Ärligt talat var jag skeptisk till detta författarskap. Modianos utnämning bemötte jag med en stor gäspning - jaha, en europeisk man, det har man aldrig sett förut. Dessutom hade mina senaste nobelmöten, Orhan Pamuk och Mario Vargas Llosa, inte varit vad jag hoppats. Nog var det välgjort, men jag fick en känsla att det var skrivet för någon annan än mig, förmodligen en man.
Något överraskad kunde jag därför konstatera att berättarrösten i Modianos Lilla smycket är den unga Thérèse. Hon kliver på metron i Paris och får syn på en kvinna i gul kappa – hennes mor som hon trodde var död. Händelsen leder till att bortträngda minnen av en olycklig barndom och en känslomässigt frånvarande mor åter kommer upp till ytan.
En mening sammanfattar romanen för mig:
För resten frågade han mig om jag hade upplevt den där obehagliga känslan av att flyta omkring, som om man fördes bort av en ström utan att ha någonting att klamra sig fast vid.
Så är det. Thérèse flyter omkring i sitt liv, rotlös, distanserad från andra, djupt deprimerad utan att erkänna det för sig själv. Den flytande känslan förstärks av Modianos korthuggna berättarstil, vars avsaknad av detaljer gör att jag som läsare känner mig som att jag driver från ett minnesfragment till ett annat, utan att någonsin ha en tydlig bild av hur människorna och miljöerna egentligen ser ut.
Efter att ha läst ut Lilla smycket vill jag både prata om den och inte prata om den. Prata om den för att den är riktigt, riktigt bra. Inte prata om den för att den, trots stora skillnader mellan Thérèses liv och mitt, ändå drabbar mig på ett sätt som känns lite för personligt för att dryfta med främlingar. Åtminstone tills jag hämtat mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar