tisdag 26 januari 2016
söndag 24 januari 2016
Uppdatering från återkomsten
Det har blivit strax över 1000 ord idag. Jag räknar det som en klart godkänd skrivdag.
Och samtidigt inte.
Skrivande är verkligen något av det känslomässigt jobbigaste jag vet. Jag vill, men jag vill inte. Jag skriver något och tycker det blir apdåligt. Jag kommer på en jättebra idé och lägger in en helt extatisk kommentar om något jag ska ändra i nästa omskrivning. Jag blir stolt över att ha skrivit ytterligare några hundra ord. Men blir så himla frustrerad när jag inser hur lite några hundra ord är. Särskilt eftersom de är så DÅLIGA och min historia är DÅLIG och min gestaltning är DÅLIG och allt är SÄMST. Men så går jag och gör en kopp te och kommer tillbaka och känner att det här, det är det jag egentligen borde göra alltid. Tills jag tänker på hur otroligt osannolikt det är att jag någonsin kommer att kunna försörja mig på att skriva. Och så blir jag sur på mig själv för att jag ens tänker tanken på att leva på mitt skrivande, jag som inte fullbordat en enda roman, way to ordna prestationsångest liksom. Fast plötsligt har jag flyt och hamrar ut några ord till. Och så fortsätter det…
Ville bara få ur mig det.
Och samtidigt inte.
Skrivande är verkligen något av det känslomässigt jobbigaste jag vet. Jag vill, men jag vill inte. Jag skriver något och tycker det blir apdåligt. Jag kommer på en jättebra idé och lägger in en helt extatisk kommentar om något jag ska ändra i nästa omskrivning. Jag blir stolt över att ha skrivit ytterligare några hundra ord. Men blir så himla frustrerad när jag inser hur lite några hundra ord är. Särskilt eftersom de är så DÅLIGA och min historia är DÅLIG och min gestaltning är DÅLIG och allt är SÄMST. Men så går jag och gör en kopp te och kommer tillbaka och känner att det här, det är det jag egentligen borde göra alltid. Tills jag tänker på hur otroligt osannolikt det är att jag någonsin kommer att kunna försörja mig på att skriva. Och så blir jag sur på mig själv för att jag ens tänker tanken på att leva på mitt skrivande, jag som inte fullbordat en enda roman, way to ordna prestationsångest liksom. Fast plötsligt har jag flyt och hamrar ut några ord till. Och så fortsätter det…
Ville bara få ur mig det.
Avbrottsvänlig skrivstruktur
Det finns gånger då jag bara vill krama om en tidigare version av mig och säga TACK. Tack för att du var överdrivet organiserad, så att jag slipper organisera mig nu.
I våras skrev jag om hur jag provade en modifierad version av snöflingemetoden som ett sätt att få styr på mitt skrivande. Metoden går ut på att man börjar med en enda mening som sammanfattar hela historien, utvidgar den till fyra meningar, som blir ett helt stycke, som blir flera stycken, som blir scener o.s.v. Tanken är också att allt detta ska skrivas ner och inte bara flyta runt löst i huvudet.
Jag får väl sägas ha misslyckats rätt kapitalt med själva snöflingan, för här sitter jag nu 2016 utan färdigt manus, men alla de där anteckningarna har jag kvar. OCH DET ÄR SÅ SKÖNT. När jag nu försiktigt börjar ta tag i hela projektet igen så finns det klara angreppspunkter. I mitt senaste utkast kom jag till sektion 4.2. så då är det bara att börja på 4.3.
Känns det själlöst? Ja, lite. Helst skulle jag vilja ha all-nighters av gudomlig inspiration. Veckor som blir till månader av att vara uppslukad av min historia. Handskrivna manussidor med kaffecirklar. Men jag fungerar väl helt enkelt inte så.
Och tanken på att i eftermiddag kanske hinna med även 4.4. och 4.5. känns mer hanterbart än att skriva en ROMAN.
I våras skrev jag om hur jag provade en modifierad version av snöflingemetoden som ett sätt att få styr på mitt skrivande. Metoden går ut på att man börjar med en enda mening som sammanfattar hela historien, utvidgar den till fyra meningar, som blir ett helt stycke, som blir flera stycken, som blir scener o.s.v. Tanken är också att allt detta ska skrivas ner och inte bara flyta runt löst i huvudet.
Jag får väl sägas ha misslyckats rätt kapitalt med själva snöflingan, för här sitter jag nu 2016 utan färdigt manus, men alla de där anteckningarna har jag kvar. OCH DET ÄR SÅ SKÖNT. När jag nu försiktigt börjar ta tag i hela projektet igen så finns det klara angreppspunkter. I mitt senaste utkast kom jag till sektion 4.2. så då är det bara att börja på 4.3.
Känns det själlöst? Ja, lite. Helst skulle jag vilja ha all-nighters av gudomlig inspiration. Veckor som blir till månader av att vara uppslukad av min historia. Handskrivna manussidor med kaffecirklar. Men jag fungerar väl helt enkelt inte så.
Och tanken på att i eftermiddag kanske hinna med även 4.4. och 4.5. känns mer hanterbart än att skriva en ROMAN.
söndag 17 januari 2016
Istället för att blogga
Det har varit ett händelserikt halvår, förutom här på bloggen då.
Har ni någon gång känslan av att inte vilja skriva för att det skulle förstöra det som pågår just nu? Att det skulle få er att ställa er vid sidan om, som en betraktare, istället för att vara mitt uppe i? Så har det varit för mig.
Anledningarna är flera. Flytten så klart, men även om allt drog ut på tiden (som det alltid gör) så var det ändå en lindrig upplevelse. Till skillnad från tidigare flyttar hade jag råd med flyttfirma denna gång. Det var fantastiskt.
Anledning två är mindre rolig, nämligen allvarlig sjukdom i familjen, som nu till slut gudskelov verkar gå åt rätt håll.
Och så anledning tre, förälskelse. Inte på det typiska romansättet med hinder som ska övervinnas innan den storslagna kärleksförklaringen, utan på ett helt vardagligt och självklart sätt utan åthävor. Fast underbart ändå (eller kanske snarare just på grund av det – för visst finns det många stora kärlekshistorier som skulle kännas djupt osunda om de var på riktigt) och definitivt koncentrationsuppslukande.
Men nu har det lugnat ner sig lite och jag längtar efter att komma igång med skrivandet och bloggandet och läsandet.
Har ni någon gång känslan av att inte vilja skriva för att det skulle förstöra det som pågår just nu? Att det skulle få er att ställa er vid sidan om, som en betraktare, istället för att vara mitt uppe i? Så har det varit för mig.
Anledningarna är flera. Flytten så klart, men även om allt drog ut på tiden (som det alltid gör) så var det ändå en lindrig upplevelse. Till skillnad från tidigare flyttar hade jag råd med flyttfirma denna gång. Det var fantastiskt.
Anledning två är mindre rolig, nämligen allvarlig sjukdom i familjen, som nu till slut gudskelov verkar gå åt rätt håll.
Och så anledning tre, förälskelse. Inte på det typiska romansättet med hinder som ska övervinnas innan den storslagna kärleksförklaringen, utan på ett helt vardagligt och självklart sätt utan åthävor. Fast underbart ändå (eller kanske snarare just på grund av det – för visst finns det många stora kärlekshistorier som skulle kännas djupt osunda om de var på riktigt) och definitivt koncentrationsuppslukande.
Men nu har det lugnat ner sig lite och jag längtar efter att komma igång med skrivandet och bloggandet och läsandet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)