Att skriva en vetenskaplig artikel

Annika frågade för ett tag sedan om hur det går till att publicera en vetenskaplig artikel. Jag började skriva ett inlägg, men så kom flytten och livet emellan. Men den här helgen har jag tappat rösten och sitter uppkrupen i soffan med strikt talförbud. Optimalt läge för att skriva klart det där inlägget med andra ord.

Att skriva vetenskapligt har en hel del gemensamt med att skriva en roman, även om åtskilligt så klart är helt annorlunda. En likhet är den ungefärliga tidsåtgången. Från idé till publicerat manuskript tar det kanske två-tre år, även om det (precis som för romaner) kan variera en hel del, beroende på projektets omfattning och eventuella problem som uppstod längs vägen. Mitt personliga “rekord” är tio år. Det var smärtsamt.

Så hur börjar man? Det första man måste ha är en idé för vad man vill undersöka. Och sedan… Ja, sedan undersöker man det. Och precis som vid romanskrivande visar det sig förmodligen att den där första idén inte alls var så bra, men att det dolde sig en mycket intressantare berättelse under ytan. Jag skriver berättelse med flit här, för enligt min mening kan även forskningsresultat ses som delar i en berättelse. Med det menar jag att man måste bygga upp ett sammanhang kring dem. Vilket problem är det man är intresserad av, vad har gjorts förut, varför gick det bra/inte så bra, vilka nya frågor dyker upp nu när vi vet mer. En riktigt välskriven forskningsartikel kan faktiskt vara riktigt medryckande att läsa, även om den självklart är skriven enligt en helt annan mall än ett skönlitterärt verk.

Men tillbaka till själva arbetet. Säg att vi har avslutat våra analyser och är redo att skriva. Vetenskapliga artiklar följer ett fastslaget mönster som brukar se ut ungefär så här: Abstract (sammanfattning), Introduktion, Resultat, Diskussion, Material och metoder. Ordningen på delarna, antal ord osv kan variera mellan olika tidskrifter, men det är ganska hårt reglerat inom en viss tidskrift. T.ex. får ett abstract ofta vara max 250 ord, och gud nåde den som försöker smyga in 251. Det är alltså viktigt att kunna kondensera sin text och fokusera på det viktiga, utan att för mycket information går förlorad.

När utkastet till artikeln är färdigskriven ska det läsas av alla medförfattare. Till skillnad från romaner är det nämligen sällsynt att vetenskapliga artiklar bara har en enda upphovsman. Hur många varierar mycket beroende på vilket slags forskning det rör sig om, men mellan tre och tio är vanligt. Medicinska artiklar (och även en del inom fysik tror jag) kan ha hundratals författare. Medförfattarna har bidragit till olika delar av projektet, men själva skrivandet brukar ändå huvudsakligen skötas av en eller två personer. Däremot är det viktigt att alla läser och håller med om det som står i den färdiga artikeln, så det här steget brukar innebära ett par redigeringsrundor och i vissa fall även nya analyser.

Så är det dags! Artikeln skickas in till en noga utvald tidskrift. Men det är inte bara att trycka på skicka-knappen. Att ladda upp alla filer i tidskriftens otympliga dataprogram och kolla att ens Word-dokument blev en snygg pdf och att alla figurer motsvarar tidskriftens olika krav kan lätt ta en hel dag. Sedan följer en andäktig väntan, som helst ska vara lång. Om man får svar från tidskriften inom två veckor betyder det nämligen nästan alltid att artikeln refuserats utan att den ens skickat ut för peer review.

Men vi har kanske tur och får svar först efter två månader. Då har tre reviewers (osäker på den korrekta svenska termen här — det handlar alltså om andra forskare som är experter på området) läst artikeln och skrivit kommentarer. Särskilt Reviewer 3 har en nästan mytisk status i forskarvärlden. Efter två positiva omdömen från Reviewer 1 och 2, brukar (enligt legenden) alltid trean drämma till med en riktig sågning som får tidskriften att dra öronen åt sig. Fast vi har kanske tur igen och fick en Reviewer 3 som är på ovanligt gott humör och därför sågar oss på ett relativt snällt och konstruktivt sätt. Redaktören på tidskriften tycker därför att det finns hopp och säger att vi möjligen kan bli antagna om vi ändrar allt som vi fått anmärkningar på.

Så det gör vi. Efter ytterligare två månaders hårt arbete går vi igenom uppladdningsritualen, svär lite över systemet som senast verkar ha uppdaterats på 90-talet, skickar iväg filerna och… väntar igen. Två månader till. Varpå redaktören skickar ett standardmejl och säger att nej, det blev nog inte tillräckligt bra ändå.

Nähäpp. Bara att börja om med nästa tidskrift.

Så där någonting går det till. Som forskare lär man sig snabbt att bli refuserad. Processen är ju inte heller bara är av ondo. Artiklar som innehåller fel eller otillräckliga kontroller ska inte publiceras förrän de fixats, det är hela grejen med peer review. Segare är det när man skrivit en genomarbetad artikel som av någon anledning inte anses vara tillräckligt intressant eller nydanande för att bli publicerad. Det går mode även i forskningsämnen.

Men så till sist, kanske ett halvår senare, får vi faktiskt den där artikeln accepterad! Jubel utbryter, kanske flyger en champagnekork. Ska bli trevligt att få ett litet tillskott till kaffekassan efter allt arbete som vi lagt —

Nä, så funkar det inte. Nu när artikeln är godkänd för publicering får vi nämligen en räkning. Beloppet beror på tidskriften, men minst 1500 euro får vi räkna med, förmodligen mer. Om detta är ett bra system kan diskuteras, särskilt eftersom universitetsbiblioteken i sin tur betalar dyra pengar för att tillhandahålla tidskrifterna till samma forskare som producerar artiklarna. Det finns motreaktioner och krav på det som kallas open access (alla kan läsa utan att betala), men nu har det här inlägget redan blivit så ohyggligt långt att jag tycker att vi bara betalar nu och går vidare med våra liv.

Ja, ungefär så här går det alltså till, åtminstone inom det lilla hörn av forskningen där jag själv har varit verksam. Fråga gärna om något är oklart. Nu behöver jag en Ricola och sedan ska jag ta mig an dagens femte kopp te.

Nämen det var väl trevligt med Ishiguro

Jag såg tillkännagivandet, men har inte hunnit läsa så mycket om reaktionerna. Vad tycker ni? Var det ett bra val?

Själv hade jag nog hoppats på en lite mer okänd författare, gärna någon som skriver på ett av de mindre språken (med mindre menar jag nog egentligen sällan översatt snarare än få talare). Kollade just upp de tio senaste pristagarna (före Ishiguro) på Wikipedia, och då ser statistiken över de representerade språken ut så här:

Engelska: 3
Franska: 2
Kinesiska: 1
Ryska: 1
Spanska: 1
Svenska: 1
Tyska: 1

Det motsvarar ganska väl den totala statistiken som jag också hittade på Wikipedia och som säger att flest pristagare skrivit på engelska (28 författare), följt av franska (15 författare). Och många av de författarna är ju helt fantastiska, men det måste ju rimligen finnas god litteratur även på andra språk? Det är ju inte ens så att man behöver röra sig särskilt långt ner på listan över antal modersmålstalare, för att börja ställa frågor. Världens fjärde mest talade språk (hindi) har noll pris, och de femte, sjätte och sjunde språken (arabiska, portugisiska och bengali) har bara ett pris var. Där tycker jag nog att akademien kunde leta lite noggrannare.

Men nu var det ju inte detta jag skulle skriva om egentligen, utan den författare som ändå vann. För om det nu ska vara ett ganska oäventyrligt pris i år, så tycker jag ändå att Ishiguro var ett riktigt bra val. Läsvänlig, lättillgänglig, men samtidigt riktigt skarp. Dessutom är han berättarrösternas mästare. Tänk den återhållsamme butlern Stevens i The Remains of the Day. Klockren. Tänk sedan den unga kvinnliga berättarrösten (vad hon nu heter? har glömt) i dystopin Never Let Me Go. Helt annan röst, men också klockren. Det finns ju författare som skriver samma bok om och om igen, men från olika infallsvinklar. Ishiguro verkar ju däremot försöka röra sig så långt han bara kan mellan romanerna. Det beundrar jag.

Hans senaste roman, The Buried Giant, har jag inte läst, men jag tror att jag får göra det snart. Det är ju trots allt ganska sällsynt att orden fantasyroman och nobelpristagare hör ihop. Någon som läst den?

Prioriteringar

Om mindre än ett halvår kommer jag att ha sagt tschüss till min tyska vardag och vara hemma i Skandinavien igen. Det känns underligt att tänka på, som om det är något som händer imorgon, fast också om hundra år. Min hjärna klarar inte riktigt av att hantera den här typen av omställningar. Nog gapar det tomt i min bokhylla efter att alla mina böcker redan fraktats iväg, men samtidigt lever jag mitt liv som om det alltid kommer att fortsätta vara så som det är idag. När jag ser annonser för evenemang som sker i höst får jag aktivt påminna mig själv, att nä, det där kan jag glömma för då har jag faktiskt lämnat landet.

Samma sak märker jag av när det gäller hur jag prioriterar mitt arbete. Jag fortsätter att ånga på med mina gamla arbetsuppgifter som om de faktiskt spelade roll för min framtid. Men kanske skulle det vara bättre att fokusera mer på mitt manus? Rent objektivt är skrivandet något jag vill syssla med långsiktigt, medan jag är helt klar över att jag vill lämna min nuvarande karriär bakom mig och skola om mig till något annat (uppdatering följer när detaljerna är spikade). Så då borde jag kanske skriva mer just nu, istället för den där ynkliga halvtimmen jag pressar ur mig per dag?

Samtidigt vill jag bli färdig med så mycket som möjligt innan jag lämnar jobbet för gott. Projekt inom mitt område ofta sträcker sig över flera år och kräver väldigt specifika kunskaper, vilket gör det svårt att lämpa över ofärdiga projekt på kvarvarande kollegor. Jag kommer försöka sätta gränser för hur mycket jag bidrar, men rent realistiskt kommer jag att vara involverad på olika sätt åtminstone fram till jul. Kanske längre. Åh, jag blir så trött bara jag tänker på det. Så då kanske det är bättre att köra på för fullt fram till flytten?

Jag tycker det är så svårt. Och jo, jag vet att det bara är några månader och att det nog inte spelar så stor roll i slutändan och att det definitivt finns värre val man kan tvingas göra, men jag funderar mycket kring det här ändå. Det handlar nog mer om identitet än någonting annat. Jag är mitt i metamorfosen, mellan min gamla yrkesroll och min nya, vad det nu blir till slut. En fjäril får jag väl hoppas på.

Ditt och datt och dutt

Jag tillbringade gårdagen med att ladda ner en sådan där app där man kan ändra sin hårfärg och lurade sedan i familj och vänner att jag numera har magenta-färgat hår. En av få fördelar med att bo långt från nära och kära är att det blir lättare att aprilskämta medelst bildmanipulering. Och faktiskt blev det förvånansvärt snyggt. Det är nästan så att jag önskar att jag vore den sortens människa som skulle trivas med den färgen på riktigt.

Förresten var det så himla skönt att sitta och dutta med mobilen ett tag på ett högst icke-produktivt sätt. Jag håller på att avsluta ett stort projekt på jobbet, samtidigt som studenten jag handleder behöver en massa kommentarer och därutöver har jag börjat organisera inför flytten. För att inte klappa ihop fullständigt har jag fått dra ner på skrivtiden till en halvtimme om dagen, men bara fram till påsk har jag bestämt. Jag känner mig som en liksom platt människa när jag inte ägnar tillräckligt med tid åt att skriva och läsa och fundera kring böcker. Tror jag ska åtgärda det nu genom att skriva klart ett inlägg om bok två i läsutmaningen.

Hur är er april så långt?

Hur mycket får en dröm kosta?

Jag arbetar på ett universitet och omges av personer med drömmar. Oftast handlar drömmarna om att få fast anställning som professor. Ganska sällan går de drömmarna i uppfyllelse på ett sätt som inte innebär stora uppoffringar. Det handlar inte bara om långa timmar på jobbet, utan om saker som att söka jobb i tio olika länder, distansförhållanden mellan två kontinenter och ångest över att inte veta vad som händer om man inte hittar en ny anställning innan ens tidsbestämda kontrakt går ut utan möjlighet till förlängning. Jag känner en person som veckopendlade med flyg till ett annat land när hans son var ett år gammal.

Och ändå kämpar alla dessa människor på. De kan inte tänka sig någon annan karriär än den akademiska. Det är både beundransvärt och lite… tragiskt? Jag vet inte om det är rätt ord. Visst älskar vi framgångshistorier, men vad händer om det inte blir något lyckligt slut. Vad händer om man trots allt aldrig får den där professuren? Var det fortfarande värt allt det som försakades på vägen?

Jag har tänkt mycket på det här på sistone. Dels på ett specifikt plan eftersom jag befinner mig i en situation där jag högst sannolikt kommer att lämna universitetsvärlden bakom mig, i viss mån på grund av ovanstående. Dels på ett mer abstrakt plan eftersom detsamma gäller alla drömmar vi bär på, inklusive de som involverar skrivande. Hur vet man egentligen om målet är värt uppoffringarna?

Jag vet inte om jag har kommit fram till några djupare insikter annat än att svaret nog oftast är att nej, det är inte värt det. Målet i sig, vill säga. Även om man lyckas med allt man företagit sig, tror jag sällan att man blir så mycket lyckligare över att äntligen vara professor eller författare att det objektivt sett uppväger alla de timmar som ägnats åt karriären istället för åt familj, vänner och den egna hälsan. Men jag tror också att frågan är felaktigt ställd. Det är inte målet, utan vägen dit, som måste utvärderas. Bara då, när den hägrande idealtillvaron inte är en del av ekvationen går det att säga om slitet är värt det eller inte. Trivs jag med mitt liv, så som det ser ut nu? Är det arbete jag utför meningsfullt för mig i stunden? Och om svaret är nej, har jag ett realistiskt hopp om att saker och ting kommer att förändras inom säg det närmaste året?

Med det menar jag inte att det aldrig är värt att sträcka sig efter det svåruppnåeliga. Men jag tror att det är farligt att bygga hela sin tillvaro kring en vision av framtiden och inte fundera över vad som händer om man aldrig når dit. Den som bara ser en väg framåt fattar desperata beslut när den vägen blockeras. Och för varje uppoffring som görs blir det ännu svårare att backa, säga nej tack och välja något annat.

Men livet är inte svartvitt. Det går att få utlopp för sin nyfikenhet och kreativitet på många sätt, även om alla inte är lika uppenbara eller har samma status. Och för den som har haft den osannolika turen att som jag och mina kollegor ha tillgång till utbildning och livets nödtorft, borde världen kännas full av möjligheter, istället för som en kamp på liv och död.

Det var bara det.

Writing Children's Fiction av Yvonne Coppard och Linda Newbery

Den här boken har jag läst så att du slipper. Eller nä, nu är jag kanske onödigt taskig för Writing Children’s Fiction är ju inte uppenbart dålig i meningen att den ger tveksamma råd. Den är bara lite… tråkig? Det förvånar mig att en bok om barnlitteratur - det färggladaste som finns? – kan vara så grå och neutral. Till skillnad från de flesta andra böcker om skrivande jag läst ger den här mig inte alls lust att kavla upp ärmarna och sätta igång med tio nya projekt samtidigt. Det finns inget oväntat, inget som inspirerar, inte ens något som gör mig arg.

Ett exempel på råd de ger: Skriv inte om verkliga människor i din närhet. Nähä. Jag håller ju med dem till viss del – själv brukar jag inte basera mina karaktärer på familj och vänner, men jag kan tänka mig att det kan vara begränsande och att man inte vågar ta historien dit man verkligen vill (och sedan finns det så klart även ett moraliskt perspektiv när det gäller att skriva om människor som inte bett om att bli skildrade). MEN för det första finns det ju massor med helt eller delvis självbiografiska böcker (där fler verkliga personer än författaren kan finnas med) och för det andra tror jag att det ofta kan vara en fördel att föreställa sig hur ett närstående barn i en viss ålder skulle reagera i en viss situation. Åtminstone önskar jag att jag hade tillgång till en person som liknade min huvudkaraktär och som jag kunde observera lite i smyg. 

Men detta diskuteras inte alls och det är synd tycker jag. För det är ju inte en punktlista med råd jag vill åt utan inspirerande exempel på hur man kan göra. Vad som funkar och vad som inte gör det. Har de t.ex. några tips på hur man kan ta ett karaktärsdrag hos någon man känner och sedan skapa en helt ny karaktär utifrån det? Eller kanske blanda särdrag från flera personer? Och vad tycker de egentligen om (själv)biografiska barnböcker? Har de några bra exempel? Finns det fall de tycker gick över gränsen?

Det får vi aldrig veta.

Ämne efter ämne avhandlas på det här ytliga viset. När jag så når sidan 222 och äntligen kan gå vidare med mitt liv är den sammanfattande känslan: Var det här allt?

Schlemmerfri zon

När två språk har så mycket gemensamt som tyska och svenska är det kanske oundvikligt att det som är normalt på det ena ibland låter lite underligt på det andra. Att tyska butiker till exempel annonserar om sina Knüllerpreise, dvs riktigt låga priser, må därför vara hänt. Etymologiskt går det ju att förstå, via grundbetydelsen “trycka samman”, osv osv.

Men ett tyskt ord kommer jag aldrig någonsin att vänja mig vid. SCHLEMMEN. Säg det högt och långsamt för dig själv och tänk på vilka associationer du får.

Här kommer facit: Det betyder frossa, eller kanske ännu hellre att smörja kråset, för schlemmen i alla sina former är en klar favorit hos reklammakare och receptskrivare. Schlemmerfilet. Schlemmerquark. Schlemmerbrötchen. Schlemmerpfanne.

- Älskling, vad blir det till middag ikväll?
- Slempanna.

En liten dikt

Jag fick en sådan där fin färgläggningsbok i julklapp och tog mig an några löv i morse i ett försök att mota bort jobbstressen. Och så tänkte jag - varför finns det inte något sådant här för skrivande? Alltså en avslappnande, halv-kreativ aktivitet utan krav på prestation, men som ändå resulterar i något konkret.

Så slog det mig. Jag har redan provat. The Goth-O-Matic Poetry Generator.

Istället för att blogga

Det har varit ett händelserikt halvår, förutom här på bloggen då.

Har ni någon gång känslan av att inte vilja skriva för att det skulle förstöra det som pågår just nu? Att det skulle få er att ställa er vid sidan om, som en betraktare, istället för att vara mitt uppe i? Så har det varit för mig.

Anledningarna är flera. Flytten så klart, men även om allt drog ut på tiden (som det alltid gör) så var det ändå en lindrig upplevelse. Till skillnad från tidigare flyttar hade jag råd med flyttfirma denna gång. Det var fantastiskt.

Anledning två är mindre rolig, nämligen allvarlig sjukdom i familjen, som nu till slut gudskelov verkar gå åt rätt håll.

Och så anledning tre, förälskelse. Inte på det typiska romansättet med hinder som ska övervinnas innan den storslagna kärleksförklaringen, utan på ett helt vardagligt och självklart sätt utan åthävor. Fast underbart ändå (eller kanske snarare just på grund av det – för visst finns det många stora kärlekshistorier som skulle kännas djupt osunda om de var på riktigt) och definitivt koncentrationsuppslukande.

Men nu har det lugnat ner sig lite och jag längtar efter att komma igång med skrivandet och bloggandet och läsandet.

Blinddejt i bokhandeln?

Så här ser det ut i en bokhandel nära mig. Själv vill jag nog ha bättre koll för att undvika dubletter, men visst blir man lite nyfiken på vad som döljer sig under omslagspappret och den kortfattade beskrivningen? Eller vad tycker ni, skulle ni köpa med en blinddejtsbok hem?

Färdigflyttad

Så. Blogguppehållet tog längre än vad jag hade räknat med, men från och med idag har jag en internetuppkoppling hemma. Det står fortfarande kartonger längs väggarna, men långsamt börjar nya lägenheten kännas som min egen.

Det har varit en underlig känsla att flytta och samtidigt läsa dagliga rapporter om de människor som kämpar sig fram mot Europa på jakt efter tryggheten. Allt det där småttiga det är så lätt att irritera sig på blir till ingenting. De många luftmadrassnätterna innan min säng levererades till exempel. Sällan blir man väl så påmind om hur gott ställt man har det när man kan tycka att en bädd i en torr och varm lägenhet kan vara en uppoffring. Och ensamheten som oundvikligen infinner sig de första dagarna på ett nytt ställe, vad är den jämfört med att inte vara välkommen någonstans?

Nu är inte den här bloggen en plats där jag vill dryfta världspolitik. Det finns det andra arenor till. Men på något litet sätt vill jag ändå låta omvärlden få plats här, för vad ska man med litteraturen till om den inte tar oss med till andra verkligheter?

I all sin obetydlighet tänkte jag därför ha Syrien-tema på min höstläsning. Inte för att jag tror att det nödvändigtvis gör nytta för någon annan, men för att det gör nytta för mig. Jag vet helt enkelt för lite om detta hörn av världen.

I min lokala bokhandel har jag därför inhandlat en bok av Rafik Schami. Det är egentligen fusk, för även om han är född i Syrien har han levt nästan hela sitt vuxna liv i Tyskland. Men hans roman Nattens berättare gjorde stort intryck på mig som ung (några av mina tidigaste skrivförsök var väääldigt nära plagiat av den, kan jag säga). Denna gång blir det Kalligrafens hemlighet (Das Geheimnis des Kalligraphen) som utspelar sig i Damaskus 1957.

Andra tips på böcker mottages tacksamt.

Bokhandelssafari

Idag skriver Liv om hur vi borde masa oss till bokhandeln istället för att beställa böcker på nätet (här). Jag kan inte annat än hålla med, även om jag tycker att en nätköpt bok är bättre än ingen alls. En stad utan en välsorterad bokhandel är en samling hus och inget mer. Use it or lose it, som det heter.

I samma anda skulle jag vilja tipsa om ett litet fritidsnöje jag ägnar mig åt, nämligen bokhandelssafari. Konceptet är enkelt. När jag reser till en ny stad letar jag upp en trevlig bokhandel och gör en utflykt dit. För lite större städer finns det ofta listor och recensioner på nätet om man vill läsa på i förväg. Dessa små exkursioner har lett till många av mina finaste resminnen och dessutom är böckerna trevliga souvenirer i hyllan.

Här är några av mina favoriter:

Edinburgh Bookshop, Edinburgh, Skottland
Inköpt bok: The Prime of Miss Jean Brodie av Muriel Spark
Jag frågade efter en bok med lokalanknytning och fick veta att Sparks klassiker baserades på skolan om hörnet. Det blir inte bättre än så.

Kemptown Bookshop, Brighton, England
Inköpt bok: Longitude av Dava Sobel
Sober bokhandel i färgglada Brightons färggladaste distrikt. Besöket kan med fördel följas av en promenad längs stranden tillbaka in till centrum.

Seminary Co-op Bookstore, Chicago, USA
Inköpt bok: Ella Minnow Pea av Mark Dunn
Också inköpt: The Land of Invented Languages av Arika Okrent
Helt outstanding bokhandel för den mer facklitterärt lagde. Jag vill tillbaka till Chicago enbart för att få besöka den igen.

Sverige/Norden har jag tyvärr sämre koll på. Tips är mycket välkomna.

Poddlyssningsaktivitet

Okej, så här har jag gått och trott mig ha koll och så BAM!, nä det har jag inte, för jag har helt missat Författarpodden. Hur skedde detta? Varför? Vem är ansvarig? Vart kan jag skicka klagomejl? (Till mig själv antagligen).

Så. Nu har jag i alla fall lyssnat en smula och så långt är det extremt intressant. Enda nackdelen är att det inte verkar gå att ladda ner avsnitten (väl?). Eftersom jag gärna promenadlyssnar fick det först bli ett avsnitt av Fantastisk podd istället, innan jag kom hem och kunde streama på balkongen. Det var soligt och fint, men egentligen utför jag gärna någon monoton aktivitet medan jag lyssnar. Promenad, som sagt, eller diskning, eller möjligen potatisskalning. Nu letar jag efter en lagom syssla som kan kombineras med både podd och balkong.

Vad gör ni medan ni lyssnar?

Hur det gick

Jag i fredags: Rastlös, tusen tankar, fick verkligen säga åt mig själv på skarpen ett par gånger för att inte sätta igång Track changes i Word och börja redigera en artikel vi jobbar på. Jag idag: Aaaaaaahhh… Så harmonisk.

Dessutom har jag haft tid att reflektera lite över mitt liv. Det behöver vi väl alla då och då. Vad jag kom fram till:

• Om 1-2 år måste jag söka nytt jobb (visste jag redan), men just nu finns det ingenting jag kan göra för att förbättra mina chanser mer än vad jag redan gör, så jag ska försöka att inte oroa mig för det.
   
• Om jag inte hittar något jobb, så får jag väl utbilda mig till något annat. Det ordnar sig.
   
• Det kommer att vara sanslöst stressigt fram till jul, så jag behöver se till att ha fler sådana här “onyttiga” helger.
   
• Viktigast av allt: Jag VILL skriva. Bara för att det finns andra måsten som ropar högre just nu, kan jag inte tillåta mig att glömma bort det.
   
• Jag behöver en bättre skrivrutin, någonting som fungerar även när jag är stressad. Efter lite övervägande har jag bestämt mig för snöflingemetoden, som går ut på att starta med en mening som sammanfattar romanidén och sedan utvidga den i många steg tills det blir en hel roman. Tror inte det är ett bättre eller sämre sätt än något annat, men det är en metod som lämpar sig ovanligt väl för punkter som kan bockas av. Just nu behöver jag struktur, konkreta små uppdrag som kan föras in på att-göra-listan. Steg 1 och 2 klarade jag av i morse (det är ju ändå en historia jag burit med mig rätt länge) och nu sitter jag här och dammar av några av mina karaktärer.

Det var det hela.

Än så länge sköter jag mig

Under de fyra timmar som gått sedan dagens första inlägg har jag ägnat mig åt:

1. Författande av ett styck blogginlägg om en mycket bra bok (se nedan)

2. Balkongsittning (i kombination med punkt 3)

3. Läsning av novell signerad en av mina favoritförfattare (Daniel Kehlmann!)

4. Chokladätning (Lindt) samt drickande av blommigt te

5. Handdisk, den enda hushållssysslan jag finner angenämt avslappnande

Nu ska jag äta bananpannkakor. Ville bara få det sagt.

Påskens förhållningsregler

Varje år överraskas jag av påsken. Det här eviga flyttandet fram och tillbaka bland vårmånaderna, kan vi inte bara skippa det? Vad är vitsen? Så i år hände det som alltid händer – jag insåg att det var påsk först när en vänlig själ förhörde sig om mina planer inför långhelgen.

Här sitter jag alltså med fyra oplanerade dagar, men tänker att det kanske inte är så dumt ändå. De senaste veckorna (månaderna) på jobbet har varit milt sagt hektiska. Mest på ett bra sätt – jag är inne i en väldigt kreativ period och det är massa saker som plötsligt funkar – men grejen med stress är att även bra stress gör en stressad. Det går inte att vara uppe i varv hur länge som helst. På sistone har jag drömt detaljerade drömmar om Excel. Det är inte sunt.

Samtidigt vill, vill, vill jag jobba nu. Det är så lätt att ryckas med. Därför har jag gjort ett avtal med mig själv. Jag får visst lov att jobba i påsk, men först efter att jag tagit min dagliga dos onyttiga aktiviteter. Minst en halvtimme var av skrivande, läsande och bloggande med andra ord.

…och bara på den korta stunden det tog att skriva det här inlägget känner jag hur min puls har gått ner och min hjärna börjar göra plats för annat än jobbtankar. Kanske struntar i att vara produktiv idag. Det finns så många halvlästa böcker i min hylla…

Utvärdering av den tid som flytt

Ja, då har vi hunnit en bit genom januari också. Jag tvingas inse att jag uppnått åldern då allt går så jäkla fort. När ändrade det sig egentligen? Kanske kring 27? Jo, det var nog vattendelaråret för mig.

Men men, nu är vi är här och jag konstaterar att min kära fina lilla blogg fyller ett år nu i veckan. Och det måste firas! Med en utvärdering!

Hur har det funkat med bloggen egentligen?
Jorå, egentligen har det gått rätt okej. Min målsättning var ett inlägg i veckan. Har inte lyckats hålla det alla gånger, men med 56 inlägg totalt har det ändå lyckats i medeltal.

Och skrivandet då?
Njaaa… Där är det lite tyngre. Mitt manus står fortfarande och stampar. Min lilla saga däremot, som jag började knåpa ihop i november (skrev om den här), behöver visserligen några illustrationer till, men är i ganska gott skick. Jag har tills slutet av januari på mig. Däremot tror jag att jag hade skrivit ännu mindre om jag inte hade haft bloggen som en livlina mellan mitt vardagsliv och bokvärlden.

Läsandet?
Där är jag nöjd! Läste otroligt många bra böcker under 2014! Av dem som fick plats på bloggen vill jag särskilt rekommendera:

Egenmäktigt förfarande – Lena Andersson
Djurvänner – Anton Marklund
In the Land of Invented Languages - Arika Okrent
Livet börjar på fredag – Ioana Pârvulescu
Uncle Tom’s Cabin – Harriet Beecher Stowe

Under 2015 vill jag läsa mer utomeuropeisk litteratur samt ytterligare utforska några författarskap jag redan beundrar (tänker främst på Selma Lagerlöf och Daniel Kehlmann).

Men skrivmålen, hur blir det med dem??
Jovars, de finns kvar. Men det är svårt med konkreta mål. På sistone har jag blivit stressad av att skriva och börjat räkna ord och ha mig, istället för att glädjas över lyxen att kunna sitta och påta med min berättelse. Nä, målet för i år blir att vara lite mindre prestationsinriktad, särskilt som jag har ett riktigt tungt (men förhoppningsvis också roligt) jobbår framför mig. Slutmålet är ändå ett manus som ska skickas till förlag osv osv, men jag är överambitiös av naturen och behöver ibland hejda mig för att inte pusha för mycket. Just nu är alltså målet att färdigställa min lilla saga och sedan får vi se. Förhoppningsvis kan jag bygga upp en rytm med lite skrivtid varje dag.


Så jo, ett ganska bra bloggår faktiskt. Framför allt är det så roligt att folk tittar in här då och då. Stort tack för besöket och välkommen åter!

Sommarut-meh-ningen

Meh. Den ångade på så bra, men så kom en sådan där galet stressig period på jobbet när allt annat fick stå tillbaka. Av mina fem vidga-vyerna-böcker blev det bara tre innan sista augusti. Egentligen fyra, men en har jag inte hunnit skriva om. Den femte har jag bara hunnit några sidor i.

Fast äsch, det gör väl inget. Jag ger mig själv förlängt till sista september, så får vi se hur det går.

Och av någon anledning har min hjärna nu valt Nick Borgens klämkäcka klassiker We are all the winners som mentalt soundtrack till den här posten. Jisses.

Jag älskar att arbeta på sommaren

Faktiskt. Lugnet som infinner sig när hälften av kollegerna är på semester, de korta lunchköerna, en och annan glasspaus, komma hem och slappa på balkongen. Dessutom är jag solkänslig och håller mig helst inomhus mitt på dagen.

Problemet är bara när alla de där som varit på semester kommer tillbaka, utvilade och brunbrända. I ett slag känner jag mig tio år äldre. Blä.

Jag blir så stressad av nya idéer

Alltså inte så att jag tycker allt ska vara som på medeltiden.

Det jag menar är att nya idéer - en smart lösning i romanhandlingen eller något som plötsligt faller på plats på jobbet - gör att jag får fullt adrenalinpåslag. Kom på en ganska bra sak på vägen hem genom ösregnet idag och nu kan jag knappt sitta stilla. Jag känner mig som om jag stod beredd att hålla ett föredrag inför tusen personer. Egentligen borde jag springa en runda för att tagga ner en smula, men a) det regnar fortfarande, b) det är nästan midnatt, samt c) trots ganska ringa fotbollsintresse vill jag gärna hålla ett öga på den häringa semifinalen.

Är det så här för alla? Vad hjälper? Andningsövningar?