måndag 21 april 2014

Skruvat

Veckans bokbloggsjerka ställer frågan:

Vilken är den mest skruvade tv-serie/film du har sett i din favoritgenre?

Nå, nu är jag väldigt svag för filmatiseringar av brittiska 1800-talsromaner (Dickens, Austen, Gaskell…), men där blir det ju sällan särskilt skruvat. Kan faktiskt inte komma på något exempel alls som skulle passa in. Förslag? Mr Darcy med jetpack och paranormala förmågor?

Med en blinkning till forna dagars E.R. och Grey's Anatomy (en samlingspunkt i mitt gamla studentboende), väljer jag istället två stycken serier i sjukhusmiljö.

Den första jag kom att tänka på var Green Wing - en sjukhusserie helt utan medicinsk handling. Det är svårt att säga vad den egentligen handlar om faktiskt. Omslaget ger kanske en viss ledning (eller inte!).



Men efter lite mer funderande kom jag på en serie som slår Green Wing med hästlängder: Garth Marenghi's Darkplace. En fejkad 80-talsserie i sjukhusmiljö med övernaturliga inslag och den oefterhärmlige, fiktive skräckförfattaren Garth Marenghi i rollen som Dr. Rick Dagless. Måste upplevas!


söndag 20 april 2014

In the Land of Invented Languages av Arika Okrent

När vi var små satt min bästis och jag och gjorde upp långa listor över ord till vårt hemliga språk. Det tog evigheter. Att hitta på nya ord är jättelätt i cirka fem minuter, men sedan börjar fantasin tryta och man glömmer dessutom bort vad man redan hittat på. Men vi kämpade vidare. Undrar vart dessa listor tagit vägen, men som jag minns dem var de ganska omfattande, med klädesplagg, kroppsdelar och så vidare. Visserligen tvivlar jag på att vi någonsin lyckades memorera tillräckligt med ord för att ha ett vettigt samtal, men det var något med de där oändliga listorna som tilltalade oss.

Det är tack vare Arika Okrent som jag drömmer mig tillbaka till barndomens förlovade land. I hennes bok trängs världsförbättrare, grammatikbesatta och Star Trek-fantaster som alla har det gemensamt att de ägnat extrema mängder tid åt att utforma och lära sig påhittade språk. Slöseri med tid? Har vi inte tillräckligt med språk som det är? Mja, kanske, men det är ändå något med entusiasmen hos dessa människor som är otroligt medryckande.

Och alla påhittade språk är inte oanvändbara. Ta till exempel bildspråket Blissymbols som uppfanns av Charles K. Bliss i ett försök att få de olika befolkningsgrupperna i hans hemstad Czernowitz att kunna kommunicera med över språkgränserna. Det floppade visserligen, men senare har språket kommit att användas för att lära barn med grava talsvårigheter att kommunicera med omvärlden (dock inte utan konflikter med språkets uppfinnare!).

Jag rekommenderar verkligen den här boken! Den är inte tung läsning, men ändå fick den mig att reflektera mycket kring vad språk egentligen är och hur vi använder det för att tolka omvärlden. Dessutom innehåller den en intervju med en man som har esperanto SOM MODERSMÅL (!!!). Mitt språkälskarhjärta slår dubbelslag.

Det är inte utan att jag börjar fundera… Borde man kanske ägna återstoden av påskhelgen åt att ställa upp prydliga tabeller med nybakade glosor?

måndag 14 april 2014

O, ljuvliga vardag!

Så, nu har livet lugnat ner sig. Lägenheten är inredd och uppkopplad. Äntligen.

De här kaotiska veckorna har fått mig att tänka en del kring rutiner och vardag. Jag ser fram emot att komma in i en lunk. Inte i betydelsen olidlig tristess, utan en lagom strukturerad ordning, där hjärnan och kroppen är inställd på vad som händer under dagen. Jag fungerar och funderar helt enkelt bättre då.

Det som framför allt har blivit lidande under de senaste veckorna är det som jag tycker bäst om att göra - att läsa och att skriva. Båda aktiviteterna kräver ett lugn. Det funkar inte för mig att läsa när jag inte har kontroll över mitt liv. Tankarna driver iväg och ögonen förlorar sitt fäste på sidan. Att skriva är ännu svårare. Min prestationsångest ökar exponentiellt med stressnivån, vilket i sin tur gör att jag stressar ännu mer.

Nej, det bästa för mig är att ha en stund varje dag som har öronmärkts för det jag vill göra. En skrivpaus innan jag går till jobbet. En kvarts läsning på tunnelbanan. Och långsamt börjar livet återgå till ett mönster där det finns plats för sådant. Efter alla sista-minuten-lösningar som har skarvats ihop på sistone, känns förutsägbarhet som något alldeles underbart.