The Translator av Daoud Hari

Årets mest fruktansvärda bok, utan någon som helst tvekan. Det finns så mycket vidrigt i sudanesen Daoud Haris redogörelse för sitt arbete som tolk i den krigshärjade Darfurregionen att det enda som räddar mig är att jag inte har några egna erfarenheter därifrån. Min hjärna klarar inte riktigt av att omsätta allt det som berättas i tydliga bilder och det är jag outsägligt tacksam för. Kvinnor som rutinmässigt våldtas när de går ut för att samla ved, fjortonåriga soldater med kalashnikovs, otaliga människor på flykt och därtill ett par scener som är så grymma att jag inte vill beskriva dem här.

Men det är också en bok som rymmer hjältemod och en otrolig medmänsklighet mitt bland all ondska. Haris omtyckte bror Ahmed som offrar sitt liv för att hans familj och grannar ska hinna fly när deras by attackeras. Haris eget beslut att med fara för sitt eget liv börja arbeta som tolk. De utländska journalisterna reser in i konfliktzoner för att omvärlden ska få veta vad som pågår. Hjälparbetarna från en mängd olika organisationer.

Något Hari gör bra är att knyta an till läsarens egna erfarenheter. Han beskriver en person och lägger till att du som läsare säkert själv har någon likadan i din egen bekantskapskrets. Han nämner en resa och säger att den motsvarar en bilfärd mellan Aten och Berlin. Under andra förutsättningar skulle det kunna kännas tillgjort, men just här gör det att han utnyttjar de små, små beröringspunkter som ändå finns mellan våra diametralt olika erfarenheter och för mig ett steg närmare Darfur.

Av uppenbara skäl är detta inte en njutbar bok, men den är heller inte en bok jag behövde tvinga mig igenom. Tvärtom sträckläste jag den tack vare Haris generösa personlighet och hans förmåga att gestalta Darfurregionens människor. Och till jul blir det en gåva till en lämplig hjälporganisation.

The Return av Hisham Matar

To be Libyan is to live with questions. 

Så skriver Hisham Matar i sin självbiografi The Return (Att återvända), som jag blev intresserad av efter att ha läst Matars första roman, In the Country of Men, som en del av årets läsutmaning. För Matar är den största frågan vad som hände med hans far, den libyska frihetskämpen som fängslades i Egypten 1990. Lever han? Är han död? Var han kanske en av de 1200 fångarna som dog i massakern på det ökända fängelset Abu Salim i Tripoli 1996?

Något svar får Matar aldrig, trots sitt oupphörliga sökande. Han har kontakt med människorättsorganisationer, driver kampanjer, försöker övertala Gaddafis son att hjälpa honom. Efter ett liv i exil återvänder han till Libyen under den korta hoppfulla perioden mellan att Gaddafi störtades 2011 och ett nytt kaos utbröt. Men allt är förgäves. 

Flera gånger fick jag ta en paus från lyssningen. Matar är inte de stora känsloyttringarnas man och förhåller sig till största delen analytiskt distanserad (vilket understryks ytterligare av hans lågmälda, nästan överdrivet korrekta uppläsning), men det förstärker bara intrycket av att han aldrig kommer kunna läka de sår som faderns försvinnande lämnade efter sig. Genom hela boken finns ett stråk av molande smärta, som är svårt att värja sig emot.

Den utdragna lyssningen gjorde också att ett märkligt samtal uppstod mellan två vitt skilda böcker. I The Return skildrar Hisham Matar hur hans bror i unga år skickas till en internatskola i de schweiziska Alperna, men är tvungen att fly därifrån hals över huvud efter att han spårats upp av Gaddafis män. Parallellt läste jag i romanen Beerholms Vorstellung om hur huvudpersonen skickas till en — just det, internatskola i schweiziska Alperna. Han behöver dock inte oroa sig för mystiska män i bil som håller skolan under uppsikt, utan ägnar sin tid åt att öva sig på kortkonster. Och så är det ju – även i de fall vi delar samma fysiska omgivningar med andra människor är det sällan vi delar samma verklighet.

Det är länge sedan en bok gjorde mig så här nedstämd. Den är bra, den är viktig, men den är inte lätt att ta sig igenom. För den som första gången stiftar bekantskap med Hisham Matar är In the Country of Men ett aningen mera skonsamt val.

Världen av i går av Stefan Zweig

Min intressantaste läsupplevelse 2016 kan jag utnämna redan nu – Stefans Zweigs Världen av i går: en europés minnen.

Zweig (1881-1942) växte upp under bekväma förhållanden i Wien, då en av två huvudstäder i dubbelmonarkin Österrike-Ungern, och fick redan som barn träffa storheter som tonsättaren Johannes Brahms. Som författare var Zweig enormt framgångsrik och lästes världen över, tills allt plötsligt tog en abrupt vändning. Efter att Hitler kom till makten förbjöds och brändes hans böcker eftersom han var jude, och Zweig flydde först till England, sedan USA och slutligen Brasilien, där han tillsammans med sin hustru begick självmord 1942, dagen efter att ha färdigställt Världen av i går.

Även om verket beskrivs som en självbiografi skulle jag hellre vilja kalla det en biografi över Europa, sett genom Zweigs ögon. Zweigs privatliv blir det inte mycket sagt om och hans två äktenskap skymtar bara förbi i bisatser. Det är Europa som är huvudpersonen, och vem är bättre lämpad att berätta om den än den internationellt sinnade pacifisten som odlade bekantskaper med sin tids främsta kulturpersonligheter (även svenska Ellen Key får vara med på ett mycket litet hörn). Anekdoterna om vänner och bekanta som Maksim Gorkij, Arturo Toscanini och Sigmund Freud staplas på hög. Ibland undrar jag om Zweig kände en enda människa som inte var geni eller världsberömd.

Zweig börjar sin berättelse i ett Wien där moral står högt i kurs och kvinnor hålls i de stramaste tyglar, samtidigt som det bakom den polerade fasaden finns en blomstrande prostitutionsindustri. Likheterna med det viktorianska London, en miljö som jag är mer bekant med genom litteraturen, är slående. Det är en trygg värld, åtminstone för litteraturintresserade skolgossar som Zweig, men stabiliteten är en illusion. Under sin livstid får Zweig uppleva två världskrig och se sitt stolta hemland reduceras till den lilla skarvbiten Österrike och sedan till ingenting alls efter anslutningen till Nazityskland. Men även om det är svårt att hitta en ljusning i det totala mörker som rådde i Europa under Hitlers tid är Världen av igår inte enbart en nostalgisk tillbakablick. Sitt gamla dammiga hemland Österrike-Ungern verkar Zweig inte sakna och han lyfter fram de moderna idealen där unga kvinnor och män kan umgås som jämlikar som en högst positiv förändring.

Att vartenda presenterat faktum är korrekt går nog inte att lita på. Vissa saker har redan korrigerats i fotnoter och personer med djupare historiska insikter än vad jag har kan säkert hitta en del att anmärka på. Zweig påpekar själv att boken skrivits i exil utan tillgång till källmaterial och anteckningar. En del scener och möten känns också väl tillrättalagda för att vara helt trovärdiga. Men vem läser Världen av igår som enbart en lista på historiska händelser? Det Zweig fångar är tidsandan och den oändliga sorgen i att se Europa slitas sönder. Och samtidigt kan man som läsare inte undgå att fråga: Hade Zweig kunnat göra mer? Han återkommer gång på gång till sin egen förmåga till klarsynthet i grumliga tider. Han såg vad som var på väg att ske, men kände sig maktlös inför att förändra det. Hade han kunnat utnyttja sin ställning som författare med enorm internationell läsekrets för att ta kraftigare motstånd från den framväxande nationalsocialismen? Hade han kunnat göra skillnad? Och vilken skillnad kan vi göra i vår tid?

Detta är en allvarlig bok, men den är alls inte tungläst. Zweigs prosa flyter framåt i en stadig ström utan att jag som läsare behöver en enda av de där små andningspauserna som ibland är nödvändiga för orka med läsande av det mer seriösa slaget. En solklar rekommendation till var och en som har det minsta uns av intresse för historiska skeenden.

Longitude av Dava Sobel

I Gullivers resor skriver Jonathan Swift så här (om när Gulliver ankommit till ett land där vissa invånare är odödliga och han tänker igenom vilka fördelar odödlighet skulle kunna ge):

“I should then see the discovery of the longitude, the perpetual motion, the universal medicine, and many other great inventions, brought to the utmost perfection.”

Evighetsmaskinen, visst den kommer vi nog inte se på ett tag. Universalkurer likaså. Men jag kommer ihåg att det där med longitud gick mig helt över huvudet. Exakt vad är det och varför skulle det vara så infernaliskt svårt?

För den som är lika oinsatt som jag handlar longitudproblemet om svårigheterna att veta var man befinner sig i öst-västlig riktning ute på oceanerna, något som kan vara skillnaden på liv och död när förråden tryter, skörbjuggen härjar och inget land finns i sikte. Frågan var så viktig för den internationella handeln att en belöning på 20’000 pund (miljontals och åter miljontals kronor i dagens pengavärde) utlovades till den som tog fram en fungerande metod. De flesta trodde att priset skulle gå till en astronom, men ingen av metoderna som byggde på himlakropparnas rörelser var tillräckligt exakt. I slutändan var det en oansenlig urmakare, John Harrison, som löste problemet genom att konstruera en helt otrolig klocka eller kronometer, vars tidshållning kunde användas för att räkna ut skillnaden mellan London-tid och lokal tid, och därmed även avståndet hem.

Låter det torrt? Det är det inte. Dava Sobel skriver riktigt, riktigt bra. Det är medryckande men inte spekulativt, detaljerat men inte detaljstaplande, rätt och lagom på alla sätt. På 175 sidor hinner hon med Harrisons många vedermödor, men ger också en överblick över tidigare försök och misslyckanden. Populärhistoria och populärvetenskap i sin allra förnämaste form. Och nästa gång jag är i London vill jag definitivt försöka see Harrisons kronometrar på riktigt.

Harrisons mästerverk, kronometern H5 (bildkälla)

Swing That Music av Louis Armstrong

Louis Armstrong. Om någon människa förtjänar att kallas legend, måste det vara han. Låt mig citera Wikipedia:

Det anses att Louis Armstrong inte bara påverkade jazzens utveckling utan att hans musik i hög grad ligger till grund för praktiskt taget all populär musik som framkommit efter honom.

Men vem var människan bakom trumpeten? Kan det tänkas att svaret döljer sig i Swing That Music, Armstrongs kombinerade självbiografi och jazzhistoriska översikt från 1936.

Svaret är nej. Swing That Music rör sig framför allt på ytan, även om det skymtar förbi några glimtar av djupare sanning i beskrivningarna av hans två första äktenskap. Vi får veta hur han fick smeknamnet Satchmo (förkortning för satchelmouth, vilket syftade på hans stora mun) och hur han blev förärad Selmer-trumpeten i guld som han håller på omslaget. Däremellan berättar han om uppväxten i New Orleans, hur han skickades till en uppfostringsanstalt och där fick lära sig spela bygelhorn och sedan trumpet, hans tidiga karriär ombord på flodbåten Dixie Belle och slutligen hans triumftåg genom Europa på 30-talet. Berättarstilen är lite som hos en lågstadieelev som berättar om sitt sommarlov. Först hände det här. Sedan hände det här. Och sedan hände det där. Känslolivet lyser till stor del med sin frånvaro, förutom när han skriver om musik. Då är entusiasmen svår att ta miste på.

Någon skrivartalang verkar Armstrong alltså inte ha varit och det måste ju ändå vara honom förlåtet med tanken på hans superkrafter inom musiken. Dock ville någon på förlaget tydligen bättra på biografin lite, för vissa partier är så uppenbart spökskrivna att det blir komiskt. Framför allt gäller detta en lång och totalt onödig utläggning om Huckleberry Finn, motiverad av flodbåtsåkandet. Hade de inte kunnat brodera ut Armstrongs möte med Josephine Baker istället? Det avhandlas på fyra korta rader: “While I was in England I heard that Miss Josephine Baker was there and was ill. I went up and had a nice visit with her. I think she is a good artist and wish she would spend more of her time at home.”

Men detta må vara hänt. Det är ändå Louis vi talar om. Oavsett litterära kvaliteter är detta intressant läsning av och med en av musikhistoriens giganter.