Jag önskar att jag kunde vara odelat positiv till Hönan som drömde om att flyga, en vuxensaga av koreanska Sun-Mi Hwang. Hönan representerar nämligen mycket av det jag kan tycka saknas i svensk bokutgivning, särskilt när det gäller pocket, som är det jag helst köper. Det är SVÅRT att hitta översatta böcker av icke engelskspråkiga författare. Jag tror till exempel att detta är första gången jag läser en koreansk bok. Dessutom står den avskalade sagan om en höna som längtar efter att få ruva på ett eget ägg i kontrast till den strömlinjeformade action som kännetecknar många bästsäljare. Inget ont om dem, men det är uppfriskande när inte alla berättelser är stöpta i samma form. (För övrigt tycker jag att essensen av Hwangs roman är perfekt fångat i omslaget av Brianna Harden). Jag måste också säga att författaren verkar sympatisk. När hon var liten var hennes familj så fattig att de inte hade råd att låta henne gå i skolan, men ändå lyckades hon skaffa sig en utbildning och arbetar nu som litteraturprofessor. Hur kan man inte beundra en sådan människa? Hwang har i intervjuer sagt att Hönan som drömde om att flyga egentligen handlar om hennes egen far och hans svåra liv i fattigdom.
Men det som gör att jag ändå blev besviken är det svajiga språket. Jag vet inte om skulden ska läggas på författaren eller den engelska översättaren eller den svenska – kanske ska den inte läggas någonstans alls, för det kan vara jag som är mossig – men för mig hör ord som “wow” och “supergullig” helt enkelt inte hemma i den här typen av berättelse. Möjligen är de tänkta att ge en modern framtoning, men de bryter stilistiskt med de mer konservativa ordvalen i andra delar av texten och gjorde flera gånger att jag “halkade ur” upplevelsen.
Med ett mer poetiskt språk hade jag räknat denna söta lilla berättelse som en fullträff, men det blev den tyvärr inte nu.
