Första
boken om Ivy Pocket blev en U-formad upplevelse. Först var jag
begeistrad - den viktorianska kammarjungfrun med snedvriden självbild är
lätt att om inte direkt tycka om, så åtminstone roas
av. Efter ett tag började det dock gå på tomgång. Språket som först
kändes rappt och roligt blev snarare tröttsamt. Hur många gånger kan
någon utbrista "Claptrap!" innan det blir fånigt? Och varför kallar Ivy
Pocket alla för "dear"?
Men så vände det igen
och blev ganska intressant ändå. Den största förändringen gällde
karaktärsutvecklingen. I första halvan av boken händer förvisso en hel
del – Ivy får i uppgift att leverera en dyrbar och mystisk juvel till en
ung rik flicka och därefter mördas damen som gav henne uppdraget – men Ivy
själv ändrar sig inte. Tvärtom är hon ganska platt och hennes främsta
karaktärsdrag, oförmågan att analysera sitt eget beteende, utnyttjas
bara till komiska poänger när hon själv tror sig vara omtyckt och
hjälpsam, men egentligen för kaos med sig vart hon går.
Halvvägs
igenom börjar dock Ivy visa sig vara en aning mer komplex. Inte mycket, men
tillräckligt för att hon ska lämna det endimensionella och börja bli
mänsklig. Hennes saknad efter sin mamma (hon är föräldralös) får till
exempel mer plats. Dessutom breddas handlingen och världen på ett bra
sätt som får mig att överväga att kanske läsa andra boken i serien ändå. Inte toppbetyg till Ivy, men bra mysläsning en regnig sommardag.
