torsdag 15 maj 2014

Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Först ut i svenskhögen blev Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande  - en roman om kärlek. Har läst så mycket om den att det kändes som om jag redan kände huvudpersonen Ester. Det kan ju vara ett problem, det där att man har en förutfattad mening om en bok, särskilt om det äkta verket avviker från bilden man har av det. I fallet Ester var det dock ingen fara, eftersom romanen var exakt sådan som jag föreställt mig. Korthuggen, obekväm och full av stycken man vill komma tillbaka till. Som här, i början av Esters och Hugos asymmetriska kärleksaffär:

"Hugo följde aldrig upp det Ester sa. Ester följde alltid upp det Hugo sa. Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom."


I all sin enkelhet tycker jag det här stycket säger allt om förhållandet mellan journalisten Ester och den äldre konstnären Hugo som (om det nu är någon som har kunnat undvika att få ett hum om vad Egenmäktigt förfarande handlar om) är Lena Anderssons fokus och som hon utforskar i all sin torftighet. Jag vrider mig i plågor på vissa ställen och nickar instämmande på andra. Andersson vet vad hon sysslar med. Och IGENKÄNNINGEN. Diskrepansen mellan det man vill ska vara sant och det man borde inse är den egentliga sanningen. Orättvisan när världen inte lever upp till ens ideal. Jag har aldrig haft någon äkta Hugo i mitt liv, men nog har jag varit Ester ibland. Har vi inte alla varit det?

Lena Andersson intervjuades nyligen i DN. Tydligen kommer snart en uppföljare till Egenmäktigt förfarande. Jag ser fram emot detta, men samtidigt gör det mig nervös. Går det verkligen att följa upp en mitt-i-prick-roman som Egenmäktigt förfarande? Vad tror ni?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar