onsdag 26 februari 2014

L'enfant Océan av Jean-Claude Mourlevat

Den här recensionen ska tas med en nypa salt eftersom mina franskkunskaper är sådär. De fina nyanserna har säkerligen gått mig förbi. Men hur ska man lära sig ett språk om man aldrig övar?

Det första jag inser när jag läser L'enfant Océan (hittar ingen svensk översättning, men den heter The Pull of the Ocean på engelska) är att jag helt saknar sagoallmänbildning. Handlingen är nämligen baserad på Tummeliten och jag känner inte igen någonting. Ja, förutom den diminutiva storleken på bokens huvudperson, Yann Doutreleau, då.

Yann väcker sina sex storebröder (tre tvillingpar) mitt i natten och berättar att de måste fly från sitt hem och sina föräldrar. Bröderna litar genast på honom, för Yann har närmast övernaturliga förmågor och är mycket äldre och klokare än sina tio år. Tillsammans flyr de sju västerut genom Frankrike, mot havet.

Mourlevat använder ett intressant berättargrepp där han låter varje kapitel berättas av olika karaktärer. Vi får lyssna till bröderna, föräldrarna och diverse människor som kommer i deras väg: socialarbetare, författare, bagare, studenter, poliser… Det skulle kunna bli krystat, men jag tycker att det fungerar. Ur en språkpedagogisk synvinkel (för att använda ett fint uttryck) är de många berättarrösterna också en fördel, eftersom man övas att känna igen nyanser hos olika ord och uttryck, vad som är formellt, vad som är barnsligt, och så vidare.

L'enfant Océan är inte en bok jag kommer att bära med mig länge, men den är snabbläst och medryckande. En svensk översättning vore inte alls ovälkommen.

Och för den som vill damma av skolfranskan är den faktiskt perfekt.

söndag 23 februari 2014

Min första bokbloggsjerka!

Ska man göra något kan man lika gärna göra det ordentligt. När jag nu bestämt mig för att prova det här med bokbloggsjerkor hoppar jag därför direkt ned i den djupa änden av bassängen och svarar på följande omöjliga fråga:

Om du bara fick läsa en bok för resten av ditt liv, vilken skulle det vara?

Mitt spontana svar blir Stolthet och fördom eftersom det är den bok jag utan tvivel läst flest gånger (skulle gissa på uppemot tio). Dock är det kanske inte det mest taktiska svaret, eftersom jag redan kan citera långa sjok av den och kan handlingen utantill.

En annan omläsningsfavorit är Tre män i en båt av Jerome K. Jerome, men som enda bok att läsa för all framtid? Nja. Kanske inte. Det finns ändå en gräns för hur putslustigt det är med skurgummeknä (som är den enda sjukdom bokens hypokondriske berättare är övertygad om att han inte lider av).

Så jag svarar: Min dagbok. Som Oscar Wilde skrev i The Importance of Being Earnest: "I never travel without my diary. One should always have something sensational to read in the train."

Eller borde jag satsa på Earnest själv kanske? Det är trots allt den roligaste pjäs som skrivits, någonsin.

Nej, eller jo, eller nej. Jag får huvudvärk av det här! Det är inte rättvist! Kan jag inte få välja en bok jag aldrig får lov att läsa istället? För där har jag en del jag skulle kunna vara utan...

Oroonoko av Aphra Behn

En roman om en afrikansk prins skriven av en kvinna på 1600-talet. Oroonoko är inte en dussinvara om man säger så!

Oroonoko gifter sig med den undersköna Imoinda, som dock tingats (för kvinnor har inte mycket att säga till om) av hans farfar kungen. Efter många turer skiljs Oroonoko och Imoinda åt, men möts igen efter att de sålts som slavar till Surinam, där de också träffar bokens berättare.

Oroonoko är en kort historia och berättad ganska rakt upp och ner, men den lämnar mig med mycket att fundera på, kanske framför allt kring rasism. Å ena sidan är prins Oroonoko den självklare hjälten och framställs som en bra mycket mer förfinad människa än diverse europeiska slavägare och guvernörer. Å andra sidan poängterar Behn att han alls inte liknar andra afrikaner, utan har en "romersk näsa" och tunna läppar, för hur skulle det annars se ut? Jag förvånas över hur mycket Behns roman avviker (positivt!) från de rådande engelska värderingarna (kolonialism etc) på 1600-talet, samtidigt som det är så tydligt att hon ändå är ett barn av sin tid och säger saker som skulle räknas som rasistiska här och nu. Och det som var sant på 1600-talet är väl sant nu också. Hur bra är vi egentligen på att frigöra oss från de fördomar vi växt upp med?

En annan sak jag funderar över när jag läser boken är vad Behn egentligen ansåg om slaveri som företeelse. Hon är uppenbart kritisk till att Oroonoko hålls som slav, men det verkar mest vara för att han är en sådan fin och nobel människa. De andra slavarna får färre sympatier. Och att Oroonoko själv sålde slavar i sin ungdom är inte något som vänds emot honom.

Så jo, som läsupplevelse är Oroonoko kanske inte det största jag varit med om, men samtidigt är det så fantastiskt hur litteratur kan sätta oss i kontakt med människor som levde på helt andra platser och i andra tider. Aphra Behn fäste ord på papper, jag läser dem. Det är en röst ur historien som talar direkt till mig här och nu, utan mellanhänder.

Men det som fastnar allra mest är nog Aphra Behn själv. Vem var hon? Varför kände jag inte till henne förut? Tydligen var hon en av de första kvinnliga författarna i England som kunde försörja sig på sitt skrivande. Utan att känna till särskilt många detaljer, så anar jag en stor dos jäklar anamma. Jag ser att det kom en bok om henne och tre andra kvinnliga författare för några år sedan - Pionjärer och feminister av Moa Matthis. Någon som har läst?

(För övrigt: Namnet! Så svårt att stava! Sätter alltid dubbel-o:t på fel ställe!)

torsdag 20 februari 2014

Den där skrivtiden

…när ska man hitta den egentligen?

Undrar en som just stapplat hem från jobbet och tryckt i sig en undermålig kvällsvard (älskar ordet!) på cirka tre minuter.

Läggdagzzzzzzz...

söndag 9 februari 2014

Överflödande miljöer

Idag borde jag göra både det ena och det andra, men av det blir det noll och intet. Har risat ihop i sängen och tittar på första säsongen av The Paradise. Det handlar om ett alldeles paradisiskt varuhus med sagofåglar och klänningar insvepta i silkespapper. Faktiskt tycker jag bättre om varuhuset än om karaktärerna. Jag vill gå runt där, låta händerna stryka över glatta tyger, plocka bland hundratals knappar och band.

Det där sagoöverflödet, kan det vara något brittiskt över det? Jag fick precis samma känsla när jag läste Harry Potter. Visst, historien är spännande, men Hogwarts!! Vill bara gå runt där och kika på porträtten och prova allt (mestadels äckligt) godis.

Självklart är det en balansgång. För mycket miljö och historien går förlorad. Men samtidigt finns det något så lockande i en värld som får ta plats, som blir en karaktär i sig själv.

Nu dags för avsnitt sju. Sedan måste jag nog tvinga mig att äta något.

torsdag 6 februari 2014

Jag har sett en sädesärla!

Faktiskt till och med två! Vilket nu inte är så konstigt eftersom de enligt Wikipedia är stannfåglar där jag bor. Men det struntar jag i! Det känns vårigt och soligt och fint. Hoppet om våren lever!


Bild: David Castor