Ett inlägg som mynnar ut i ett beslut

Skrivandet går INTE bra just nu. Jag har funderat och funderat och funderat och det jag har kommit fram till är att jag är rädd för att bli refuserad.

Just nu redigerar jag Schrödingers manus. Det kan vara världens nästa bestseller eller så dåligt att det kommer bli ett stående skämt bland Sveriges förläggare. Jag vet inte och enda sättet att få reda på hur det ligger till är att redigera klart åbäket och skicka in det. Men när jag väl vet kan jag aldrig gå tillbaka till det här egentligen ganska angenäma tillståndet av att icke-veta. Rent statistiskt kommer jag ju bli refuserad, så är det bara, och därför är ju den säkraste vägen framåt ett totalt stillastående. Det är i varje fall vad min skrivhjärna tycker. Den säger det så klart inte rent ut för då skulle ju resten av mig kunna protestera. Nej, nej, istället lindar den in det hela i många lager av att “kanske behöver manuset arbetas om från grunden” och “det måste nog till minst en vända hos lektören innan det här är redo att läsas av någon utomstående”. Och plötsligt känns allt så himla överväldigande att drar mig för att ens öppna manusfilen.

Nu är ju grejen att skrivhjärnan kanske har rätt på sitt sätt. I en värld med obegränsat med tid skulle jag kunna ägna tjugo år åt det här manuset och göra det hundra procent fantastiskt. Men då skulle jag ju aldrig ha tid att skriva något annat och det skulle fortfarande inte vara en garanti för att bli antagen. Just det här manuset skulle kanske glänsa som en nypolerad mässingsljusstake, men mina andra manusidéer skulle fortfarande vara oskrivna. Och då är det kanske inte värt det ändå? Jag vet att det främsta skrivrådet bland dem alla är att låta det ta tid och att putsa-putsa-putsa och så vidare und so weiter. Men jag kanske faktiskt har nått gränsen nu för vad jag vill ge just det här manuset. Den här redigeringsrundan kanske faktiskt får bli den sista?

För om jag ser på helhetsbilden av mig själv som skrivande människa är det tydligt att jag snart behöver skriva något nytt. Jag har utvecklats extremt mycket av att arbeta med det här manuset och jag kommer aldrig ångra att jag lagt ner så mycket tid på det – men för att komma vidare i mitt skrivande krävs att jag någon gång lämnar det här invanda och ger mig ut i något nytt. Och i det perspektivet så vore det kanske inte hela världen om just det här manuset blev refuserat? Att jag kanske skickar in det tidigare än jag “borde”.

Så nu säger jag det:

EFTER DEN HÄR REDIGERINGSVÄNDAN TÄNKER JAG SKICKA TILL FÖRLAG!

Ha! Jag tänker inte hasta igenom processen och med mitt nuvarande tempo snackar vi minimum ett halvår, yada yada yada… men sedan smäller det! Faktiskt! Take that, veliga skrivhjärna!

Larghissimo

Eller “jäkligt långsamt” på svenska. Vilket är en sammanfattning av hur min redigering framskrider. Seriöst, jag började för en månad sedan och har hunnit ett halvt kapitel. Ett halvt!

En del av förklaringen är, som alltid, tidsbrist. Men för lite tid är inte lika med ingen tid alls. Enligt anteckningarna i min skrivdagbok har jag sedan årskiftet lagt 20 timmar på manuset. Det är väldigt mycket mindre än jag hade velat, men definitivt tillräckligt för att komma någonstans.

Så varför går det då inte framåt? Varför är min redigeringstakt i nuvarande läge knappt 50 ord/timme??

Jag vet inte. Kanske är svaret inte heller så viktigt. Jo, det går ohyggligt långsamt, men jag känner inte att jag har fastnat. Varje gång jag sätter mig ner med manuset ser jag nya saker. Det är inte så att jag uppgivet stirrar på texten i en halvtimme och sedan ändrar en ynka mening, utan det är en mycket aktiv process där jag liksom känner på varenda mening för att se om den är “jag”. Flummigt, ja. Ineffektivt, ja. Men givande.

Och jag känner att om det är någon gång jag verkligen ska vara petig så är det just nu. Jag har ett ganska långt framskridet manus som är rätt okej, men saknar det lilla extra. Att ösa på med ord kommer inte att leda någon vart. Det är eftertanke som behövs här.

Dessutom är det väl egentligen orimligt att förvänta sig att det första manuset ska bli färdigt i “produktionstakt”. Jo, om jag var utgiven författare skulle jag nog behöva lägga på ett kol nu. Men det är jag ju inte. Det här är mitt utbildningsmanus, där jag lär mig saker om mig själv och min process. Och om jag tänker på mig själv som student så ligger jag fortfarande rätt bra till tidsmässigt. Nog för att det blivit bra många skrivpass genom åren, men fortfarande har jag ett antal timmar kvar tills det motsvarar en fyraårig högskoleutbildning på heltid.

Ja, ja, svammel, svammel. Det jag ville komma fram till var egentligen bara att jag borde tillåta mig själv att ta den tid som krävs. För är det inte så med just skrivandet att vi är väldigt snabba att kräva maxprestation av oss själva?

Tårtor och texter

Det hände mycket under 2017 för min del. Jag sade upp mig på mitt gamla jobb, flyttade till Danmark och började på en språkutbildning (tror inte jag har nämnt detta sista här förut, men det har jag alltså och det är en dröm som går i uppfyllelse - så himla roligt alltihop). Även i skrivandet rörde det på sig ordentligt. Två lektörsutlåtanden hann jag med och däremellan en intensiv omskrivningsperiod. Ett helt fantastiskt, produktivt och omtumlande år med andra ord.

Så 2018, hur ska vi kunna toppa det här? En jordenruntresa följt av sex månader instängd i en skrivskrubb?

Nja.

Svaret är nog att jag vill göra otroligt mycket mindre under året som kommer. Framför allt vill jag inte alltid vara på väg någon annanstans. För mig var 2017 kanske det bästa året i mitt liv så långt, men också en ganska rotlös tid. Nu vill jag befinna mig på en enda plats ett tag och riktigt lägga märke till allt det fina som jag har runt omkring mig. I vardagslivet betyder det att jag vill göra mer av de där småsakerna jag vet att jag mår bra av. Dricka riktigt gott te, ligga i soffan och läsa, umgås med de människor i mitt liv som jag tycker allra bäst om.

Men vad betyder det här för mitt skrivande? Hur kan jag stanna upp utan att sluta skriva? Att 2018 ska bli ett skrivår råder det nämligen inga tvivel om för min del.

Här ger sig rubrikens tårtor in i leken: Det bakas ju en hel massa på teve nuförtiden, och medan jag under hösten virat in mig i filtar, intagit en deginspirerad position på soffan och sett på den danska Bagedysten, så har jag tänkt på hur många av domarnas kommentarer som lika gärna skulle kunna gälla skrivande. För precis så som den glada amatörbagaren försöker skapa ett oförglömligt mästerverk genom att kombinera fem färgglada mousser med tre sorters tårtbottnar, spritsad grädde, marsipanrosor, chokladfigurer, baconsmulor och en liten krona av isomalt, så märker jag att jag ibland vill för mycket med mina manus. De är på väg åt för många håll samtidigt.

Och det där är ju inget dåligt egentligen. Det finns något livsbejakande i knasiga tårtor/texter/år som är på väg att kollapsa under sin egen tyngd. Men de verkliga mästarna behärskar också konsten att rensa upp bland sina idéer, och ett alldeles ypperligt exempel på detta är Mio, min Mio. Jag trodde att jag hade sagt allt jag ville säga om den i mitt tidigare inlägg, men ju mer jag tänker på Astrid Lindgrens dramaturgi och språkbehandling, desto mer slår det mig att allt är så RENT. Det känns genomtänkt, medvetet, balanserat, som en stram och enkel tårta med några få beståndsdelar som valts ut med omsorg för att de förstärker varandra. En sådan där tårta som är så ofattbart precist utförd att det är svårt att förstå hur den kan vara skapad av en människa. Den bara finns där på ett alldeles självklart sätt.

Det kanske vanligaste skrivrådet av dem alla är ju “show, don’t tell”, och jag har väl inga invändningar mot det. Men jag tror att ett ännu bättre råd är “less is more”. Gör som Astrid, välj ut det bästa i manuset och ge det plats.

Så istället för att tänka att 2018 helst ska bli året då jag slutredigerar mitt pausade manus och skickar in det till förlag, vill jag fokusera mindre på vart jag är på väg med mitt skrivande och istället undersöka manuset som jag har framför mig. Vad handlar det egentligen om? Vad vill jag med det? Frågor som jag nu tänker kontemplera medan jag går och sätter på vattnet till dagens tredje kopp te.

Är jag rädd för att bli klar?

Den frågan har jag ställt mig ofta på sistone och det kanske är att överanalysera situationen, men om vi inte gillade att överanalysera oss själva och vårt skrivande skulle vi väl inte ha några bloggar över huvud taget?

Så här ligger det alltså till: Jag har ett manus, som blivit läst av hela två lektörer. Det har vissa brister, men i kategorin “halvfärdigt manus” är det rätt okej. Jag är till och med stolt över vissa delar.

Men varför arbetar jag då inte med det? Varför tar jag mig inte samman och skriver klart, så att jag kan skicka in till förlag? Det borde inte vara så himla svårt. Jag har ju en lista på saker som behöver fixas och den är visserligen omfattande, men inte enorm. Varför har jag fegat ur och börjat arbeta på ett helt annat manus?

Ett svar är så klart att jag behövde få göra något annat ett slag. Att få nöjesskriva på mitt nya manus har varit ett välkommet avbrott och jag ångrar det inte alls. Tvärtom har det varit riktigt bra för mig. Men jag tror att pausen handlar om något annat också — det börjar bli allvar med gamla manuset. Snart är det inte ett okej halvfärdigt manus längre, utan ett kanske aningen mindre okej Färdigt Manus. Och det är ju något helt annat. Ett Färdigt Manus kan inte ursäktas med att jag fortfarande lär mig eller att det var ett roligt experiment. Den dagen jag skickar in till förlag kan jag inte längre låtsas att jag bara skriver för skojs skull.

Kanske är det lite därför det bär emot att påbörja en ny redigeringsvända? För att den på något sätt markerar början till slutet på den här oskyldiga perioden?

Och kanske är det också för att jag snart kommer att tvingas inse mina brister? Jag börjar närma mig toppen av min förmåga. Det här manuset blir nog inte mycket bättre än så här. Och om det inte är gott nog, vad gör jag då?

Jag kanske ska förtydliga här att jag inte menar “gott nog” = “blir antaget”. Det är inte refuseringar jag går runt och tänker på just nu, utan det handlar mer om hur jag själv förhåller mig till det jag skrivit. Att våga stå för det och säga att “hej redaktör/medmänniska, det här tycker jag är så bra att du borde publicera/läsa det”. Det är jag inte riktigt redo för ännu och borde väl heller inte vara, för manuset är som sagt bara halvfärdigt. Men någon gång under nästa år kommer det vara så dags och jag har liksom en oro i kroppen, inte helt olik den jag hade månaderna innan jag för många år sedan flyttade hemifrån.

Jag står inför en vändpunkt i mitt skrivliv alltså. Det är vad mitt inre motstånd handlar om, inser jag nu när jag svamlat mig igenom nästan ett helt inlägg. Och det känns ju nästan lite… fint? Att jag tagit mig igenom en hel nivå och nu är på väg till nästa. Och då är det kanske heller inte så konstigt om det känns en aning underligt och liksom allvarligt och svårt, för vad vore alternativet? Att vänta med att ta språnget tills jag är 100 % redo? Då skulle ju ingenting hända någonsin. Till att börja med skulle jag fortfarande bo hemma.

Mitt nya manus

Eller manus och manus. Nu ska jag inte överdriva här, men en ny skrividé håller jag i varje fall på att utveckla under lediga stunder. Och det är så kul!

Som jag skrev i förra inlägget vill jag inte sätta igång med något stort, seriöst projekt alldeles precis just nu. Även om jag gillar att pusha mig själv och har en hög arbetskapacitet, har det blivit lite väl mycket den här sommaren med flytten och så vidare. Hjärnan känns hängig helt enkelt.

Men vilken tur då att jag bara härom veckan fick en idé till ett nytt barnmanus. Den bara damp ner och efter några dagar hade jag de grundläggande dragen tydliga för mig. Det jag gör nu är att småskriva mig fram till ett utförligare synopsis. Ibland flödesskriver jag någon scen, ibland skriver jag ner frågor till mig själv som jag behöver klura ut svaren på. Det hela är rätt avslappnat.

Om slutresultatet blir bra nog att en dag skicka till förlag vet jag inte. Det känns inte heller så viktigt i nuläget. Jag håller igång skrivandet lite lagom och har det trevligt. Det räcker för mig.

Och nu då?

Nu har jag snart haft manuspaus i en månad och jag märker att jag vill sätta igång igen - men med vad? Tja, jag kan ju börja med att sammanfatta lektörens kommentarer lite grann.

1. Förtydliga, förtydliga, förtydliga. Uppenbarligen är jag kass på det här för jag fick samma kommentar från förra lektören och tyckte att jag hade jobbat med det mycket redan. Det rör sig alltså om vissa partier där det är svårt att veta varför en viss karaktär handlar på ett visst sätt, varför den hamnade där den är, varför den tycker si eller så om någon annan karaktär och så vidare. Helt hopplös tycker jag nu inte att jag är, för lektör två hade faktiskt inget dåligt alls att säga om scenen som lektör ett tyckte var otydligast och som jag skrivit om helt och hållet. En hel del arbete återstår med andra ord, men samtidigt känns det ändå genomförbart, särskilt eftersom jag fått detaljerade anvisningar om var i texten det brister.

2. Korta ner manuset och stryk minst en scen. Här kan jag inte annat än att hålla med och är till och med lite lättad. Förra lektören tyckte nämligen att manuset var lite kort, vilket gjorde att jag tog i ordentligt och ökade omfånget med 10000 ord, fastän jag själv tyckte det blev i överkant. Så bort med 5000 kanske? Den där scenen som nya lektören ville stryka var jag förresten själv på väg att ta bort, men jag fegade ur. Att putsa text är för övrigt en av mina styrkor, så det här blir inga problem, nu när jag fått hjälp att ställa in rätt nivå.

3. Utöka scenerna med antagonisten. Min reaktion här blev: JAAA! För jag älskar alla scenerna där antagonisten finns med på ett hörn. Helt klart de roligaste att skriva i hela manuset. Så roliga att jag faktiskt valde en annan väg än den förra lektören föreslog, eftersom jag inte kunde förmå mig att stryka dessa scener. Och nu får jag utvidga dem ännu mer! Detta känns som en belöning mer än kritik.

4. Gör huvudpersonen mer aktiv. Jäpp, jag håller med. På några ställen är min huvudperson onödigt passiv/feg/korkad ser jag nu. Tyvärr kommer jag nog få stuva om lite i handlingen, alternativt lägga in nya hinder, men även om det blir mycket jobb att få allt på plats, tror jag att det kommer resultera i en berättelse med mer schvung och framåtdriv.

Sådär, det var huvuddragen när det gäller de förändringar som måste till och jag håller i princip med om allt. Segt, men nödvändigt. Det jag dock ser som positivt är att kommentarerna främst handlar om själva romanbygget, det vill säga den del av hantverket där jag är som mest oerfaren. Om skrivandet i allmänhet kommenterade lektören istället så här: “Det är lätt att följa med i berättelsen och du skriver levande och målande utan att texten blir nedtyngd av beskrivningar. Även dialogerna flyter på bra och känns som de kommer naturligt i texten.” Skönt. Det samlade intrycket jag får är att jag fortfarande har en rejäl bit kvar, men samtidigt att det kan bli riktigt bra när jag fått ordning på samtliga delar. Här behövs bara mer träning.

Så… Dags att påbörja en ny redigeringsrunda? Nja, det vet jag nu inte. Visserligen är jag motiverad till att arbeta vidare med manuset, men samtidigt började jag bli rätt less under förra vändan. Nog har jag tillräckligt med självdisciplin för att tvinga mig igenom en runda till, men jag tror inte att texten skulle vinna på det. Jag har jobbat med just det här manuset nästan dagligen sedan juni förra året och känner att jag befinner mig för nära för att kunna stryka och putsa på bästa sätt. Nä, hellre pyssla med något annat en tid, åtminstone en månad eller två, tänker jag. Jag har dessutom två bokidéer som jag skulle vilja ägna lite tid. Kanske skriver jag ett miniutkast, kanske funderar jag bara lite på karaktärer, miljöer och nyckelscener. Det är så mycket som händer just nu i mitt utomskrivliga liv att jag inte vill köra igång med ett superdisciplinerat jätteprojekt. Lite duttande däremot, det mår jag bara bra av. Och förhoppningsvis kommer även det lektörslästa manuset må bra av att jag småplockar med annat ett tag.

Sex redigeringsmånader senare

Nu är manuset alltså skickat till lektör. Igen. Förra gången var ett halvår sedan och jag fick många kommentarer som hjälpte mig styra upp redigeringsprocessen. Om manuset är “bra” nu vet jag inte, men bättre är det definitivt.

Det jag fokuserat på i den här vändan har varit:

• Inledningen. Efter läsningen av förra versionen fick jag rådet att göra om inledningen ganska rejält och konstigt nog visade det sig vara en lätt ändring att genomföra. Jag “såg” nya inledningen på en gång och behövde bara skriva ner den. Sedan var det förstås mycket pill för att få resten av manuset att hänga ihop med det nya, men på det hela taget var det enkel redigering.

• Fördjupa antagonisten. Andra stora punkten från lektören och något jag fick jobba mer med. Halva problemet var att jag inte hade varit tillräckligt tydlig med det jag redan kände till, så det blev till att gå igenom samtliga relevanta scener och se till att informationen inte bara antyds, utan görs uppenbar. Andra halvan var att jag inte hade alla detaljer helt klara för mig när det gällde just den karaktären. Jag lade till en scen för att utforska detta mer och efter ett otal omskrivningar lyckades jag hitta fram till något jag tror på. På just den här punkten ser jag dock extra mycket fram emot nya lektörens kommentarer. Antagonister är kluriga överlag och de känns extra svåra i barnböcker eftersom deras egenskaper är avgörande för “graden av hemskhet”.

• Fler trådar. Med det menar jag att t.ex. ett föremål som dyker upp i kapitel 3 också visas i förbigående i kapitel 10. Små och kanske oviktiga saker som ändå gör att texten hänger ihop. Eftersom jag själv är otroligt förtjust i sådana återkommande detaljer gav detta extra skjuts när jag gick igenom texten jag vet inte hur många varv. 

•  Färre repetitioner. Detta kanske verkar som motsatsen till förra punkten, men jag menar det annorlunda. När jag själv läser tycker jag om när småsaker upprepas i olika sammanhang, men inte när hela textsjok gör det. Detta var problemet med rastplatssituationen jag gnällde över i ett tidigare inlägg. Allt som sades och gjordes i det kapitlet hade redan sagts och gjorts någon annanstans. Inte i exakt samma form kanske, men när jag analyserade kapitlet kom jag fram till att största delen inte tillförde något nytt alls. Lösningen för mig blev att klippa ut de olika delarna och infoga dem på andra ställen i texten (med vissa modifikationer förstås). T.ex. om två karaktärer pratade med varandra i rastplatskapitlet letade jag reda på en annan scen där de också pratade och utökade deras konversation där istället.

Det var det hela. Nu när jag skrivit ner det fattar jag inte hur det här kunde ta sex månader, men så är det med text. Allt tar tid.

Vad nya lektören tycker återstår att se. En del av mig vill att allt ska vara fantastiskt och en annan del vill få texten sliten i stycken, för att jag ska kunna pussla ihop den och göra den ännu bättre. Oavsett vilket är jag väldigt stolt över manuset så som det är nu. Jämfört med förra versionen är den här fylligare, mer logisk och även mer konsekvent i ton och tempo. Och om jag jämför med det första utkastet som bara var en grov idéskiss, då är det svårt att tro att det är samma person som skrivit. Karaktärerna har fått liv och miljöerna färg. Tycker jag nu i varje fall — vi får väl se om den åsikten håller för en lektörsbesiktning.

En produktiv sommar

…måste jag säga att det blivit. För två veckor sedan skrev jag färdigt en vetenskaplig artikel och skickade till en tidskrift, igår skickade jag in den omarbetade versionen av en annan artikel och idag satte jag punkt för nya manusversionen och skickade till lektör. Puh, hur gick det här till egentligen?

Jag hade tänkt skriva ett längre inlägg om hur manuset förändrats sedan förra versionen, men jag tror inte det går ikväll. Orden är slut. Återkommer.

Mitt i mitten

Så här mitt i sommaren har jag gått vilse mitt i ett mittenkapitel. Ni känner kanske till typen? Den där sortens kapitel där berättelsen lägger sig och sover en stund?

Just nu känns det här kapitlet mest som en gestaltad punktlista med viktig information. Drivet är borta. Tänk en biljakt där alla inblandande helt sonika bestämmer sig för att svänga in på en rastplats, sträcka på benen, gå på toaletten, köpa en sunkig varmkorv. Typ så är det.

Men jag har redigerat värre smörja än så här. Imorgon blir det nya tag!

Ett avtal med mig själv

Hur har ni det? Jag har haft svårt att hinna med bloggen på sistone. Inte för att det har varit så stressigt egentligen, men det tar ju tid det här med att skriva och jobba och planera en flytt. Stunderna som blivit över har jag hellre velat kura ihop mig i soffan med en bok, och det har hunnit bli några böcker som jag hoppas kunna skriva om snart.

Men nu var det inte därför jag satte mig vid datorn just idag. Jag blev nämligen så inspirerad av Annika som just skickat sitt senaste manus till förlag (hurra för det!), och kände att jag behöver en plan för egen del. Fram till slutet av augusti vet jag vad som gäller, eftersom det är då jag skickar manuset till lektör. Men sedan då? Som den överanalyserande person jag är, har jag grunnat en del på detta och kommit fram till följande tre scenarier, baserat på vilken respons jag får.

1. Enkla ändringar
I förra rundan fick jag förslaget att skriva om inledningen av manuset. Det var i och för sig en ganska stor ändring, men ändå lätt att genomföra eftersom jag direkt visste hur jag skulle göra. Om det går att arbeta om manuset inom 1-2 månader tror jag att den enklaste lösningen är att bara fixa allt på en gång, låta manuset ligga några veckor innan omläsning och sedan skicka till förlag.

2. Omfattande ändringar
Detta är väl det mest troliga alternativet. Vissa ändringar behöver tid att mogna, och det känns onödigt att stressa fram något jag ångrar i efterhand. Jag tänker att jag fixar de lätta grejerna direkt och sedan… Tja, om jag känner mig otroligt inspirerad kanske jag fortsätter med en ny omskrivning på djupet, men mest troligt är nog att jag behöver en paus för att få tänka efter ordentligt.

3. Så många ändringar att det kommer bli en helt annan bok
Hm. Om detta blir fallet så vet jag faktiskt inte. Orkar jag arbeta med det här manuset ett helt år till, eller kanske mer? Jag tror faktiskt inte det, åtminstone inte direkt. En paus på minst ett halvår och så får jag se hur jag gör.

Tre alternativ alltså, men de har faktiskt en sak gemensam: Inget planerat skriv i november! Kanske är det läge att köra Nanowrimo i år? Jag längtar efter att bara ösa ur mig en historia och har en romanidé som jag tror skulle passa. De grova dragen har jag klara för mig, men de exakta miljöerna och karaktärerna behöver jag skriva mig fram till, så även om själva texten blir oläslig tror jag att arbetet med den kommer hjälpa mig framåt.

Jo men jag tror att jag bestämmer så - i höst ska jag skriva nytt! Om det blir inom ramen för Nanowrimo eller om jag gör det på egen hand får jag möjligen se. Nu när jag har min fungerande skrivrutin har jag inte lika stort behov av ett yttre sammanhang för att fortsätta skriva, så tajmingen får avgöra.

Aah, det känns faktiskt som en lättnad det här! Inte för att jag tycker illa om manuset jag skriver på nu, men jag börjar närma mig punkten där det står mig upp i halsen. Det hör ju till, så det är inget jag direkt oroar mig för, och till augusti ska jag säkert kunna härda ut, men ändå. Det är skönt med en påminnelse om att det kommer nya manus efter det här.

Två saker jag gjort för mitt skrivande idag

Den helt fantastiska skrivvintern följdes av en lite segare skrivvår. Jag har gått här och velat fram och tillbaka om hur jag borde åtgärda det, men inte kommit mig för att riktigt ta tag i saken. Men så kom Elin med en så bra kommentar på förra inlägget om att inte “vara petnoga med allting så att eländet blir som ett enda stort korthus” och min känsla var bara JA SÅ ÄR DET och plötsligt hade jag ruskats om tillräckligt för att i snabb följd fixa två viktiga saker.

Sak ett: Jag har köpt en ny anteckningsbok. Sedan juni förra året för jag skrivdagbok (skrev om det här) vilket hjälpt mig enormt mycket med motivationen. Nu börjar sidorna långsamt ta slut och jag märker hur det har hämmat mig. Jag har liksom haft en föreställning om att mitt manus skulle vara färdigskrivet innan anteckningsboken var det, och därför har jag snålat med sidutrymmet istället för att ge fullt utlopp åt mina tankar. Nå, nu har jag en ny, speciellt utvald, superfin anteckningsbok som jag längtar efter att få börja skriva i. Bara att börja sätta ord på skrivfrustrationerna med andra ord.

Sak två: Jag har bokat lektörsläsning! Igen! Jag tycker själv att det är onödigt extravagant att få det här lilla fjuttmanuset lektörsläst två gånger. Vem tror jag att jag är? Badar jag i pengar? Det är dock här som korthuskommentaren kommer in i bilden, för ju mer jag funderade, desto mer kände jag att det finns vissa grundläggande frågor kring min text som jag väldigt gärna vill diskutera med någon kunnig person innan jag finputsat så mycket att jag inte vågar/orkar ändra längre. Och nu när jag bokat är det en sådan lättnad. Det känns verkligen som rätt beslut, fastän jag inte riktigt tycker att jag är värd det.

Fast vad då värd egentligen. Varför känns det inte lika okej att lägga pengar på skrivandet som att resa eller äta ute eller gå på konsert? Så himla lång tid tar det ju faktiskt inte att komma upp i samma summa som en lektörsläsning kostar. Och inget enda restaurangbesök har någonsin gjort mig lika skrivmotiverad som jag är just nu.

Aktiveringsenergi

Alla vi författaraspiranter (och även de som kommit längre på vägen) har väl våra styrkor och svagheter i skrivandet. Ett av mina egna problemområden är, som ni vet, att jag skriver väldigt korthugget och behöver flera omskrivningsvändor innan jag lyckas få med alla detaljer. Det ska jag inte orda mer om nu, men jag ville nämna det som ett exempel på hur nyttigt det varit för mig att analysera mina skrivvanor här på bloggen och experimentera mig fram till ett nytt arbetssätt.

Dagens ämne är istället det jag skulle vilja kalla min höga aktiveringsenergi, för att låna ett begrepp från kemins värld. Aktiveringsenergi är den extra energi som måste till för att en kemisk reaktion ska kunna äga rum, även om reaktionen är energimässigt gynnsam. Det är lite som när man halvsover på soffan och egentligen borde gå och lägga sig – aktiveringsenergin är den där extra skjutsen som behövs för att man ska orka masa sig ut och borsta tänderna, fastän man vet att det kommer vara skönare att ligga nedbäddad i sängen till slut.

I mitt fall rör det sig om energin som krävs för att gå från 0 timmar skrivtid i veckan till någon mer lämplig dos. Fastän jag vet att jag mår bra av regelbundet skrivande, så tar det verkligen emot i början. Och häromdagen insåg jag varför. Det har med självförtroendet att göra (Fig. 1).

Figur 1. En vetenskapligt framarbetad översikt av min skrivsituation.

När jag bara går runt och dagdrömmer om mitt manus framstår det som fantastiskt, men så sätter jag mig ner och börjar arbeta med det och genast framstår det som torftigt och ogenomtänkt. Detta är definitivt inte unikt för mig och är sannolikt grunden till att så många går runt och tänker att man skulle skriva en roman någon gång, men att så få verkligen gör det. MEN – det fina i kråksången är att när jag väl är igång och har uppnått en viss skrivtid per vecka (jag tror någonstans runt 5-10 timmar), så släpper tvivlet eftersom jag ser hur manuset utvecklas. Det blir en framåtrörelse som rycker mig med, istället för att jag ägnar en massa tid åt att tvivla.

Jag vet inte hur banbrytande denna tanke framstår för er, men för mig var det faktiskt ett genombrott att kunna rita upp den så här, och särskilt eftersom denna lilla teckning förde in mig på tankarna om aktiveringsenergi. Det är nämligen så att aktiveringsenergin inte är ett fast värde utan kan sänkas om man använder en så kallad katalysator. I soffexemplet skulle jag till exempel ha mycket högre aktiveringsenergi om jag var ensam hemma, än om jag på grund av grupptryck kände att jag borde skärpa mig.

Någon lösning har jag inte på problemet ännu, men nu vet jag åtminstone vad jag letar efter: en skrivkatalysator. Ett trick som får mig att hålla modet uppe under kritiska perioder när jag annars riskerar att ta den enklaste vägen och sluta skriva helt. Experimenterandet kan börja!

Vad kämpar ni med?

Förtydligande

De senaste veckorna har jag funderat väldigt mycket kring vad mitt manus EGENTLIGEN handlar om. Det känns verkligen som Författarskap 101 och som något jag kanske borde ha haft koll på från början, men jag hade helt enkelt så många andra manusproblem som behövde lösas att det fick vänta. När lektören nämnde att jag borde fokusera mer på att psykologisera (eller vad jag nu ska kalla det) var det faktiskt något av en lättnad. Okej, jag har lyckats tillräckligt bra med att överföra bilderna i min hjärna till någon annans hjärna att vi nu kan börja prata om vad de där bilderna betyder.

Lektören hade ett förslag på ett tema jag skulle kunna utforska mer, men efter att ha vridit och vänt på det hela kom jag fram till att det inte var huvudtemat i min berättelse trots allt. På ett sätt önskar jag nästan att jag hade föredragit lektörens tema för hon vet ju vad hon pratar om (och det är också något jag tycker är intressant att utforska), men samtidigt känner jag väldigt starkt att just den här berättelsen framför allt handlar om något annat, som kom bort lite i förra versionen.

Det är främst i dialogen jag kan se brister. De relevanta samtalen finns där, men viktiga saker nämns i förbigående istället för att göras tydliga och uppenbara för läsaren. Nu tycker jag visserligen inte om böcker där läsaren hela tiden skrivs på näsan, men om något är så subtilt att inte ens en professionell lektör med år av erfarenhet lyckas snappa upp det, kan jag nog utgå från att det kommer att gå en typisk tioåring förbi. Här kan jag faktiskt känna att lektören nästan var lite för snäll mot mig, för där hon på ett mycket trevligt sätt förklarade vad som skulle kunna göras bättre, är mitt eget omdöme betydligt brutalare. Stryk, stryk, stryk. Gör om, gör rätt.

Så hur har jag försökt åtgärda detta rent konkret? Den största förändringen är att jag arbetat fram en ny inledning. Den är inte klar ännu, men de grova dragen finns där och jag tror den kommer sätta tonen på ett bättre sätt än den förra. Själva händelserna är egentligen de samma som förut, men jag har ändrat om vad gäller ordning och fokus. Nästa steg blir att arbeta igenom resten av manuset så att det stämmer överens med min inledning och samtidigt fixa ett par andra saker där jag förstår från lektörens kommentarer att min mening inte gick fram. Det gäller framför allt slutet där svaret på en av lektörens direkta frågor redan finns med, men på ett så otydligt sätt att hon missade det. (I övrigt verkar slutet ha fungerat bra och jag kommer att behålla det ungefär som det är). Därutöver återstår några scener från ett annat berättarperspektiv som måste arbetas igenom från grunden, men det får bli en senare fråga, eftersom de inte påverkas av inledningen på samma sätt.

Det hela känns ganska hanterbart just nu och jag tror att det kommer resultera i ett mer enhetligt manus. Och sedan…? Jag har fem månader kvar till min flytt och det vore så skönt att bli klar med den nya versionen innan dess för att kunna ta en paus under den värsta flyttpaniken och sedan kunna återkomma under hösten. I nuläget har jag en relativt klar bild av vilka förändringar jag vill göra (förutom de där sista scenerna jag nämnde - där är det lite mer vagt och jag kommer behöva prova mig fram). Kanske att jag kan sikta på att bli klar någon gång i juni? Jag behöver känna efter lite till innan jag sätter ett datum, men jag tror att det skulle vara bra för mig att ha ett konkret skrivmål under de månader som kommer för att hålla kvar vid skrivrutinen, även i de stunder då mycket annat kräver min uppmärksamhet. För det här manuset SKA bli färdigt, så är det bara.

Utlåtandet

Ja, så kom det då, mejlet från lektören. Som mental förberedelse hade jag gjort en egen liten lista på saker som jag trodde jag skulle behöva jobba mer med. Jag hade… noll rätt. På riktigt. Om jag tvivlade på att detta var rätt tillfälle att få synpunkter på texten kan jag med andra ord sluta med det nu.

Så vad fick jag för kommentarer? Överlag skulle jag säga att de var överraskande positiva, vilket så klart känns otroligt uppmuntrande. Språket och miljöerna fick bra betyg, och det verkar som att slutet funkar vilket är en alldeles speciell lättnad eftersom det är den delen av manuset som fått minst uppmärksamhet så långt.

Sedan finns det självfallet även åtskilliga punkter jag behöver jobba mer med, men faktiskt kändes inte heller de kritiska kommentarerna så farliga. Jag har ju liksom aldrig inbillat mig att det här är den slutgiltiga versionen av manuset, utan tvärtom skickade jag in det innan det kändes helt färdigt för att få hjälp inför nästa omarbetning. De kommentarer jag fick speglar just det — mycket handlade om att fördjupa en av karaktärerna och göra berättelsen mer psykologiskt intressant. Dessutom kommer jag följa rådet jag fick att rumstera om lite i inledningen (jag kommer nog välja en något annorlunda lösning än den som lektören föreslog, men grundprincipen är densamma) och göra ett par av vändpunkterna tydligare. Det låter som helt självklara saker för mig nu, men jag hade svårt att sätta fingret på exakt vad som fattades förut.

Sammantaget känns det som att jag just klarat av bana ett — att få ihop en text med början, mittparti och slut — och nu är jag redo för bana två. Det kommer självklart bli mycket jobb och jag kommer säkert bli less och frustrerad så småningom (det hör ju liksom till), men just nu känns det enbart roligt. När jag läste lektörens kommentarer kunde jag se en potential i mitt manus som jag själv inte lagt märke till, eftersom jag varit så upptagen med skrivrutinen och ordräknandet och så vidare. Jag vet så klart inte om jag klarar av att uppfylla den potentialen, och hur långt det i så fall räcker, men den finns där och den ger mig något att sträva emot.

Nästa måndag börjar jag skriva igen. Innan dess ska jag skriva ut hela manuset och gå igenom det med mina kära överstrykningspennor för att markera alla ställen som ska utvecklas i nästa version. Och så tänker jag ägna några minuter åt att bara beundra pappershögen och tänka att allt det där, det kom faktiskt ut ur min hjärna.

Låtsas att tiden finns

Jag minns inte längre var och vem, men någonstans på det världsomspännande nätet ger någon rådet “Låtsas att du har tid, fastän du inte har det”.

Anledningen till att jag inte minns detaljerna är nog att jag fnös lite när jag läste det första gången. Jag är lätt överkänslig för stresshanteringsråd, särskilt när de innebär att man ska göra precis lika mycket som förut, men utan att känna sig lika stressad. (“Vi tänker inte göra något åt din arbetssituation, men vi erbjuder en kurs i mindfulness”). Rådet ovan känns som en uppmaning som kan förvandlas från en ganska sund inställning (deadlinepanik är tidskrävande, så lägg hellre tiden på att faktiskt arbeta) till en rätt fruktansvärd sådan (våga inte säga nej när någon ber dig göra mer än du klarar av) i händerna på fel person. Det är därför med ett stort antal reservationer som jag ändå konstaterar att det där tankesättet hjälpte mig något enormt när jag försökte bli klar med nya manusversionen i tid för inlämning.

Jag har nämligen en tendens att hatta runt bland olika kapitel när jag börjar känna av tidspressen. De är ju så dåliga allihop! Alla behöver fixas! Nu! Och då hjälper det faktiskt att låtsas som att jag har tid att fixa dem alla. För om det fanns obegränsat med tid… Hm, då skulle jag nog börja med den där scenen i kapitel 12 där jag redan vet vad problemet är och vad jag kan göra åt det. Inte för att just det stället är det objektivt sett viktigaste, utan för att det är något jag har lust att ta mig an just idag.

Bit för bit lyckades jag på det sättet göra allt det jag föresatt mig att göra och blev faktiskt färdig i tid. Nu menar jag så klart inte färdig som i att själva manuset är färdigt. Om jag trodde det skulle jag skicka till förlag och inte till lektör. Jag vet att det finns en mängd problem med texten — vissa av dem anar jag redan och därtill kommer en drös med nya som lektören kommer att göra mig medveten om (och om jag verkar lugn och oberörd när jag skriver det är det inte nödvändigtvis en korrekt bild av verkligheten). Men jag blev färdig i betydelsen att det här är den bästa och mest genomarbetade skönlitterära text jag någonsin åstadkommit och att de problem som finns där inte beror på bristande arbetsinsats utan på bristande erfarenhet och/eller förstånd.

Och nu när jag skrivit ett helt inlägg om den här strategin vore det ju väldigt trevligt om jag kunde komma ihåg den nästa jag gång jag börjar stressa upp mig.

Objektiva sanningar

Nu ska jag ge ett objektivt omdöme om mitt barnmanus: Det är så himla dåligt. Alltså riktigt katastrofalt dåligt. Speciellt andra halvan är osammanhängande dravel. Jag vill inte visa det här för någon, minst av allt en lektör.

Lika objektivt sett är dock det här pinsamma manusförsöket nu rätt mycket längre än den föregående versionen. Faktiskt berättade Excel just för mig att det är ganska exakt 50% längre än förut, trots omfattande strykningar.

Och det kan väl vara värt att fira ändå.

Så bra skrivpass

Vissa dagar, alltså. Kom på så många bra småsaker ikväll. Inget revolutionerande, bara en detalj här och en där, men den sortens detaljer som gör manuset till en helhet, hoppas jag. Aha, det där lilla problemet i kapitel tre kommer tillbaka nu i kapitel sju. Den här dialogen kan användas till att antyda något som inträffar senare. Och bifiguren som skymtar förbi kan faktiskt få skymta förbi en gång till i ett annat sammanhang, bara för att jag gillar honom så mycket.

För mig är nog pusslandet det absolut roligaste i skrivprocessen.

Tre bra saker jag kom på förra året

Det är bråda dagar i manusverkstaden just nu med bokad inlämning till lektör den 15 februari. Innan dess behöver jag fixa till en hel del och jag tänkte därför ta vara på det här tillfället att påminna mig själv om tre viktiga rutiner jag införde 2016. Jag håller dem fortfarande vid liv, men i stressiga tider är det lätt att bli ofokuserad och ta genvägar, och så är den negativa spiralen i gång. Och nej, nej, nej, så kan vi inte ha det. Om jag ska fixa min självpåtagna deadline på det sätt jag vill behöver jag vara på topp och då är det följande som gäller:

1. Utlopp för negativa (och positiva) känslor
Min skrivdagbok består av lika delar självömkan och storhetsvansinne. Dagar då allt känns hopplöst brukar det räcka med en utläggning på cirka fem minuter om hur otroligt dålig jag är på att skriva för att jag ska få nog av mig själv och börja arbeta med manuset istället.

2. Produktionskoll
Nuvarande standard är 3x30 minuter på vardagar och 6x30 minuter de helgdagar jag inte är uppbokad. Varje pass förs in med en liten markering i min skrivdagbok. När jag nått upp till dagens kvot (vilket inte sker alla dagar, men nästan) slutar jag skriva och gör något annat utan dåligt samvete. Att pressa ur mig mer gör mig ändå bara grinig dagen efter.

3. Belöning
Trogna läsare vet vad det handlar om. Jäpp, klistermärken. Vet inte hur många ark av de där tecknade djuren jag avverkat vid det här laget, men det känns fortfarande fint att få klistra in ett av dem i skrivdagboken efter avslutat dagsverke. Jag har till och med börjat associera vissa av dem med karaktärer i min berättelse och sparar dem till en dag då jag arbetat extra mycket med just den karaktären.

Och där, kära Bara hittepå, har du de tre punkter du behöver fokusera på under månaden som kommer, så ska nog resten lösa sig. För den övergripande insikten jag fick förra året är att hur barnsligt det än är, så hjälper mitt lilla lullull vid sidan av att avdramatisera skrivandet och göra det till en småmysig vana istället för ångestladdad skaparkris. Jag skulle inte bli förvånad om typ Hemingway sysslade med något liknande i smyg.

I år tänker jag bli refuserad

För första gången dessutom. Och förmodligen andra, tredje, fjärde och femte också. Jag gissar att jag kommer glädja mig betydligt mer till ettan än till femman, men å andra sidan kommer ju femman vara fyra refuseringar närmare det där slutliga JA-beskedet som vi alla går och drömmer om.

Om det nu blir något JA till slut. Det vet jag såklart inte.

Hur tänker ni kring att skicka till förlag? Skickar ni och glömmer bort? Räknar ni dagarna som de suttit och hållit på manuset? Är inskickandet något som bör firas eller bara något att få överstökat?

Än så länge har jag hållit alla de där tankarna på avstånd. Det har känts så otroligt avlägset att nå stadiet där jag har en färdig text som tål att inspekteras av andra. Ärligt talat är jag ju inte där nu heller, men något har förändrats i min inställning. Jag känner att jag verkligen vill slutföra det här manuset och göra det så bra det bara går innan jag börjar jobba med något annat. Nu när jag kommit igång ordentligt med vardagsskrivandet och löst upp knutarna som satt i vägen för den stadiga textproduktionen är det dags att fokusera på de längre trådarna — karaktärsutveckling, vändpunkter, allt det där som kräver ett helt manus.

Nyårslöften är kluriga. Ibland lovar man för mycket och finner att själva löftet är i vägen för det man vill uppnå. Men att skicka iväg ett manus till förlag i år känns ändå som ett bra löfte. Känslan av att skriva ut det färdiga manuset, att ha satt den sista punkten, det är den jag vill åt. Och på ett inte helt sunt plan vill jag också ha något att bidra med i diskussionerna om alla dessa deprimerande refuseringsbrev.

Att lära känna sin skrivprocess

För knappt ett halvår sedan bestämde jag mig för att ta en paus med mitt huvudsakliga manus och istället ta tag i ett barnmanus som jag hade liggande. Tanken var att jobba med ett kortare manus för att försöka hitta ett arbetssätt som passar mig. Jag har nämligen skrivit på flera olika manus tidigare, men alltid känt att de gått i stå efter de inledande kapitlen. Inte så att idéerna trutit och inte viljan heller egentligen, men jag har känt att jag inte arbetat på ett effektivt sätt. När jag så märkt att arbetet jag lagt ner inte gett resultat har motivationen försvunnit, vilket i sin tur lett till att skrivandet blivit ett måste istället för någonting som gör mitt liv bättre.

Jag har skrivit om detta tidigare, men vad jag kommit fram till är att jag gillar att börja smått och sedan utvidga i omgångar. Det kanske inte verkar som en särskilt omvälvande insikt, men det går stick i stäv med hur jag lärt mig att tänka på skrivandet. Det pratas ju ofta om plotters och pantsers, dvs de som planerar allt i detalj och de som bara hittar på allt eftersom (vad som kallas “fly by the seat of your pants”). Men när dessa båda kategorier diskuteras utgår ändå de flesta från att man sedan sätter sig ner och skriver det där långa första utkastet. Mitt sätt passar inte riktigt in där, för jag gillar att skriva ett mycket kort utkast som mer är som en sorts skiss, och sedan skriva om det gång på gång tills scenerna har blivit fylliga och tempot har förlorat sin stressighet. I våras skrev jag ett inlägg om hur det känns som att färglägga berättelsen och jag tycker fortfarande att det är en bild som passar mig bra.

En trevlig bieffekt av att skriva kortfattat är att det blir väldigt lätt att kvantifiera sina framsteg. Det pratades ordräkning borta hos Skriva läsa leva för ett tag sedan och jag är definitivt en räknare av stora mått. På ett filosofiskt plan är jag egentligen emot denna fixering vid ordmängd eftersom jag tycker det går emot skrivandets själ, men på ett praktiskt plan är det extremt användbart, både som motivation i tunga stunder och som ett sätt att identifiera de kapitel jag behöver arbeta mer med. Kort betyder nämligen ofärdigt för mig. När jag tillbringar mer tid i scenerna lägger jag helt enkelt märke till nya saker. Dock uppenbarar sig detaljerna bara efter hand – jag har väldigt svårt att se hela scenen framför mig på en gång när jag börjar skriva, utan det tar ett tag för mig att skriva mig dit jag vill.

Idag är en lite speciell dag i räknarland eftersom jag just varvat min förra version av manuset, dvs kommit över de 14655 ord som den versionen landade på. Här är en bild hur det stora ögonblicket gestaltade sig i mitt överambitiösa Excel-ark:

Det fattas fortfarande 7000-10000 ord innan den här versionen är färdig, och då kommer manuset fortfarande vara ganska kort även för ett barnmanus (dvs 22000-25000 ord, medan jag föreställer mig att 30000-35000 är mer lagom för en berättelse av den här typen). Om jag hinner vill jag därför gärna jobba igenom manuset en vända till innan lektörsläsningen, men framför allt hoppas jag att lektören kan hjälpa mig se de luckor som fortfarande finns kvar. I och med att jag alltid fastnat på vägen har jag väldigt lite erfarenhet av att jobba med de stora bågarna i ett manus och jag ser extra mycket fram emot att få respons på just den delen av skrivandet.

Att byta till ett mer lätthanterligt manus har alltså visat sig vara en god idé för mig. Även om min skrivtakt fortfarande är måttlig har jag aldrig skrivit så här mycket och regelbundet som jag gör nu. Jag tror det beror på att jag har dels har en bättre överblick och dels att jag inte pressar mig själv att skriva detaljerat på de ställen där jag ännu inte kan se detaljerna.

Och nu: tillbaka till skrivandet.