lördag 17 juni 2017

Beerholms Vorstellung av Daniel Kehlmann

Det är väl lika bra att klämma en Kehlmann till innan jag lämnar landet tänkte jag och drog till med hans allra första roman, Beerholms Vorstellung (“Beerholms föreställning”, har inte hittat den på svenska). När romanen gavs ut 1997 var Kehlmann 22 år.

Beerholms Vorstellung är inte Kehlmanns bästa roman (och tur är väl det, för tänk så tråkigt att som författare känna att det aldrig går att överträffa debuten), men efter en lång startsträcka där huvudpersonen Arthur Beerholm beskriver sin barndom hos sina adoptivföräldrar och på internatskola, infinner sig äntligen den rätta Kehlmann-känslan. Beerholm lutar först åt att bli präst, men har sedan barnsben varit intresserad av trolleri och byter bana för att bli en, som det visar sig, helt makalös illusionist. Hans insikt är att han måste öva tills han själv inte märker hur tricken går till – alla rörelser måste vara så väl förankrade i muskelminnet att han lurar även sig själv. Samtidigt är det där med att luras något han avskyr. Han vill inte vara någon billig underhållare, utan ser sig själv som en konstnär. Kanske till och med en äkta magiker, för snart övertygar han sig själv om att hans trollkonster är på riktigt…

Med i debuten finns många ingredienser som senare kommit att känneteckna hela Kehlmanns författarskap. Den vilsna, manliga huvudpersonen är en typiskt kehlmannsk gestalt (och som vanligt är min enda invändning att det alltid är så ont om kvinnor, även i biroller). Beerholm har inga verkliga vänner, verkar inte ha förmågan att knyta an till andra, lever hela sitt liv inuti sitt eget huvud. Ofta befinner han sig i ett feberliknande yrseltillstånd, av just den typ som Kehlmann skildrar så väl och där dröm och verklighet flyter ihop.

Både magi och teologi är ämnen som dykt upp senare (till exempel i romanen F) och här används de som motpoler för att ställa frågan om vad som är konst och om det är tillåtet att ägna sig åt den (en fråga som också är på tapeten i F samt Jag och Kaminski). Beerholms blinde mentor Pater Fassbinder förstår självklart inte vitsen med att ägna sig åt visuella illusioner istället för de stora frågorna inom teologin.

Beerholms stora framgångar gör snart att han blir igenkänd vart han går, och berömmelse är ett annat tema som känns igen (bland annat från novellsamlingen som heter just Berömmelse). Jag trodde nog att Kehlmanns fascination för just det ämnet hade utlösts av hans egna erfarenheter som hyllad författare, men det var alltså något han funderade över även som student.

Med andra ord satte Kehlmann redan i första romanen tonen för sitt skrivande. Jag kanske inte saknar Beerholm i den svenska bokutgivningen (läs hellre någon av Kehlmanns senare böcker), men för mig var det både läsvärt i sig och som inblick i en yngre Kehlmanns tankevärld.

onsdag 14 juni 2017

Berättelsen om Narnia av C.S. Lewis

Det har varit tunga teman i min läsning på sistone, i och med läsutmaningen jag ägnar mig åt i år. För att inte deppa ihop alldeles har jag därför gjort något riktigt trevligt - jag har lyssnat på alla sju böckerna i Narnia-serien. På danska dessutom, för språkträningens skull. Lite nervöst var det faktiskt, för om det är några böcker som jag i min barndom läst, läst om, och läst om igen, så är det böckerna om Narnia. Skulle de hålla för omläsning med vuxna ögon? (Eller om det borde heta omlyssning med vuxna öron när det rör sig om ljudböcker.)

Svaret är ja! Det är ju en helt fantastisk värld som C.S. Lewis skapat - bara det där med att hitta ett vinterlandskap inne en garderob. Det är så otroligt visuellt, och detsamma gäller nästan varje scen som Lewis snickrat ihop. När den otrevlige pojken Eustace förvandlas till en drake, men har på sig ett guldarmband som börjar äta sig in i köttet. När Polly och Digory kommer till platsen mellan världarna, en stilla skog med dammar, där varje damm är en ny värld. Det finns så många bilder jag burit med mig genom åren, fastän jag inte kopplade att det var från Narnia de kom.

Även när det gäller bokseriers uppbyggnad tror jag att mina ideal färgats av Narnia. Jag har nämligen lite svårt för alla dessa trilogier (eller längre), där delarna hänger så tätt ihop att ettan mest känns som en upptakt inför tvåan och så vidare. Gärna längre serier, men med ordentliga avslut i varje bok, eller ännu hellre fristående delar där karaktärer från en bok ibland dyker upp i en annan (som i Narnia då).

Sedan finns det så klart vissa aspekter där böckerna åldrats på ett inte alldeles smickrande sätt. Det gäller framför allt Narnias pseudo-arabiska grannland Calormen, vars invånare inte tror på lejonet Aslan, utan tillber den onda guden Tash. Att ha en motpol till Narnia kan väl gå an, men att ständigt påminna läsarna om hur ljushyllta och nobla människorna är i Narnia känns otroligt onödigt.

Däremot tycker jag att Lewis klarar sig rätt bra på könsrollsfronten, vilket förvånade mig eftersom han kritiserats av bland andra J.K. Rowling och Philip Pullman. Framför allt har kritiken gällt karaktären Susan som inte får komma tillbaka till Narnia, eftersom hon växt ifrån det hon ser som fåniga lekar och istället intresserar sig mer för kläder och pojkar. Att komma till Narnia som oskyldig flicka skulle alltså vara okej, men inte som sexuell kvinna, enligt kritikerna. Här måste jag nog säga att jag läser Lewis annorlunda av två anledningar: För det första uppfattar jag det som att Susan visst skulle få komma tillbaka, även som vuxen, om hon ändrade sig och trodde på Narnia igen (den ännu äldre Polly får ju komma tillbaka), och för det andra gissar jag att beslutet att eliminera Susan delvis berodde på att Lewis ville ha sju istället för åtta tillbakavändande karaktärer i sista boken, bara för att det är ett mer magiskt tal.

Förutom Susans situation, finns det ett par småsaker som skaver, till exempel att flickorna får pilbågar medan pojkarna får svärd när de ska ut i strid, men jag tycker det vägs upp av hur modiga, aktiva och centrala de kvinnliga karaktärerna är. Åtminstone barnen, ska sägas. Lewis hade gott kunnat kosta på sig några fler kvinnliga narnier.

En annan sak jag reflekterar över är det kristna temat som löper genom hela serien. Jag skäms lite att erkänna det, men jag fattade verkligen inte detta som barn. Kanske såg jag paralleller mellan Aslan på stenbordet och Jesus på korset, men jag läste Narnia som en värld som var separat från vår egen, med en Aslan som bara var Aslan. Däremot tror jag att jag märkte av den religiösa dimensionen på så sätt att allt kändes som att det var på allvar. Även om jag inte förstod symboliken, så kände jag nog att Lewis verkligen menade det han skrev. Och Aslan, denna Aslan! Han är så perfekt skildrad. Skräckinjagande, men god och rättvis. Sidorna riktigt vibrerar när han dyker upp. Om man sedan vill se honom som Jesus (så som Lewis menade), eller tolka honom mer som en manifestation av varje persons inre samvetsröst (som jag väljer att göra) kan väl få vara upp till var och en.

Lättad kan jag alltså konstatera att Narnia har kvar sin forna magi för mig. Om serien hade kommit ut för första gången idag hoppas jag att vissa skavanker hade rättats till, men nu kan de väl istället få tjäna som en påminnelse om att vi alla är färgade av vår tid och att en del av det vi skriver idag kommer anses vara hopplöst förlegat om sextio år.

Läste ni Narnia som barn? Och har kanske läst om i vuxen ålder? Eller finns det någon annan klassiker ni upplevt både som barn och vuxen?

onsdag 7 juni 2017

Två saker jag gjort för mitt skrivande idag

Den helt fantastiska skrivvintern följdes av en lite segare skrivvår. Jag har gått här och velat fram och tillbaka om hur jag borde åtgärda det, men inte kommit mig för att riktigt ta tag i saken. Men så kom Elin med en så bra kommentar på förra inlägget om att inte “vara petnoga med allting så att eländet blir som ett enda stort korthus” och min känsla var bara JA SÅ ÄR DET och plötsligt hade jag ruskats om tillräckligt för att i snabb följd fixa två viktiga saker.

Sak ett: Jag har köpt en ny anteckningsbok. Sedan juni förra året för jag skrivdagbok (skrev om det här) vilket hjälpt mig enormt mycket med motivationen. Nu börjar sidorna långsamt ta slut och jag märker hur det har hämmat mig. Jag har liksom haft en föreställning om att mitt manus skulle vara färdigskrivet innan anteckningsboken var det, och därför har jag snålat med sidutrymmet istället för att ge fullt utlopp åt mina tankar. Nå, nu har jag en ny, speciellt utvald, superfin anteckningsbok som jag längtar efter att få börja skriva i. Bara att börja sätta ord på skrivfrustrationerna med andra ord.

Sak två: Jag har bokat lektörsläsning! Igen! Jag tycker själv att det är onödigt extravagant att få det här lilla fjuttmanuset lektörsläst två gånger. Vem tror jag att jag är? Badar jag i pengar? Det är dock här som korthuskommentaren kommer in i bilden, för ju mer jag funderade, desto mer kände jag att det finns vissa grundläggande frågor kring min text som jag väldigt gärna vill diskutera med någon kunnig person innan jag finputsat så mycket att jag inte vågar/orkar ändra längre. Och nu när jag bokat är det en sådan lättnad. Det känns verkligen som rätt beslut, fastän jag inte riktigt tycker att jag är värd det.

Fast vad då värd egentligen. Varför känns det inte lika okej att lägga pengar på skrivandet som att resa eller äta ute eller gå på konsert? Så himla lång tid tar det ju faktiskt inte att komma upp i samma summa som en lektörsläsning kostar. Och inget enda restaurangbesök har någonsin gjort mig lika skrivmotiverad som jag är just nu.