Vad kan väl vara lämpligare än att sätta punkt för 2014 genom att läsa årets nobelpristagare, Patrick Modiano?
Ärligt talat var jag skeptisk till detta författarskap. Modianos utnämning bemötte jag med en stor gäspning - jaha, en europeisk man, det har man aldrig sett förut. Dessutom hade mina senaste nobelmöten, Orhan Pamuk och Mario Vargas Llosa, inte varit vad jag hoppats. Nog var det välgjort, men jag fick en känsla att det var skrivet för någon annan än mig, förmodligen en man.
Något överraskad kunde jag därför konstatera att berättarrösten i Modianos Lilla smycket är den unga Thérèse. Hon kliver på metron i Paris och får syn på en kvinna i gul kappa – hennes mor som hon trodde var död. Händelsen leder till att bortträngda minnen av en olycklig barndom och en känslomässigt frånvarande mor åter kommer upp till ytan.
En mening sammanfattar romanen för mig:
För resten frågade han mig om jag hade upplevt den där obehagliga känslan av att flyta omkring, som om man fördes bort av en ström utan att ha någonting att klamra sig fast vid.
Så är det. Thérèse flyter omkring i sitt liv, rotlös, distanserad från andra, djupt deprimerad utan att erkänna det för sig själv. Den flytande känslan förstärks av Modianos korthuggna berättarstil, vars avsaknad av detaljer gör att jag som läsare känner mig som att jag driver från ett minnesfragment till ett annat, utan att någonsin ha en tydlig bild av hur människorna och miljöerna egentligen ser ut.
Efter att ha läst ut Lilla smycket vill jag både prata om den och inte prata om den. Prata om den för att den är riktigt, riktigt bra. Inte prata om den för att den, trots stora skillnader mellan Thérèses liv och mitt, ändå drabbar mig på ett sätt som känns lite för personligt för att dryfta med främlingar. Åtminstone tills jag hämtat mig.
tisdag 30 december 2014
tisdag 23 december 2014
God jul!
I år har jag åkt på en dunderförkylning så här inför helgerna. Trist? Nja, helt okej egentligen. Med denna infektion som alibi har jag nämligen bäddat ner mig i soffan med en hög härligt olästa böcker på bordet bredvid.
Jag önskar er alla en god och fridfull jul!
Jag önskar er alla en god och fridfull jul!
Survivors av Richard Fortey
Är jag en lite sämre människa om jag köper böcker enbart baserat på omslag + blurb? Lite ytlig, kanske?
Survivors inhandlade jag av två skäl. 1) De fantastiska klomaskarna som krälar runt på framsidan. 2) Att Bill Bryson (kanske den roligaste facklitteraturförfattaren någonsin?) påstod att det alltid är ett rent nöje att läsa Fortey.
Dags att utvärdera. Forteys upplägg är att beskriva ett antal arter som kan klassas som överlevare, det vill säga de ser i princip likadana ut nu som på dinosauriernas tid, och ofta ännu längre tillbaka. Så långt är jag helt med. Det finns helt enkelt galet många intressanta arter att ta upp. Förutom klomaskarna, hinner han med dolksvansar, gingkoträd, kackerlackor och en hel radda andra. Faktiskt så många att det blir väl rörigt. Jag har ett ganska hyfsat grepp om evolutionshistoria och ändå har jag ibland svårt att hänga med i svängarna. Från att ha talat om nejonögon på en sida, hoppar han till pirålar på nästa och sedan direkt till lansettfiskar på sidan efter det. För den oinsatte kan det inte vara alldeles enkelt att snappa upp vad som gör dessa ganska obskyra organismer så intressanta (för det är de!).
Forteys föresats är att ge en överblick av livets historia med hjälp av alla dessa exempel. Det lyckas nu inte riktigt heller, dels på grund av det otillräckliga sållandet, men kanske ännu mer för att han valt att ha sina kapitel i icke-kronologisk ordning. Hopp, hopp, hopp, med andra ord.
Riktigt så nöjd som Bryson är jag alltså inte med Survivors. Trots detta går det ju inte att helt misslyckas med ett så fascinerande råmaterial. Fortey har rest jorden runt och har onekligen en hel del att berätta från dessa resor och från sitt liv som paleontolog. Inledningen, där han drar till Delaware för att betrakta dolksvansarnas parningssäsong, är otroligt bra.
Med lite mindre runthattande hade detta blivit en klassiker. Nu är det förvisso inte dåligt, men de som är ute efter en lättfattlig evolutionsintroduktion göre sig icke besvär.
Survivors inhandlade jag av två skäl. 1) De fantastiska klomaskarna som krälar runt på framsidan. 2) Att Bill Bryson (kanske den roligaste facklitteraturförfattaren någonsin?) påstod att det alltid är ett rent nöje att läsa Fortey.
Dags att utvärdera. Forteys upplägg är att beskriva ett antal arter som kan klassas som överlevare, det vill säga de ser i princip likadana ut nu som på dinosauriernas tid, och ofta ännu längre tillbaka. Så långt är jag helt med. Det finns helt enkelt galet många intressanta arter att ta upp. Förutom klomaskarna, hinner han med dolksvansar, gingkoträd, kackerlackor och en hel radda andra. Faktiskt så många att det blir väl rörigt. Jag har ett ganska hyfsat grepp om evolutionshistoria och ändå har jag ibland svårt att hänga med i svängarna. Från att ha talat om nejonögon på en sida, hoppar han till pirålar på nästa och sedan direkt till lansettfiskar på sidan efter det. För den oinsatte kan det inte vara alldeles enkelt att snappa upp vad som gör dessa ganska obskyra organismer så intressanta (för det är de!).
Forteys föresats är att ge en överblick av livets historia med hjälp av alla dessa exempel. Det lyckas nu inte riktigt heller, dels på grund av det otillräckliga sållandet, men kanske ännu mer för att han valt att ha sina kapitel i icke-kronologisk ordning. Hopp, hopp, hopp, med andra ord.
Riktigt så nöjd som Bryson är jag alltså inte med Survivors. Trots detta går det ju inte att helt misslyckas med ett så fascinerande råmaterial. Fortey har rest jorden runt och har onekligen en hel del att berätta från dessa resor och från sitt liv som paleontolog. Inledningen, där han drar till Delaware för att betrakta dolksvansarnas parningssäsong, är otroligt bra.
Med lite mindre runthattande hade detta blivit en klassiker. Nu är det förvisso inte dåligt, men de som är ute efter en lättfattlig evolutionsintroduktion göre sig icke besvär.
Det är möjligt att en viss bloggare blev lätt tårögd när hon träffade på det här fantastiska fossilet av en dolksvans på naturhistoriska i Berlin. |
måndag 22 december 2014
En historie om ost av Willem Elsschot
Det finns en viss ironi i detta att jag ännu inte skrivit klart om den oduglige Frans Laarmans, vars specialitet är att skjuta upp hårt arbete till morgondagen.
Nåväl, efter att ha legat till sig (borde jag skriva lagrats? en liten ostvits så där?) åtskilliga månader kommer nu mitt utlåtande om sista sommarutmaningsboken, vilken faktiskt blev läst på danska. En belgisk vän rekommenderade nämligen Elsschot åt mig, men trots att vi sökte igenom Antwerpens samtliga bokhandlar (tydligen lyder pluralformen så numera), fanns ingen ost översatt till engelska. Räddningen blev denna något bisarra språkblandning, inhandlad på ett mycket trevligt antikvariat.
Laarmans arbetar som oansenlig kontorist när han plötsligt får möjlighet att bli den belgiske företrädaren för en holländsk ostfirma. Trots att han inte ens tycker om ost, ser han detta som ett tillfälle att komma upp sig i världen, sjukskriver sig och tar med stolthet emot de tjugo ton Edamer som skickas till honom. Men sedan. Det är ju så mycket som ska fixas. Inte går det att sälja ost om man inte har ett bra namn på sin firma. Och sedan krävs ju ett skrivbord och ett tjusigt brevpapper och… Kort sagt, det blir inte särskilt många ostar sålda.
Den som gillar Tre män i en båt av Jerome K. Jerome har alla förutsättningar att även uppskatta det här. Laarmans oduglighet är frustrerande och bitvis kolossalt rolig. Möjligen har jag lite starkare sympatier för Laarmans arma hustru än vad som är meningen. Hur orkar du vara gift med den där, tänker jag flera gånger, men får påminna mig själv att romanen skrevs på 30-talet och att allting väl var annorlunda då.
På det stora hela vill jag verkligen rekommendera Elsschot, vars namn var helt okänt för mig. Han lyckas skapa en ganska förtjusande ostbagatell, som ändå inte saknar insikt i det mänskliga psyket. Ost kom dessutom ut i svensk översättning av Per Holmer 2008.
Nåväl, efter att ha legat till sig (borde jag skriva lagrats? en liten ostvits så där?) åtskilliga månader kommer nu mitt utlåtande om sista sommarutmaningsboken, vilken faktiskt blev läst på danska. En belgisk vän rekommenderade nämligen Elsschot åt mig, men trots att vi sökte igenom Antwerpens samtliga bokhandlar (tydligen lyder pluralformen så numera), fanns ingen ost översatt till engelska. Räddningen blev denna något bisarra språkblandning, inhandlad på ett mycket trevligt antikvariat.
Laarmans arbetar som oansenlig kontorist när han plötsligt får möjlighet att bli den belgiske företrädaren för en holländsk ostfirma. Trots att han inte ens tycker om ost, ser han detta som ett tillfälle att komma upp sig i världen, sjukskriver sig och tar med stolthet emot de tjugo ton Edamer som skickas till honom. Men sedan. Det är ju så mycket som ska fixas. Inte går det att sälja ost om man inte har ett bra namn på sin firma. Och sedan krävs ju ett skrivbord och ett tjusigt brevpapper och… Kort sagt, det blir inte särskilt många ostar sålda.
Den som gillar Tre män i en båt av Jerome K. Jerome har alla förutsättningar att även uppskatta det här. Laarmans oduglighet är frustrerande och bitvis kolossalt rolig. Möjligen har jag lite starkare sympatier för Laarmans arma hustru än vad som är meningen. Hur orkar du vara gift med den där, tänker jag flera gånger, men får påminna mig själv att romanen skrevs på 30-talet och att allting väl var annorlunda då.
På det stora hela vill jag verkligen rekommendera Elsschot, vars namn var helt okänt för mig. Han lyckas skapa en ganska förtjusande ostbagatell, som ändå inte saknar insikt i det mänskliga psyket. Ost kom dessutom ut i svensk översättning av Per Holmer 2008.
lördag 22 november 2014
Värdet av att vara medioker
Mitt pyttelilla sagoprojekt som jag berättade om i förra inlägget rullar på. Det blir en slags bilderbok kan man säga, med bara några rader text och en liten illustration på varje sida. En sida om dagen känns som ett ganska realistiskt mål.
Och nu kommer det fina i kråksången. Det här tecknandet, alltså. Så himla avslappnande. Jag är INTE bra på att teckna. Nog kan jag få till ett träd eller en kanin så att det går att se vad det föreställer, men jag saknar finess. Det blir aldrig wow-bra. Och det är så skönt! Precis vad jag behöver just nu!
När det gäller skrivandet sitter min stolthet ibland i vägen. Jag vet att jag kan skriva jäkligt bra, det är bara det att det inte händer hela tiden. Därför jämför jag (ofrivilligt!) allt jag skriver med mig själv i toppform, blir frustrerad och glömmer kanske hur många omskrivningar som låg bakom de där sidorna jag faktiskt är riktigt nöjd med.
Men med tecknandet har jag ingen standard att leva upp till. Det blir okej, inte mer, och det räcker. Trots mitt halvdana resultat infinner sig den där nöjdheten med att ha skapat något, att vara en skapande människa. Så härligt.
Och nu kommer det fina i kråksången. Det här tecknandet, alltså. Så himla avslappnande. Jag är INTE bra på att teckna. Nog kan jag få till ett träd eller en kanin så att det går att se vad det föreställer, men jag saknar finess. Det blir aldrig wow-bra. Och det är så skönt! Precis vad jag behöver just nu!
När det gäller skrivandet sitter min stolthet ibland i vägen. Jag vet att jag kan skriva jäkligt bra, det är bara det att det inte händer hela tiden. Därför jämför jag (ofrivilligt!) allt jag skriver med mig själv i toppform, blir frustrerad och glömmer kanske hur många omskrivningar som låg bakom de där sidorna jag faktiskt är riktigt nöjd med.
Men med tecknandet har jag ingen standard att leva upp till. Det blir okej, inte mer, och det räcker. Trots mitt halvdana resultat infinner sig den där nöjdheten med att ha skapat något, att vara en skapande människa. Så härligt.
söndag 16 november 2014
Eko… ko… ko…
Jamen här har det inte hänt mycket på sistone. Det körde ihop sig helt enkelt. Knappt läst någonting den senaste månaden och skrivit ännu mindre. För mig hänger det där ihop, tror jag. Både läsande och skrivande kräver ett visst mått av inre ro och dessutom rutiner. Lite som att träna, när jag tänker efter (ett annat område som blivit satt på undantag på sistone). Ni vet när man är inne i en bra period och vaknar upp en lördagmorgon och bara längtar efter att få springa en runda. När jag har en bra skrivrutin känner jag i hela kroppen att jag måste få en skrivstund varje dag.
Så vad göra nu när allt känns lite håglöst så här i november. Först och främst, imorgon bitti blir det en snabbtur i parken här intill. Inget långt, kanske en kvart eller så, bara för att komma igång. Och i samma anda har jag ett pytteprojekt jag vill skriva klart de närmsta dagarna. En liten saga jag ska ge bort till en kompis som snart flyttar långt, långt bort. Ingen press, bara lite småpyssel. En det-är-tanken-som-räknas-present. Så får det bli, snällt och lagom.
Så vad göra nu när allt känns lite håglöst så här i november. Först och främst, imorgon bitti blir det en snabbtur i parken här intill. Inget långt, kanske en kvart eller så, bara för att komma igång. Och i samma anda har jag ett pytteprojekt jag vill skriva klart de närmsta dagarna. En liten saga jag ska ge bort till en kompis som snart flyttar långt, långt bort. Ingen press, bara lite småpyssel. En det-är-tanken-som-räknas-present. Så får det bli, snällt och lagom.
söndag 19 oktober 2014
Upptäckarglädje
I helgens bokbloggsjerka undrar Annika:
Vilken bok bör man inte veta någonting alls om innan man själv läser den?
Mitt svar är alla böcker. Finns det något bättre att plocka upp en bok med noll förväntningar och tjugo sidor senare befinna sig i en ny, fantastisk värld man inte anade fanns? Nej, just det.
Av lite samma anledning skriver och läser jag helst inte alltför detaljerade recensioner i förväg (efteråt är en annan femma så klart). Lagom är bäst - några rader som ger en känsla av bokens innehåll och stil räcker. Därtill gärna ett utlåtande om vad recensenten tyckte, inte för att böcker är objektivt "bra" eller "dåliga" (med några undantag kanske!), men för att jag lyssnar mer till boktips från dem som har tidigare läst och gillat samma böcker som jag. Men mer än så vill jag helst inte veta!
Om jag nu måste komma dragande med ett exempel så blir det Gone Girl. Det finns mycket att diskutera i den, men läs boken först och diskussionerna sedan!
Jag har skrivit (medvetet vagt) om Gone Girl här. Dessutom kom underbara Hanna Fahl med några intressanta reflektioner kring ett av bokens centrala teman i dagens DN här (spoilervarning).
Vilken bok bör man inte veta någonting alls om innan man själv läser den?
Mitt svar är alla böcker. Finns det något bättre att plocka upp en bok med noll förväntningar och tjugo sidor senare befinna sig i en ny, fantastisk värld man inte anade fanns? Nej, just det.
Av lite samma anledning skriver och läser jag helst inte alltför detaljerade recensioner i förväg (efteråt är en annan femma så klart). Lagom är bäst - några rader som ger en känsla av bokens innehåll och stil räcker. Därtill gärna ett utlåtande om vad recensenten tyckte, inte för att böcker är objektivt "bra" eller "dåliga" (med några undantag kanske!), men för att jag lyssnar mer till boktips från dem som har tidigare läst och gillat samma böcker som jag. Men mer än så vill jag helst inte veta!
Om jag nu måste komma dragande med ett exempel så blir det Gone Girl. Det finns mycket att diskutera i den, men läs boken först och diskussionerna sedan!
Jag har skrivit (medvetet vagt) om Gone Girl här. Dessutom kom underbara Hanna Fahl med några intressanta reflektioner kring ett av bokens centrala teman i dagens DN här (spoilervarning).
lördag 4 oktober 2014
Livet börjar på fredag av Ioana Pârvulescu
Ingen bokmässa för mig i år och det var så klart trist, men samtidigt lite bra, eftersom jag fortfarande har en del kvar att läsa från förra årets Rumänien-tema.
Rumänien, alltså. Jag vet inte om jag hade en jätteklar bild av vad jag förväntade mig av en rumänsk bok, men något i stil med Livet börjar på fredag av Ioana Pârvulescu (översatt av Jeana Jarlsbo) var det helt säkert inte. Pârvulescu skriver om Bukarest långt före kommunisttiden, ett Bukarest där konflikter avgörs medelst duell och kvinnorna fortfarande går runt i korsett, trots alla dess nackdelar.
Handlingen är förlagd till vintern 1897, strax före nyår och vi får följa ett myller av karaktärer genom årets sista dagar. Där finns den unga Iulia Margulis som läser Vanity Fair och drömmer om kärleken, den ännu yngre budpojken Nicu som springer kors och tvärs på diverse uppdrag, chefen för den allmänna säkerheten Costache Boerescu och den mystiske Dan Kretzu, vars bakgrund ingen känner till och många spekulerar om. En slags sammanfattning till historien finns på det fenomenala omslaget, där viktiga händelser gjorts till notiser i tidningen Universum, vilken även den tar upp mycket plats i romanen.
Upplägget och tidsperioden känns lite Charles Dickens. Det är högt och lågt, fattiga och rika, historier som griper tag i varandra. Riktigt så bladvändarvänligt som Dickens i sina bästa stunder blir det nu inte riktigt. Faktiskt har jag svårt att komma ihåg mycket av handlingen och jag tyckte aldrig att det blev särskilt spännande. Trots det tycker jag mycket om den här boken och framtidshoppet som genomsyrar den. Jag gillar karaktärerna, jag gillar de rumänska namnen (som jag nu kan uttala någorlunda korrekt tack vare min tålmodiga rumänska kompis), jag gillar det snöiga Bukarest. Det här är en bok att krypa upp i fåtöljen med, en regnig söndageftermiddag.
(Okej, jag bara måste säga det igen: Omslaget! Älskar det! Vet inte vem som gjort det, men denna person borde få pris!)
Läsplanering
Annikas bokbloggsjerka:
Planerar du vad du ska läsa och när och hur går du i så fall till väga?
Nja. Alltså jag försöker. Till exempel gav jag mig själv en sommarutmaning (senaste tillskottet här) som fortfarande inte är riktigt klar (men oktober är också en sommarmånad, väl?). Jag har också tänkt att jag borde ägna hösten åt att ta mig igenom några riktiga klassiker - sådana där som tillhör allmänbildningen och där jag redan vet lite vad som händer, men som jag aldrig faktiskt läst.
Men oftast blir det spontanval från hyllan med olästa böcker. Det är ju så mycket som ska stämma… Genre, svårighetsgrad, författare, språk och inte minst storlek, vilket kanske låter som ett fånigt kriterium, men är ack så viktigt om jag måste stuva in en bok bland all annan bråte jag släpar med mig i handväskan. Av samma skäl är jag dessutom en parallelläsare och brukar ha minst tre-fyra böcker av olika typ på gång samtidigt. Rätt bok på rätt plats, det är mitt motto.
Planerar du vad du ska läsa och när och hur går du i så fall till väga?
Nja. Alltså jag försöker. Till exempel gav jag mig själv en sommarutmaning (senaste tillskottet här) som fortfarande inte är riktigt klar (men oktober är också en sommarmånad, väl?). Jag har också tänkt att jag borde ägna hösten åt att ta mig igenom några riktiga klassiker - sådana där som tillhör allmänbildningen och där jag redan vet lite vad som händer, men som jag aldrig faktiskt läst.
Men oftast blir det spontanval från hyllan med olästa böcker. Det är ju så mycket som ska stämma… Genre, svårighetsgrad, författare, språk och inte minst storlek, vilket kanske låter som ett fånigt kriterium, men är ack så viktigt om jag måste stuva in en bok bland all annan bråte jag släpar med mig i handväskan. Av samma skäl är jag dessutom en parallelläsare och brukar ha minst tre-fyra böcker av olika typ på gång samtidigt. Rätt bok på rätt plats, det är mitt motto.
lördag 13 september 2014
Fantastisk Podd om research
Jag har hört talas om Fantastisk Podd - en podd om fantastik på svenska - på lite olika håll, men det var först idag som jag slutligen hittade dit, via Mia Franck, som också medverkar.
Senaste avsnittet handlar om research, inspiration, miljöer, målningar och att provsmaka blod. Mycket intressant lyssning! Rekommenderas!
Senaste avsnittet handlar om research, inspiration, miljöer, målningar och att provsmaka blod. Mycket intressant lyssning! Rekommenderas!
Recensionsprocessen
Den här veckan lyder Annikas bokbloggsjerka:
Hur ser din recensionsprocess ut? Skriver du anteckningar (eller viker hundöron) under tiden du läser? Recenserar du en bok direkt efter du har läst ut den?
Kort sagt: dela med dig av dina bästa recenseringstips!
Bara Hittepå är inte ens ett år ännu och jag hade ingen glasklar plan när jag startade den, men gradvis har jag märkt att jag tycker om att skriva några rader om böcker jag läst. Min process har inte stabiliserats ännu. Ibland påbörjar jag ett textdokument under läsningen och skriver ner några stolpar, men oftast läser jag först boken och går och funderar på den några dagar innan jag börjar skriva. Egentligen tycker jag bättre om att ha anteckningar till hands, men det gör också att själva läsupplevelsen styckas upp. Bättre vore kanske att läsa böcker två gånger - en gång för min egen skull och en för att markera viktiga passager, men det finns ju tyvärr inte tid till allt. Allra helst skulle jag vilja diskutera varenda roman i en bokcirkel först, men som sagt, tiden räcker inte till.
Jag imponeras ofta av de ingående och genomtänkta recensioner jag läser på en del andra bokbloggar, så jag ser fram emot av att läsa hur andra gör.
Men ALDRIG att jag viker hundöron!! Får rysningar bara av tanken…
Hur ser din recensionsprocess ut? Skriver du anteckningar (eller viker hundöron) under tiden du läser? Recenserar du en bok direkt efter du har läst ut den?
Kort sagt: dela med dig av dina bästa recenseringstips!
Bara Hittepå är inte ens ett år ännu och jag hade ingen glasklar plan när jag startade den, men gradvis har jag märkt att jag tycker om att skriva några rader om böcker jag läst. Min process har inte stabiliserats ännu. Ibland påbörjar jag ett textdokument under läsningen och skriver ner några stolpar, men oftast läser jag först boken och går och funderar på den några dagar innan jag börjar skriva. Egentligen tycker jag bättre om att ha anteckningar till hands, men det gör också att själva läsupplevelsen styckas upp. Bättre vore kanske att läsa böcker två gånger - en gång för min egen skull och en för att markera viktiga passager, men det finns ju tyvärr inte tid till allt. Allra helst skulle jag vilja diskutera varenda roman i en bokcirkel först, men som sagt, tiden räcker inte till.
Jag imponeras ofta av de ingående och genomtänkta recensioner jag läser på en del andra bokbloggar, så jag ser fram emot av att läsa hur andra gör.
Men ALDRIG att jag viker hundöron!! Får rysningar bara av tanken…
söndag 7 september 2014
Djurvänner av Anton Marklund
Utländska böcker i all ära, men det är något speciellt med att läsa välskriven litteratur på svenska. Allt kommer lite närmare, varje betydelseskiftning spelar roll. Jag gläds åt mitt poetiska, kraftfulla modersmål på ett annorlunda sätt här i förskingringen, jämfört med när jag hörde det runtomkring mig varje dag.
Djurvänner är en roman där det också finns mycket annat att glädjas åt. Eller, låt mig förtydliga. I själva berättelsen finns inte mycket glädje. Vi får höra autistiske Johannes, hans mamma Mona och hans pappa Lennart berätta om de olustiga händelser som kulminerar i ett fruktansvärt brott. Fruktansvärt i sin våldsamhet och fruktansvärt i sin samtidiga oundviklighet och undviklighet. Marklund visar en i taget upp pusselbitarna som gör Johannes till en mördare. Varje bit representerar en möjlighet att göra någonting annorlunda, att välja en annan väg, men eftersom ingen vet vad som är på väg att hända snurrar berättelsen vidare, kugge efter kugge.
Jag fattar inte hur det här kan vara en debutantbok. Marklund känns för säker och färdig för det. Språket sitter, nerven sitter. Det är avskalat, men aldrig torftigt. Det finns visserligen ett kort parti där jag inte är fullt lika övertygad (samtalet mellan Mona och Niklas), men det gör snarare att jag inser hur skickligt skriven resten av romanen är, lite som om Marklund vore en gymnast som vacklar till i sista nedslaget innan han rätar upp sig och segervisst sträcker armarna i luften.
Djurvänner är en roman där det också finns mycket annat att glädjas åt. Eller, låt mig förtydliga. I själva berättelsen finns inte mycket glädje. Vi får höra autistiske Johannes, hans mamma Mona och hans pappa Lennart berätta om de olustiga händelser som kulminerar i ett fruktansvärt brott. Fruktansvärt i sin våldsamhet och fruktansvärt i sin samtidiga oundviklighet och undviklighet. Marklund visar en i taget upp pusselbitarna som gör Johannes till en mördare. Varje bit representerar en möjlighet att göra någonting annorlunda, att välja en annan väg, men eftersom ingen vet vad som är på väg att hända snurrar berättelsen vidare, kugge efter kugge.
Jag fattar inte hur det här kan vara en debutantbok. Marklund känns för säker och färdig för det. Språket sitter, nerven sitter. Det är avskalat, men aldrig torftigt. Det finns visserligen ett kort parti där jag inte är fullt lika övertygad (samtalet mellan Mona och Niklas), men det gör snarare att jag inser hur skickligt skriven resten av romanen är, lite som om Marklund vore en gymnast som vacklar till i sista nedslaget innan han rätar upp sig och segervisst sträcker armarna i luften.
lördag 6 september 2014
Sommarut-meh-ningen
Meh. Den ångade på så bra, men så kom en sådan där galet stressig period på jobbet när allt annat fick stå tillbaka. Av mina fem vidga-vyerna-böcker blev det bara tre innan sista augusti. Egentligen fyra, men en har jag inte hunnit skriva om. Den femte har jag bara hunnit några sidor i.
Fast äsch, det gör väl inget. Jag ger mig själv förlängt till sista september, så får vi se hur det går.
Och av någon anledning har min hjärna nu valt Nick Borgens klämkäcka klassiker We are all the winners som mentalt soundtrack till den här posten. Jisses.
Fast äsch, det gör väl inget. Jag ger mig själv förlängt till sista september, så får vi se hur det går.
Och av någon anledning har min hjärna nu valt Nick Borgens klämkäcka klassiker We are all the winners som mentalt soundtrack till den här posten. Jisses.
Etiketter:
Allmänna funderingar,
Sommarutmaningen 2014
lördag 16 augusti 2014
Wool av Hugh Howey
Det tog ett tag, men nu har jag tagit mig igenom 537 sidor dystopisk framtid och undrar - varför är en del böcker så långa? Mer om detta strax.
Jag gillar Wool, det vore lögn att hävda något annat. Den utspelar sig i en förgiftad värld, där en spillra av mänskligheten lever vidare i en gigantisk silo, nedgrävd i marken. För att silon ska fungera krävs strikt disciplin. Allt återvinns. Barnafödande får endast ske efter ett dödsfall. Den som ifrågasätter världsordningen döms till "rengöring" och tvingas ut i den toxiska atmosfären för att putsa silons yttre sensorer, en säker dödsdom.
I händelsernas centrum står Juliette, en kompetent mekaniker från nedre delen av silon, som flyttar upp till de övre våningarna för att arbeta som sheriff. Hon inser snart att den officiella versionen av sanningen inte stämmer och att den mäktiga IT-avdelningen inte nödvändigtvis har medborgarnas bästa för ögonen. En ny, omvälvande tid står för dörren.
Någon storkonsument av den här genren är jag absolut inte, så kanske är vändningarna väntade för den mer erfarne, men jag drog efter andan minst tio gånger under läsningen. Howey vet hur man berättar en historia med maximal effekt. Däremot önskar jag att han kunde dra ner på pratigheten. Många gånger säger han samma sak i tre meningar på raken eller låter en karaktär tänka på en sak på sidan 60 och sedan igen på sidan 80. Jag önskar att han hade låtit någon gå igenom manuset och stryka ner det till kanske 400 sidor. Ibland är jag nära att själv rycka åt mig en rödpenna.
Men ändå. Wool är smart och skickligt utförd. Jag kommer säkert att läsa uppföljarna Shift och Dust vid tillfälle, men de får vänta lite. Just nu vill jag läsa andra författare, sådana som inte slösar med min uppmärksamhet.
Jag gillar Wool, det vore lögn att hävda något annat. Den utspelar sig i en förgiftad värld, där en spillra av mänskligheten lever vidare i en gigantisk silo, nedgrävd i marken. För att silon ska fungera krävs strikt disciplin. Allt återvinns. Barnafödande får endast ske efter ett dödsfall. Den som ifrågasätter världsordningen döms till "rengöring" och tvingas ut i den toxiska atmosfären för att putsa silons yttre sensorer, en säker dödsdom.
I händelsernas centrum står Juliette, en kompetent mekaniker från nedre delen av silon, som flyttar upp till de övre våningarna för att arbeta som sheriff. Hon inser snart att den officiella versionen av sanningen inte stämmer och att den mäktiga IT-avdelningen inte nödvändigtvis har medborgarnas bästa för ögonen. En ny, omvälvande tid står för dörren.
Någon storkonsument av den här genren är jag absolut inte, så kanske är vändningarna väntade för den mer erfarne, men jag drog efter andan minst tio gånger under läsningen. Howey vet hur man berättar en historia med maximal effekt. Däremot önskar jag att han kunde dra ner på pratigheten. Många gånger säger han samma sak i tre meningar på raken eller låter en karaktär tänka på en sak på sidan 60 och sedan igen på sidan 80. Jag önskar att han hade låtit någon gå igenom manuset och stryka ner det till kanske 400 sidor. Ibland är jag nära att själv rycka åt mig en rödpenna.
Men ändå. Wool är smart och skickligt utförd. Jag kommer säkert att läsa uppföljarna Shift och Dust vid tillfälle, men de får vänta lite. Just nu vill jag läsa andra författare, sådana som inte slösar med min uppmärksamhet.
torsdag 7 augusti 2014
Utrensning av Sofi Oksanen
Ambitionsnivån är lägre än på många andra bokbloggar, men sommarutmaningen à la Bara Hittepå går vidare! Målet är fem böcker på ett originalspråk jag inte tidigare täckt in på bloggen.
Så här långt:
Danska - Sumobrødre
Tyska - Der fernste Ort
Och nu! Sofi Oksanens Utrensning, översatt från finska av Janina Orlov. Det går framåt!
Egentligen var jag inte särskilt sugen att läsa Utrensning. Hade sett en icke övertygande intervju med författaren, och dessutom tilltalade omslaget mig inte alls. Som tur var läste jag den ändå, för det visar sig vara en fin historia, som dessutom gör det där underbara vissa romaner klarar - att göra världen lite större och ge lite färg och struktur till en mycket vit fläck i mitt medvetande.
Boken handlar om två kvinnor, Aliide och Zara, den ena en gumma på den estniska landsbygden, den andra en ung kvinna, på flykt undan den ryska maffian, som en dag dyker upp i Aliides trädgård. Undan för undan vecklas berättelsen ut och det visar sig att Aliides och Zaras gemensamma historia sträcker sig tillbaka till den sovjetiska ockupationen av Estland. Själva uppnystandet är så väl utfört att jag inte vill förstöra upplevelsen genom att avslöja för mycket.
Oksanen har vävt in många teman i sin roman. Sexhandel, kommunism, Estlands framtid… Allt får plats utan att jag känner mig skriven på näsan. Framför allt lyckas hon få Zara, och kanske ännu mer Aliide, att bli fullödiga karaktärer snarare än platta symboler. Jag klarar aldrig riktigt av att bestämma mig för vad jag tycker om Aliide och hennes handlingar. Ingenting är svartvitt.
Till på köpet ledde Utrensning till ett mycket trevligt boksamtal med en estnisk kollega, som intygade att Oksanen fått till 90-talets Estland på pricken. Toppbetyg med andra ord!
Så här långt:
Danska - Sumobrødre
Tyska - Der fernste Ort
Och nu! Sofi Oksanens Utrensning, översatt från finska av Janina Orlov. Det går framåt!
Egentligen var jag inte särskilt sugen att läsa Utrensning. Hade sett en icke övertygande intervju med författaren, och dessutom tilltalade omslaget mig inte alls. Som tur var läste jag den ändå, för det visar sig vara en fin historia, som dessutom gör det där underbara vissa romaner klarar - att göra världen lite större och ge lite färg och struktur till en mycket vit fläck i mitt medvetande.
Boken handlar om två kvinnor, Aliide och Zara, den ena en gumma på den estniska landsbygden, den andra en ung kvinna, på flykt undan den ryska maffian, som en dag dyker upp i Aliides trädgård. Undan för undan vecklas berättelsen ut och det visar sig att Aliides och Zaras gemensamma historia sträcker sig tillbaka till den sovjetiska ockupationen av Estland. Själva uppnystandet är så väl utfört att jag inte vill förstöra upplevelsen genom att avslöja för mycket.
Oksanen har vävt in många teman i sin roman. Sexhandel, kommunism, Estlands framtid… Allt får plats utan att jag känner mig skriven på näsan. Framför allt lyckas hon få Zara, och kanske ännu mer Aliide, att bli fullödiga karaktärer snarare än platta symboler. Jag klarar aldrig riktigt av att bestämma mig för vad jag tycker om Aliide och hennes handlingar. Ingenting är svartvitt.
Till på köpet ledde Utrensning till ett mycket trevligt boksamtal med en estnisk kollega, som intygade att Oksanen fått till 90-talets Estland på pricken. Toppbetyg med andra ord!
onsdag 6 augusti 2014
Mr. Penumbra's 24-Hour Bookstore av Robin Sloan
Det finns en underlig grupp böcker som jag inte själv är särskilt förtjust i, men som jag mycket väl skulle kunna rekommendera åt andra.
Mr. Penumbra's 24-Hour Bookstore är en sådan. Jag fastnar inte riktigt, trots att det bokhandeln i fråga är ett riktigt praktexemplar, med stegar och åldrade folianter och mystiska sällskap. Berättarrösten tillhör Clay, före detta webdesigner åt ett bagelbageri i San Francisco, som börjar arbeta i Penumbras underliga bokhandel. Det kommer inte många kunder, och de som väl dyker upp är minst sagt excentriska. Clay har fått strikta order om att inte ens glänta på böckerna de hämtar ut från bokhandelns hemliga avdelning.
Så långt var jag ganska förtjust, men sedan skenar det iväg lite väl mycket för min smak. Det finns så klart ett stort mysterium som ska lösas och lägligt nog har Clay både en bästa vän som är miljonär och en flickvän som arbetar på Google och kan ordna fram i princip vad som helst i programmeringsväg. För många smidiga sammanträffanden för att det ska hinna bli riktigt spännande.
Detta är dock inte huvudproblemet. Anledningen till att jag inte kan uppbåda mer än en ganska ljummen entusiasm, är att jag inte är imponerad när det är meningen att jag ska vara imponerad. Penumbra läser man inte för att få några djupare insikter i människans natur, utan för att svepas med in i en förtrollad värld. Särskilt partierna där Clay storögt betraktar det moderna underverket Google går mig helt förbi.
Men… Den som när en dröm att en dag få arbeta i Mountain View kanske får mer ut av datorgenibeskrivningarna. Tillika den som har ett stort intresse för rollspel. Problemet är helt enkelt att jag är fel person för att till fullo uppskatta när Sloan tar ut svängarna. Inte tillräckligt hipster.
Mr. Penumbra's 24-Hour Bookstore är en sådan. Jag fastnar inte riktigt, trots att det bokhandeln i fråga är ett riktigt praktexemplar, med stegar och åldrade folianter och mystiska sällskap. Berättarrösten tillhör Clay, före detta webdesigner åt ett bagelbageri i San Francisco, som börjar arbeta i Penumbras underliga bokhandel. Det kommer inte många kunder, och de som väl dyker upp är minst sagt excentriska. Clay har fått strikta order om att inte ens glänta på böckerna de hämtar ut från bokhandelns hemliga avdelning.
Så långt var jag ganska förtjust, men sedan skenar det iväg lite väl mycket för min smak. Det finns så klart ett stort mysterium som ska lösas och lägligt nog har Clay både en bästa vän som är miljonär och en flickvän som arbetar på Google och kan ordna fram i princip vad som helst i programmeringsväg. För många smidiga sammanträffanden för att det ska hinna bli riktigt spännande.
Detta är dock inte huvudproblemet. Anledningen till att jag inte kan uppbåda mer än en ganska ljummen entusiasm, är att jag inte är imponerad när det är meningen att jag ska vara imponerad. Penumbra läser man inte för att få några djupare insikter i människans natur, utan för att svepas med in i en förtrollad värld. Särskilt partierna där Clay storögt betraktar det moderna underverket Google går mig helt förbi.
Men… Den som när en dröm att en dag få arbeta i Mountain View kanske får mer ut av datorgenibeskrivningarna. Tillika den som har ett stort intresse för rollspel. Problemet är helt enkelt att jag är fel person för att till fullo uppskatta när Sloan tar ut svängarna. Inte tillräckligt hipster.
tisdag 29 juli 2014
Jag älskar att arbeta på sommaren
Faktiskt. Lugnet som infinner sig när hälften av kollegerna är på semester, de korta lunchköerna, en och annan glasspaus, komma hem och slappa på balkongen. Dessutom är jag solkänslig och håller mig helst inomhus mitt på dagen.
Problemet är bara när alla de där som varit på semester kommer tillbaka, utvilade och brunbrända. I ett slag känner jag mig tio år äldre. Blä.
Problemet är bara när alla de där som varit på semester kommer tillbaka, utvilade och brunbrända. I ett slag känner jag mig tio år äldre. Blä.
söndag 20 juli 2014
Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Medan resten av världen redan slukat del tre i Engelsfors-trilogin, Nyckeln, skvalpar jag omkring här i bakvattnet med del två… Inhandlad som en del av svenskhögen och sparad till ett speciellt tillfälle. Jag blev INTE besviken.
Det är alltså magi i svensk småstad, en grupp tonårshäxor som kämpar mot det onda, ett magiskt Råd som inte längre är på de godas sida och därtill organisationen/sekten Positiva Engelsfors som värvar allt fler medlemmar. Vem går egentligen att lita på?
Det som gör Strandberg och Bergmark Elfgren så läsvärda är att de har ett sånt jäkla driv i texten. Det spelar ingen roll att karaktärerna ibland känns lite platta eller att språket skaver till då och då (framför allt när deras gammalmodige ledsagare Nicolaus pratar - jag förstår vad de vill åstadkomma och de är nästan där, men det är inte alltid mitt i prick). Varenda invändning bleknar bort p.g.a. ren läsglädje. Detta är en bok att sluka. Så spännande, sådan framåtrörelse på varenda sida.
Dessutom är detta en av få uttalade tonårsböcker som jag läst utan att skruva generat på mig. I hela mitt liv (alltså även som just tonåring) har jag haft svårt för böcker som känns alltför nischade mot just den ålderskategorin. Kanske skriver ett inlägg om det någon annan gång. Strandberg och Bergmark Elfgren får till karaktärer som fungerar. Inget "nu ska vi visa kidsen att vi hänger med"-poserande, utan trovärdiga tonåringar. Tycker jag åtminstone, från min horisont som lite mer ålderstigen.
Nu gäller det bara att tajma nästa Sverige-resa med pocketsläppet av Nyckeln.
Det är alltså magi i svensk småstad, en grupp tonårshäxor som kämpar mot det onda, ett magiskt Råd som inte längre är på de godas sida och därtill organisationen/sekten Positiva Engelsfors som värvar allt fler medlemmar. Vem går egentligen att lita på?
Det som gör Strandberg och Bergmark Elfgren så läsvärda är att de har ett sånt jäkla driv i texten. Det spelar ingen roll att karaktärerna ibland känns lite platta eller att språket skaver till då och då (framför allt när deras gammalmodige ledsagare Nicolaus pratar - jag förstår vad de vill åstadkomma och de är nästan där, men det är inte alltid mitt i prick). Varenda invändning bleknar bort p.g.a. ren läsglädje. Detta är en bok att sluka. Så spännande, sådan framåtrörelse på varenda sida.
Dessutom är detta en av få uttalade tonårsböcker som jag läst utan att skruva generat på mig. I hela mitt liv (alltså även som just tonåring) har jag haft svårt för böcker som känns alltför nischade mot just den ålderskategorin. Kanske skriver ett inlägg om det någon annan gång. Strandberg och Bergmark Elfgren får till karaktärer som fungerar. Inget "nu ska vi visa kidsen att vi hänger med"-poserande, utan trovärdiga tonåringar. Tycker jag åtminstone, från min horisont som lite mer ålderstigen.
Nu gäller det bara att tajma nästa Sverige-resa med pocketsläppet av Nyckeln.
lördag 19 juli 2014
Mitt skrivande är i tonåren
Om jag ser på mitt skrivande som en person är det definitivt en tonåring. Okänd, inte helt vuxen, identitetssökande, men med potential att göra något med sitt liv. Det här är perioden när vad som helst kan hända, alla vägar är fortfarande öppna.
Samtidigt: Denna ångest! Blir det bra till slut? Kommer allt att ordna sig? Kommer det här sabla manuset bli någonting som andra faktiskt vill läsa?
Och precis som i verkliga livet kan jag tänka mig att jag växer upp och sedan ser tillbaka och undrar: Varför oroade jag mig så mycket? Varför var det så viktigt för mig att bli vuxen nu! genast!, istället för att njuta av ansvarslösheten.
Dagens skrivmålsättning blir alltså: Ta vara på ungdomen!
(Men frihet under ansvar, va? Inget hembränt osv).
Samtidigt: Denna ångest! Blir det bra till slut? Kommer allt att ordna sig? Kommer det här sabla manuset bli någonting som andra faktiskt vill läsa?
Och precis som i verkliga livet kan jag tänka mig att jag växer upp och sedan ser tillbaka och undrar: Varför oroade jag mig så mycket? Varför var det så viktigt för mig att bli vuxen nu! genast!, istället för att njuta av ansvarslösheten.
Dagens skrivmålsättning blir alltså: Ta vara på ungdomen!
(Men frihet under ansvar, va? Inget hembränt osv).
måndag 14 juli 2014
Tysklandstema
har det varit här på sistone och det känns ju inte helt opassande en kväll som denna. Grattis Tyskland!
(Och om detta får mig att framstå som någon som kan något/bryr sig om sport, kanske jag bör nämna att jag framför allt hejar på Tyskland p.g.a. det osannolikt fantastiska namnet Schweinsteiger).
(Och om detta får mig att framstå som någon som kan något/bryr sig om sport, kanske jag bör nämna att jag framför allt hejar på Tyskland p.g.a. det osannolikt fantastiska namnet Schweinsteiger).
fredag 11 juli 2014
Grrrimm av Karen Duve
Det slank ner en tysk bok till av bara farten. Titeln Grrrimm tycker jag är rätt fånig, men själva boken är inte dum alls. Det handlar så klart om bröderna Grimms sagor i grrr-förpackning. Fem stycken blir det, Snövit, Grodprinsen, Törnrosa, Bror Lustig (inte helt säker på vad den heter på svenska) och slutligen en mycket blodig Rödluvan. Barnvänligt är det inte. Bäst gillar jag sagan om den tålmodige prinsen, som är kär i Törnrosa och troget väntar hundra år på att förtrollningen ska brytas.
Nyskapande är kanske inte det ord som bäst beskriver denna lilla sagosamling. Att skriva om gamla sagor känns mer som en svensklektion på högstadiet, än ett djärvt litterärt grepp. Men Karen Duve gör det så bra! Det är ett sådant schvung i hennes texter. I författarinfon står att hon har ett par romaner bakom sig. Dem tror jag bestämt jag ska kolla upp.
Trevlig helg!
Nyskapande är kanske inte det ord som bäst beskriver denna lilla sagosamling. Att skriva om gamla sagor känns mer som en svensklektion på högstadiet, än ett djärvt litterärt grepp. Men Karen Duve gör det så bra! Det är ett sådant schvung i hennes texter. I författarinfon står att hon har ett par romaner bakom sig. Dem tror jag bestämt jag ska kolla upp.
Trevlig helg!
onsdag 9 juli 2014
Jag blir så stressad av nya idéer
Alltså inte så att jag tycker allt ska vara som på medeltiden.
Det jag menar är att nya idéer - en smart lösning i romanhandlingen eller något som plötsligt faller på plats på jobbet - gör att jag får fullt adrenalinpåslag. Kom på en ganska bra sak på vägen hem genom ösregnet idag och nu kan jag knappt sitta stilla. Jag känner mig som om jag stod beredd att hålla ett föredrag inför tusen personer. Egentligen borde jag springa en runda för att tagga ner en smula, men a) det regnar fortfarande, b) det är nästan midnatt, samt c) trots ganska ringa fotbollsintresse vill jag gärna hålla ett öga på den häringa semifinalen.
Är det så här för alla? Vad hjälper? Andningsövningar?
Det jag menar är att nya idéer - en smart lösning i romanhandlingen eller något som plötsligt faller på plats på jobbet - gör att jag får fullt adrenalinpåslag. Kom på en ganska bra sak på vägen hem genom ösregnet idag och nu kan jag knappt sitta stilla. Jag känner mig som om jag stod beredd att hålla ett föredrag inför tusen personer. Egentligen borde jag springa en runda för att tagga ner en smula, men a) det regnar fortfarande, b) det är nästan midnatt, samt c) trots ganska ringa fotbollsintresse vill jag gärna hålla ett öga på den häringa semifinalen.
Är det så här för alla? Vad hjälper? Andningsövningar?
måndag 7 juli 2014
Der fernste Ort av Daniel Kehlmann
Ett av mina starkaste läsminnen är Dostojevskijs Brott och straff. Handlingen minns jag numera inte mycket av (dags för omläsning kanske?), men däremot känslan av febrig galenskap, möjligen förstärkt av att jag faktiskt hade feber under läsningen.
Daniel Kehlmanns Der fernste Ort (titeln anspelar på begreppet Ultima Thule) är inte på långa vägar lika fenomenal som Brott och straff, och i sitt behändiga långnovellsformat inte heller lika omfångsrik. Men den där obehagliga känslan av att allt inte står rätt till med huvudpersonen finns där. Vi får följa Julian som tröttnat på sitt trista liv som anställd på en försäkringsbyrå och iscensätter en drunkningsolycka för att kunna fly från allt. Så långt låter det kanske som en dråplig hundraåringshistoria, men det hela är mycket stillsammare än så. Genom återblickar berättas historien om Julians medelmåttighet och hans oförmåga att ta sig samman och göra något han själv finner meningsfullt. Hela tiden ligger något och skaver, kanske är det en önskan om att Julian ska förstå att han faktiskt skulle kunna söka och få professionell hjälp.
Tidigare har jag läst Kehlmanns tiopoängare Jag och Kaminski samt Världens Mått. Riktigt så långt når nu inte Der fernste Ort, men oläsvärt är det inte! Herr Kehlmann är och förblir en av mina favoritförfattare.
Dessutom ett tillskott till Sommarutmaningen. Heja heja friskt humör!
Daniel Kehlmanns Der fernste Ort (titeln anspelar på begreppet Ultima Thule) är inte på långa vägar lika fenomenal som Brott och straff, och i sitt behändiga långnovellsformat inte heller lika omfångsrik. Men den där obehagliga känslan av att allt inte står rätt till med huvudpersonen finns där. Vi får följa Julian som tröttnat på sitt trista liv som anställd på en försäkringsbyrå och iscensätter en drunkningsolycka för att kunna fly från allt. Så långt låter det kanske som en dråplig hundraåringshistoria, men det hela är mycket stillsammare än så. Genom återblickar berättas historien om Julians medelmåttighet och hans oförmåga att ta sig samman och göra något han själv finner meningsfullt. Hela tiden ligger något och skaver, kanske är det en önskan om att Julian ska förstå att han faktiskt skulle kunna söka och få professionell hjälp.
Tidigare har jag läst Kehlmanns tiopoängare Jag och Kaminski samt Världens Mått. Riktigt så långt når nu inte Der fernste Ort, men oläsvärt är det inte! Herr Kehlmann är och förblir en av mina favoritförfattare.
Dessutom ett tillskott till Sommarutmaningen. Heja heja friskt humör!
tisdag 1 juli 2014
En inte jätteklurig gåta
Vem är det som läser och läser och aldrig kommer till slutet?
Jo, jag. Mitt nuvarande lästempo är cirka en sida om dagen. Så många tankar som snurrar runt i huvudet att det är svårt att få till lugnet som behövs. Men det finns många böcker på jäsning. Återkommer!
Särskilt mycket tänker jag på nuvarande skrivprojektet. Det är något som skaver och inte riktigt vill bli rätt. Jag tror att det har att göra med att jag inte riktigt har målgruppen 100% klar för mig. Det börjar liksom ganska mysigt och barnvänligt, för att bli väldigt mycket mörkare på slutet.
Samtidigt tänker jag att det kanske är okej om det är så. Jag lär mig fortfarande och det finns säkert massor av andra brister i det jag skriver, som är svåra att sätta fingret på på egen hand (fingret/hand, dubbel-på, inte världens smidigaste mening, men va tusan).
Kanske är det bättre att bara köra på och faktiskt bli klar. Min förhoppning är att kunna skicka mitt manus till lektör innan året är slut (möjligen överoptimistiskt, ganska mycket jobb i höst). Jag behöver någon utifrån som kan säga vad som är bra och dåligt och kanske helt bortom räddning. Jag vet att jag har rätt i mycket av min självkritik, men det är så lätt att även kasta bort de yttepyttesmå guldkornen som möjligen finns gömda i den oformliga sandhög som är mitt manus.
Jo, så kan det nog vara. Och nu ska jag sluta skriva om att skriva och istället bara skriva.
Jo, jag. Mitt nuvarande lästempo är cirka en sida om dagen. Så många tankar som snurrar runt i huvudet att det är svårt att få till lugnet som behövs. Men det finns många böcker på jäsning. Återkommer!
Särskilt mycket tänker jag på nuvarande skrivprojektet. Det är något som skaver och inte riktigt vill bli rätt. Jag tror att det har att göra med att jag inte riktigt har målgruppen 100% klar för mig. Det börjar liksom ganska mysigt och barnvänligt, för att bli väldigt mycket mörkare på slutet.
Samtidigt tänker jag att det kanske är okej om det är så. Jag lär mig fortfarande och det finns säkert massor av andra brister i det jag skriver, som är svåra att sätta fingret på på egen hand (fingret/hand, dubbel-på, inte världens smidigaste mening, men va tusan).
Kanske är det bättre att bara köra på och faktiskt bli klar. Min förhoppning är att kunna skicka mitt manus till lektör innan året är slut (möjligen överoptimistiskt, ganska mycket jobb i höst). Jag behöver någon utifrån som kan säga vad som är bra och dåligt och kanske helt bortom räddning. Jag vet att jag har rätt i mycket av min självkritik, men det är så lätt att även kasta bort de yttepyttesmå guldkornen som möjligen finns gömda i den oformliga sandhög som är mitt manus.
Jo, så kan det nog vara. Och nu ska jag sluta skriva om att skriva och istället bara skriva.
söndag 15 juni 2014
Hälsning från ett hotellrum
Har jobbat hela helgen. Borde gå och lägga mig. Är lite för uppe i varv. Det får bli en bokbloggsjerka.
Annika undrar denna vecka:
Vad ska du läsa i sommar?
Lätt fråga! Dels har jag en svenskhög som jag redan börjat ta mig igenom (Egenmäktigt förfarande har jag skrivit om här) och dels håller jag på med min sommarutmaning med böcker på annat originalspråk än svenska och engelska där första boken blev Sumobrødre.
Framöver blir det alltså tre lovande svenska böcker och fyra utländska, ännu ej utvalda. Yes box!
Men nu börjar sömnen smyga sig på, så jag säger hej och godnatt och på återseende.
Annika undrar denna vecka:
Vad ska du läsa i sommar?
Lätt fråga! Dels har jag en svenskhög som jag redan börjat ta mig igenom (Egenmäktigt förfarande har jag skrivit om här) och dels håller jag på med min sommarutmaning med böcker på annat originalspråk än svenska och engelska där första boken blev Sumobrødre.
Framöver blir det alltså tre lovande svenska böcker och fyra utländska, ännu ej utvalda. Yes box!
Men nu börjar sömnen smyga sig på, så jag säger hej och godnatt och på återseende.
måndag 9 juni 2014
Kvällsgnäll
Nu vill jag klaga lite. Mitt läsande har verkligen fått skjuts av den här bloggen. Inte så att jag läser mer egentligen, men att knåpa ihop några meningar om varje bok gör att jag tänker mer på vad jag läser. Det är svårt att skriva en vettig recension tycker jag, men övning ger ju som bekant färdighet, och bara detta att skriva på svenska över huvud taget är otroligt värdefullt för mig. Mitt svenska ordförråd tenderar annars att sjunka till botten i den dyiga sjö som är mitt medvetande.
MEN. Med icke-blogg-skrivandet går det sämre än sådär. Det är så seeegt. Idag har jag visserligen kämpat ihop 800 ord vilket är ett ok resultat för mig, men jag saknar drivet, längtan efter att få sätta mig och skriva. Just nu känns skrivprojektet mest som en börda, något jag måste få klart innan jag kan skriva alla de där helt fantastiska historierna som pockar på uppmärksamhet (men som naturligtvis skulle känna precis lika platta om jag satte mig ner och försökte komma vidare med dem).
Hm.
Å andra sidan har den här skrivoviljan resulterat i en mycket välstädad lägenhet. Man får ta det onda med det goda.
Blubb-blubb-blubb låter det då mina oanvända svenska glosor försvinner ner i glömskan. (Målning av Peder Mørk Mønsted, källa). |
MEN. Med icke-blogg-skrivandet går det sämre än sådär. Det är så seeegt. Idag har jag visserligen kämpat ihop 800 ord vilket är ett ok resultat för mig, men jag saknar drivet, längtan efter att få sätta mig och skriva. Just nu känns skrivprojektet mest som en börda, något jag måste få klart innan jag kan skriva alla de där helt fantastiska historierna som pockar på uppmärksamhet (men som naturligtvis skulle känna precis lika platta om jag satte mig ner och försökte komma vidare med dem).
Hm.
Å andra sidan har den här skrivoviljan resulterat i en mycket välstädad lägenhet. Man får ta det onda med det goda.
lördag 7 juni 2014
Sumobrødre av Morten Ramsland
Första boken till sommarutmaningen 2014! Nu blev det kanske inte ett jättelångt skutt ut i det okända, i och med att jag valde en dansk bok. Samtidigt vet jag pinsamt lite om det danska kulturlivet. Ramsland känner jag enbart till p.g.a. långa väntetimmar på Kastrups flygplats, som delvis fördrevs på W.H. Smith. För några år sedan plockade jag upp Ramslands Hundehoved, en norsk-dansk släktkrönika (mycket läsvärd!), och nu senast blev det alltså den här.
Det är något med det danska språket som gör det särskilt lämpat för den s.k. mustiga skrönan och uppväxtskildringen Sumobrødre (Sumobröder) är åt det hållet. Lars växer upp på 80-talet i en stad någonstans i Danmark (tydligen i Odense, men det snappade jag inte upp under läsningen). Barnen i hans kvarter driver vind för våg. Deras dagar saknar schemalagda fritidsaktiviteter och vuxennärvaro, på gott och ont kanske. Det visas inte minst av ett av alla de danska ord jag lärde mig av den här boken och som förekommer på var och varannan sida: tæsk (stryk). Lars och hans vänner lever i en värld där våld är vardag. De åker på stryk av dem som är äldre och de ser också själva till att slå dem som är yngre. Ett annat ord jag lärde mig var förresten skrubtudse (padda). Dessa stackars djur råkar ut för många grymheter – första kapitlet heter Skrubtudsetennis och det är precis vad det låter som.
Så långt verkar detta kanske som ett paradexempel på just skröngenren, men det jag uppskattar hos Ramsland är att han balanserar det tokroliga, äckliga och skrämmande med ett allvar som ofta saknas i den här typen av historier. Hos Lars börjar gradvis en viss vuxenhet skönjas och han omvärderar t.ex. värdet av tæsk. Det finns också mycket jag anar som läsare, men som går Lars förbi, framför allt i de vuxnas inte alltid särskilt ansvarsfulla beteende.
Ramsland är ett namn jag kommer att lägga på minnet. Sumobrødre verkar vara hans senaste bok, så jag ser fram emot när det kommer nytt. Förutom Hundehoved har han även skrivit Akaciedrømme, men den är jag inte jättesugen på efter att ha läst hans yttrande i DN:
". . . kritikerna tyckte inte om den, läsarna tyckte inte om den, inte ens min fru tyckte om den."
Det är något med det danska språket som gör det särskilt lämpat för den s.k. mustiga skrönan och uppväxtskildringen Sumobrødre (Sumobröder) är åt det hållet. Lars växer upp på 80-talet i en stad någonstans i Danmark (tydligen i Odense, men det snappade jag inte upp under läsningen). Barnen i hans kvarter driver vind för våg. Deras dagar saknar schemalagda fritidsaktiviteter och vuxennärvaro, på gott och ont kanske. Det visas inte minst av ett av alla de danska ord jag lärde mig av den här boken och som förekommer på var och varannan sida: tæsk (stryk). Lars och hans vänner lever i en värld där våld är vardag. De åker på stryk av dem som är äldre och de ser också själva till att slå dem som är yngre. Ett annat ord jag lärde mig var förresten skrubtudse (padda). Dessa stackars djur råkar ut för många grymheter – första kapitlet heter Skrubtudsetennis och det är precis vad det låter som.
Så långt verkar detta kanske som ett paradexempel på just skröngenren, men det jag uppskattar hos Ramsland är att han balanserar det tokroliga, äckliga och skrämmande med ett allvar som ofta saknas i den här typen av historier. Hos Lars börjar gradvis en viss vuxenhet skönjas och han omvärderar t.ex. värdet av tæsk. Det finns också mycket jag anar som läsare, men som går Lars förbi, framför allt i de vuxnas inte alltid särskilt ansvarsfulla beteende.
Ramsland är ett namn jag kommer att lägga på minnet. Sumobrødre verkar vara hans senaste bok, så jag ser fram emot när det kommer nytt. Förutom Hundehoved har han även skrivit Akaciedrømme, men den är jag inte jättesugen på efter att ha läst hans yttrande i DN:
". . . kritikerna tyckte inte om den, läsarna tyckte inte om den, inte ens min fru tyckte om den."
fredag 6 juni 2014
Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro
Ja, inte har det bloggats särskilt mycket på sistone, däremot har jag läst en hel del. Över Kristi Himmelsfärd åkte jag på minisemester utan dator och uppkoppling. Första dagen kliade det verkligen i tangentbordsfingrarna, men sedan satte lugnet in. Och som jag läste! På hotellrummet, på balkongen, på tåget, på restaurang (det gäller bara att hitta en som är lagom avslappnad så att man inte känner att man bryter stämningen när man hivar upp sin roman)… I vardagslag sker min mesta läsning i pendlingssammanhang, så detta med att dyka ner i annan värld i flera timmar var mycket välkommet.
Och först ut: Never Let Me Go. Den handlar om Kathy som växer upp i ett alternativt, mörkare England. Historien är en tillbakablick berättad av den vuxna Kathy, och hon och läsaren vet att hennes Hailsham inte är någon vanlig internatskola, utan snarare en uppfödningsanstalt för organdonatorer. För den unga Kathy är detta dock sekundärt. Hon är mycket mer intresserad av människorna hon har runt omkring sig, bl.a. hennes komplicerade kompisar Ruth och Tommy och de många lärarna ("guardians") på skolan.
Det är inga snabba vändningar och revolter och pangpang som man kanske skulle kunna förvänta sig i en historia av det här slaget. Snarare är takten maklig, på gränsen till stillastående. Kathy blir långsamt äldre och förstår mer av världen runtomkring, särskilt när hon tar hand om andra som redan börjat donera. Det långsamma tempot var ett hinder för mig när jag bara duttläste och det tog mig många månader att ta mig igenom första halvan. Nu när jag hade ett långt lässjok gick det dock mycket bättre och jag kom in i rytmen på ett helt annat sätt. Ishiguro är också så otroligt säker i sin förstaperson-röst. Inte en enda gång tänker jag på att det är en medelålders man som skrivit boken. Kathy ÄR Kathy och jag litar fullständigt på henne. Hon är inte lika fantastisk som Stevens i Ishiguros The Remains of the Day (en av de absolut bästa berättarrösterna någonsin!), men det finns å andra sidan bara en Stevens.
Så: En tankeväckande bok, där problematiken med organdonatorerna är ständigt närvarande, men sällan dominerande. En bok som kräver full uppmärksamhet för att komma till sin rätt.
Och först ut: Never Let Me Go. Den handlar om Kathy som växer upp i ett alternativt, mörkare England. Historien är en tillbakablick berättad av den vuxna Kathy, och hon och läsaren vet att hennes Hailsham inte är någon vanlig internatskola, utan snarare en uppfödningsanstalt för organdonatorer. För den unga Kathy är detta dock sekundärt. Hon är mycket mer intresserad av människorna hon har runt omkring sig, bl.a. hennes komplicerade kompisar Ruth och Tommy och de många lärarna ("guardians") på skolan.
Det är inga snabba vändningar och revolter och pangpang som man kanske skulle kunna förvänta sig i en historia av det här slaget. Snarare är takten maklig, på gränsen till stillastående. Kathy blir långsamt äldre och förstår mer av världen runtomkring, särskilt när hon tar hand om andra som redan börjat donera. Det långsamma tempot var ett hinder för mig när jag bara duttläste och det tog mig många månader att ta mig igenom första halvan. Nu när jag hade ett långt lässjok gick det dock mycket bättre och jag kom in i rytmen på ett helt annat sätt. Ishiguro är också så otroligt säker i sin förstaperson-röst. Inte en enda gång tänker jag på att det är en medelålders man som skrivit boken. Kathy ÄR Kathy och jag litar fullständigt på henne. Hon är inte lika fantastisk som Stevens i Ishiguros The Remains of the Day (en av de absolut bästa berättarrösterna någonsin!), men det finns å andra sidan bara en Stevens.
Så: En tankeväckande bok, där problematiken med organdonatorerna är ständigt närvarande, men sällan dominerande. En bok som kräver full uppmärksamhet för att komma till sin rätt.
söndag 25 maj 2014
Oavslu
Annikas bokbloggsjerka undrar:
Har du läst en bok som slutade på ett sådant sätt att du blev rejält besviken?
OM jag har!!!
Jag utfärdar ingen spoilervarning - tvärtom tycker jag att detta är viktig samhällsinformation som gärna skulle kunna inkluderas i Anslagstavlan (sänds det fortfarande?).
Romanen jag talar om är Wives and Daughters av Elizabeth Gaskell, en i övrigt mycket bra bok. Så bra att jag, när det var kanske 50 sidor kvar och klockan nått midnatt, bestämde mig för att jag MÅSTE läsa ut den, även om jag skulle vara ett sömnbristsvrak på jobbet dagen efter den.
Allt var lovande. Efter 500 sidor började det dra ihop sig till ett riktigt bra slut. Och precis när slutklämmen ska komma igång så står det…
"Tyvärr kom inte författaren längre än så här innan hon dog."
Häpp.
Har du läst en bok som slutade på ett sådant sätt att du blev rejält besviken?
OM jag har!!!
Jag utfärdar ingen spoilervarning - tvärtom tycker jag att detta är viktig samhällsinformation som gärna skulle kunna inkluderas i Anslagstavlan (sänds det fortfarande?).
Romanen jag talar om är Wives and Daughters av Elizabeth Gaskell, en i övrigt mycket bra bok. Så bra att jag, när det var kanske 50 sidor kvar och klockan nått midnatt, bestämde mig för att jag MÅSTE läsa ut den, även om jag skulle vara ett sömnbristsvrak på jobbet dagen efter den.
Allt var lovande. Efter 500 sidor började det dra ihop sig till ett riktigt bra slut. Och precis när slutklämmen ska komma igång så står det…
"Tyvärr kom inte författaren längre än så här innan hon dog."
Häpp.
lördag 17 maj 2014
Efterköp
Bokbloggsjerkan denna vecka:
För dig som läser e-böcker: brukar du köpa en fysisk bok av en e-bok som du har gillat?
För dig som inte läser e-böcker: kan du ge exempel på en bok som du t.ex. lånat på biblioteket, gillat och sedan köpt ett eget ex. av?
Jag har ständig hyllångest (så många böcker! så lite plats!), så jag skulle aldrig köpa en bok bara för att äga den. Däremot händer det att jag köper en bok jag redan läst, men som jag har för avsikt att läsa om.
Senaste exemplet var ungdomsfantasyn Lyckans hjul av Cynthia Voigt. Lånade den som 12-åring och var HELT SÅLD. Så fort jag hade läst sista sidan började jag om från början igen, först en gång och sedan en gång till. Läste den alltså tre gånger på en vecka!
Förra året råkade jag komma att tänka på den och letade genast reda på den engelska versionen på Amazon. Den höll! Kanske var läsupplevelsen lite mindre omtumlande den här gången, men det var spännande och romantiskt och sorgligt om vart annat och framför allt kändes huvudpersonen Birle förvånansvärt modern. För tillfället har jag inte inga bokslukande 12-åringar i min närhet, men hade jag det skulle jag köpa ännu fler kopior och ge bort i present.
För dig som läser e-böcker: brukar du köpa en fysisk bok av en e-bok som du har gillat?
För dig som inte läser e-böcker: kan du ge exempel på en bok som du t.ex. lånat på biblioteket, gillat och sedan köpt ett eget ex. av?
Jag har ständig hyllångest (så många böcker! så lite plats!), så jag skulle aldrig köpa en bok bara för att äga den. Däremot händer det att jag köper en bok jag redan läst, men som jag har för avsikt att läsa om.
Senaste exemplet var ungdomsfantasyn Lyckans hjul av Cynthia Voigt. Lånade den som 12-åring och var HELT SÅLD. Så fort jag hade läst sista sidan började jag om från början igen, först en gång och sedan en gång till. Läste den alltså tre gånger på en vecka!
Förra året råkade jag komma att tänka på den och letade genast reda på den engelska versionen på Amazon. Den höll! Kanske var läsupplevelsen lite mindre omtumlande den här gången, men det var spännande och romantiskt och sorgligt om vart annat och framför allt kändes huvudpersonen Birle förvånansvärt modern. För tillfället har jag inte inga bokslukande 12-åringar i min närhet, men hade jag det skulle jag köpa ännu fler kopior och ge bort i present.
fredag 16 maj 2014
Sommarutmaningen 2014
Att jag gillar statistik och loggböcker framgår kanske av mitt överambitiösa etikettsystem här på bloggen. Jag är inte alls särskilt pedantisk till vardags och kan knappast kallas städfanatiker, men vissa saker vill jag ha koll på. Boksamlingen står självklart i alfabetiskt ordning och är dessutom uppdelad i diverse underkategorier. Dessutom har jag noggrant skrivit ner titel och författare på samtliga böcker jag läst sedan jag gick i åttan (vilket var ett tag sedan). Ett litet välordnat Word-dokument som hängt med i ur och skur.
Men nu var det alltså bloggetiketterna jag ville tala om, för även om jag bara hunnit med att skriva om nio böcker här så har jag redan slagits av något i högerspalten. Se här:
Vadan denna anglodominans? Inte för att det är något fel på engelskspråkig litteratur, men så överlägsen är den väl inte att den förtjänar 78% av min totala läsuppmärksamhet?
Jag ålägger därför mig själv följande utmaning:
Innan sommarens slut (deadline: 31 augusti) ska jag ha läst FEM böcker som kom ut på ett annat originalspråk än dem jag redan täckt in i år (dvs engelska, svenska och franska). Bara en bok per språk räknas.
Entusiasmen är på topp! Har redan börjat spana in min hylla för olästa böcker för att hitta lämpliga kandidater.
Häng gärna på eller berätta om du har en egen sommarutmaning!
Men nu var det alltså bloggetiketterna jag ville tala om, för även om jag bara hunnit med att skriva om nio böcker här så har jag redan slagits av något i högerspalten. Se här:
Vadan denna anglodominans? Inte för att det är något fel på engelskspråkig litteratur, men så överlägsen är den väl inte att den förtjänar 78% av min totala läsuppmärksamhet?
Jag ålägger därför mig själv följande utmaning:
Innan sommarens slut (deadline: 31 augusti) ska jag ha läst FEM böcker som kom ut på ett annat originalspråk än dem jag redan täckt in i år (dvs engelska, svenska och franska). Bara en bok per språk räknas.
Entusiasmen är på topp! Har redan börjat spana in min hylla för olästa böcker för att hitta lämpliga kandidater.
Häng gärna på eller berätta om du har en egen sommarutmaning!
Etiketter:
Allmänna funderingar,
Sommarutmaningen 2014
torsdag 15 maj 2014
Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson
Först ut i svenskhögen blev Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek. Har läst så mycket om den att det kändes som om jag redan kände huvudpersonen Ester. Det kan ju vara ett problem, det där att man har en förutfattad mening om en bok, särskilt om det äkta verket avviker från bilden man har av det. I fallet Ester var det dock ingen fara, eftersom romanen var exakt sådan som jag föreställt mig. Korthuggen, obekväm och full av stycken man vill komma tillbaka till. Som här, i början av Esters och Hugos asymmetriska kärleksaffär:
"Hugo följde aldrig upp det Ester sa. Ester följde alltid upp det Hugo sa. Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom."
I all sin enkelhet tycker jag det här stycket säger allt om förhållandet mellan journalisten Ester och den äldre konstnären Hugo som (om det nu är någon som har kunnat undvika att få ett hum om vad Egenmäktigt förfarande handlar om) är Lena Anderssons fokus och som hon utforskar i all sin torftighet. Jag vrider mig i plågor på vissa ställen och nickar instämmande på andra. Andersson vet vad hon sysslar med. Och IGENKÄNNINGEN. Diskrepansen mellan det man vill ska vara sant och det man borde inse är den egentliga sanningen. Orättvisan när världen inte lever upp till ens ideal. Jag har aldrig haft någon äkta Hugo i mitt liv, men nog har jag varit Ester ibland. Har vi inte alla varit det?
Lena Andersson intervjuades nyligen i DN. Tydligen kommer snart en uppföljare till Egenmäktigt förfarande. Jag ser fram emot detta, men samtidigt gör det mig nervös. Går det verkligen att följa upp en mitt-i-prick-roman som Egenmäktigt förfarande? Vad tror ni?
"Hugo följde aldrig upp det Ester sa. Ester följde alltid upp det Hugo sa. Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom."
I all sin enkelhet tycker jag det här stycket säger allt om förhållandet mellan journalisten Ester och den äldre konstnären Hugo som (om det nu är någon som har kunnat undvika att få ett hum om vad Egenmäktigt förfarande handlar om) är Lena Anderssons fokus och som hon utforskar i all sin torftighet. Jag vrider mig i plågor på vissa ställen och nickar instämmande på andra. Andersson vet vad hon sysslar med. Och IGENKÄNNINGEN. Diskrepansen mellan det man vill ska vara sant och det man borde inse är den egentliga sanningen. Orättvisan när världen inte lever upp till ens ideal. Jag har aldrig haft någon äkta Hugo i mitt liv, men nog har jag varit Ester ibland. Har vi inte alla varit det?
Lena Andersson intervjuades nyligen i DN. Tydligen kommer snart en uppföljare till Egenmäktigt förfarande. Jag ser fram emot detta, men samtidigt gör det mig nervös. Går det verkligen att följa upp en mitt-i-prick-roman som Egenmäktigt förfarande? Vad tror ni?
söndag 4 maj 2014
Bästa boken hittills
Det har varit så mycket att stå i, att jag inte kommit mig för att skriva om en bok jag nyligen läst ut och som verkligen påverkade mig.
Tur då att bokbloggsjerkan gav mig en välbehövlig spark i ändalykten genom att ställa frågan:
Vilken är den bästa bok du har läst hittills i år?
Svaret är enkelt: Onkel Toms stuga. Mina tankar om den finns här.
Tur då att bokbloggsjerkan gav mig en välbehövlig spark i ändalykten genom att ställa frågan:
Vilken är den bästa bok du har läst hittills i år?
Svaret är enkelt: Onkel Toms stuga. Mina tankar om den finns här.
Uncle Tom's Cabin av Harriet Beecher Stowe
Det finns många anledningar att läsa böcker som går utöver läsupplevelsen i sig. Vissa böcker är intressanta på grund av sin plats i historien och det inflytande de haft. Andra böcker ger en inblick i en annan värld och dess kultur, traditioner och etablerade synsätt.
Uncle Tom's Cabin har både och. Dels sägs den ha utgjort en gnista som senare resulterade i det amerikanska inbördeskriget och dels är den ett tidsdokument där förespråkare och motståndare får ge sin syn på slaveri. Men dessutom, och kanske framför allt, är den otroligt medryckande. Den håller. Jag bryr mig.
Boken inleds med att slavägaren Mr. Shelby hamnar på obestånd och tvingas sälja två av sina slavar, Tom och lille Henry, till en slavhandlare. Handlingen följer sedan två trådar och vi får följa Tom, som finner sig i sitt öde och försöker göra det bästa av situationen när han säljs till en ny ägare, såväl som Henrys mamma Eliza, som flyr med sin son mot Kanada. Båda trådarna bjuder på mycket dramatik och en inblick i de omänskliga lagar som utgjorde grunden för slaverisystemet.
Men det allra obehagligaste i Uncle Tom's Cabin är faktiskt inte grymheterna som slavarna utsätts för, utan ursäkterna som även de mer humana slavägarna kommer med för att slippa ansvar. De har inte tillräckligt med makt för att kunna förändra, de har andra saker att tänka på, slavarna har det egentligen ganska bra som de har det… Det är obehagligt för att jag känner igen mig. Är det inte så vi ofta resonerar? Jag förväntade mig en historisk bok där jag kunde sucka över forna tiders orättvisor och istället fick jag ett slag i magen. Det tackar jag för.
Uncle Tom's Cabin har både och. Dels sägs den ha utgjort en gnista som senare resulterade i det amerikanska inbördeskriget och dels är den ett tidsdokument där förespråkare och motståndare får ge sin syn på slaveri. Men dessutom, och kanske framför allt, är den otroligt medryckande. Den håller. Jag bryr mig.
Boken inleds med att slavägaren Mr. Shelby hamnar på obestånd och tvingas sälja två av sina slavar, Tom och lille Henry, till en slavhandlare. Handlingen följer sedan två trådar och vi får följa Tom, som finner sig i sitt öde och försöker göra det bästa av situationen när han säljs till en ny ägare, såväl som Henrys mamma Eliza, som flyr med sin son mot Kanada. Båda trådarna bjuder på mycket dramatik och en inblick i de omänskliga lagar som utgjorde grunden för slaverisystemet.
Men det allra obehagligaste i Uncle Tom's Cabin är faktiskt inte grymheterna som slavarna utsätts för, utan ursäkterna som även de mer humana slavägarna kommer med för att slippa ansvar. De har inte tillräckligt med makt för att kunna förändra, de har andra saker att tänka på, slavarna har det egentligen ganska bra som de har det… Det är obehagligt för att jag känner igen mig. Är det inte så vi ofta resonerar? Jag förväntade mig en historisk bok där jag kunde sucka över forna tiders orättvisor och istället fick jag ett slag i magen. Det tackar jag för.
fredag 2 maj 2014
En svensk bokhög
Jag är nyss hemkommen från gamla Svedala med en lovande bokkvadrupel i bagaget. En nackdel med att bo utomlands är ju att det är så svårt att få tag på svenska böcker, åtminstone om man som jag föredrar papper över läsplatta. Dessa fyra har jag redan läst en hel del om på kultursidor och bokbloggar, så jag kunde inte hålla mig när jag fick en möjlighet att slinka in i en bokhandel.
Säg finns det något underbarare än en nyinköpt bok? Förutom fyra nyinköpta böcker, då…
måndag 21 april 2014
Skruvat
Veckans bokbloggsjerka ställer frågan:
Vilken är den mest skruvade tv-serie/film du har sett i din favoritgenre?
Nå, nu är jag väldigt svag för filmatiseringar av brittiska 1800-talsromaner (Dickens, Austen, Gaskell…), men där blir det ju sällan särskilt skruvat. Kan faktiskt inte komma på något exempel alls som skulle passa in. Förslag? Mr Darcy med jetpack och paranormala förmågor?
Med en blinkning till forna dagars E.R. och Grey's Anatomy (en samlingspunkt i mitt gamla studentboende), väljer jag istället två stycken serier i sjukhusmiljö.
Den första jag kom att tänka på var Green Wing - en sjukhusserie helt utan medicinsk handling. Det är svårt att säga vad den egentligen handlar om faktiskt. Omslaget ger kanske en viss ledning (eller inte!).
Men efter lite mer funderande kom jag på en serie som slår Green Wing med hästlängder: Garth Marenghi's Darkplace. En fejkad 80-talsserie i sjukhusmiljö med övernaturliga inslag och den oefterhärmlige, fiktive skräckförfattaren Garth Marenghi i rollen som Dr. Rick Dagless. Måste upplevas!
Vilken är den mest skruvade tv-serie/film du har sett i din favoritgenre?
Nå, nu är jag väldigt svag för filmatiseringar av brittiska 1800-talsromaner (Dickens, Austen, Gaskell…), men där blir det ju sällan särskilt skruvat. Kan faktiskt inte komma på något exempel alls som skulle passa in. Förslag? Mr Darcy med jetpack och paranormala förmågor?
Med en blinkning till forna dagars E.R. och Grey's Anatomy (en samlingspunkt i mitt gamla studentboende), väljer jag istället två stycken serier i sjukhusmiljö.
Den första jag kom att tänka på var Green Wing - en sjukhusserie helt utan medicinsk handling. Det är svårt att säga vad den egentligen handlar om faktiskt. Omslaget ger kanske en viss ledning (eller inte!).
Men efter lite mer funderande kom jag på en serie som slår Green Wing med hästlängder: Garth Marenghi's Darkplace. En fejkad 80-talsserie i sjukhusmiljö med övernaturliga inslag och den oefterhärmlige, fiktive skräckförfattaren Garth Marenghi i rollen som Dr. Rick Dagless. Måste upplevas!
söndag 20 april 2014
In the Land of Invented Languages av Arika Okrent
När vi var små satt min bästis och jag och gjorde upp långa listor över ord till vårt hemliga språk. Det tog evigheter. Att hitta på nya ord är jättelätt i cirka fem minuter, men sedan börjar fantasin tryta och man glömmer dessutom bort vad man redan hittat på. Men vi kämpade vidare. Undrar vart dessa listor tagit vägen, men som jag minns dem var de ganska omfattande, med klädesplagg, kroppsdelar och så vidare. Visserligen tvivlar jag på att vi någonsin lyckades memorera tillräckligt med ord för att ha ett vettigt samtal, men det var något med de där oändliga listorna som tilltalade oss.
Det är tack vare Arika Okrent som jag drömmer mig tillbaka till barndomens förlovade land. I hennes bok trängs världsförbättrare, grammatikbesatta och Star Trek-fantaster som alla har det gemensamt att de ägnat extrema mängder tid åt att utforma och lära sig påhittade språk. Slöseri med tid? Har vi inte tillräckligt med språk som det är? Mja, kanske, men det är ändå något med entusiasmen hos dessa människor som är otroligt medryckande.
Och alla påhittade språk är inte oanvändbara. Ta till exempel bildspråket Blissymbols som uppfanns av Charles K. Bliss i ett försök att få de olika befolkningsgrupperna i hans hemstad Czernowitz att kunna kommunicera med över språkgränserna. Det floppade visserligen, men senare har språket kommit att användas för att lära barn med grava talsvårigheter att kommunicera med omvärlden (dock inte utan konflikter med språkets uppfinnare!).
Jag rekommenderar verkligen den här boken! Den är inte tung läsning, men ändå fick den mig att reflektera mycket kring vad språk egentligen är och hur vi använder det för att tolka omvärlden. Dessutom innehåller den en intervju med en man som har esperanto SOM MODERSMÅL (!!!). Mitt språkälskarhjärta slår dubbelslag.
Det är inte utan att jag börjar fundera… Borde man kanske ägna återstoden av påskhelgen åt att ställa upp prydliga tabeller med nybakade glosor?
Det är tack vare Arika Okrent som jag drömmer mig tillbaka till barndomens förlovade land. I hennes bok trängs världsförbättrare, grammatikbesatta och Star Trek-fantaster som alla har det gemensamt att de ägnat extrema mängder tid åt att utforma och lära sig påhittade språk. Slöseri med tid? Har vi inte tillräckligt med språk som det är? Mja, kanske, men det är ändå något med entusiasmen hos dessa människor som är otroligt medryckande.
Och alla påhittade språk är inte oanvändbara. Ta till exempel bildspråket Blissymbols som uppfanns av Charles K. Bliss i ett försök att få de olika befolkningsgrupperna i hans hemstad Czernowitz att kunna kommunicera med över språkgränserna. Det floppade visserligen, men senare har språket kommit att användas för att lära barn med grava talsvårigheter att kommunicera med omvärlden (dock inte utan konflikter med språkets uppfinnare!).
Jag rekommenderar verkligen den här boken! Den är inte tung läsning, men ändå fick den mig att reflektera mycket kring vad språk egentligen är och hur vi använder det för att tolka omvärlden. Dessutom innehåller den en intervju med en man som har esperanto SOM MODERSMÅL (!!!). Mitt språkälskarhjärta slår dubbelslag.
Det är inte utan att jag börjar fundera… Borde man kanske ägna återstoden av påskhelgen åt att ställa upp prydliga tabeller med nybakade glosor?
måndag 14 april 2014
O, ljuvliga vardag!
Så, nu har livet lugnat ner sig. Lägenheten är inredd och uppkopplad. Äntligen.
De här kaotiska veckorna har fått mig att tänka en del kring rutiner och vardag. Jag ser fram emot att komma in i en lunk. Inte i betydelsen olidlig tristess, utan en lagom strukturerad ordning, där hjärnan och kroppen är inställd på vad som händer under dagen. Jag fungerar och funderar helt enkelt bättre då.
Det som framför allt har blivit lidande under de senaste veckorna är det som jag tycker bäst om att göra - att läsa och att skriva. Båda aktiviteterna kräver ett lugn. Det funkar inte för mig att läsa när jag inte har kontroll över mitt liv. Tankarna driver iväg och ögonen förlorar sitt fäste på sidan. Att skriva är ännu svårare. Min prestationsångest ökar exponentiellt med stressnivån, vilket i sin tur gör att jag stressar ännu mer.
Nej, det bästa för mig är att ha en stund varje dag som har öronmärkts för det jag vill göra. En skrivpaus innan jag går till jobbet. En kvarts läsning på tunnelbanan. Och långsamt börjar livet återgå till ett mönster där det finns plats för sådant. Efter alla sista-minuten-lösningar som har skarvats ihop på sistone, känns förutsägbarhet som något alldeles underbart.
De här kaotiska veckorna har fått mig att tänka en del kring rutiner och vardag. Jag ser fram emot att komma in i en lunk. Inte i betydelsen olidlig tristess, utan en lagom strukturerad ordning, där hjärnan och kroppen är inställd på vad som händer under dagen. Jag fungerar och funderar helt enkelt bättre då.
Det som framför allt har blivit lidande under de senaste veckorna är det som jag tycker bäst om att göra - att läsa och att skriva. Båda aktiviteterna kräver ett lugn. Det funkar inte för mig att läsa när jag inte har kontroll över mitt liv. Tankarna driver iväg och ögonen förlorar sitt fäste på sidan. Att skriva är ännu svårare. Min prestationsångest ökar exponentiellt med stressnivån, vilket i sin tur gör att jag stressar ännu mer.
Nej, det bästa för mig är att ha en stund varje dag som har öronmärkts för det jag vill göra. En skrivpaus innan jag går till jobbet. En kvarts läsning på tunnelbanan. Och långsamt börjar livet återgå till ett mönster där det finns plats för sådant. Efter alla sista-minuten-lösningar som har skarvats ihop på sistone, känns förutsägbarhet som något alldeles underbart.
söndag 16 mars 2014
lördag 8 mars 2014
Säg aldrig aldrig
Helgens bokbloggsjerka handlar om vilka böcker man aldrig kommer att ha i sin hylla.
Om någon hade frågat mig detta för ett halvår sedan hade svaret varit enkelt - inga "uppföljare" till Jane Austens romaner! Förstår inte grejen, fattar inte hur någon författare kan ha mage att bara ta över en bok och bestämma vad som händer sedan. Om det var meningen att det skulle finnas en del två skulle väl Austen ha skrivit den själv?
För ett tag sedan befann jag mig dock på en flygplats och råkade (hoppsan!) inhandla Death Comes to Pemberley av P.D. James, en deckare som använder sig av karaktärerna från Stolthet och Fördom. Den var ju inte i närheten av austensk kvalitet, men lite intressant var det ändå att få läsa om hur rättsväsendet fungerade där och då.
Helt principfast är jag alltså inte. Men ändå, jag tror att James var undantaget som bekräftar regeln, snarare än början på en ny inköpstrend. Tyvärr, alla ni som vill axla Austens mantel - i min hylla får ni inte plats!
Om någon hade frågat mig detta för ett halvår sedan hade svaret varit enkelt - inga "uppföljare" till Jane Austens romaner! Förstår inte grejen, fattar inte hur någon författare kan ha mage att bara ta över en bok och bestämma vad som händer sedan. Om det var meningen att det skulle finnas en del två skulle väl Austen ha skrivit den själv?
För ett tag sedan befann jag mig dock på en flygplats och råkade (hoppsan!) inhandla Death Comes to Pemberley av P.D. James, en deckare som använder sig av karaktärerna från Stolthet och Fördom. Den var ju inte i närheten av austensk kvalitet, men lite intressant var det ändå att få läsa om hur rättsväsendet fungerade där och då.
Helt principfast är jag alltså inte. Men ändå, jag tror att James var undantaget som bekräftar regeln, snarare än början på en ny inköpstrend. Tyvärr, alla ni som vill axla Austens mantel - i min hylla får ni inte plats!
söndag 2 mars 2014
Gone Girl av Gillian Flynn
Deckare och thrillers brukar inte vara min grej, men Gone Girl… Jag dras verkligen med! Det är en roman där precis allting kan tolkas och omtolkas, beroende på vem som talar. I fokus står äkta paret Amy och Nick. Det är deras femte bröllopsdag och Amy är försvunnen. Är det Nick som har mördat henne? Historien berättas av dem båda - i vartannat kapitel har Nick ordet, i vartannat Amy (genom en dagbok). Vem av dem kan man lita på?
Mer än så vill jag inte säga om handlingen, för själva vitsen med Gone Girl är att låta sig överraskas. Gillian Flynn skriver säkert och med självförtroende. Hon har hundraprocentig koll på vad jag får veta och när - det finns inte en enda stillastående sida i hela boken. Så snyggt utförande!
Dock finns det en sak som skaver (spoilervarning, markera texten för att läsa):
Detta med att Amy låtsas ha blivit våldtagen av två olika män. Passar det in i historien? Ja. Gör det mig ändå obekväm med tanke på hur många personer som inte tas på allvar när de berättar om sina högst autentiska upplevelser. Också ja.
Eller jo, faktiskt en till (också spoilervarning):
Slutet! Barnet! What?
Men på det stora hela: Läs!
Mer än så vill jag inte säga om handlingen, för själva vitsen med Gone Girl är att låta sig överraskas. Gillian Flynn skriver säkert och med självförtroende. Hon har hundraprocentig koll på vad jag får veta och när - det finns inte en enda stillastående sida i hela boken. Så snyggt utförande!
Dock finns det en sak som skaver (spoilervarning, markera texten för att läsa):
Detta med att Amy låtsas ha blivit våldtagen av två olika män. Passar det in i historien? Ja. Gör det mig ändå obekväm med tanke på hur många personer som inte tas på allvar när de berättar om sina högst autentiska upplevelser. Också ja.
Eller jo, faktiskt en till (också spoilervarning):
Slutet! Barnet! What?
Men på det stora hela: Läs!
onsdag 26 februari 2014
L'enfant Océan av Jean-Claude Mourlevat
Den här recensionen ska tas med en nypa salt eftersom mina franskkunskaper är sådär. De fina nyanserna har säkerligen gått mig förbi. Men hur ska man lära sig ett språk om man aldrig övar?
Det första jag inser när jag läser L'enfant Océan (hittar ingen svensk översättning, men den heter The Pull of the Ocean på engelska) är att jag helt saknar sagoallmänbildning. Handlingen är nämligen baserad på Tummeliten och jag känner inte igen någonting. Ja, förutom den diminutiva storleken på bokens huvudperson, Yann Doutreleau, då.
Yann väcker sina sex storebröder (tre tvillingpar) mitt i natten och berättar att de måste fly från sitt hem och sina föräldrar. Bröderna litar genast på honom, för Yann har närmast övernaturliga förmågor och är mycket äldre och klokare än sina tio år. Tillsammans flyr de sju västerut genom Frankrike, mot havet.
Mourlevat använder ett intressant berättargrepp där han låter varje kapitel berättas av olika karaktärer. Vi får lyssna till bröderna, föräldrarna och diverse människor som kommer i deras väg: socialarbetare, författare, bagare, studenter, poliser… Det skulle kunna bli krystat, men jag tycker att det fungerar. Ur en språkpedagogisk synvinkel (för att använda ett fint uttryck) är de många berättarrösterna också en fördel, eftersom man övas att känna igen nyanser hos olika ord och uttryck, vad som är formellt, vad som är barnsligt, och så vidare.
L'enfant Océan är inte en bok jag kommer att bära med mig länge, men den är snabbläst och medryckande. En svensk översättning vore inte alls ovälkommen.
Och för den som vill damma av skolfranskan är den faktiskt perfekt.
Det första jag inser när jag läser L'enfant Océan (hittar ingen svensk översättning, men den heter The Pull of the Ocean på engelska) är att jag helt saknar sagoallmänbildning. Handlingen är nämligen baserad på Tummeliten och jag känner inte igen någonting. Ja, förutom den diminutiva storleken på bokens huvudperson, Yann Doutreleau, då.
Yann väcker sina sex storebröder (tre tvillingpar) mitt i natten och berättar att de måste fly från sitt hem och sina föräldrar. Bröderna litar genast på honom, för Yann har närmast övernaturliga förmågor och är mycket äldre och klokare än sina tio år. Tillsammans flyr de sju västerut genom Frankrike, mot havet.
Mourlevat använder ett intressant berättargrepp där han låter varje kapitel berättas av olika karaktärer. Vi får lyssna till bröderna, föräldrarna och diverse människor som kommer i deras väg: socialarbetare, författare, bagare, studenter, poliser… Det skulle kunna bli krystat, men jag tycker att det fungerar. Ur en språkpedagogisk synvinkel (för att använda ett fint uttryck) är de många berättarrösterna också en fördel, eftersom man övas att känna igen nyanser hos olika ord och uttryck, vad som är formellt, vad som är barnsligt, och så vidare.
L'enfant Océan är inte en bok jag kommer att bära med mig länge, men den är snabbläst och medryckande. En svensk översättning vore inte alls ovälkommen.
Och för den som vill damma av skolfranskan är den faktiskt perfekt.
söndag 23 februari 2014
Min första bokbloggsjerka!
Ska man göra något kan man lika gärna göra det ordentligt. När jag nu bestämt mig för att prova det här med bokbloggsjerkor hoppar jag därför direkt ned i den djupa änden av bassängen och svarar på följande omöjliga fråga:
Om du bara fick läsa en bok för resten av ditt liv, vilken skulle det vara?
Mitt spontana svar blir Stolthet och fördom eftersom det är den bok jag utan tvivel läst flest gånger (skulle gissa på uppemot tio). Dock är det kanske inte det mest taktiska svaret, eftersom jag redan kan citera långa sjok av den och kan handlingen utantill.
En annan omläsningsfavorit är Tre män i en båt av Jerome K. Jerome, men som enda bok att läsa för all framtid? Nja. Kanske inte. Det finns ändå en gräns för hur putslustigt det är med skurgummeknä (som är den enda sjukdom bokens hypokondriske berättare är övertygad om att han inte lider av).
Så jag svarar: Min dagbok. Som Oscar Wilde skrev i The Importance of Being Earnest: "I never travel without my diary. One should always have something sensational to read in the train."
Eller borde jag satsa på Earnest själv kanske? Det är trots allt den roligaste pjäs som skrivits, någonsin.
Nej, eller jo, eller nej. Jag får huvudvärk av det här! Det är inte rättvist! Kan jag inte få välja en bok jag aldrig får lov att läsa istället? För där har jag en del jag skulle kunna vara utan...
Om du bara fick läsa en bok för resten av ditt liv, vilken skulle det vara?
Mitt spontana svar blir Stolthet och fördom eftersom det är den bok jag utan tvivel läst flest gånger (skulle gissa på uppemot tio). Dock är det kanske inte det mest taktiska svaret, eftersom jag redan kan citera långa sjok av den och kan handlingen utantill.
En annan omläsningsfavorit är Tre män i en båt av Jerome K. Jerome, men som enda bok att läsa för all framtid? Nja. Kanske inte. Det finns ändå en gräns för hur putslustigt det är med skurgummeknä (som är den enda sjukdom bokens hypokondriske berättare är övertygad om att han inte lider av).
Så jag svarar: Min dagbok. Som Oscar Wilde skrev i The Importance of Being Earnest: "I never travel without my diary. One should always have something sensational to read in the train."
Eller borde jag satsa på Earnest själv kanske? Det är trots allt den roligaste pjäs som skrivits, någonsin.
Nej, eller jo, eller nej. Jag får huvudvärk av det här! Det är inte rättvist! Kan jag inte få välja en bok jag aldrig får lov att läsa istället? För där har jag en del jag skulle kunna vara utan...
Oroonoko av Aphra Behn
En roman om en afrikansk prins skriven av en kvinna på 1600-talet. Oroonoko är inte en dussinvara om man säger så!
Oroonoko gifter sig med den undersköna Imoinda, som dock tingats (för kvinnor har inte mycket att säga till om) av hans farfar kungen. Efter många turer skiljs Oroonoko och Imoinda åt, men möts igen efter att de sålts som slavar till Surinam, där de också träffar bokens berättare.
Oroonoko är en kort historia och berättad ganska rakt upp och ner, men den lämnar mig med mycket att fundera på, kanske framför allt kring rasism. Å ena sidan är prins Oroonoko den självklare hjälten och framställs som en bra mycket mer förfinad människa än diverse europeiska slavägare och guvernörer. Å andra sidan poängterar Behn att han alls inte liknar andra afrikaner, utan har en "romersk näsa" och tunna läppar, för hur skulle det annars se ut? Jag förvånas över hur mycket Behns roman avviker (positivt!) från de rådande engelska värderingarna (kolonialism etc) på 1600-talet, samtidigt som det är så tydligt att hon ändå är ett barn av sin tid och säger saker som skulle räknas som rasistiska här och nu. Och det som var sant på 1600-talet är väl sant nu också. Hur bra är vi egentligen på att frigöra oss från de fördomar vi växt upp med?
En annan sak jag funderar över när jag läser boken är vad Behn egentligen ansåg om slaveri som företeelse. Hon är uppenbart kritisk till att Oroonoko hålls som slav, men det verkar mest vara för att han är en sådan fin och nobel människa. De andra slavarna får färre sympatier. Och att Oroonoko själv sålde slavar i sin ungdom är inte något som vänds emot honom.
Så jo, som läsupplevelse är Oroonoko kanske inte det största jag varit med om, men samtidigt är det så fantastiskt hur litteratur kan sätta oss i kontakt med människor som levde på helt andra platser och i andra tider. Aphra Behn fäste ord på papper, jag läser dem. Det är en röst ur historien som talar direkt till mig här och nu, utan mellanhänder.
Men det som fastnar allra mest är nog Aphra Behn själv. Vem var hon? Varför kände jag inte till henne förut? Tydligen var hon en av de första kvinnliga författarna i England som kunde försörja sig på sitt skrivande. Utan att känna till särskilt många detaljer, så anar jag en stor dos jäklar anamma. Jag ser att det kom en bok om henne och tre andra kvinnliga författare för några år sedan - Pionjärer och feminister av Moa Matthis. Någon som har läst?
(För övrigt: Namnet! Så svårt att stava! Sätter alltid dubbel-o:t på fel ställe!)
Oroonoko gifter sig med den undersköna Imoinda, som dock tingats (för kvinnor har inte mycket att säga till om) av hans farfar kungen. Efter många turer skiljs Oroonoko och Imoinda åt, men möts igen efter att de sålts som slavar till Surinam, där de också träffar bokens berättare.
Oroonoko är en kort historia och berättad ganska rakt upp och ner, men den lämnar mig med mycket att fundera på, kanske framför allt kring rasism. Å ena sidan är prins Oroonoko den självklare hjälten och framställs som en bra mycket mer förfinad människa än diverse europeiska slavägare och guvernörer. Å andra sidan poängterar Behn att han alls inte liknar andra afrikaner, utan har en "romersk näsa" och tunna läppar, för hur skulle det annars se ut? Jag förvånas över hur mycket Behns roman avviker (positivt!) från de rådande engelska värderingarna (kolonialism etc) på 1600-talet, samtidigt som det är så tydligt att hon ändå är ett barn av sin tid och säger saker som skulle räknas som rasistiska här och nu. Och det som var sant på 1600-talet är väl sant nu också. Hur bra är vi egentligen på att frigöra oss från de fördomar vi växt upp med?
En annan sak jag funderar över när jag läser boken är vad Behn egentligen ansåg om slaveri som företeelse. Hon är uppenbart kritisk till att Oroonoko hålls som slav, men det verkar mest vara för att han är en sådan fin och nobel människa. De andra slavarna får färre sympatier. Och att Oroonoko själv sålde slavar i sin ungdom är inte något som vänds emot honom.
Så jo, som läsupplevelse är Oroonoko kanske inte det största jag varit med om, men samtidigt är det så fantastiskt hur litteratur kan sätta oss i kontakt med människor som levde på helt andra platser och i andra tider. Aphra Behn fäste ord på papper, jag läser dem. Det är en röst ur historien som talar direkt till mig här och nu, utan mellanhänder.
Men det som fastnar allra mest är nog Aphra Behn själv. Vem var hon? Varför kände jag inte till henne förut? Tydligen var hon en av de första kvinnliga författarna i England som kunde försörja sig på sitt skrivande. Utan att känna till särskilt många detaljer, så anar jag en stor dos jäklar anamma. Jag ser att det kom en bok om henne och tre andra kvinnliga författare för några år sedan - Pionjärer och feminister av Moa Matthis. Någon som har läst?
(För övrigt: Namnet! Så svårt att stava! Sätter alltid dubbel-o:t på fel ställe!)
torsdag 20 februari 2014
Den där skrivtiden
…när ska man hitta den egentligen?
Undrar en som just stapplat hem från jobbet och tryckt i sig en undermålig kvällsvard (älskar ordet!) på cirka tre minuter.
Läggdagzzzzzzz...
Undrar en som just stapplat hem från jobbet och tryckt i sig en undermålig kvällsvard (älskar ordet!) på cirka tre minuter.
Läggdagzzzzzzz...
söndag 9 februari 2014
Överflödande miljöer
Idag borde jag göra både det ena och det andra, men av det blir det noll och intet. Har risat ihop i sängen och tittar på första säsongen av The Paradise. Det handlar om ett alldeles paradisiskt varuhus med sagofåglar och klänningar insvepta i silkespapper. Faktiskt tycker jag bättre om varuhuset än om karaktärerna. Jag vill gå runt där, låta händerna stryka över glatta tyger, plocka bland hundratals knappar och band.
Det där sagoöverflödet, kan det vara något brittiskt över det? Jag fick precis samma känsla när jag läste Harry Potter. Visst, historien är spännande, men Hogwarts!! Vill bara gå runt där och kika på porträtten och prova allt (mestadels äckligt) godis.
Självklart är det en balansgång. För mycket miljö och historien går förlorad. Men samtidigt finns det något så lockande i en värld som får ta plats, som blir en karaktär i sig själv.
Nu dags för avsnitt sju. Sedan måste jag nog tvinga mig att äta något.
Det där sagoöverflödet, kan det vara något brittiskt över det? Jag fick precis samma känsla när jag läste Harry Potter. Visst, historien är spännande, men Hogwarts!! Vill bara gå runt där och kika på porträtten och prova allt (mestadels äckligt) godis.
Självklart är det en balansgång. För mycket miljö och historien går förlorad. Men samtidigt finns det något så lockande i en värld som får ta plats, som blir en karaktär i sig själv.
Nu dags för avsnitt sju. Sedan måste jag nog tvinga mig att äta något.
torsdag 6 februari 2014
Jag har sett en sädesärla!
Faktiskt till och med två! Vilket nu inte är så konstigt eftersom de enligt Wikipedia är stannfåglar där jag bor. Men det struntar jag i! Det känns vårigt och soligt och fint. Hoppet om våren lever!
Bild: David Castor |
fredag 31 januari 2014
Is That a Fish in Your Ear? av David Bellos
Jag är så besviken. Ibland köper jag en bok och vet att den kommer att vara bra. Allt är rätt. Titeln, omslaget, kapitelrubrikerna, omdömena… Men så blir det ändå så här!
Som kanske framgått handlar Is That a Fish in Your Ear? om översättning. Vad händer egentligen när man översätter en text? Kan man översätta vad som helst? David Bellos är själv prisbelönt översättare, så han borde ju kunna ha ett och annat att säga om detta, och det har han i och för sig också, men sättet han säger det på gör mig mest sur. Han är mästrande, osammanhängande och dryg - den där typen man absolut inte vill hamna bredvid på en middag. Och det här med att ha med citat på ryska i kyrillisk skrift utan att ens bifoga en fonetisk version inom parentes? Va?
Visst finns det intressanta små snuttar, t.ex. lärde jag mig att man på indianspråket Hopi inte kan tala om "mannen", utan att formen ändras beroende på om det är "mannen jag ser nu", "mannen jag träffade igår" och så vidare. Intressant ju, och så klart klurigt ur översättarsynvinkel eftersom denna information måste anges, även om den inte finns i originaltexten. (Nytt i ordförrådet: evidentialitet).
Tyvärr drunknar dessa små ljusglimtar i ett hav av hårklyverier. Jag försöker hänga med i Bellos resonemang, men just när han verkar komma till något intressant tar kapitlet slut och han börjar med något helt annat.
Som jag ser det kan man skriva en fackbok på två sätt. Antingen skriver man lättillgängligt med roliga exempel (tänk Bill Bryson) eller så gör man en grundlig och tydligt strukturerad genomgång av ämnet (à la välskriven kursbok för förstaårsstudenter). Bellos väljer varken eller. Det är synd, för det hade kunnat en sådan toppenbok!
Som kanske framgått handlar Is That a Fish in Your Ear? om översättning. Vad händer egentligen när man översätter en text? Kan man översätta vad som helst? David Bellos är själv prisbelönt översättare, så han borde ju kunna ha ett och annat att säga om detta, och det har han i och för sig också, men sättet han säger det på gör mig mest sur. Han är mästrande, osammanhängande och dryg - den där typen man absolut inte vill hamna bredvid på en middag. Och det här med att ha med citat på ryska i kyrillisk skrift utan att ens bifoga en fonetisk version inom parentes? Va?
Visst finns det intressanta små snuttar, t.ex. lärde jag mig att man på indianspråket Hopi inte kan tala om "mannen", utan att formen ändras beroende på om det är "mannen jag ser nu", "mannen jag träffade igår" och så vidare. Intressant ju, och så klart klurigt ur översättarsynvinkel eftersom denna information måste anges, även om den inte finns i originaltexten. (Nytt i ordförrådet: evidentialitet).
Tyvärr drunknar dessa små ljusglimtar i ett hav av hårklyverier. Jag försöker hänga med i Bellos resonemang, men just när han verkar komma till något intressant tar kapitlet slut och han börjar med något helt annat.
Som jag ser det kan man skriva en fackbok på två sätt. Antingen skriver man lättillgängligt med roliga exempel (tänk Bill Bryson) eller så gör man en grundlig och tydligt strukturerad genomgång av ämnet (à la välskriven kursbok för förstaårsstudenter). Bellos väljer varken eller. Det är synd, för det hade kunnat en sådan toppenbok!
onsdag 29 januari 2014
Det kluriga mellanläget
Lagom = bäst. (bildkälla) |
Ofta känns det som jag bara har två skrivlägen. Antingen över-stock-och-sten-Nano-fart, eller ett evigt pillande och mixtrande med en mening i taget. Det där mellantinget där man skriver ganska bra och ganska fort har jag svårare med. Och det hade väl varit okej om det inte vore för att jag tror att det är väldigt bra sätt att skriva. Styrfart utan att det hela åker ner i diket, liksom.
Därför är jag stolt över att ikväll ha fått ihop 500+ ord av hyfsad kvalitet. Texten behöver definitivt slipas till, men den ger grunden till nästa scen, den har någon slags logik och åtminstone ett minimum av gestaltning. Klapp på axeln till mig! :)
tisdag 28 januari 2014
Ella Minnow Pea av Mark Dunn
Det finns böcker man anar aldrig kommer att översättas till svenska. Ella Minnow Pea är en sådan. Jag tror helt enkelt det är för svårt.
Nollop är ett lilleputtland utanför USA:s kust där invånarna talar som om de svalt en synonymordbok. Nationalhjälten heter Nevin Nollop och sägs ha kommit på frasen "the quick brown fox jumps over the lazy dog" (en fras som innehåller alla bokstäver i alfabetet). Frasen har till och med tillägnats ett monument och det är här som saker börjar gå snett. En dag trillar bokstaven Z ner från monumentet och Rådet enas om att det är ett meddelande från Nollop - användandet av Z måste förbjudas. Men så trillar en bokstav till och så en till… Med allt färre tillåtna bokstäver blir det näst intill omöjligt för invånarna att kommunicera. I och med att historien berättas i brevform gör Dunn det också allt krångligare för sig själv.
Så hur lyckas han? Jo, det blir faktiskt ganska bra. Inte perfekt, men bra. Historien håller ihop någorlunda och det är onekligen rätt spännande att se hur nollopianerna gör om sitt språk för att klara av de nya lagarna.
Det jag gillar mest med Ella Minnow Pea är ändå tilltaget. En författare som tror på sin idé och genomför den från början till slut. Oöversättbart, men kul. Dessutom tror jag att det skulle funka bra som skrivövning att tvingas utesluta 1-3 bokstäver, bara för att se vad som händer och kanske vidga sitt ordförråd litegrann.
Och förresten, man ska aldrig säga aldrig! Om Sture Pyk kunde översätta George Perecs La Disparation (skriven helt utan bokstaven e) till svenska (Försvinna) finns det kanske hopp här också. Låtom oss hoppas.
Nollop är ett lilleputtland utanför USA:s kust där invånarna talar som om de svalt en synonymordbok. Nationalhjälten heter Nevin Nollop och sägs ha kommit på frasen "the quick brown fox jumps over the lazy dog" (en fras som innehåller alla bokstäver i alfabetet). Frasen har till och med tillägnats ett monument och det är här som saker börjar gå snett. En dag trillar bokstaven Z ner från monumentet och Rådet enas om att det är ett meddelande från Nollop - användandet av Z måste förbjudas. Men så trillar en bokstav till och så en till… Med allt färre tillåtna bokstäver blir det näst intill omöjligt för invånarna att kommunicera. I och med att historien berättas i brevform gör Dunn det också allt krångligare för sig själv.
Så hur lyckas han? Jo, det blir faktiskt ganska bra. Inte perfekt, men bra. Historien håller ihop någorlunda och det är onekligen rätt spännande att se hur nollopianerna gör om sitt språk för att klara av de nya lagarna.
Det jag gillar mest med Ella Minnow Pea är ändå tilltaget. En författare som tror på sin idé och genomför den från början till slut. Oöversättbart, men kul. Dessutom tror jag att det skulle funka bra som skrivövning att tvingas utesluta 1-3 bokstäver, bara för att se vad som händer och kanske vidga sitt ordförråd litegrann.
Och förresten, man ska aldrig säga aldrig! Om Sture Pyk kunde översätta George Perecs La Disparation (skriven helt utan bokstaven e) till svenska (Försvinna) finns det kanske hopp här också. Låtom oss hoppas.
fredag 24 januari 2014
White Oleander av Janet Fitch
Vissa böcker ger mig en sådan otrolig lust att skriva. Ibland är det språket (= allt av Selma Lagerlöf), ibland är det någon detalj som plötsligt får mig att inse något om min eget manus, ibland är det bara själva skrivglädjen (t.ex. The Night Circus av Erin Morgenstern).
White Oleander av Janet Fitch är en Bok Som Får Mig Att Vilja Skriva (BSFMAVS - kanske den fulaste förkortningen jag sett?). Det var absolut ingen självklarhet att jag skulle hitta fram till den här boken. Olyckliga uppväxthistorier är inte min favoritgenre och omslaget lockade mig inte heller. Men efter att ha hört/läst flera positiva uttalanden bestämde jag mig ändå för att prova. Det är jag glad för.
Okej, språket stör mig ibland. Så otroligt många liknelser! Allting påminner alltid om någonting annat! På det stora hela gillar jag dock hur Fitch skriver, poetiskt och personligt.
Boken handlar om Astrid och hennes väg genom olika fosterhem efter att hennes oerhört självcentrerade konstnärsmor hamnat i fängelse. Trots avståndet kan Astrid aldrig riktigt undkomma mammans destruktiva inflytande. Just porträttet av mamman är den stora behållningen här. Hon är avskyvärd och oändligt fascinerande på samma gång.
Den där dubbelheten hos manipulativa personer är något jag intresserar mig för. Att skriva en hjältekaraktär är väl ingen konst (eller jo, det är ju faktiskt), men att få till en antagonist som är "ond" på ett intressant och äkta sätt, det är inte alla förunnat. Nu ska jag plocka in i diskmaskinen och, inspirerad av Fitch, fundera lite kring en karaktär jag jobbar med.
White Oleander av Janet Fitch är en Bok Som Får Mig Att Vilja Skriva (BSFMAVS - kanske den fulaste förkortningen jag sett?). Det var absolut ingen självklarhet att jag skulle hitta fram till den här boken. Olyckliga uppväxthistorier är inte min favoritgenre och omslaget lockade mig inte heller. Men efter att ha hört/läst flera positiva uttalanden bestämde jag mig ändå för att prova. Det är jag glad för.
Okej, språket stör mig ibland. Så otroligt många liknelser! Allting påminner alltid om någonting annat! På det stora hela gillar jag dock hur Fitch skriver, poetiskt och personligt.
Boken handlar om Astrid och hennes väg genom olika fosterhem efter att hennes oerhört självcentrerade konstnärsmor hamnat i fängelse. Trots avståndet kan Astrid aldrig riktigt undkomma mammans destruktiva inflytande. Just porträttet av mamman är den stora behållningen här. Hon är avskyvärd och oändligt fascinerande på samma gång.
Den där dubbelheten hos manipulativa personer är något jag intresserar mig för. Att skriva en hjältekaraktär är väl ingen konst (eller jo, det är ju faktiskt), men att få till en antagonist som är "ond" på ett intressant och äkta sätt, det är inte alla förunnat. Nu ska jag plocka in i diskmaskinen och, inspirerad av Fitch, fundera lite kring en karaktär jag jobbar med.
måndag 20 januari 2014
söndag 19 januari 2014
På drift
Så känner jag mig lite just nu. Försöker tänka igenom vad som skulle hända om jag verkligen sade upp mig. Problemet är att jobb = pengar = skrivtid.
Men alltså, det finns ju värre problem. Var och såg Philomena med en kompis. Vill inte förstöra genom att säga för mycket om den (själv vill jag helst inte ens se trailern för en film innan jag ser den på riktigt, eller läsa baksidestexten på en bok), men ett sådant livsöde alltså. Så mycket saknad helt i onödan, saknad skapad av människor, inte av naturkatastrofer eller sjukdomar eller annat som inte går att råda över.
Och dessutom, en så överraskande rolig film. Rekommenderar!
Men alltså, det finns ju värre problem. Var och såg Philomena med en kompis. Vill inte förstöra genom att säga för mycket om den (själv vill jag helst inte ens se trailern för en film innan jag ser den på riktigt, eller läsa baksidestexten på en bok), men ett sådant livsöde alltså. Så mycket saknad helt i onödan, saknad skapad av människor, inte av naturkatastrofer eller sjukdomar eller annat som inte går att råda över.
Och dessutom, en så överraskande rolig film. Rekommenderar!
fredag 17 januari 2014
Dagens misstag
Härligt härligt men... (källa) |
…kan ha varit att köpa sådana där goda kaffebönor doppade i choklad.
Möjligen har jag överdoserat, jag som inte alls dricker kaffe i vanliga fall. Det hela var tänkt som ett smart drag för att öka skrivhastigheten ikväll, men jag är helt stissig. Omöjligt att få till något vettigt ju!
Nåja, hyperaktiviteten har åtminstone fått till följd att jag satt igång den här bloggen jag har funderat på ett tag.
HELLO WORLD!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)