fredag 23 oktober 2015

Blinddejt i bokhandeln?

Så här ser det ut i en bokhandel nära mig. Själv vill jag nog ha bättre koll för att undvika dubletter, men visst blir man lite nyfiken på vad som döljer sig under omslagspappret och den kortfattade beskrivningen? Eller vad tycker ni, skulle ni köpa med en blinddejtsbok hem?


onsdag 30 september 2015

F av Daniel Kehlmann

Det var ett tag sedan jag läste ut F, men det kom en flytt i vägen, så det blev inte av att jag skrev om den. Och det var egentligen inte så dumt, för den är nämligen nyss översatt, med svenskt recensionsdatum i förra veckan. Jag som alltid läser svenska titlar med ett års fördröjning eller mer, ligger med andra ord helt rätt i tiden denna gång.

Arthur Friedland och hans tre söner besöker en hypnotisör. Trots Arthurs skepsis lyckas hypnotisören nå fram till honom – kanske genom faktisk hypnos, kanske genom att ge Arthur en ursäkt för att göra det han länge tänkt på – och Arthur ger sig av, hux flux, för att förverkliga sitt författarskap.

Han efterlämnar tre vilsna söner som växer upp faderslösa. Vi möter dem igen i vuxen ålder: Prästen Martin som inte tror på Gud, finansmannen Eric som svindlat bort stora summor och lever i ständig skräck för att bli påkommen och Erics tvillingbror, konstnären Iwan, som… Ja även Iwan lever i en lögn, men exakt vilken uppdagas så sent att jag inte vill avslöja den här.

F är på många sätt en sammanfattning av Kehlmanns hela produktion, med teman som känns igen: Vad är konst? Vad innebär det att leva “på riktigt”? Men de tunga ämnena till trots, är Kehlmann lika lättläst som alltid. Det finns ett ständigt närvarande humoristiskt stråk, som dock aldrig tillåts slå över i det farsartade. Humor med ett underliggande budskap, kanske den bästa sorten?

Särskilt relevant är F för alla oss med författardrömmar. Hur mycket ska, eller kanske snarare hur mycket FÅR man ta sitt skrivande på allvar? Att överge hem och familj som Arthur gör är naturligtvis att gå för långt, men är det kanske så att de flesta av oss inte går långt nog?

Karaktärerna i F har jag inte funderat på så mycket efteråt, men själva grundtonen i berättelsen, Arthurs strävan efter äkthet och sönernas brist på densamma, den dröjer sig fortfarande kvar.

Tidigare inlägg om Kehlmann här, här och här.

torsdag 24 september 2015

Världslitteratur

Nämen, visste ni om att det finns en helt fantastisk hemsida om världslitteratur översatt till svenska? Jag är totalbegeistrad! Jag googlade just efter författare från Syrien och hittade deras världskarta. Hit kommer jag definitivt återvända!

torsdag 17 september 2015

Färdigflyttad

Så. Blogguppehållet tog längre än vad jag hade räknat med, men från och med idag har jag en internetuppkoppling hemma. Det står fortfarande kartonger längs väggarna, men långsamt börjar nya lägenheten kännas som min egen.

Det har varit en underlig känsla att flytta och samtidigt läsa dagliga rapporter om de människor som kämpar sig fram mot Europa på jakt efter tryggheten. Allt det där småttiga det är så lätt att irritera sig på blir till ingenting. De många luftmadrassnätterna innan min säng levererades till exempel. Sällan blir man väl så påmind om hur gott ställt man har det när man kan tycka att en bädd i en torr och varm lägenhet kan vara en uppoffring. Och ensamheten som oundvikligen infinner sig de första dagarna på ett nytt ställe, vad är den jämfört med att inte vara välkommen någonstans?

Nu är inte den här bloggen en plats där jag vill dryfta världspolitik. Det finns det andra arenor till. Men på något litet sätt vill jag ändå låta omvärlden få plats här, för vad ska man med litteraturen till om den inte tar oss med till andra verkligheter?

I all sin obetydlighet tänkte jag därför ha Syrien-tema på min höstläsning. Inte för att jag tror att det nödvändigtvis gör nytta för någon annan, men för att det gör nytta för mig. Jag vet helt enkelt för lite om detta hörn av världen.

I min lokala bokhandel har jag därför inhandlat en bok av Rafik Schami. Det är egentligen fusk, för även om han är född i Syrien har han levt nästan hela sitt vuxna liv i Tyskland. Men hans roman Nattens berättare gjorde stort intryck på mig som ung (några av mina tidigaste skrivförsök var väääldigt nära plagiat av den, kan jag säga). Denna gång blir det Kalligrafens hemlighet (Das Geheimnis des Kalligraphen) som utspelar sig i Damaskus 1957.

Andra tips på böcker mottages tacksamt.

måndag 20 juli 2015

Kontraktsläsning

Alltså jag har inte riktigt tid att skriva ett välformulerat inlägg, men jag vill ändå berätta om mitt första möte med min soon-to-be hyresvärdinna, en tysk tant i sjuttioårsåldern som älskar svenska kungafamiljen. Hon blev mycket förtjust när hon förstod att jag kom från Sverige och drog samtliga rojalistiska anekdoter hon hade på lager. Dessutom insisterade hon på att låna ut en bok om drottning Desideria (gift med Karl XIV Johan). Jag försökte avböja lite fint, men hon ville inte lyssna på det örat, så jag fick släpa med mig boken hem och i augusti får jag ta med den i flytten tillbaka. Däremellan måste jag läsa den tror jag, eftersom den överlämnades med orden “om ni inte lämnar tillbaka den får ni ingen nyckel till lägenheten”. Hm.

Så att.

Jo.

Sommarläsningen är fixad.

söndag 5 juli 2015

Att inreda en skrivlya

Puh, puh, puh. Kombinationen centraleuropeisk värmebölja och  flyttförberedelser har inte varit så gynnsam för vare sig skrivande eller bloggande…

Den här flytten är inte mitt eget val (flyttar p.g.a. jobbet), men en jättebra sak som den för med sig är att jag kommer få mer plats på nya stället. Så mycket plats att jag får ett separat arbetsrum! I min nuvarande lägenhet har jag inte rum för ett riktigt skrivbord ens (skriver detta från köksbordet), men nu kommer jag till och med kunna stänga om mig. Känns ofattbart lyxigt.

Nu funderar jag därför på bästa sättet att inreda mitt lilla skrivkrypin för maximal effekt. Skrivbord och stol så klart, men sedan? Jag vill inte ha för mycket saker som distraherar, men en inspirerande bild på väggen vore på sin plats. Och ett separat tangentbord till min bärbara dator för hållningens skull.

Vad underlättar ert skrivande?

fredag 19 juni 2015

Bokhandelssafari

Idag skriver Liv om hur vi borde masa oss till bokhandeln istället för att beställa böcker på nätet (här). Jag kan inte annat än hålla med, även om jag tycker att en nätköpt bok är bättre än ingen alls. En stad utan en välsorterad bokhandel är en samling hus och inget mer. Use it or lose it, som det heter.

I samma anda skulle jag vilja tipsa om ett litet fritidsnöje jag ägnar mig åt, nämligen bokhandelssafari. Konceptet är enkelt. När jag reser till en ny stad letar jag upp en trevlig bokhandel och gör en utflykt dit. För lite större städer finns det ofta listor och recensioner på nätet om man vill läsa på i förväg. Dessa små exkursioner har lett till många av mina finaste resminnen och dessutom är böckerna trevliga souvenirer i hyllan.

Här är några av mina favoriter:

Edinburgh Bookshop, Edinburgh, Skottland
Inköpt bok: The Prime of Miss Jean Brodie av Muriel Spark
Jag frågade efter en bok med lokalanknytning och fick veta att Sparks klassiker baserades på skolan om hörnet. Det blir inte bättre än så.

Kemptown Bookshop, Brighton, England
Inköpt bok: Longitude av Dava Sobel
Sober bokhandel i färgglada Brightons färggladaste distrikt. Besöket kan med fördel följas av en promenad längs stranden tillbaka in till centrum.

Seminary Co-op Bookstore, Chicago, USA
Inköpt bok: Ella Minnow Pea av Mark Dunn
Också inköpt: The Land of Invented Languages av Arika Okrent
Helt outstanding bokhandel för den mer facklitterärt lagde. Jag vill tillbaka till Chicago enbart för att få besöka den igen.

Sverige/Norden har jag tyvärr sämre koll på. Tips är mycket välkomna.

lördag 13 juni 2015

Det skrivs!

Jag känner att jag är på väg någonstans med den här berättelsen. Just nu är det väldigt dålig, platt text, men mitt mål är inte att det här utkastet ska bli bra, utan att det ska bli färdigt.

Som jag nämnt förut försöker jag mig på att skriva mer strukturerat och inte fastna någonstans på vägen, så som skett så ofta förr. Innan jag påbörjade det här utkastet skrev jag därför ner 189 punkter (=händelser) som jag ville ha med i mitt manus. Mitt mål nu är omsätta denna lista i löpande text, eftersom det är svårt att veta hur väl de där punkterna fungerar på riktigt. Vissa punkter kan avhandlas i en mening, andra kräver 300 ord eller mer.

Så långt har jag hunnit med 52 punkter och det verkar som att hela utkastet kommer att nå mycket måttliga 25000 ord. Längden bekymrar mig dock inte, eftersom jag vill använda det här utkastet till att fundera över logiken i det som sker. Är den här personens reaktion rimlig? Hur svårt skulle det här vara på riktigt?

Under arbetets gång lägger jag in kommentarer i texten om vad som inte funkar och vad som behöver broderas ut mer för att bli trovärdigt. Tanken är att jag sedan ska arbeta fram en bättre punktlista, som ligger ganska nära den slutgiltiga händelseutvecklingen. Den tänker jag sedan använda till utkast två, där jag behöver fokusera mer på hur jag skriver, d.v.s. dialog, gestaltning, berättarröst etc. För tillfället provar jag tonläge hej vilt utan att bry mig om kontinuitet.

Är detta mirakelmetoden som kommer att leda till ett färdigt och fantastiskt manus? Det återstår att se. Men jag noterar att jag skriver och det i sig måste ses som gott.

Trevlig helg!

Svensk historia av Olle Larsson och Andreas Marklund

Som jag har längtat efter en sådan här bok! Sveriges historia från 1500-talet till nutid, rätt upp och ner, komprimerat till 400 sidor. Av nödvändighet blir det så klart lite hattigt, eftersom ämnen som kunde utgöra basen för hela böcker ska avhandlas i ett futtigt stycke var. Samtidigt finns det en poäng med att trycka in allt i en och samma behändiga volym och inte bara för att det blir en snabbrepetition av det man lärde sig eller borde ha lärt sig under historietimmarna på gymnasiet. Nej, det jag framför allt uppskattar är känslan av hur vårt samhälle verkligen förändrats i grunden på bara 500 år och hur allt det som vi idag tar för givet kanske bara är en parentes i historieskrivningen. 500 år, det är ju verkligen ingenting och ändå har synen på maktfördelning, religion, kvinnans roll i samhället, ja i stort sett allt, omvärderats så radikalt. Det är svindlande.

Dessutom har Larsson och Marklund lyckats få till en riktigt läsvänlig text. Det är kunnigt utan att bli alltför faktastaplande, underhållande utan att bli fluffigt. Och kanske viktigast av allt – jag vill lära mig mer. Jag vill verkligen ta mig an de där böckerna som broderar ut det som bara fick ett stycke här.

Jag har inget annat än lovord för denna utmärkta historiebok. Rekommenderas å det högsta.

onsdag 3 juni 2015

Jahapp, då var det dags att röra på sig igen

Bloggandet har fått stå tillbaka p.g.a. att jag letar ny lägenhet. Det är 75% roligt och 25% frustrerande. Är rätt stolt att jag ändå lyckades klämma ur mig 700 ord idag, mellan alla mejl och telefonsamtal och myndighetsbesök. Inte direkt nobelpristagarkvalitet på dagens text, men ord är ändå ord.

måndag 25 maj 2015

Daniel Kehlmann intervjuad i Babel

Tack vare ett tips från Eva (tack, tack!) hittade jag fram till en intervju med ständige Bara hittepå-favoriten Daniel Kehlmann i Babel. 

Detta var första tv-intervjun jag såg med honom och det är ju alltid lite nervöst att se en författare "på riktigt" – tänk om den verkliga personen inte passar med den bild som målats upp i huvudet? Nå, nu tyckte jag att Kehlmann verkade sympatisk och han sade också en hel del tänkvärt om att ta sig själv på allvar, så där kunde jag andas ut. Inslaget var motiverat av att nya romanen F släpps på svenska i år. Jag har inte läst den ännu, men den handlar om en man som överger sin familj för att bli författare och hur detta påverkar hans tre söner. Det låter som en klassisk Kehlmann med identitetskriser och lågmäld humor.

Men nä, nu ska jag ta mig själv och mitt skapande på allvar (dock utan att överge nära och kära) ett litet tag och se om jag kan få ur mig några fler ord ikväll.

Intervjun går att se på SVT Play till och med den 30 juni (avsnitt 11, inslaget börjar efter ca 17 minuter).

torsdag 21 maj 2015

Nervös

Det börjar dra ihop sig till skrivande. Min planering är nästan klar. Det är vissa detaljer om några av karaktärerna som jag inte vet om jag ska fixa till nu eller låta lösa sig av sig själva, men i princip så. Bland annat har jag utarbetat en punktlista med 189 händelser jag vill få med dem i mitt manus. Förut har jag planerat mer på scennivå, men jag valde att bryta upp scenerna i mindre bitar för att verkligen tvinga mig att tänka igenom historien i detalj.

Mitt slutgiltiga manus kommer säkert inte att följa den där listan exakt, men tanken är att jag helt enkelt ska harva mig igenom det här nu, utan att göra en massa ändringar på vägen, eftersom det är just när jag försöker göra för mycket på en gång (skriva, redigera, komma på nya grejer) som allting bara stannar upp. Jag tänker mig att jag ska försöka beta av en punkt per dag, med råskrivning följt av lätt redigering och att föregående punkt blir “låst” så fort jag går vidare till nästa, så att jag inte fastnar på vägen. Eller, detta är planen. Jag får se hur det blir när den ska omsättas till verklighet.

Det jag funderar väldigt mycket på just nu är perspektiv och berättarröst. Detta är nog det jag tycker är svårast att få till och också det som verkligen kan förhöja eller förstöra en läsupplevelse för mig. Länge har jag tänkt att det får bli tredje person för det här manuset och hela mitt första all-over-the-place utkast är skrivet så.  Men nu när jag testskrev lite, så lutar jag åt första person. Åh, jag vet verkligen inte. Någonstans inom mig har jag en väldigt stark känsla för hur jag vill att den här berättelsen ska KÄNNAS och jag vet inte riktigt hur jag ska hitta dit. Jag tyckte att jag fick till en ganska bra ton i första person, men jag oroar mig för att det kan bli tjatigt i längden.

Det kanske märks att jag börjar bli nervös. Den här planerarfasen har varit så härlig. Det är så många grejer som fallit på plats och så här långt känns det som att jag hittat en metod som funkar för mig. Tidigare har jag ofta blivit otroligt frustrerad av själva planerandet och kanske börjat skriva för tidigt, men t.ex. det här att skriva en relativt detaljerad punktlista istället för att planera längre scener har verkligen passat mig och gjort det roligt att planera.

Men nu. Det är nu det gäller. Och det kanske blir pannkaka av alltihop.

lördag 16 maj 2015

Unter der Sonne av Daniel Kehlmann

Kehlmanndags! En av mina favoritförfattare och en av få vars samtliga produktion jag ämnar läsa. Men varför?

Frågan är inte oberättigad. Jag har nämligen svårt att säga exakt varför jag är så vansinnigt förtjust i Daniel Kehlmann. Om jag ville skulle jag nämligen utan problem kunna skriva en sågning av hans novellsamling Unter der Sonne (Under solen), som kom i omarbetad och utökad upplaga 2008. Åtta noveller om krisande, vita män, de flesta i medelåldern. Låter det nyskapande? Nä, precis.

Och ändå. Grejen med Kehlmann är att han är så bra på att beskriva de här sorgliga och självupptagna gestalterna, vare sig det handlar om en slyngel som förgiftar grannens hund, en skådespelare som får genomlida en flygresa med en amatörkritiker i sätet bredvid eller en direktör som virrar bort sig i ett snöoväder. Han har en blandning av empati och distans som gör att han hamnar alldeles rätt. Särskilt skicklig är Kehlmann på att beskriva en slags febrig yrsel där hela världen snurrar. Rummet svajar när jag läser. Apati, frustration och outsäglig trötthet är andra sinnestillstånd som vi stackars läsare får kämpa oss igenom tillsammans med karaktärerna. Samtidigt finns det som sagt en distans och en underliggande humor som gör att det aldrig blir för mycket.

Så långt ingen svensk översättning, men Bonniers har tidigare gett ut två (fantastiska) Kehlmann-titlar och kommer dessutom med nya romanen F i år, så kanske att även Unter der Sonne dyker upp på svenska så småningom? Jag anar att Kehlmann är en författare man antingen tycker otroligt mycket om eller inte alls förstår grejen med, men jag som Kehlmann-frälst kan inte annat än rekommendera i kvadrat och kubik (vilket ni kanske märkt). Ack, ack, ack, den som kunde skriva så.

torsdag 14 maj 2015

Karaktärsporträtt

Jag kör omlottmetoden idag, först lite jobb, sedan lite skrivande, sedan lite jobb… Blandat småplock och grejer som behöver göras. Inte riktigt en ledig dag, men ganska avslappnande ändå. Och så bakar jag bröd. (Mest för att jag inte hann med att handla under veckan och alla mataffärer är stängda här pga helgdagen, men ändå).

Dagens skrivuppgift är att jobba med fyra nya karaktärer som jag upptäckte behövdes i mitt manus. Som jag nämnt förut, gillar jag att ha ett porträtt att hänga upp mitt karaktärsbygge på. Har provat flera metoder, bland annat att fylla i sådana där vansinnigt långa frågeformulär med typ skostorlek och favoritämne i skolan för alla och envar, men för mig blir det mest ytligt och svårt att komma ihåg. Och framför allt tråkigt, det är nog det det hänger på egentligen. Jag får ingen skjuts framåt av det där.

Med bilder är det annorlunda. När jag väl hittat rätt porträtt är det som att karaktären finns på riktigt. Jag vet hur den uttrycker sig, vilken slags utstrålning den har, o.s.v. Det behöver inte vara ett porträtt från rätt tidsepok eller miljö, så länge personligheten lyser igenom. I mitt privata projektgalleri finns personer från 1600-talet fram till nutid, som alla är del av samma berättelse.

Idag har jag därför jagat runt på nätet efter lämpliga bilder till eftersläntrarkaraktärerna. Det är helt otroligt vad internet är stort! En favoritsida som jag ofta återkommer till är brittiska National Portrait Gallery. En fin samling moderna porträtt finns på National Portrait Gallery i Australien och massvis av bra grejer hittas även genom Googles konstprojekt. Som med all research gäller det att hålla koll så att det inte blir en ursäkt att skjuta på själva skrivandet, men just idag har det fungerat som ett alldeles utmärkt sätt att konkretisera ett par karaktärer som hitintills flutit runt som skuggor i bakgrunden.

söndag 10 maj 2015

Drottningens chirurg av Agneta Pleijel

Jag har inte så bra koll på det svenska kulturlivet som jag egentligen skulle vilja, så när jag efter den långa tågresan till Berlin följde upp med en lång tågresa till Sverige (som tur var utan strejk denna gång!) passade jag på att köpa ett par titlar av författare jag hört omnämnas hundratals gånger, men som jag faktiskt aldrig läst något av. Klingsor av Torgny Lindgren har jag redan skrivit om och näst ut var Drottningens chirurg av Agneta Pleijel.

Först måste jag tyvärr utfärda en varning. Pocketversionen jag inhandlade saknade nämligen sidorna 65-96 (som kompensation förekom däremot sidorna 97-112 hela tre gånger). Olyckligtvis upptäckte jag att mitt ex var defekt först när jag var på väg ut ur landet, så det var för sent att gå tillbaka till bokhandeln. Nåväl, hellre ett mittparti än slutet (som jag skrev om här).

Så till själva läsningen. Jag måste medge att en viss trötthet infann sig efter de första sidorna då jag fått bekanta mig med förlossningsläkaren Herman Schützer i 1700-talets Stockholm. Åh nej, tänkte jag, är det en skröna i historisk miljö jag har att göra med? Det är förvisso en genre jag uppskattar, men just den här dagen ville jag läsa om vanliga människor istället för humoristiska karaktärer. Men se där hade jag tur. Pleijels roman innehåller visserligen en hel del ingredienser som jag förknippar med den s.k. mustiga skrönan, däribland en förkärlek för historiska stavningar (till exempel i titeln) och många (många!) äckliga (äckliga!) partier där förlossningar och kirurgiska ingrepp beskrivs utan någon som helst detaljbrist. Men det stannar inte vid språkekvilibristik och vämjelse. Människorna som Pleijel beskriver är inte karikatyrer som drivits till sin spets för billiga poänger. Schützer har talang för sitt yrke, men får på ett lagom sorgligt vis aldrig det erkännande han tycker han förtjänar. Samtidigt blir Nella, hans mer än trettio år yngre hustru, hon som aldrig blev tillfrågad om hon faktiskt ville gifta sig med Schützer, allt mer deprimerad. Det är dramatiskt och vardagligt på samma gång. Pluspoäng.

Riktigt, riktigt nära tycker jag nu aldrig att jag kommer Schützer och Nella, och jag får erkänna att jag inte har funderat så mycket över dem som karaktärer efteråt. Däremot skulle jag gärna lära mig mer om den medicinhistoriska bakgrunden till Drottningens kirurg. Schützer är en historisk person (som adlad hette han Schützercrantz och finns på Wikipedia här, dessutom är han släkt med Pleijel) och jag kommer på mig själv med att tänka att det är synd att Pleijel inte skrev en renodlad biografi om mannen som gick i bräschen för kirurgin, vid en tid då den ännu inte hade accepterats av det medicinska etablissemanget.

söndag 3 maj 2015

Klingsor av Torgny Lindgren

Identitetssökande är något av ett favoritämne för mig. Kanske kan man säga att all litteratur handlar om identitet, eftersom karaktärsutveckling utgör grunden för de flesta (bra) berättelser. Någon utsätts för något och inser därmed något om sig själv och sin plats i världen. Som utlandssvensk är jag särskilt intresserad av de där identiteterna som inte är självklara eller medfödda, de som kräver arbete.

Med dessa tankar i bakhuvudet läste jag Torgny Lindgrens roman Klingsor – en levnadsteckning av en västerbottnisk konstnär med detta namn som enligt egen utsago (och även enligt bokens berättare) är en alldeles strålande artist. Eller så är han en medelmåtta som upprepade sina stillebenmotiv gång på gång och vars enda utställning äger rum i en gammal skola i Avabäck. Det blir aldrig alldeles klarlagt. Och vad leder egentligen till sann konst? Att låta sig skolas eller anse sig redan fullärd? Vända kappan efter vinden eller harva vidare med det egna? Klingsors tvetydiga identitet, geni eller nolla, lämnar mig inte ifred. Även efter att ha läst ut romanen är jag fortfarande inte på det klara med vad jag tycker om honom. Som här:

Sanna bilder av det förstörda Europa, sade vi. De sönderbombade husen. De hungriga och hålögda kvinnorna. Barnen i trasor. Det var sådant som den svenska marknaden ropade efter.

Jag hittade en trasig soppterrin i Denain, sade Klingsor. Den var sönderbombad. Jag målade den hel. Jag helade den med mitt måleri.

Ja, hur är det? Är den sann konst eller bara en banalitet, den där soppterrinen?

Detta var min första bekantskap med Torgny Lindgren, men bestämt inte den sista. Framför allt vill jag läsa mer av hans språk. På omslaget beskrivs det som “självlysande”, vilket jag till en början inte alls höll med om. Ordet gav mig fel konnotationer, för mycket storstad och teknik. Möjligen ägnade jag alldeles för mycket tid åt att gå runt och grunna på detta, men så kom jag att tänka på trollved, alltså gamla stubbar som börjar lysa när svampar växer på dem. Och i den bemärkelsen är självlysande ett ord som på pricken beskriver Lindgrens prosa.

lördag 2 maj 2015

Framtidens klassiker

Veckans bokbloggsjerka är en riktig höjdare tycker jag. Frågan lyder nämligen:

Vilka moderna böcker tror du kommer att räknas som klassiker om hundra år?

Omöjligt att svara på förstås, men intressant att tänka på ändå. Här kommer min 100% vetenskapliga rankning av romanerna jag skrivit om här på bloggen, från minst till mest trolig framtida klassiker.

Mr. Penumbra's 24-Hour Bookstore av Robin Sloan
Möjligen kan det vara intressant för någon att 2115 läsa Mr. Penumbra i ett kulturhistoriskt perspektiv för att veta vad vi imponerades av under det tidiga 2000-talet (romanen har starka inslag av kolla-kolla-cool-teknik), men jag får inga klassiker-vibbar av det här.

Wool av Hugh Howey
Dystopin med de nedgrävda silosarna är förvisso ganska spännande (om än onödigt lång), men språket håller inte hela vägen, tror jag.

L'enfant Océan av Jean-Claude Mourlevat
Sagan om Tummeliten är en klassiker i sig, men den här moderniseringen av en fransk barnboksförfattare tror jag inte kommer hålla särskilt länge. Däremot gillade jag verkligen greppet att låta varje kapitel berättas av en ny karaktär.

Grrrimm av Karen Duve
Lite samma grej som Mourlevat, men denna gång är det Grimm-brödernas sagor som arbetats om på ett stundom ganska makabert sätt. Jag är svag för omarbetningar av kända verk och Duve är fenomenal, men 2115 bjuder säkert på sina egna nytolkningar.

Gone Girl av Gillian Flynn
Det sämsta med den här romanen är slutet. Grejen med klassiker är att slutet inte är hemligt längre, vilket jag tror omöjliggör att Gone Girl blir särskilt långlivad.

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Kanske en oväntat hög placering för Engelsfors. Ungdomslitteratur är svårt att sia om. Å ena sidan åldras den fort, å andra sidan kan kultförklarade böcker klara sig riktigt bra. Någon Sagan om Ringen tror jag inte det blir, men alldeles omöjligt tror jag inte det är att några läsare blir kvar. Spännande läsning är det hur som helst.

Livet börjar på fredag av Ioana Pârvulescu
Tyvärr tror jag att denna roman kommer att glömmas bort, eftersom den är skriven på rumänska, men en myspyspärla i ett vintrigt Bukarest är det. Sympatiplacering.

Sumobrødre av Morten Ramsland
Egentligen är Ramslands roman Hundhuvud mycket bättre, men den är utom tävlan eftersom jag läste den innan jag började blogga. En dansk uppväxthistoria som Sumobrødre kan väl ändå ha ett visst intresse även om hundra år, åtminstone i Odense där den utspelas. En lokal klassiker kanske.

White Oleander av Janet Fitch
Svårplacerad roman. Å ena sida tyckte jag att den var riktigt bra när jag läste den, men den har inte stannat kvar i minnet på det där sättet som jag tycker att en riktig klassiker bör göra.

Djurvänner av Anton Marklund
Kanske inte att just fina Djurvänner blir en klassiker, men jag tror att Marklund har potential att skriva något som verkligen blir det.

Ella Minnow Pea av Mark Dunn
Som roman betraktat, nej, men en liten plats i historieböckerna tycker jag ändå att Dunn kan få. Som en slags Perec 2.0 (Perec skrev romanen La Disparation helt utan bokstaven E), utesluter Dunn allt fler bokstäver för varje kapitel tills det knappt är några kvar.

La Repudiée av Eliette Abécassis
Jag berördes starkt av berättelsen om den ultraortodoxa judinnan Rachel som tvingas skilja sig från sin man på grund av deras barnlöshet. Kanske den första boken på listan som jag tror kan bli en klassiker på riktigt. Snälla någon, översätt Abécassis till svenska!

Der fernste Ort av Daniel Kehlmann
Varför har jag bara bloggat om den Kehlmann-roman jag tycker minst om? (Svar: läste de andra före bloggens existens). Nä, detta blir ingen klassiker, men typ allt annat han skrivit. Go Kehlmann!

Utrensning av Sofi Oksanen
Jo, Oksanen kommer nog att stå sig ett tag framöver. Estländsk historia sammanvävt med nutid (för oss då), med två starka livsöden i fokus. Mycket läsvärd.

Lilla smycket av Patrick Modiano
Är man nobelpristagare så är man. Dessutom en av de mer lättillgängliga.

Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro
Detta kan knappast betraktas som ett djärvt val, eftersom Never Let Me Go redan är en klassiker, om än en modern sådan. Förutom att Ishiguro är berättarrösternas mästare, illustrerar han dessutom ett moraliskt dilemma som säkert är lika aktuellt om hundra år.

Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson
Jaaa! Den självskrivna klassikern. Jag kan inte tänka mig annat än att Andersson skrivit en äkta klassiker. Den är så ren, så precis, så bitande. Om detta inte är en klassiker år 2115 får jag be någon ställföreträdande levande person äta upp min hatt, medan jag vrider mig i min grav.

Så där! Då vet ni! Det blev ganska kritikerrosat mot slutet märker jag. För balansens skull vill jag då bara påminna om att det inte alltid är det som hyllas nu som blir klassiker sedan. Paradexemplet är kanske en annan roman jag skrivit om här, nämligen Onkel Toms stuga. När det begav sig avfärdades Harriet Beecher Stowe och andra samtida kvinnliga författare av den mer finkulturelle författaren Nathaniel Hawthorne som “a damned mob of scribbling women”. Att Stowe skulle skriva in sig i litteraturhistorien tror jag knappast att han hade räknat med.

fredag 1 maj 2015

Nema problema

Jag har identifierat ett nytt problemområde i mitt manus. Eller problemområde… Det rör sig om några kapitel jag inte tänkt ut i tillräcklig detalj. Efter att ha ägnat de senaste veckorna åt att gå igenom strukturen till mitt halvskrivna storverk/magplask inser jag att det fattas något i tredje fjärdedelen av mitt manus. Där måste jag brodera ut handlingen, hitta på några nya bikaraktärer och lära känna miljön bättre. Dessutom kommer huvudpersonen att genomgå en (för mig åtminstone) intressant psykologisk utveckling som jag måste tänka igenom steg för steg för att det ska bli trovärdigt.

Men det är ju inte ett “problem” egentligen. Det är ju snarare det som är roligt med att hitta på historier, särskilt eftersom jag redan har en ganska bra känsla för vad jag vill ha med och jag nu har en ursäkt för att klura på bra namn och bildgoogla möbler.

Jag vet så klart inte om arbetet jag gör nu kommer att löna sig i längden, för någon gång måste jag ju faktiskt skriva den nya versionen av den här berättelsen, men jag hoppas att det blir lättare i och med att en del problem redan kommer att vara lösta. Och om inte annat är det länge sedan jag kände mig så här motiverad att slutföra det här projektet.

fredag 24 april 2015

[här hade jag tänkt mig en ordvits med tågtema, men min hjärna är helt slut så jag lägger ner]

Egentligen skulle jag tagit nattåget till Berlin igår kväll, men det var strejk, så jag fick åka hem igen. Snopet. Som tur var kunde jag boka om biljetten och ta första morgontåget, så idag har jag tillbringat tio timmar på resande fot. Lite segt var det, men jag valde att se det som en skrivtidspresent och såg till att inte ta med mig någon nöjesläsning alls (men dock en del jobbläsning som jag var tvungen att ta itu med). Jag tror jag får åka mer tåg framöver, för frånvaron av distraktioner gjorde att jag var tvungen att kämpa mig igenom ett par problemområden jag gruvat mig över. Är nu halvvägs genom steg 7 (utökade karaktärsbeskrivningar). Hurra för mig!

(Och Berlin alltså. Älskar denna stad. Och särskilt nu med skir vårgrönska överallt.)

söndag 19 april 2015

Poddlyssningsaktivitet

Okej, så här har jag gått och trott mig ha koll och så BAM!, nä det har jag inte, för jag har helt missat Författarpodden. Hur skedde detta? Varför? Vem är ansvarig? Vart kan jag skicka klagomejl? (Till mig själv antagligen).

Så. Nu har jag i alla fall lyssnat en smula och så långt är det extremt intressant. Enda nackdelen är att det inte verkar gå att ladda ner avsnitten (väl?). Eftersom jag gärna promenadlyssnar fick det först bli ett avsnitt av Fantastisk podd istället, innan jag kom hem och kunde streama på balkongen. Det var soligt och fint, men egentligen utför jag gärna någon monoton aktivitet medan jag lyssnar. Promenad, som sagt, eller diskning, eller möjligen potatisskalning. Nu letar jag efter en lagom syssla som kan kombineras med både podd och balkong.

Vad gör ni medan ni lyssnar?

lördag 18 april 2015

Ett försök till ugnsmetafor

Som jag nämnt tidigare har jag haft svårt att göra plats för skrivande på sistone och jag provar därför att strukturera mitt manus med snöflingemetoden, som ett sätt att få tydliga delmål. Igår kväll avslutade jag steg 5, som går ut på att sammanfatta berättelsen utifrån varje karaktärs perspektiv.

Detta var en mycket nyttig övning för mig. En del karaktärer visade sig väldigt lätta att arbeta med. Det gällde inte bara huvudpersonen utan även vissa ganska perifera personer, som jag inte alls utvecklat särskilt mycket tidigare. Andra var… hm, kluriga. Jag fastnade särskilt länge med en karaktär som bara har som uppgift att hjälpa huvudpersonen att ta sig från A till B. Ett tag övervägde jag att gå vidare till nästa steg och komma tillbaka senare, men det var då jag fick min plötsliga, ugnsrelaterade insikt.

Har ni någonsin haft en sådan där riktig kass ugn med helt ojämn värme? En sådan där man bakar bullar och bränner hälften, med resten fortfarande är degiga i mitten? Så är det lite med skrivandet för mig just nu. Vissa delar av min berättelse har nämligen kommit mycket längre än andra. Jag har skrivit och skrivit om och fixat och donat. Vissa avsnitt kan jag till och med läsa och tycka att det faktiskt är riktigt bra. Samtidigt finns det andra delar som fortfarande är glupande hål. Inte på den mest övergripande nivån, för där vet jag ungefär hur jag vill ha det, men när det gäller hur det ser ut på ett visst ställe eller som igår, vem den där jäkla människan egentligen är som ska hjälpa min huvudperson.

Och nu till själva problemet. Grejen är att jag lätt tröttnar på delarna jag redan känner till. (Alltså att jag bränner halva min berättelse i ugnen, ni fattar va). Det är överarbetat. Jag vet redan vad som händer. Been there, done that. En av sakerna jag hoppas att den här nystarten kan hjälpa mig med, är att tvinga mig att ta itu med de lite jobbigare delarna innan jag tillåter mig själv att gå vidare. A-till-B-karaktären är förvisso inte helt perfekt i nuläget heller, men jag har ändå lite bättre koll än förut. Nu följer jag inte snöflingeinstruktionerna slaviskt (t.ex. vill jag lägga till ett steg där jag går igenom de olika miljöerna, en efter en), men som grundstruktur funkar det bra för mig så långt. En sak i taget. Inget skrivande förrän allt är på plats. Jämn ugnsvärme.

(Förresten, blev detta en liknelse istället för en metafor? Eller en allegori? Känns som att jag borde veta alternativt kolla upp, men jag måste ta itu med tvätten nu.)

söndag 12 april 2015

Txtng: The gr8 db8 av David Crystal

Såg ni språkkrönikan i DN om hur skiljetecken har fått nya betydelser? Punkt signalerar avståndstagande och utropstecken entusiasm står det, och efter att ha tänkt på saken inser jag att den betydelseförskjutningen har nästlat sig in i mitt eget informella språkbruk också. Intressant!

Krönikan påminde mig också om Txtng: The gr8 db8 som jag läste för ett bra tag sedan och som jag var helt säker på att jag hade bloggat om. Jag skrev nämligen ett långt inlägg på min telefon och som jag minns det var det synnerligen välformulerat, den sortens inlägg som folk skulle citera fritt ur minnet flera år senare. Mitt definitiva blogg-genombrott. Tyvärr verkar jag ha raderat det. Hm.

Men, men, det är inte mycket att göra åt. I grova drag hade jag två saker att säga om Txtng, som handlar om det framväxande sms-språket och är skriven av den brittiske lingvisten David Crystal. Den första är att Crystals bok, skriven 2008, visar hur mycket som hänt med vår kommunikation de senaste sju åren och hur vårt språk påverkas av tekniken. Hans exempel härrör från tiden före Whatsapp och obegränsade antal sms. Det är korthugget och kompakt. Dagens påhittiga emoji-kombinationer lyser så klart med sin frånvaro och det tidiga 2000-talets mobiltelefoner känns ungefär lika moderna som en telegraf. Hur kunde allt förändras så snabbt?

Den andra saken som slog mig är Crystals entusiasm. Han är så fjärran från språkpolis som det går att komma och så uppenbart fascinerad av den kreativitet som uppvisas i sms-språket att det är svårt att inte ryckas med. Se här, säger han, så här kan spanska sms-förkortningar se ut och oj, kolla, här är en dikt på sms-språk, är det inte fantastiskt? Att språket skulle bli torftigare på grund av våra nya kommunikationsvanor håller han inte alls med om och inte heller att dagens ungdomar skulle ha problem med att skilja högt och lågt språkbruk. Jag är benägen att hålla med. 

Txtng rör sig i gränslandet mellan populärvetenskap och kursbok. Den är förvisso lättläst, men genomgången är grundlig och den som inte redan har ett grundmurat intresse kommer nog att gäspa på vissa ställen. Kanske har jag haft större utbyte av Txtng i efterhand, som en klarröd påminnelse i bokhyllan om att reflektera över hur vårt språk utvecklas, än under själva läsningen.

lördag 11 april 2015

Skönlitterärt och vetenskapligt skrivande

Borta hos Skriviver diskuteras just nu det här med flow, eller skrivflyt eller vad det nu kan tänkas heta på svenska. Det var ett inlägg i rättan tid för jag körde verkligen fast i skrivandet ett långt tag (det är så trassligt att jag inte ens orkat reda ut det här, men luften gick ur mitt ursprungliga projekt och så försökte jag med ett annat istället, vilket inte heller gick så bra och nu är jag tillbaka med projekt ett). Men som det heter på dansbandsspråk: Börja om från början, börja om på nytt. Varför ska man sörja, tider som har flytt? Jag har gjort just så och börjat om från början med mitt manus.

Den här nystarten är ju ett utmärkt tillfälle att försöka lägga sig till med nya, goda vanor och inspirerad av flowdiskussionen har jag funderat lite på hur jag kan uppnå det där eftersträvansvärda flytet, istället för att ägna två timmar åt att formulera en ynka mening som jag inte ens är nöjd med?

Det som slog mig när jag läste Skrivivers inlägg, var att jag faktiskt har flow ganska ofta, bara inte i mitt skönlitterära skrivande. Jag arbetar som forskare och en stor del av mitt arbete består i att skriva vetenskapliga artiklar. Det är naturligtvis stor skillnad på att skriva vetenskapligt och skönlitterärt, men det finns också många likheter. I båda fallen handlar det om att ta enskilda delar (analyser eller scener) och väva ihop dem till något större, att skapa logiska övergångar och att knyta ihop början med slutet på ett sätt som både infriar förväntningar, men också bidrar med något nytt. Formuleringskonsten ska så klart heller inte underskattas. En välfunnen mening pryder sin plats, oavsett om det är i en roman eller en avhandling.

När jag får flow ser jag min artikel på ett nytt sätt. Det är som att jag är närvarande i alla delar samtidigt (urflummigt, kan tyvärr ej förklara bättre). När jag skriver en mening någonstans i manuskriptet vet jag hur den påverkar en slutsats jag drar någon annanstans. Jag hoppar fram och tillbaka, gör minnesanteckningar på olika ställen i texten, formulerar om en mening någonstans, skissar fram ett helt stycke någon annanstans, och plötsligt är arbetsdagen slut.

Men varför (VARFÖR?!) infinner sig samma sinnestillstånd mycket mer sällan när jag skriver i egenskap av författarwannabe?

Några gissningar:
  • Jag är tröttare. Det mesta av mitt romanskrivande sker efter en lång arbetsdag, så självklart går det tyngre. Dock är detta ganska ointressant eftersom jag inte kan ändra det just nu, så jag hoppar raskt vidare.
  • - Det finns en tydligare struktur för vetenskapliga publikationer. Detta kan variera lite från tidskrift till tidskrift, men är ofta i formatet Sammanfattning/Introduktion/Resultat/Diskussion/Material och metoder. Strukturen gör det lättare att dela upp skrivandet i delmål och inte villa bort sig på vägen.
  • Jag vet vad jag ska skriva. När jag skriver på jobbet har jag redan utfört alla analyser. Skrivandet handlar då om just skrivande och inte skrivande + hitta på grundläggande innehåll. 
  • Det finns en daglig rutin. Kanske är detta viktigast av allt. Det är sällan jag sätter mig ner och får ett plötsligt flowanfall. Snarare är det så att dagen börjar med att ordna administration, svara på mejl, läsa igenom nyutkomna artiklar och sedan någon gång efter lunch kommer jag igång med skrivandet, med nybryggt te i muggen och musik i hörlurarna. Då vet min hjärna att det är dags för full koncentration.

Så, vad går att lära av detta? Struktur är bra och planering är bra, åtminstone för mig. Inga nyheter kanske, men det känns ändå bra att veta att detta är grejer jag egentligen fixar, det är bara att jag inte fått till det riktigt i romansammanhang än. Men snart så...

fredag 10 april 2015

Check check check check

Steg 1-4 av snöflingemetoden är nu avklarade. Så långt har jag alltså en sammanfattning av handlingen på cirka en sida, samt korta beskrivningar av huvudkaraktärerna. Nästa steg innebär mer arbete med karaktärerna. Jag är laddad!

Jag skriver i Scrivener och något jag verkligen gillar med det programmet är att det går väldigt lätt att lägga in bilder. Jag har därför rotat fram en av mina gamla projektmappar där jag samlat porträtt från konstsamlingar på nätet som passar till mina olika karaktärer och lagt in en bild i varje karaktärsbeskrivning.

Bilderna för varje karaktär visas så här i “anslagstavleläget”.

Än så länge har det varit superlätt att jobba med de olika snöflingestegen, vilket jag väljer att tolka som att jag har bättre koll på min berättelse än jag trodde. Påskvila och lite distans har säkert gjort sitt till. Steg 5 coming up!

måndag 6 april 2015

Hur det gick

Jag i fredags: Rastlös, tusen tankar, fick verkligen säga åt mig själv på skarpen ett par gånger för att inte sätta igång Track changes i Word och börja redigera en artikel vi jobbar på. Jag idag: Aaaaaaahhh… Så harmonisk.

Dessutom har jag haft tid att reflektera lite över mitt liv. Det behöver vi väl alla då och då. Vad jag kom fram till:

  • Om 1-2 år måste jag söka nytt jobb (visste jag redan), men just nu finns det ingenting jag kan göra för att förbättra mina chanser mer än vad jag redan gör, så jag ska försöka att inte oroa mig för det.
     
  • Om jag inte hittar något jobb, så får jag väl utbilda mig till något annat. Det ordnar sig.
     
  • Det kommer att vara sanslöst stressigt fram till jul, så jag behöver se till att ha fler sådana här “onyttiga” helger.
     
  • Viktigast av allt: Jag VILL skriva. Bara för att det finns andra måsten som ropar högre just nu, kan jag inte tillåta mig att glömma bort det.
     
  • Jag behöver en bättre skrivrutin, någonting som fungerar även när jag är stressad. Efter lite övervägande har jag bestämt mig för snöflingemetoden, som går ut på att starta med en mening som sammanfattar romanidén och sedan utvidga den i många steg tills det blir en hel roman. Tror inte det är ett bättre eller sämre sätt än något annat, men det är en metod som lämpar sig ovanligt väl för punkter som kan bockas av. Just nu behöver jag struktur, konkreta små uppdrag som kan föras in på att-göra-listan. Steg 1 och 2 klarade jag av i morse (det är ju ändå en historia jag burit med mig rätt länge) och nu sitter jag här och dammar av några av mina karaktärer.

Det var det hela.

söndag 5 april 2015

Longitude av Dava Sobel

I Gullivers resor skriver Jonathan Swift så här (om när Gulliver ankommit till ett land där vissa invånare är odödliga och han tänker igenom vilka fördelar odödlighet skulle kunna ge):

“I should then see the discovery of the longitude, the perpetual motion, the universal medicine, and many other great inventions, brought to the utmost perfection.”

Evighetsmaskinen, visst den kommer vi nog inte se på ett tag. Universalkurer likaså. Men jag kommer ihåg att det där med longitud gick mig helt över huvudet. Exakt vad är det och varför skulle det vara så infernaliskt svårt?

För den som är lika oinsatt som jag handlar longitudproblemet om svårigheterna att veta var man befinner sig i öst-västlig riktning ute på oceanerna, något som kan vara skillnaden på liv och död när förråden tryter, skörbjuggen härjar och inget land finns i sikte. Frågan var så viktig för den internationella handeln att en belöning på 20’000 pund (miljontals och åter miljontals kronor i dagens pengavärde) utlovades till den som tog fram en fungerande metod. De flesta trodde att priset skulle gå till en astronom, men ingen av metoderna som byggde på himlakropparnas rörelser var tillräckligt exakt. I slutändan var det en oansenlig urmakare, John Harrison, som löste problemet genom att konstruera en helt otrolig klocka eller kronometer, vars tidshållning kunde användas för att räkna ut skillnaden mellan London-tid och lokal tid, och därmed även avståndet hem.

Låter det torrt? Det är det inte. Dava Sobel skriver riktigt, riktigt bra. Det är medryckande men inte spekulativt, detaljerat men inte detaljstaplande, rätt och lagom på alla sätt. På 175 sidor hinner hon med Harrisons många vedermödor, men ger också en överblick över tidigare försök och misslyckanden. Populärhistoria och populärvetenskap i sin allra förnämaste form. Och nästa gång jag är i London vill jag definitivt försöka see Harrisons kronometrar på riktigt.

Harrisons mästerverk, kronometern H5 (bildkälla)

lördag 4 april 2015

Att läsa på utrikiska

Jag läser gärna på andra språk än svenska. Delvis för att jag tycker det är roligt, delvis av praktiska skäl – det talas franska här där jag bor och min lokala bokhandel har dessutom ganska bra hyllor för tyska och engelska, men så klart ingenting på ärans och hjältarnas språk. (Förresten, franska bokomslag… De är så sobra. Nästan alltid vita ryggar och så kanske något konstverk på framsidan. Helt annorlunda känsla mot att gå runt i en svensk bokhandel.)

Men nu till någonting jag retar mig på. Med jämna mellanrum stöter jag på följande två åsikter:

1. Det är ALLTID bättre att läsa på originalspråk.

2. Det är ALLTID bättre att läsa på sitt modersmål.

Och varje gång vill jag bara säga ungefär ååhnnngggghhhmmm-NEJ. Låt mig börja med åsikt 1. För den som verkligen behärskar en viss författares modersmål är det med största sannolikhet mest givande att läsa just den författaren på just det språket. Visst, jag håller med. Men vad innebär det att behärska ett språk? Jag har 60 högskolepoäng i engelska, bodde fyra år i England och har allmänt lätt för språk. Behärskar jag engelska? Njae. Det finns absolut nyanser som går mig förbi i mitt läsande. Och framför allt: Texten drabbar mig på ett helt annat sätt på svenska. Visst vet jag vad fire betyder, men eld, hur mycket mer hypnotiskt är inte det ordet? När någon hävdar att de behärskar engelska lika väl som sitt modersmål undrar jag snarare hur väl de behärskar modersmålet.

Så långt verkar det kanske som att jag bekänner mig till åsikt 2, att svenska (eller vilket modersmål det nu gäller) alltid vinner. Men nej. Eller jo, det är klart att på ett plan är det så, men samtidigt är en roman inte fix och färdig produkt som bara kan läsas på ett sätt. T.ex. får texter på franska en lite högstämd och poetisk ton för mig. Inte för att författaren nödvändigtvis avsåg det, utan för att la vie quotidienne låter lite elegantare än det svenska vardagslivet. Om det gör att jag uppskattar en bok mer, finns det väl inget ont i det? Vidare ger danskan ett lite humoristiskt skimmer åt mina läsupplevelser, medan tyskan lämpar sig väl för pompösa karaktärer med bristande självinsikt (Daniel Kehlmann! Okej, ska sluta tjata om honom). Dessutom (och detta är nog ännu viktigare), är läsandet ett så fantastiskt bra sätt att lära sig ett språk. Nobelpristagarna kan kanske få vänta, men en riktigt spännande ungdomsbok gör att glosorna tragglas av sig själva. Varför förneka sig detta nöje?

Det jag framför allt vill få sagt är detta: För i princip alla som inte växte upp tvåspråkiga (och förmodligen även för en del av dem) spelar lässpråket roll för upplevelsen. Det är okej. Samma bok på originalspråk och i översättning är inte samma bok, men olika betyder inte olika bra. Läs på det språk som passar dig, men om du är lätt berusad, befinner dig på samma fest som jag och känner för att berika mitt liv genom en lång monolog om varför ditt sätt är bäst… – så kan du gärna låta bli.

fredag 3 april 2015

Än så länge sköter jag mig

Under de fyra timmar som gått sedan dagens första inlägg har jag ägnat mig åt:

1. Författande av ett styck blogginlägg om en mycket bra bok (se nedan)

2. Balkongsittning (i kombination med punkt 3)

3. Läsning av novell signerad en av mina favoritförfattare (Daniel Kehlmann!)

4. Chokladätning (Lindt) samt drickande av blommigt te

5. Handdisk, den enda hushållssysslan jag finner angenämt avslappnande

Nu ska jag äta bananpannkakor. Ville bara få det sagt.

La Repudiée av Eliette Abécassis

Jag har en särskild väntehylla för böcker jag ännu inte hunnit med. Den sträcker sig över ett och ett halvt hyllplan, för ack vad mycket snabbare det går att köpa nya böcker än att läsa dem jag redan har. Bland alla de här böckerna finns det några som ger mig dåligt samvete i långt högre grad än alla de andra tillsammans. Det är böckerna i franska sektionen. En del inhandlade i självförbättrarsyfte, andra från nära och käras utrensningar i de egna boksamlingarna. Jag blir erbjuden en bok, tar tacksamt emot, avser att läsa och sedan… Alltså, det är så tungt att läsa på franska. Jag fattar bara hälften och min hjärna kollapsar efteråt.

Det var sålunda med blandade känslor jag tog mig an en fransk bok, utvald efter principen “ju kortare, desto bättre”. Det blev La Repudiée (Den frånskilda).

Men… Efter första sidan var jag fast!

Judinnan Rachel lever i den ultraortodoxa stadsdelen Mea Shearim i Jerusalem. Hon giftes bort med Nathan när hon bara var sexton år. Det var ett arrangerat äktenskap, men hon älskar verkligen sin make och han älskar henne. Dock föreskriver reglerna att en man kan begära skilsmässa efter tio år, om paret förblir barnlösa. La Repudiée är en lågmäld beskrivning av Rachels desperation. Till skillnad från sin mer rebelliska lillasyster Naomi, har Rachel varit nöjd med sin lott i livet. Hon har gjort allting rätt. En enda gång bryter hon mot reglerna och går till en vanlig läkare för att han ska bota hennes barnlöshet. Då det visar sig att det är hos hennes make problemet ligger, väljer hon att hålla sanningen hemlig.

Men det spelar ingen roll hur god Rachel är. Som barnlös är hon också värdelös. Som rabbinen förklarar för Nathan: “Barnen, det är vår styrka. Det är så vi besegrar dem. [. . .] De andra, de ogudaktiga, kättarna som styr det här landet. Våra barn, det är vår framtid. Det är framtiden för vår judendom. Du förstår att de andra, de har inga barn. Tack vare barnen tillhör framtiden oss.”

Abécassis hade kunnat säga mer, men jag är glad att hon inte gör det. På 125 sidor får hon med allt som behövs. Och Rachel, tjugosex år och redan förbrukad, är en röst som stannar kvar.

Jag kan inte annat än hoppas att Abécassis blir översatt till svenska. Kanske något för det underbara förlaget Sekwa?

Påskens förhållningsregler

Varje år överraskas jag av påsken. Det här eviga flyttandet fram och tillbaka bland vårmånaderna, kan vi inte bara skippa det? Vad är vitsen? Så i år hände det som alltid händer – jag insåg att det var påsk först när en vänlig själ förhörde sig om mina planer inför långhelgen.

Här sitter jag alltså med fyra oplanerade dagar, men tänker att det kanske inte är så dumt ändå. De senaste veckorna (månaderna) på jobbet har varit milt sagt hektiska. Mest på ett bra sätt – jag är inne i en väldigt kreativ period och det är massa saker som plötsligt funkar – men grejen med stress är att även bra stress gör en stressad. Det går inte att vara uppe i varv hur länge som helst. På sistone har jag drömt detaljerade drömmar om Excel. Det är inte sunt.

Samtidigt vill, vill, vill jag jobba nu. Det är så lätt att ryckas med. Därför har jag gjort ett avtal med mig själv. Jag får visst lov att jobba i påsk, men först efter att jag tagit min dagliga dos onyttiga aktiviteter. Minst en halvtimme var av skrivande, läsande och bloggande med andra ord.

…och bara på den korta stunden det tog att skriva det här inlägget känner jag hur min puls har gått ner och min hjärna börjar göra plats för annat än jobbtankar. Kanske struntar i att vara produktiv idag. Det finns så många halvlästa böcker i min hylla…

söndag 22 februari 2015

Var när hur

Annika efterlyser bloggtips i veckans bokbloggsjerka:

Det vill säga var (och hur) författar du dina inlägg?

Som lätt teknikfientlig (teknikskeptisk är nog ett bättre ord) person så trodde jag aldrig att jag skulle säga detta, men telefonen är min bästa vän nu för tiden. Även om jag alltid renskriver inläggen hemma på datorn, så slänger jag ofta ner tankar och intryck på telefonen, medan jag sitter på bussen/tåget/tunnelbanan. Dessutom fick jag ett otroligt bra tips förra året (kommer tyvärr inte ihåg från vem) när bokbloggsjerkan handlade om något liknande, nämligen att fotografera minnesvärda citat istället för att skriva av dem. Halva mitt fotoalbum är boksidor nu för tiden. 

Annars har jag inte så många tips. En av anledningarna till att jag började blogga var att jag ville bli bättre på att skriva utan att överanalysera allt. Jag är en sådan jäkla perfektionist att jag kan skriva om ett mejl tio gånger, fastän det bara gäller någon administrativ grej på jobbet. Att publicera åsikter om böcker jag läst utan att ha ägnat ca tio år åt att värdera och omvärdera varje rad är med andra ord inte alldeles enkelt för mig. Men faktiskt tycker jag att det börjar bli bättre. Jag våndas betydligt mindre över att trycka på publicera-knappen nu än för ett år sedan (och det spiller även över i mitt romanskrivande – hurra!). En anledning till det är så klart att alla bloggare i den här hörnan av internet är så trevliga. Tack hörni. :)

söndag 15 februari 2015

Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Swooosh sade det, och så hade jag klämt ytterligare 813 sidor svensk tonårsmagi. Som vanligt är jag lite sent ute p.g.a. svårigheten att beställa svenska böcker hem till mig, men nu lyckades jag ju faktiskt tajma läsandet rätt väl ändå, eftersom filmatiseringen av första boken om Engelsfors har premiär i veckan som kommer.

Redan i ettan tyckte jag bäst om Minoo av samtliga häxor (nörden, så klart jag gillar henne). Tur för mig, för här får hon ännu mer utrymme när hon tvingas välja mellan de Utvalda och Rådets alternativa cirkel, som kanske har större chans att rädda världen. I övrigt är sig det mesta likt, och det menar jag som en stor komplimang, för det är inte alla förunnat att hålla tempot uppe genom tre tegelstenar.

Som jag skrev tidigare om del två, Eld, var jag mycket skeptiskt inställd till uttalade ungdomsböcker under min uppväxt. Jag har funderat mycket på varför det var så och jag tror det har att göra med brist på igenkänning. Mina tonår såg helt enkelt inte ut som tonåren jag läste om och det blev på något sätt ett underkännande av mina egna upplevelser. Om en person som påminde om mig (pluggis som inte gick på fester) förekom någonstans var det antingen som dryg besserwisser eller som tjejen som behöver lära sig att slappna av.

Men kanske har detta ändrat sig på senare år? Det jag gillar med Engelsfors-trilogin är att alla häxorna (förutom Elias och Rebecka som försvann redan i bok ett) får ta plats med samma självklarhet. Linnéa med sitt svarta smink och trasiga bakgrund är lika viktig som mobbade Anna-Karin som är lika viktig som självömkande hästtjejen Ida som är lika viktig som… Även om Minoo får en speciell roll, är det inte hon som är hjälten och de andra bifigurer. Och framför allt: Visst förändrar sig karaktärerna under trilogins lopp, men de fortsätter ändå att vara sig själva.

Jag tror att tonårsversionen av mig hade gillat Engelsfors.

lördag 14 februari 2015

Råd från en nobelpristagare

En kompis till mig lånade nyligen Louis Armstrongs självbiografi som jag skrev om i januari. I utbyte fick jag låna en självbiografi av en annan jazzmusiker, nämligen klarinettisten Artie Shaw. Än så länge har jag bara hunnit med förordet, men redan där finns det saker jag vill citera på nästan varje sida. Temat är nämligen hur ohyggligt långsamt det går att skriva en bok.

This time, however, out of sheer stubbornness, and finally real fury at my own dumb self, I persisted long enough to squeeze out a couple of paragraphs that didn’t altogether nauseate me. [. . .]

O.K. Know how long that took? Just two measly paragraphs? Less than half a page?

Would you guess three months? Seems excessive, right? Yes, well, the truth is it took me
over six months. Honestly, I swear to you.


Igenkänning, eller?! Men Shaw hade kanske lite mer tur än resten av oss, för tack vare sin kändisstatus fick han gå på fancy tillställningar där han träffade en massa andra kändisar, däribland nobelpristagaren Sinclair Lewis. Efter att Shaw beklagat sig för honom, skrev Lewis ett brev med följande råd:

“First: Be sure you’ll never finish it.

“Second: Be sure that if you ever do, no one will ever publish it.

“And third: Be sure that if by some wild freak of chance both the above do happen, no one will ever read it.


Och det verkar ju ha funkat för Shaw, för här sitter jag med hans bok i handen.

Dagens skrivmusik: Special Delivery Stomp

söndag 8 februari 2015

Expeditionen: min kärlekshistoria av Bea Uusma

Bea Uusma påstår sig hata att frysa. Det gör jag också. Just nu har vi bara ett par minusgrader här hos oss, men jag är konstant purken. Vaggar runt i fleecejacka i lägenheten och undrar varför jag stängt av elementen (vid kontroll visar de sig alltid vara på) och diskar extra länge bara för att det är så skönt att få sticka ner händerna i varmt vatten.

Någon potentiell polarfarare är jag alltså inte. Därtill kommer detta att jag inte förstår vitsen med extremsport över huvud taget. Varför riskera livet för något som inte betyder något alls? Om det är adrenalinpåslag folk är ute efter kan de väl lika gärna söka sig till Läkare utan gränser och leva farligt av en anledning? (Obs! Kanske låter surare nu än vad jag egentligen menar pga nämnda temperaturproblem).

Jag har med andra ord noll procent sympati för herrarna Andrée, Strindberg och Frænkel, som tyckte att det verkade vara en bra idé att flyga över Nordpolen i ballong. Resultatet är välbekant sedan länge och ännu mer sedan Uusma vann Augustpriset – ballongen kraschade, expeditionsmedlemmarna kämpade sig fram i veckor över isen och sedan dog de. Dödsorsaken är okänd. De hade mat och vapen.

Men trots att jag är avogt inställd till polarexpeditioner av princip, kan jag inte låta bli att charmas av Bea Uusma. Expeditionen är så kolossalt välskriven. Blandningen av dagboksanteckningar och beskrivningar av Uusmas egen resa till Vitön där de tre omkom, dåtid och nutid, är perfekt. Det blir aldrig tråkigt. På sista sidan känner jag att jag fått veta alldeles precis lagom mycket. Och därtill rymmer historien om Andrée-expeditionen något så otrolig allmänmänskligt som stannar kvar hos mig länge: uppvaknandet då stolta drömmar möter en brutal verklighet.

(Expeditionen finns i två utgåvor. Jag läste pocketversionen eftersom det var den som fick plats i mitt handbagage när jag flög hem från Sverige, men jag önskar att jag hade kostat på mig den illustrerade utgåvan istället. Så bra är Uusma.)

lördag 7 februari 2015

To Kill a Mockingbird av Harper Lee

Det finns böcker jag är överraskad att jag inte redan läst. To Kill a Mockingbird (Dödssynden) är en sådan. Ännu mer överraskande var att jag inte hade en aning om vad den handlade om. Den bara fanns där, som en anonym klassiker alla andra redan verkade känna till, men aldrig diskuterade i detalj.

Nå. Nu har jag faktiskt läst och det är ju tydligt varför Harper Lees roman fått den klassikerstatus den har. Berättarrösten tillhör Scout som växer upp i Alabama på 30-talet. Innan jag går in på handlingen vill jag bara säga några ord om tilltalet. Det är knepigt det där, med en barnröst. Lee lägger sig någonstans i gränslandet mellan ung och gammal. Tonläget känns ungt, men samtidigt smyger hon in små kommentarer och förklaringar, som måste tillhöra en äldre version av Scout. På pappret verkar det inkonsekvent, men det hela fungerar ypperligt. Unga Scout ger närvaro och lite äldre Scout ger förståelse, och de smälter samman till en enda, gedigen röst som sitter från första bokstaven. Jag är full av beundran.

Scout Finch, lever med sin bror, Jem, och sin far, Atticus, i småstaden Maycomb. Den unga upplagan av Scout (hon är i lågstadieåldern) är uppslukad av frågor som hur deras mystiske granne Boo Radley egentligen ser ut. Mellan raderna berättar samtidigt den äldre upplagan om rasmotsättningarna i Maycomb, som drivs till sin spets när en svart man anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna. Atticus är mannens försvarare, vilket inte ses med blida ögon av Maycombs vita befolning. I takt med att Scout blir äldre och börjar inse hur orättvis världen är, går romanens ton sålunda från småmysigt charmig till sorglig, även om vissa karaktärer, i synnerhet Atticus Finch och även Scout själv, påminner läsaren om att det går att höja sig över omvärldens trångsynthet.

En fin läsupplevelse var detta. Och ingen har väl missat nyheten att det mycket oväntat kommer en uppföljare nu, 55 år senare. Inte illa.

fredag 6 februari 2015

Jag fick en idé

Fram till för cirka en timme sedan var den här dagen minst sagt halvdan. I morse övervägde jag att sjukskriva mig på grund av intensiv hängighet, men släpade mig ändå (genom styv kuling) till jobbet eftersom jag hade två viktiga möten.

Möte 1 – inställt med kort varsel.

Möte 2 – inställt med kort varsel.

Jaha. Sedan tillbringade jag eftermiddagen med att försöka få en grej att funka som jag trodde skulle vara en baggis, men visade sig vara synnerligen obaggis.

Hem igen genom den fortfarande mycket styva kulingen och DÅ! Världens idé damp ner i knät på mig. Mitt älskade problemprojekt som jag våndats så mycket över och som jag varit tvungen att pausa från för att det bara. inte. funkar. Jag kom på hur jag kan fixa det!

Jag har länge känt att miljön jag valt inte blev helt rätt. Den var uttjatad och fastän jag lade tid på att twista till den, kändes alla mina försök krystade. Det var som att jag hela tiden ville visa att jag inte höll på med en ripoff av någon annans skrivande.

Samtidigt byggde min berättelse väldigt mycket på just den här miljön. Mina karaktärer föddes ur miljön. Jag kunde helt enkelt inte komma på ett sätt att förlägga handlingen någon annanstans utan att hela bygget rasade ihop.

Men nu! Äntligen alltså. Alla huvuddragen är kvar och alla karaktärer kan behålla sina roller, men själva inramningen är annorlunda och jag är så himla entusiastisk över att få utforska det här stället!

Och det bästa av allt? Min nya miljö löser problemet jag haft med att mitt manus blev alldeles för läskigt halvvägs igenom. Det passade inte in med inledningen längre. Den nya miljön ger en av mina huvudkaraktärer en ny motivation som inte är lika våldsam och det passar tonen jag strävar efter mycket bättre.

Hej hopp!

måndag 2 februari 2015

Ett inlägg om min egen förträfflighet

Jisses vad det är mycket nu. Mycket på jobbet, mycket privat. En hel del roliga saker och en del sorgliga. Bloggen går lite på sparlåga som ni ser, men en sak har jag faktiskt hunnit med trots allt: Att avsluta mitt pytteprojekt! Jag är så nöjd! Det blev en helt okej saga med kanske tjugo rätt små illustrationer – inte proffskvalitet, men om man kisar lite kan man gissa vad det föreställer… Eller nä, varför ska jag nedvärdera mig själv? Det blev riktigt jäkla bra utifrån mina förutsättningar. Hurra för mig!

Till helgen ska jag börja tänka på vanliga skrivprojektet igen, men först tänker jag tillbringa några dagar med att bara klappa mig själv på axeln för ett väl utfört arbete.

lördag 17 januari 2015

När jag tänker tillbaka på min barndom

Bokbloggsjerka denna vecka:

När började du läsa och varför fortsatte du att läsa så mycket som du gör?

Jag kommer från en storläsarfamilj. Jag behöver kanske inte säga mycket mer än så. Började fatta grejen med bokstäver någon gång i treårsåldern och mina föräldrar, särskilt min mamma, lade mycket tid på att förse mig med böcker. Det är först i vuxen ålder jag fattat vilken lyx det var. När jag var liten var det helt självklart att livet var fullt av böcker och att läsning var något positivt som alltid uppmuntrades.

När jag gick i högstadiet och gymnasiet snittade jag en bok i veckan (vet jag eftersom jag då började skriva upp namnet på alla böcker jag läst), men den takten klarar jag inte av längre. Två böcker per månad brukar det bli ungefär. Men någon bok måste jag alltid ha på gång, annars känns livet fattigt. Jag läser alltid flera böcker samtidigt och kommer inte ihåg senaste gången jag inte var halvvägs genom minst en bok.

Det finns så många saker jag älskar med böcker att det är svårt att veta var jag ska börja. Det är så personligt att läsa. En författare som berättar en historia för mig och bara mig. Samtidigt är det något som går att dela, en källa till gemenskap när någon läst samma bok som jag. Jag älskar känslan av att röra vid papper, jag älskar fina bokomslag, jag älskar att plocka upp en splitter ny bok och vara den första som öppnar den och jag älskar sönderbläddrade exemplar där någon strukit under en rad som var särskilt bra. Framför allt blir böcker goda vänner. Jag behöver inte äga allt jag läser, men min egen bokhylla är den del av mitt hem som är allra viktigast för mig. En slags sammanfattning av mitt liv där jag för varje bok minns var jag befann mig när jag läste den, vad jag tänkte och vad jag kände.

onsdag 14 januari 2015

Swing That Music av Louis Armstrong

Louis Armstrong. Om någon människa förtjänar att kallas legend, måste det vara han. Låt mig citera Wikipedia:

Det anses att Louis Armstrong inte bara påverkade jazzens utveckling utan att hans musik i hög grad ligger till grund för praktiskt taget all populär musik som framkommit efter honom.


Men vem var människan bakom trumpeten? Kan det tänkas att svaret döljer sig i Swing That Music, Armstrongs kombinerade självbiografi och jazzhistoriska översikt från 1936.

Svaret är nej. Swing That Music rör sig framför allt på ytan, även om det skymtar förbi några glimtar av djupare sanning i beskrivningarna av hans två första äktenskap. Vi får veta hur han fick smeknamnet Satchmo (förkortning för satchelmouth, vilket syftade på hans stora mun) och hur han blev förärad Selmer-trumpeten i guld som han håller på omslaget. Däremellan berättar han om uppväxten i New Orleans, hur han skickades till en uppfostringsanstalt och där fick lära sig spela bygelhorn och sedan trumpet, hans tidiga karriär ombord på flodbåten Dixie Belle och slutligen hans triumftåg genom Europa på 30-talet. Berättarstilen är lite som hos en lågstadieelev som berättar om sitt sommarlov. Först hände det här. Sedan hände det här. Och sedan hände det där. Känslolivet lyser till stor del med sin frånvaro, förutom när han skriver om musik. Då är entusiasmen svår att ta miste på.

Någon skrivartalang verkar Armstrong alltså inte ha varit och det måste ju ändå vara honom förlåtet med tanken på hans superkrafter inom musiken. Dock ville någon på förlaget tydligen bättra på biografin lite, för vissa partier är så uppenbart spökskrivna att det blir komiskt. Framför allt gäller detta en lång och totalt onödig utläggning om Huckleberry Finn, motiverad av flodbåtsåkandet. Hade de inte kunnat brodera ut Armstrongs möte med Josephine Baker istället? Det avhandlas på fyra korta rader: “While I was in England I heard that Miss Josephine Baker was there and was ill. I went up and had a nice visit with her. I think she is a good artist and wish she would spend more of her time at home.”

Men detta må vara hänt. Det är ändå Louis vi talar om. Oavsett litterära kvaliteter är detta intressant läsning av och med en av musikhistoriens giganter.

söndag 11 januari 2015

Utvärdering av den tid som flytt

Ja, då har vi hunnit en bit genom januari också. Jag tvingas inse att jag uppnått åldern då allt går så jäkla fort. När ändrade det sig egentligen? Kanske kring 27? Jo, det var nog vattendelaråret för mig.

Men men, nu är vi är här och jag konstaterar att min kära fina lilla blogg fyller ett år nu i veckan. Och det måste firas! Med en utvärdering!

Hur har det funkat med bloggen egentligen?
Jorå, egentligen har det gått rätt okej. Min målsättning var ett inlägg i veckan. Har inte lyckats hålla det alla gånger, men med 56 inlägg totalt har det ändå lyckats i medeltal.

Och skrivandet då?
Njaaa… Där är det lite tyngre. Mitt manus står fortfarande och stampar. Min lilla saga däremot, som jag började knåpa ihop i november (skrev om den här), behöver visserligen några illustrationer till, men är i ganska gott skick. Jag har tills slutet av januari på mig. Däremot tror jag att jag hade skrivit ännu mindre om jag inte hade haft bloggen som en livlina mellan mitt vardagsliv och bokvärlden.

Läsandet?
Där är jag nöjd! Läste otroligt många bra böcker under 2014! Av dem som fick plats på bloggen vill jag särskilt rekommendera:

Egenmäktigt förfarande – Lena Andersson
Djurvänner – Anton Marklund
In the Land of Invented Languages - Arika Okrent
Livet börjar på fredag – Ioana Pârvulescu
Uncle Tom’s Cabin – Harriet Beecher Stowe

Under 2015 vill jag läsa mer utomeuropeisk litteratur samt ytterligare utforska några författarskap jag redan beundrar (tänker främst på Selma Lagerlöf och Daniel Kehlmann).

Men skrivmålen, hur blir det med dem??
Jovars, de finns kvar. Men det är svårt med konkreta mål. På sistone har jag blivit stressad av att skriva och börjat räkna ord och ha mig, istället för att glädjas över lyxen att kunna sitta och påta med min berättelse. Nä, målet för i år blir att vara lite mindre prestationsinriktad, särskilt som jag har ett riktigt tungt (men förhoppningsvis också roligt) jobbår framför mig. Slutmålet är ändå ett manus som ska skickas till förlag osv osv, men jag är överambitiös av naturen och behöver ibland hejda mig för att inte pusha för mycket. Just nu är alltså målet att färdigställa min lilla saga och sedan får vi se. Förhoppningsvis kan jag bygga upp en rytm med lite skrivtid varje dag.


Så jo, ett ganska bra bloggår faktiskt. Framför allt är det så roligt att folk tittar in här då och då. Stort tack för besöket och välkommen åter!