onsdag 30 augusti 2017

Veckan som gick

Det har hänt så mycket den senaste veckan att jag knappt vet vad jag ska börja.

- Har avtackats på mitt gamla jobb
- Har flyttat till Danmark
- Har påbörjat en ny utbildning
- Har fått kommentarer från lektören
- Och så verkar det som att bloggen bestämt sig för att det gamla typsnittet inte var bra nog och istället valt ett nytt bara så där

En intensiv vecka. Jag återkommer när jag hunnit smälta allt detta en smula.

söndag 20 augusti 2017

Mädchenmeute av Kirsten Fuchs

Om Kirsten Fuchs skrev på engelska skulle du redan hört talas om henne. Hon fick Tyska Ungdomslitteraturpriset förra året för sin roman Mädchenmeute och jag hade turen att få se henne i en pristagarpanel på bokmässan i Frankfurt. Hon var bara så bra. Cool på ett storasystervis. På frågan om hon trodde att även manliga läsare skulle kunna uppskatta hennes ungdomsroman om sju tonårstjejer, svarade hon ett rakt och tydligt “ja” utan krusiduller. För liksom, hur är detta ens en fråga? Kan vi inte lägga ner det där eviga tjatet om att män/pojkar bara kan läsa om andra män/pojkar?

Men tillbaka till Mädchenmeute (en titel som väl närmast får översättas som “Flickflock” på svenska). En grupp tonårstjejer ska på överlevnadsläger, men ingenting blir som de tänkt sig. Lägerledaren verkar helt från vettet, ficklamporna de får utdelade har inte ens batterier och på väggarna i en av lägerbarackerna har någon skrivit med blod. Så de drar. De överger lägret, stjäl en bil och flera hundar, och ger sig av till bergskedjan Erzgebirge på gränsen till Tjeckien. Där finns nämligen en hemlig tunnel som en av tjejerna visats av sin morfar när hon var liten. De flyttar in, men parallellt med livet i skogen finns frågorna kvar. Vad hände egentligen på överlevnadslägret? Varför är tunneln hemlig? Och vem är det som lämnar mat till dem utanför lägret?

Tre saker gör Mädchenmeute fantastisk. För det första är huvudpersonen Charlottes berättarröst väldigt övertygande. Charlotte är typen som helst håller sig i bakgrunden, men hon ser allt och formulerar sig skarpt och precist. Det är ett sådant driv i hennes röst. Fuchs har själv en bakgrund inom Berlins spoken word-scen och det märks. Hon balanserar mellan det poetiska och humoristiskt drastiska utan att det känns det minsta krystat.

Det andra jag gillar med Mädchenmeute är hela hantverket bakom hur Fuchs byggt upp berättelsen. En roman på 464 sidor får lätt en svacka här och där, men jag tyckte Mädchenmeute var stark rätt igenom. Det kommer hela tiden nya twistar, men också mer eftertänksamhet. Att bara ge sig av så där, vad har det för konsekvenser? Vad händer när deras föräldrar börjar sakna dem? Med sju sinsemellan mycket olika personligheter finns också en ständigt växlande gruppdynamik.

Slutligen är den kanske allra största behållningen beskrivningen av Erzgebirge. Träden, ljuden, spåren av den gamla malmbrytningen. Det är en miljö som är så många saker på en gång. Den är lugn och harmonisk, men också spöklik och rentav farlig, särskilt eftersom gruvdriften lämnat övervuxna gruvschakt bakom sig. En nästan utomjordisk värld utanför vår egen. Fuchs skildrar den så säkert att jag känner att jag själv varit där.

Fem stjärnor med andra ord och ett stort tack till Fuchs som räddade min i övrigt helt oäventyrliga kontorssommar. Någon svensk översättning har jag inte hört talas om ännu, men jag hoppas, hoppas, hoppas att något svenskt förlag ger ut den här så småningom.

torsdag 17 augusti 2017

Sex redigeringsmånader senare

Nu är manuset alltså skickat till lektör. Igen. Förra gången var ett halvår sedan och jag fick många kommentarer som hjälpte mig styra upp redigeringsprocessen. Om manuset är “bra” nu vet jag inte, men bättre är det definitivt.

Det jag fokuserat på i den här vändan har varit:

  • Inledningen. Efter läsningen av förra versionen fick jag rådet att göra om inledningen ganska rejält och konstigt nog visade det sig vara en lätt ändring att genomföra. Jag “såg” nya inledningen på en gång och behövde bara skriva ner den. Sedan var det förstås mycket pill för att få resten av manuset att hänga ihop med det nya, men på det hela taget var det enkel redigering.
  • Fördjupa antagonisten. Andra stora punkten från lektören och något jag fick jobba mer med. Halva problemet var att jag inte hade varit tillräckligt tydlig med det jag redan kände till, så det blev till att gå igenom samtliga relevanta scener och se till att informationen inte bara antyds, utan görs uppenbar. Andra halvan var att jag inte hade alla detaljer helt klara för mig när det gällde just den karaktären. Jag lade till en scen för att utforska detta mer och efter ett otal omskrivningar lyckades jag hitta fram till något jag tror på. På just den här punkten ser jag dock extra mycket fram emot nya lektörens kommentarer. Antagonister är kluriga överlag och de känns extra svåra i barnböcker eftersom deras egenskaper är avgörande för “graden av hemskhet”.
  • Fler trådar. Med det menar jag att t.ex. ett föremål som dyker upp i kapitel 3 också visas i förbigående i kapitel 10. Små och kanske oviktiga saker som ändå gör att texten hänger ihop. Eftersom jag själv är otroligt förtjust i sådana återkommande detaljer gav detta extra skjuts när jag gick igenom texten jag vet inte hur många varv. 
  •  Färre repetitioner. Detta kanske verkar som motsatsen till förra punkten, men jag menar det annorlunda. När jag själv läser tycker jag om när småsaker upprepas i olika sammanhang, men inte när hela textsjok gör det. Detta var problemet med rastplatssituationen jag gnällde över i ett tidigare inlägg. Allt som sades och gjordes i det kapitlet hade redan sagts och gjorts någon annanstans. Inte i exakt samma form kanske, men när jag analyserade kapitlet kom jag fram till att största delen inte tillförde något nytt alls. Lösningen för mig blev att klippa ut de olika delarna och infoga dem på andra ställen i texten (med vissa modifikationer förstås). T.ex. om två karaktärer pratade med varandra i rastplatskapitlet letade jag reda på en annan scen där de också pratade och utökade deras konversation där istället.

Det var det hela. Nu när jag skrivit ner det fattar jag inte hur det här kunde ta sex månader, men så är det med text. Allt tar tid.

Vad nya lektören tycker återstår att se. En del av mig vill att allt ska vara fantastiskt och en annan del vill få texten sliten i stycken, för att jag ska kunna pussla ihop den och göra den ännu bättre. Oavsett vilket är jag väldigt stolt över manuset så som det är nu. Jämfört med förra versionen är den här fylligare, mer logisk och även mer konsekvent i ton och tempo. Och om jag jämför med det första utkastet som bara var en grov idéskiss, då är det svårt att tro att det är samma person som skrivit. Karaktärerna har fått liv och miljöerna färg. Tycker jag nu i varje fall — vi får väl se om den åsikten håller för en lektörsbesiktning.

tisdag 15 augusti 2017

En produktiv sommar

…måste jag säga att det blivit. För två veckor sedan skrev jag färdigt en vetenskaplig artikel och skickade till en tidskrift, igår skickade jag in den omarbetade versionen av en annan artikel och idag satte jag punkt för nya manusversionen och skickade till lektör. Puh, hur gick det här till egentligen?

Jag hade tänkt skriva ett längre inlägg om hur manuset förändrats sedan förra versionen, men jag tror inte det går ikväll. Orden är slut. Återkommer.