söndag 28 februari 2016

Pride and Prejudice and Fanfic

Jag missade att bokbloggsjerkan var tillbaka och gick miste om flera roliga helger, men nu är jag med. Ämnet denna vecka:

Vad anser du om fanfic överlag och har du några bra lästips inom den genren?

Med stigande ålder har en viss tidsbrist infunnit sig i mitt liv, så jag begränsar mitt läsande till publicerad litteratur. Om jag ska ägna mer än 20 minuter åt att läsa något vill jag att det ska vara en text som stötts och blötts av författaren i minst ett år och där en kritisk redaktör granskat varje bokstav. Text vinner på att redigeras, så är det bara.

Av denna anledning är min kunskap om fanfic på nätet mycket begränsad. Däremot har jag läst några romaner som väl får räknas till kategorin. t.ex. Death Comes to Pemberley och Pride and Prejudice and Zombies. DCtP är en deckarhistoria, författad av självaste PD James, som utspelar sig efter händelserna i Austens roman. PPaZ är… Ja, det hörs ju precis på namnet vad det är.

Ingen av böckerna var någon riktig höjdare, men för den (t.ex. undertecknad) som läst Stolthet och fördom tillräckligt många gånger för att kunna snappa upp minsta återanvända replik, hade de ett visst underhållningsvärde. På det hela taget känner jag dock inte att jag kan rekommendera böckerna till andra än de allra mest inbitna Austen-fansen (och de har väl ändå redan läst dem). När jag kollar igenom mitt bloggarkiv inser jag att jag inte ens orkade skriva ihop och posta en kort recension om dem.

Nu blev det här ett ganska surt inlägg känner jag och det var inte alls meningen. Egentligen tycker jag att det är roligt att det finns fanfic. Tusentals (miljontals?) människor som spinner vidare på sina favoritberättelser, som övar sitt språk, som analyserar karaktärer… Jag tycker det låter ljuvligt. Däremot är jag inte övertygad om kvaliteten på slutprodukten (även om jag är beredd att bli övertygad om motsatsen).

Men det gör kanske inte så mycket? Är det inte skapandet som är själva grejen? Att fördjupa sin upplevelse genom att själv närvara i berättelsen, att kunna påverka den i en ny riktning?

Jag är väldigt osugen på att läsa mer fanfic, men däremot vagt positiv till att skriva lite själv. Kanske något att överväga till nästa Nanowrimo? Femtiotusen ord som jag aldrig skulle tvinga någon annan att läsa.

lördag 20 februari 2016

En liten dikt

Jag fick en sådan där fin färgläggningsbok i julklapp och tog mig an några löv i morse i ett försök att mota bort jobbstressen. Och så tänkte jag - varför finns det inte något sådant här för skrivande? Alltså en avslappnande, halv-kreativ aktivitet utan krav på prestation, men som ändå resulterar i något konkret.

Så slog det mig. Jag har redan provat. The Goth-O-Matic Poetry Generator.


söndag 7 februari 2016

En längre utläggning om mitt första och största skrivproblem

Det bär mig emot, men nu tänker jag utveckla mina tankar från mitt förra och i mitt tycke högst kärnfulla inlägg.

Det är nämligen så att jag är en korthuggare. Jag har någon slags inre strävan efter det enkla och rytmiska språket. Jag vill att meningarna ska välja den raka vägen, utan krumbukter och villospår. Jag vet inte varför det är så, men när jag tillbringar mer än två sekunder med att redigera en mening, så slutar det med att hälften ryker. (Av just denna anledning måste jag se till att skriva klart det här inlägget så fort jag kan och publicera det innan jag hunnit tänka över saken, för annars kommer det krympa ihop till ett litet litet russin).

Ibland är det kortfattade språket en gåva. En ganska vanlig arbetsuppgift för mig är att ta en text på 300-350 ord och kondensera den till 250. Jag är bra på det. Så bra att mina kollegor titt som tätt ber mig hjälpa dem.

Men det kortfattade språket är också en belastning. För hur ska läsaren någon få reda på alla de där små krumelurerna som finns med i min berättelse men som jag redigerar bort för att det känns som för mycket, för invecklat och för baktungt? Och vad händer med en berättelse som alltid rör sig hurtigt framåt utan att få vila i små blommiga partier med ord som svävar fram genom molnen utan att ha ett tydligt mål.

Det var alltså detta jag ville få sagt förut. Och nu tänker jag motstå impulsen att radera, radera, radera och bara posta rakt av. Hej hopp!