tiden med saknad. En sömnig katt som gonar sig i solen gör varje rum till en mer harmonisk plats. En yster katt som slår efter flugor i luften skänker liv till den gråaste novemberdag. Men katten i fråga var inte min – vi delade bara lägenhet ett tag – och vetskapen om att vår gemenskap bara var tillfällig gav glädjen en ton av vemod.

Samma vemod återfinns i Gästkatten, en kort roman av Takashi Hiraide. Här är det grannens katt, Chibi, som regelbundet hälsar på hos ett ungt par i utkanten av Tokyo. Trots att Chibi vägrar låta sig klappas växer gradvis en relation fram dem emellan och övergår i vad som kanske kan kännetecknas som ett beroende. Samtidigt är de medvetna om att Chibi är just en gästkatt och att de en gång kommer att skiljas från varandra.

Gästkatten är en stillsam berättelse. Jag vänjer mig vid den just så som man vänjer sig vid en katt, långsamt, lite i taget, tills vänskap uppstår. För även om det fanns detaljer som skavde i början, lämnar jag Gästkatten med en känsla av värme. Jag tycker om den poetiska tonen som har något franskt över sig (om jag förstått saken rätt översattes romanen tidigt till franska och nådde stor framgång), jag tycker om de små japanska detaljerna, som att rummens storlek anges i tatamimattor och jag tycker om det lite kantiga språket, som fortfarande (inbillar jag mig) bär spår av originalets japanska.

Det enda jag aldrig riktigt vänjer mig vid är omslaget, vars katt inte alls ser ut så som jag föreställer mig Chibi med sin kritvita päls och sina kimröksfärgade fläckar. Men det må vara hänt.

torsdag 5 maj 2016

The Power of Babel av John McWhorter

Jag har i många år burit runt på en fråga som jag aldrig fått besvarad på ett bra sätt: Varför är språk så komplicerade och var kommer all grammatik ifrån?

Äntligen har jag hittat en bok som faktiskt givit mig ett svar jag är nöjd med. I The Power of Babel går lingvistikprofessorn John McWhorter igenom hur det första urspråket förgrenades till alla de språk vi har idag, vad som händer när nya språk föds, hur de blir allt mer komplicerade, eller - i vissa fall - mindre komplicerade och slutligen, hur vissa språk förtvinar och försvinner.

Fokus ligger på mekanismer istället för katalogiserande. McWhorter ger alltså ingen överblick (mer än i förbigående) över hur de olika språkgrenarna utvecklats genom årens lopp. Däremot ger han exempel från språk världen över för att understryka sina poänger. Jag som till ibland beklagar mig över hur svårt det är att hålla koll på tysk grammatik gläder mig åt att inte behöva tampas med det afrikanska språket fula som har ett genussystem (alltså motsvarigheten till der, das, die) med sexton klasser med massor av varianter på ändelser inom varje klass och en hel massa andra regler som får det att gå runt i skallen. Att den mänskliga hjärnan är kapabel till att producera och hålla ordning på så komplicerade grammatiska strukturer är svindlande. Tydligen finns det indianspråk som även infödda talare inte behärskar fullt ut förrän de är tio år.

Allra intressantast är dock diskussionen av kreolspråk, nya språk som uppkommit ur pidginspråk (förenklade språk som används för att kommunicera i områden med språkkrockar, ofta, men inte alltid, som en konsekvens av kolonisering). Eftersom kreolspråk inte är lika gamla som andra språk innehåller de inte lika mycket konstigheter – de har ännu inte genomgått de gradvis förskjutningar som leder till uppkomsten av böjningar, ordtoner och oregelbundenheter.

Förutom att McWhorter behandlar ett av mina favoritämnen, skriver han dessutom så avslappnat trevligt att det är ett rent nöje bara att vara i hans sällskap. Jag brukar välja något lättläst att ha med mig på bussen medan den tyngre facklitteraturen får vänta till stunder med bättre läsförutsättningar, men McWhorter har hängt med överallt. Jag började till och med ta en långsammare buss för att få mer tid till läsning. Solklart toppbetyg.

onsdag 4 maj 2016

Uppdatering i storleksordningen ny kylskåpsmagnet

Bloggrenoveringen har inletts! Fast eftersom jag faktiskt inte har tid har jag bara gjort en yttepytteförändring som jag funderat på länge. Från och med nu finns en separat sida med en lista över alla böcker jag skrivit om här, så att jag slipper ha en maratonlång etikettlista i högerspalten.

Ruhm av Daniel Kehlmann

“En roman utan huvudperson! Förstår du? Kompositionen, förbindelserna, bågen, men ingen protagonist, ingen genomgående hjälte.”

Så låter Daniel Kehlmann en av sina icke-huvudpersoner beskriva idén bakom Ruhm, eller Berömmelse som den heter på svenska, med tilläggsbeskrivningen “roman i nio historier”.

Och det är just vad det är – en roman snarare än en novellsamling, med korta berättelser som griper tag i varandra så att de faktiskt känns som kapitel. Gemensamt tema, förutom de återkommande karaktärerna, är det ständiga kehlmannska identitetsgrubbleriet - vem bestämmer vem du är? Du själv eller andras förväntningar på dig?

Först ut är Ebling som, på grund av ett misstag på telefonbolaget, får ett nummer som tillhör en annan. Plötsligt ringer upprörda kvinnor och klagar på att han försummar dem. Ebling spelar glatt med och låtsas avtala nya möten. Vad telefonnumrets egentliga ägare tycker om den saken uppdagas först i ett senare kapitel, liksom vad som egentligen försiggår på telefonbolaget.

Som alltid balanserar Kehlmann mellan humor och allvar. Det är stundom riktigt roligt, som till exempel i kapitlet där en romanfigur gör uppror mot sin författare och kräver ett lyckligt slut på sin berättelse. Men det är aldrig bananhalkigt skojigt för det skojigas skull. Jag beundrar Kehlmann för att han aldrig skämtar bort det han vill säga, utan lyckas vara både uppriktig och rolig på samma sida.

Jag beundrar också Kehlmann för hur väl han utfört sitt lilla experiment med romanformen. Trots de många karaktärerna blir det aldrig hattigt. Snarare är det en utmaning till läsaren att så fort som möjligt läsa av en ny röst och försöka upptäcka kopplingarna till tidigare kapitel och det genomgående identitetstemat.

Ännu en kehlmannsk favorit med andra ord. Berömmelse finns som sagt översatt till svenska, men verkar vara lite klurig att få fatt på (men finns säkert på biblioteket?). För den som inte hittar, kan jag rekommendera den relativt nyutkomna F (skrev om den här), som borde vara lättare att lokalisera.