tisdag 29 juli 2014

Jag älskar att arbeta på sommaren

Faktiskt. Lugnet som infinner sig när hälften av kollegerna är på semester, de korta lunchköerna, en och annan glasspaus, komma hem och slappa på balkongen. Dessutom är jag solkänslig och håller mig helst inomhus mitt på dagen.

Problemet är bara när alla de där som varit på semester kommer tillbaka, utvilade och brunbrända. I ett slag känner jag mig tio år äldre. Blä.

söndag 20 juli 2014

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Medan resten av världen redan slukat del tre i Engelsfors-trilogin, Nyckeln, skvalpar jag omkring här i bakvattnet med del två… Inhandlad som en del av svenskhögen och sparad till ett speciellt tillfälle. Jag blev INTE besviken.

Det är alltså magi i svensk småstad, en grupp tonårshäxor som kämpar mot det onda, ett magiskt Råd som inte längre är på de godas sida och därtill organisationen/sekten Positiva Engelsfors som värvar allt fler medlemmar. Vem går egentligen att lita på?

Det som gör Strandberg och Bergmark Elfgren så läsvärda är att de har ett sånt jäkla driv i texten. Det spelar ingen roll att karaktärerna ibland känns lite platta eller att språket skaver till då och då (framför allt när deras gammalmodige ledsagare Nicolaus pratar - jag förstår vad de vill åstadkomma och de är nästan där, men det är inte alltid mitt i prick). Varenda invändning bleknar bort p.g.a. ren läsglädje. Detta är en bok att sluka. Så spännande, sådan framåtrörelse på varenda sida.

Dessutom är detta en av få uttalade tonårsböcker som jag läst utan att skruva generat på mig. I hela mitt liv (alltså även som just tonåring) har jag haft svårt för böcker som känns alltför nischade mot just den ålderskategorin. Kanske skriver ett inlägg om det någon annan gång. Strandberg och Bergmark Elfgren får till karaktärer som fungerar. Inget "nu ska vi visa kidsen att vi hänger med"-poserande, utan trovärdiga tonåringar. Tycker jag åtminstone, från min horisont som lite mer ålderstigen.

Nu gäller det bara att tajma nästa Sverige-resa med pocketsläppet av Nyckeln.

lördag 19 juli 2014

Mitt skrivande är i tonåren

Om jag ser på mitt skrivande som en person är det definitivt en tonåring. Okänd, inte helt vuxen, identitetssökande, men med potential att göra något med sitt liv. Det här är perioden när vad som helst kan hända, alla vägar är fortfarande öppna.

Samtidigt: Denna ångest! Blir det bra till slut? Kommer allt att ordna sig? Kommer det här sabla manuset bli någonting som andra faktiskt vill läsa?

Och precis som i verkliga livet kan jag tänka mig att jag växer upp och sedan ser tillbaka och undrar: Varför oroade jag mig så mycket? Varför var det så viktigt för mig att bli vuxen nu! genast!, istället för att njuta av ansvarslösheten. 

Dagens skrivmålsättning blir alltså: Ta vara på ungdomen!

(Men frihet under ansvar, va? Inget hembränt osv).

måndag 14 juli 2014

Tysklandstema

har det varit här på sistone och det känns ju inte helt opassande en kväll som denna. Grattis Tyskland!

(Och om detta får mig att framstå som någon som kan något/bryr sig om sport, kanske jag bör nämna att jag framför allt hejar på Tyskland p.g.a. det osannolikt fantastiska namnet Schweinsteiger).

fredag 11 juli 2014

Grrrimm av Karen Duve

Det slank ner en tysk bok till av bara farten. Titeln Grrrimm tycker jag är rätt fånig, men själva boken är inte dum alls. Det handlar så klart om bröderna Grimms sagor i grrr-förpackning. Fem stycken blir det, Snövit, Grodprinsen, Törnrosa, Bror Lustig (inte helt säker på vad den heter på svenska) och slutligen en mycket blodig Rödluvan. Barnvänligt är det inte. Bäst gillar jag sagan om den tålmodige prinsen, som är kär i Törnrosa och troget väntar hundra år på att förtrollningen ska brytas.

Nyskapande är kanske inte det ord som bäst beskriver denna lilla sagosamling. Att skriva om gamla sagor känns mer som en svensklektion på högstadiet, än ett djärvt litterärt grepp. Men Karen Duve gör det så bra! Det är ett sådant schvung i hennes texter. I författarinfon står att hon har ett par romaner bakom sig. Dem tror jag bestämt jag ska kolla upp.

Trevlig helg!

onsdag 9 juli 2014

Jag blir så stressad av nya idéer

Alltså inte så att jag tycker allt ska vara som på medeltiden.

Det jag menar är att nya idéer - en smart lösning i romanhandlingen eller något som plötsligt faller på plats på jobbet - gör att jag får fullt adrenalinpåslag. Kom på en ganska bra sak på vägen hem genom ösregnet idag och nu kan jag knappt sitta stilla. Jag känner mig som om jag stod beredd att hålla ett föredrag inför tusen personer. Egentligen borde jag springa en runda för att tagga ner en smula, men a) det regnar fortfarande, b) det är nästan midnatt, samt c) trots ganska ringa fotbollsintresse vill jag gärna hålla ett öga på den häringa semifinalen.

Är det så här för alla? Vad hjälper? Andningsövningar?

måndag 7 juli 2014

Der fernste Ort av Daniel Kehlmann

Ett av mina starkaste läsminnen är Dostojevskijs Brott och straff. Handlingen minns jag numera inte mycket av (dags för omläsning kanske?), men däremot känslan av febrig galenskap, möjligen förstärkt av att jag faktiskt hade feber under läsningen.

Daniel Kehlmanns Der fernste Ort (titeln anspelar på begreppet Ultima Thule) är inte på långa vägar lika fenomenal som Brott och straff, och i sitt behändiga långnovellsformat inte heller lika omfångsrik. Men den där obehagliga känslan av att allt inte står rätt till med huvudpersonen finns där. Vi får följa Julian som tröttnat på sitt trista liv som anställd på en försäkringsbyrå och iscensätter en drunkningsolycka för att kunna fly från allt. Så långt låter det kanske som en dråplig hundraåringshistoria, men det hela är mycket stillsammare än så. Genom återblickar berättas historien om Julians medelmåttighet och hans oförmåga att ta sig samman och göra något han själv finner meningsfullt. Hela tiden ligger något och skaver, kanske är det en önskan om att Julian ska förstå att han faktiskt skulle kunna söka och få professionell hjälp.

Tidigare har jag läst Kehlmanns tiopoängare Jag och Kaminski samt Världens Mått. Riktigt så långt når nu inte Der fernste Ort, men oläsvärt är det inte! Herr Kehlmann är och förblir en av mina favoritförfattare.

Dessutom ett tillskott till Sommarutmaningen. Heja heja friskt humör!

tisdag 1 juli 2014

En inte jätteklurig gåta

Vem är det som läser och läser och aldrig kommer till slutet?

Jo, jag. Mitt nuvarande lästempo är cirka en sida om dagen. Så många tankar som snurrar runt i huvudet att det är svårt att få till lugnet som behövs. Men det finns många böcker på jäsning. Återkommer!

Särskilt mycket tänker jag på nuvarande skrivprojektet. Det är något som skaver och inte riktigt vill bli rätt. Jag tror att det har att göra med att jag inte riktigt har målgruppen 100% klar för mig. Det börjar liksom ganska mysigt och barnvänligt, för att bli väldigt mycket mörkare på slutet.

Samtidigt tänker jag att det kanske är okej om det är så. Jag lär mig fortfarande och det finns säkert massor av andra brister i det jag skriver, som är svåra att sätta fingret på på egen hand (fingret/hand, dubbel-på, inte världens smidigaste mening, men va tusan).

Kanske är det bättre att bara köra på och faktiskt bli klar. Min förhoppning är att kunna skicka mitt manus till lektör innan året är slut (möjligen överoptimistiskt, ganska mycket jobb i höst). Jag behöver någon utifrån som kan säga vad som är bra och dåligt och kanske helt bortom räddning. Jag vet att jag har rätt i mycket av min självkritik, men det är så lätt att även kasta bort de yttepyttesmå guldkornen som möjligen finns gömda i den oformliga sandhög som är mitt manus.

Jo, så kan det nog vara. Och nu ska jag sluta skriva om att skriva och istället bara skriva.