Det är något med det danska språket som gör det särskilt lämpat för den s.k. mustiga skrönan och uppväxtskildringen Sumobrødre (Sumobröder) är åt det hållet. Lars växer upp på 80-talet i en stad någonstans i Danmark (tydligen i Odense, men det snappade jag inte upp under läsningen). Barnen i hans kvarter driver vind för våg. Deras dagar saknar schemalagda fritidsaktiviteter och vuxennärvaro, på gott och ont kanske. Det visas inte minst av ett av alla de danska ord jag lärde mig av den här boken och som förekommer på var och varannan sida: tæsk (stryk). Lars och hans vänner lever i en värld där våld är vardag. De åker på stryk av dem som är äldre och de ser också själva till att slå dem som är yngre. Ett annat ord jag lärde mig var förresten skrubtudse (padda). Dessa stackars djur råkar ut för många grymheter – första kapitlet heter Skrubtudsetennis och det är precis vad det låter som.
Så långt verkar detta kanske som ett paradexempel på just skröngenren, men det jag uppskattar hos Ramsland är att han balanserar det tokroliga, äckliga och skrämmande med ett allvar som ofta saknas i den här typen av historier. Hos Lars börjar gradvis en viss vuxenhet skönjas och han omvärderar t.ex. värdet av tæsk. Det finns också mycket jag anar som läsare, men som går Lars förbi, framför allt i de vuxnas inte alltid särskilt ansvarsfulla beteende.
Ramsland är ett namn jag kommer att lägga på minnet. Sumobrødre verkar vara hans senaste bok, så jag ser fram emot när det kommer nytt. Förutom Hundehoved har han även skrivit Akaciedrømme, men den är jag inte jättesugen på efter att ha läst hans yttrande i DN:
". . . kritikerna tyckte inte om den, läsarna tyckte inte om den, inte ens min fru tyckte om den."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar