fredag 19 januari 2018

A Land Without Jasmine av Wajdi al-Ahdal

Jag vet inte mycket om Jemen, förutom att det är land i djup kris. Om det ens är ett land längre. Det senaste jag såg i nyheterna var ett uttalande från FN om att Jemen numera knappt existerar som stat. Det är kanske inte så förvånande då att Jemen var det land i läsutmaningen som var absolut svårast att hitta litteratur från. Först efter mycket letande fick jag fatt på Wajdi al-Ahdals korta roman A Land Without Jasmine.

Jag måste erkänna att jag har svårt att uttala mig om den här boken, eftersom den var så underlig. En viss spoilervarning utfärdas härmed, även om jag själv inte skulle ha störts av att känna till handlingen i förväg. Romanen börjar med en skildring av den unga studenten Jasmine, som lever ett klaustrofobiskt liv där hon ständigt förföljs av manliga blickar. I nästa kapitel har perspektivet bytts till polismannen som utreder Jasmines plötsliga försvinnande. Efter detta följer kapitel berättade av olika män i Jasmines omgivning, och slutligen hennes mamma, alltmedan fallet förefaller alltmera olösligt. Och helt ärligt vet jag inte riktigt vad som hände även efter att ha läst slutet. En djinn är inblandad. Men vad betyder det? Jag har helt enkelt för dålig förförståelse för att riktigt förstå symboliken.

Kanske hade en kommentar från översättaren kunnat hjälpa till här. Och när vi nu är inne på ämnet måste jag också, fastän det bär mig emot, säga att översättningen inte är sådär lysande. Jag förstår att det inte är en lätt uppgift att översätta mellan två så olika språk som arabiska och engelska, men i mitt tycke saknar den översatta texten rytm. Den hackar till på alltför många ställen för att jag ska dras in i läsningen. Och det är synd, för jag hade annars gärna rekommenderat A Land Without Jasmine till den som söker en lite mer udda läsupplevelse. (Och som sedan gärna hade fått förklara slutet för mig).

Som det nu är når A Land Without Jasmine inte hela vägen för mig, men jag uppskattade ändå att få några vardagsglimtar från Jemen så som det såg ut för tio år sedan (när romanen först gavs ut på arabiska). Och det är ju dessutom alltid intressant, om än utmanande, att få läsa något som inte skrevs med en västerländsk publik i åtanke.

torsdag 11 januari 2018

Tårtor och texter

Det hände mycket under 2017 för min del. Jag sade upp mig på mitt gamla jobb, flyttade till Danmark och började på en språkutbildning (tror inte jag har nämnt detta sista här förut, men det har jag alltså och det är en dröm som går i uppfyllelse - så himla roligt alltihop). Även i skrivandet rörde det på sig ordentligt. Två lektörsutlåtanden hann jag med och däremellan en intensiv omskrivningsperiod. Ett helt fantastiskt, produktivt och omtumlande år med andra ord.

Så 2018, hur ska vi kunna toppa det här? En jordenruntresa följt av sex månader instängd i en skrivskrubb?

Nja.

Svaret är nog att jag vill göra otroligt mycket mindre under året som kommer. Framför allt vill jag inte alltid vara på väg någon annanstans. För mig var 2017 kanske det bästa året i mitt liv så långt, men också en ganska rotlös tid. Nu vill jag befinna mig på en enda plats ett tag och riktigt lägga märke till allt det fina som jag har runt omkring mig. I vardagslivet betyder det att jag vill göra mer av de där småsakerna jag vet att jag mår bra av. Dricka riktigt gott te, ligga i soffan och läsa, umgås med de människor i mitt liv som jag tycker allra bäst om.

Men vad betyder det här för mitt skrivande? Hur kan jag stanna upp utan att sluta skriva? Att 2018 ska bli ett skrivår råder det nämligen inga tvivel om för min del.

Här ger sig rubrikens tårtor in i leken: Det bakas ju en hel massa på teve nuförtiden, och medan jag under hösten virat in mig i filtar, intagit en deginspirerad position på soffan och sett på den danska Bagedysten, så har jag tänkt på hur många av domarnas kommentarer som lika gärna skulle kunna gälla skrivande. För precis så som den glada amatörbagaren försöker skapa ett oförglömligt mästerverk genom att kombinera fem färgglada mousser med tre sorters tårtbottnar, spritsad grädde, marsipanrosor, chokladfigurer, baconsmulor och en liten krona av isomalt, så märker jag att jag ibland vill för mycket med mina manus. De är på väg åt för många håll samtidigt.

Och det där är ju inget dåligt egentligen. Det finns något livsbejakande i knasiga tårtor/texter/år som är på väg att kollapsa under sin egen tyngd. Men de verkliga mästarna behärskar också konsten att rensa upp bland sina idéer, och ett alldeles ypperligt exempel på detta är Mio, min Mio. Jag trodde att jag hade sagt allt jag ville säga om den i mitt tidigare inlägg, men ju mer jag tänker på Astrid Lindgrens dramaturgi och språkbehandling, desto mer slår det mig att allt är så RENT. Det känns genomtänkt, medvetet, balanserat, som en stram och enkel tårta med några få beståndsdelar som valts ut med omsorg för att de förstärker varandra. En sådan där tårta som är så ofattbart precist utförd att det är svårt att förstå hur den kan vara skapad av en människa. Den bara finns där på ett alldeles självklart sätt.

Det kanske vanligaste skrivrådet av dem alla är ju “show, don’t tell”, och jag har väl inga invändningar mot det. Men jag tror att ett ännu bättre råd är “less is more”. Gör som Astrid, välj ut det bästa i manuset och ge det plats.

Så istället för att tänka att 2018 helst ska bli året då jag slutredigerar mitt pausade manus och skickar in det till förlag, vill jag fokusera mindre på vart jag är på väg med mitt skrivande och istället undersöka manuset som jag har framför mig. Vad handlar det egentligen om? Vad vill jag med det? Frågor som jag nu tänker kontemplera medan jag går och sätter på vattnet till dagens tredje kopp te.

fredag 5 januari 2018

The Buried Giant av Kazuo Ishiguro

Inför min tredje Ishiguro-roman hade jag strategin klar för mig: pärm till pärm i ett enda svep. Grejen är nämligen att jag tokälskade The Remains of the Day, men hade lite svårt för Never Let Me Go (skrev om den här), som annars verkar vara mångas favorit. Efter att ha analyserat och kontrasterat mina två läsupplevelser kom jag fram till att det var läshastigheten som var boven i dramat. Medan jag läste ut The Remains of the Day på en vecka blev Never Let Me Go däremot en sådan där bok som snuttlästes då och då under flera månader och det funkar helt enkelt inte att läsa Ishiguro på det viset. Den gemensamma nämnaren för hans sinsemellan mycket olika romaner är ju hans lugna berättarstil, där även dramatiska händelser är så nedtonade att de lätt går en ofokuserad läsare förbi.

Under julledigheten satte jag därför i mig hela The Buried Giant på tre dagar, och det fungerade! Även om The Remains of the Day är ohotad etta för mig, var detta perfekt julläsning – en både mysig och mångbottnad roman. Berättelsen är förlagd till tiden strax efter kung Arturs död, då England befolkades av britanner och saxare, men också  jättar, troll (eller vad nu ogres ska kallas på svenska) och drakar. Dessutom har en mystisk minnesdimma lagt sig över landet. Berättelsens huvudpersoner, det äldre paret Axl och Beatrice, minns inte längre särskilt mycket av sitt äktenskap. Hur var det nu, visst hade de en son? Som försvann? Men varför? De ger sig ut på en resa för att hitta honom.

Det finns mycket jag tycker om i The Buried Giant. Hur fina Axl och Beatrice är mot varandra, och hur deras liv är ett samtal som sträcker sig över många år. Den kollektiva minnesförlusten som går att läsa på så många sätt (Vad händer med ett liv när ingen, inte ens en själv, minns det? Innebär glömskan att brott i det förgångna bara stryks?). Och slutligen gillar jag själva miljön, en fantasyvärld som inte bara är pynt utan helt avgörande för att romanen skulle kunna berättas. Jag såg en intervju med Ishiguro där han berättade att miljön var något han bestämde sent i sin process, vilket jag tyckte var intressant. Han tänker alltså först ut vilken bok han vill skriva och sedan får han arbeta sig fram till rätt inramning. Och då blev det fantasy den här gången. En otroligt sund inställning tycker jag, som kan tröttna på att allt som snuddar vid magi med automatik ses som icke-litterär underhållning. Varför skulle gränsdragningen mellan tidsfördriv och Litteratur med stort L gå längs med genregränserna liksom? Och varför behöver vi ens sätta genre-etiketter på böckerna vi läser? Men det är en diskussion vi kan ta en annan gång. Idag räcker det med att säga att The Buried Giant är en fin och annorlunda bok som förtjänar att läsas – och helst då i ett sträck.