fredag 31 januari 2014

Is That a Fish in Your Ear? av David Bellos

Jag är så besviken. Ibland köper jag en bok och vet att den kommer att vara bra. Allt är rätt. Titeln, omslaget, kapitelrubrikerna, omdömena… Men så blir det ändå så här!

Som kanske framgått handlar Is That a Fish in Your Ear? om översättning. Vad händer egentligen när man översätter en text? Kan man översätta vad som helst? David Bellos är själv prisbelönt översättare, så han borde ju kunna ha ett och annat att säga om detta, och det har han i och för sig också, men sättet han säger det på gör mig mest sur. Han är mästrande, osammanhängande och dryg - den där typen man absolut inte vill hamna bredvid på en middag. Och det här med att ha med citat på ryska i kyrillisk skrift utan att ens bifoga en fonetisk version inom parentes? Va?

Visst finns det intressanta små snuttar, t.ex. lärde jag mig att man på indianspråket Hopi inte kan tala om "mannen", utan att formen ändras beroende på om det är "mannen jag ser nu", "mannen jag träffade igår" och så vidare. Intressant ju, och så klart klurigt ur översättarsynvinkel eftersom denna information måste anges, även om den inte finns i originaltexten. (Nytt i ordförrådet: evidentialitet).

Tyvärr drunknar dessa små ljusglimtar i ett hav av hårklyverier. Jag försöker hänga med i Bellos resonemang, men just när han verkar komma till något intressant tar kapitlet slut och han börjar med något helt annat.

Som jag ser det kan man skriva en fackbok på två sätt. Antingen skriver man lättillgängligt med roliga exempel (tänk Bill Bryson) eller så gör man en grundlig och tydligt strukturerad genomgång av ämnet (à la välskriven kursbok för förstaårsstudenter). Bellos väljer varken eller. Det är synd, för det hade kunnat en sådan toppenbok!

onsdag 29 januari 2014

Det kluriga mellanläget


Lagom = bäst. (bildkälla)


Ofta känns det som jag bara har två skrivlägen. Antingen över-stock-och-sten-Nano-fart, eller ett evigt pillande och mixtrande med en mening i taget. Det där mellantinget där man skriver ganska bra och ganska fort har jag svårare med. Och det hade väl varit okej om det inte vore för att jag tror att det är väldigt bra sätt att skriva. Styrfart utan att det hela åker ner i diket, liksom.

Därför är jag stolt över att ikväll ha fått ihop 500+ ord av hyfsad kvalitet. Texten behöver definitivt slipas till, men den ger grunden till nästa scen, den har någon slags logik och åtminstone ett minimum av gestaltning. Klapp på axeln till mig! :)

tisdag 28 januari 2014

Ella Minnow Pea av Mark Dunn

Det finns böcker man anar aldrig kommer att översättas till svenska. Ella Minnow Pea är en sådan. Jag tror helt enkelt det är för svårt.

Nollop är ett lilleputtland utanför USA:s kust där invånarna talar som om de svalt en synonymordbok. Nationalhjälten heter Nevin Nollop och sägs ha kommit på frasen "the quick brown fox jumps over the lazy dog" (en fras som innehåller alla bokstäver i alfabetet). Frasen har till och med tillägnats ett monument och det är här som saker börjar gå snett. En dag trillar bokstaven Z ner från monumentet och Rådet enas om att det är ett meddelande från Nollop - användandet av Z måste förbjudas. Men så trillar en bokstav till och så en till… Med allt färre tillåtna bokstäver blir det näst intill omöjligt för invånarna att kommunicera. I och med att historien berättas i brevform gör Dunn det också allt krångligare för sig själv.

Så hur lyckas han? Jo, det blir faktiskt ganska bra. Inte perfekt, men bra. Historien håller ihop någorlunda och det är onekligen rätt spännande att se hur nollopianerna gör om sitt språk för att klara av de nya lagarna.

Det jag gillar mest med Ella Minnow Pea är ändå tilltaget. En författare som tror på sin idé och genomför den från början till slut. Oöversättbart, men kul. Dessutom tror jag att det skulle funka bra som skrivövning att tvingas utesluta 1-3 bokstäver, bara för att se vad som händer och kanske vidga sitt ordförråd litegrann.

Och förresten, man ska aldrig säga aldrig! Om Sture Pyk kunde översätta George Perecs La Disparation (skriven helt utan bokstaven e) till svenska (Försvinna) finns det kanske hopp här också. Låtom oss hoppas.

fredag 24 januari 2014

White Oleander av Janet Fitch

Vissa böcker ger mig en sådan otrolig lust att skriva. Ibland är det språket (= allt av Selma Lagerlöf), ibland är det någon detalj som plötsligt får mig att inse något om min eget manus, ibland är det bara själva skrivglädjen (t.ex. The Night Circus av Erin Morgenstern).

White Oleander av Janet Fitch är en Bok Som Får Mig Att Vilja Skriva (BSFMAVS - kanske den fulaste förkortningen jag sett?). Det var absolut ingen självklarhet att jag skulle hitta fram till den här boken. Olyckliga uppväxthistorier är inte min favoritgenre och omslaget lockade mig inte heller. Men efter att ha hört/läst flera positiva uttalanden bestämde jag mig ändå för att prova. Det är jag glad för.

Okej, språket stör mig ibland. Så otroligt många liknelser! Allting påminner alltid om någonting annat! På det stora hela gillar jag dock hur Fitch skriver, poetiskt och personligt.

Boken handlar om Astrid och hennes väg genom olika fosterhem efter att hennes oerhört självcentrerade konstnärsmor hamnat i fängelse. Trots avståndet kan Astrid aldrig riktigt undkomma mammans destruktiva inflytande. Just porträttet av mamman är den stora behållningen här. Hon är avskyvärd och oändligt fascinerande på samma gång.

Den där dubbelheten hos manipulativa personer är något jag intresserar mig för. Att skriva en hjältekaraktär är väl ingen konst (eller jo, det är ju faktiskt), men att få till en antagonist som är "ond" på ett intressant och äkta sätt, det är inte alla förunnat. Nu ska jag plocka in i diskmaskinen och, inspirerad av Fitch, fundera lite kring en karaktär jag jobbar med.

måndag 20 januari 2014

Två växter

jag aldrig hade gissat är släkt. Apropå ingenting.


Åkervinda
Sötpotatis

söndag 19 januari 2014

På drift

Så känner jag mig lite just nu. Försöker tänka igenom vad som skulle hända om jag verkligen sade upp mig. Problemet är att jobb = pengar = skrivtid.

Men alltså, det finns ju värre problem. Var och såg Philomena med en kompis. Vill inte förstöra genom att säga för mycket om den (själv vill jag helst inte ens se trailern för en film innan jag ser den på riktigt, eller läsa baksidestexten på en bok), men ett sådant livsöde alltså. Så mycket saknad helt i onödan, saknad skapad av människor, inte av naturkatastrofer eller sjukdomar eller annat som inte går att råda över.

Och dessutom, en så överraskande rolig film. Rekommenderar!

fredag 17 januari 2014

Dagens misstag

Härligt härligt men... (källa)


…kan ha varit att köpa sådana där goda kaffebönor doppade i choklad.

Möjligen har jag överdoserat, jag som inte alls dricker kaffe i vanliga fall. Det hela var tänkt som ett smart drag för att öka skrivhastigheten ikväll, men jag är helt stissig. Omöjligt att få till något vettigt ju!

Nåja, hyperaktiviteten har åtminstone fått till följd att jag satt igång den här bloggen jag har funderat på ett tag.

HELLO WORLD!