Gästkatten av Takashi Hiraide

Att dela sitt liv med en katt är en särskild form av lycka. Jag, uppvuxen med hund, har upplevt den en gång och jag tänker på den tiden med saknad. En sömnig katt som gonar sig i solen gör varje rum till en mer harmonisk plats. En yster katt som slår efter flugor i luften skänker liv till den gråaste novemberdag. Men katten i fråga var inte min – vi delade bara lägenhet ett tag – och vetskapen om att vår gemenskap bara var tillfällig gav glädjen en ton av vemod.

Samma vemod återfinns i Gästkatten, en kort roman av Takashi Hiraide. Här är det grannens katt, Chibi, som regelbundet hälsar på hos ett ungt par i utkanten av Tokyo. Trots att Chibi vägrar låta sig klappas växer gradvis en relation fram dem emellan och övergår i vad som kanske kan kännetecknas som ett beroende. Samtidigt är de medvetna om att Chibi är just en gästkatt och att de en gång kommer att skiljas från varandra.

Gästkatten är en stillsam berättelse. Jag vänjer mig vid den just så som man vänjer sig vid en katt, långsamt, lite i taget, tills vänskap uppstår. För även om det fanns detaljer som skavde i början, lämnar jag Gästkatten med en känsla av värme. Jag tycker om den poetiska tonen som har något franskt över sig (om jag förstått saken rätt översattes romanen tidigt till franska och nådde stor framgång), jag tycker om de små japanska detaljerna, som att rummens storlek anges i tatamimattor och jag tycker om det lite kantiga språket, som fortfarande (inbillar jag mig) bär spår av originalets japanska.

Det enda jag aldrig riktigt vänjer mig vid är omslaget, vars katt inte alls ser ut så som jag föreställer mig Chibi med sin kritvita päls och sina kimröksfärgade fläckar. Men det må vara hänt.