Tack vare ett tips från Eva (tack, tack!) hittade jag fram till en intervju med ständige Bara hittepå-favoriten Daniel Kehlmann i Babel.
Detta var första tv-intervjun jag såg med honom och det är ju alltid lite nervöst att se en författare "på riktigt" – tänk om den verkliga personen inte passar med den bild som målats upp i huvudet? Nå, nu tyckte jag att Kehlmann verkade sympatisk och han sade också en hel del tänkvärt om att ta sig själv på allvar, så där kunde jag andas ut. Inslaget var motiverat av att nya romanen F släpps på svenska i år. Jag har inte läst den ännu, men den handlar om en man som överger sin familj för att bli författare och hur detta påverkar hans tre söner. Det låter som en klassisk Kehlmann med identitetskriser och lågmäld humor.
Men nä, nu ska jag ta mig själv och mitt skapande på allvar (dock utan att överge nära och kära) ett litet tag och se om jag kan få ur mig några fler ord ikväll.
Intervjun går att se på SVT Play till och med den 30 juni (avsnitt 11, inslaget börjar efter ca 17 minuter).
måndag 25 maj 2015
torsdag 21 maj 2015
Nervös
Det börjar dra ihop sig till skrivande. Min planering är nästan klar.
Det är vissa detaljer om några av karaktärerna som jag inte vet om jag
ska fixa till nu eller låta lösa sig av sig själva, men i princip så.
Bland annat har jag utarbetat en punktlista med 189 händelser jag vill
få med dem i mitt manus. Förut har jag planerat mer på scennivå, men jag
valde att bryta upp scenerna i mindre bitar för att verkligen tvinga
mig att tänka igenom historien i detalj.
Mitt slutgiltiga manus kommer säkert inte att följa den där listan exakt, men tanken är att jag helt enkelt ska harva mig igenom det här nu, utan att göra en massa ändringar på vägen, eftersom det är just när jag försöker göra för mycket på en gång (skriva, redigera, komma på nya grejer) som allting bara stannar upp. Jag tänker mig att jag ska försöka beta av en punkt per dag, med råskrivning följt av lätt redigering och att föregående punkt blir “låst” så fort jag går vidare till nästa, så att jag inte fastnar på vägen. Eller, detta är planen. Jag får se hur det blir när den ska omsättas till verklighet.
Det jag funderar väldigt mycket på just nu är perspektiv och berättarröst. Detta är nog det jag tycker är svårast att få till och också det som verkligen kan förhöja eller förstöra en läsupplevelse för mig. Länge har jag tänkt att det får bli tredje person för det här manuset och hela mitt första all-over-the-place utkast är skrivet så. Men nu när jag testskrev lite, så lutar jag åt första person. Åh, jag vet verkligen inte. Någonstans inom mig har jag en väldigt stark känsla för hur jag vill att den här berättelsen ska KÄNNAS och jag vet inte riktigt hur jag ska hitta dit. Jag tyckte att jag fick till en ganska bra ton i första person, men jag oroar mig för att det kan bli tjatigt i längden.
Det kanske märks att jag börjar bli nervös. Den här planerarfasen har varit så härlig. Det är så många grejer som fallit på plats och så här långt känns det som att jag hittat en metod som funkar för mig. Tidigare har jag ofta blivit otroligt frustrerad av själva planerandet och kanske börjat skriva för tidigt, men t.ex. det här att skriva en relativt detaljerad punktlista istället för att planera längre scener har verkligen passat mig och gjort det roligt att planera.
Men nu. Det är nu det gäller. Och det kanske blir pannkaka av alltihop.
Mitt slutgiltiga manus kommer säkert inte att följa den där listan exakt, men tanken är att jag helt enkelt ska harva mig igenom det här nu, utan att göra en massa ändringar på vägen, eftersom det är just när jag försöker göra för mycket på en gång (skriva, redigera, komma på nya grejer) som allting bara stannar upp. Jag tänker mig att jag ska försöka beta av en punkt per dag, med råskrivning följt av lätt redigering och att föregående punkt blir “låst” så fort jag går vidare till nästa, så att jag inte fastnar på vägen. Eller, detta är planen. Jag får se hur det blir när den ska omsättas till verklighet.
Det jag funderar väldigt mycket på just nu är perspektiv och berättarröst. Detta är nog det jag tycker är svårast att få till och också det som verkligen kan förhöja eller förstöra en läsupplevelse för mig. Länge har jag tänkt att det får bli tredje person för det här manuset och hela mitt första all-over-the-place utkast är skrivet så. Men nu när jag testskrev lite, så lutar jag åt första person. Åh, jag vet verkligen inte. Någonstans inom mig har jag en väldigt stark känsla för hur jag vill att den här berättelsen ska KÄNNAS och jag vet inte riktigt hur jag ska hitta dit. Jag tyckte att jag fick till en ganska bra ton i första person, men jag oroar mig för att det kan bli tjatigt i längden.
Det kanske märks att jag börjar bli nervös. Den här planerarfasen har varit så härlig. Det är så många grejer som fallit på plats och så här långt känns det som att jag hittat en metod som funkar för mig. Tidigare har jag ofta blivit otroligt frustrerad av själva planerandet och kanske börjat skriva för tidigt, men t.ex. det här att skriva en relativt detaljerad punktlista istället för att planera längre scener har verkligen passat mig och gjort det roligt att planera.
Men nu. Det är nu det gäller. Och det kanske blir pannkaka av alltihop.
lördag 16 maj 2015
Unter der Sonne av Daniel Kehlmann
Kehlmanndags! En av mina favoritförfattare och en av få vars samtliga produktion jag ämnar läsa. Men varför?
Frågan är inte oberättigad. Jag har nämligen svårt att säga exakt varför jag är så vansinnigt förtjust i Daniel Kehlmann. Om jag ville skulle jag nämligen utan problem kunna skriva en sågning av hans novellsamling Unter der Sonne (Under solen), som kom i omarbetad och utökad upplaga 2008. Åtta noveller om krisande, vita män, de flesta i medelåldern. Låter det nyskapande? Nä, precis.
Och ändå. Grejen med Kehlmann är att han är så bra på att beskriva de här sorgliga och självupptagna gestalterna, vare sig det handlar om en slyngel som förgiftar grannens hund, en skådespelare som får genomlida en flygresa med en amatörkritiker i sätet bredvid eller en direktör som virrar bort sig i ett snöoväder. Han har en blandning av empati och distans som gör att han hamnar alldeles rätt. Särskilt skicklig är Kehlmann på att beskriva en slags febrig yrsel där hela världen snurrar. Rummet svajar när jag läser. Apati, frustration och outsäglig trötthet är andra sinnestillstånd som vi stackars läsare får kämpa oss igenom tillsammans med karaktärerna. Samtidigt finns det som sagt en distans och en underliggande humor som gör att det aldrig blir för mycket.
Så långt ingen svensk översättning, men Bonniers har tidigare gett ut två (fantastiska) Kehlmann-titlar och kommer dessutom med nya romanen F i år, så kanske att även Unter der Sonne dyker upp på svenska så småningom? Jag anar att Kehlmann är en författare man antingen tycker otroligt mycket om eller inte alls förstår grejen med, men jag som Kehlmann-frälst kan inte annat än rekommendera i kvadrat och kubik (vilket ni kanske märkt). Ack, ack, ack, den som kunde skriva så.
Frågan är inte oberättigad. Jag har nämligen svårt att säga exakt varför jag är så vansinnigt förtjust i Daniel Kehlmann. Om jag ville skulle jag nämligen utan problem kunna skriva en sågning av hans novellsamling Unter der Sonne (Under solen), som kom i omarbetad och utökad upplaga 2008. Åtta noveller om krisande, vita män, de flesta i medelåldern. Låter det nyskapande? Nä, precis.
Och ändå. Grejen med Kehlmann är att han är så bra på att beskriva de här sorgliga och självupptagna gestalterna, vare sig det handlar om en slyngel som förgiftar grannens hund, en skådespelare som får genomlida en flygresa med en amatörkritiker i sätet bredvid eller en direktör som virrar bort sig i ett snöoväder. Han har en blandning av empati och distans som gör att han hamnar alldeles rätt. Särskilt skicklig är Kehlmann på att beskriva en slags febrig yrsel där hela världen snurrar. Rummet svajar när jag läser. Apati, frustration och outsäglig trötthet är andra sinnestillstånd som vi stackars läsare får kämpa oss igenom tillsammans med karaktärerna. Samtidigt finns det som sagt en distans och en underliggande humor som gör att det aldrig blir för mycket.
Så långt ingen svensk översättning, men Bonniers har tidigare gett ut två (fantastiska) Kehlmann-titlar och kommer dessutom med nya romanen F i år, så kanske att även Unter der Sonne dyker upp på svenska så småningom? Jag anar att Kehlmann är en författare man antingen tycker otroligt mycket om eller inte alls förstår grejen med, men jag som Kehlmann-frälst kan inte annat än rekommendera i kvadrat och kubik (vilket ni kanske märkt). Ack, ack, ack, den som kunde skriva så.
torsdag 14 maj 2015
Karaktärsporträtt
Jag kör omlottmetoden idag, först lite jobb, sedan lite skrivande, sedan lite jobb… Blandat småplock och grejer som behöver göras. Inte riktigt en ledig dag, men ganska avslappnande ändå. Och så bakar jag bröd. (Mest för att jag inte hann med att handla under veckan och alla mataffärer är stängda här pga helgdagen, men ändå).
Dagens skrivuppgift är att jobba med fyra nya karaktärer som jag upptäckte behövdes i mitt manus. Som jag nämnt förut, gillar jag att ha ett porträtt att hänga upp mitt karaktärsbygge på. Har provat flera metoder, bland annat att fylla i sådana där vansinnigt långa frågeformulär med typ skostorlek och favoritämne i skolan för alla och envar, men för mig blir det mest ytligt och svårt att komma ihåg. Och framför allt tråkigt, det är nog det det hänger på egentligen. Jag får ingen skjuts framåt av det där.
Med bilder är det annorlunda. När jag väl hittat rätt porträtt är det som att karaktären finns på riktigt. Jag vet hur den uttrycker sig, vilken slags utstrålning den har, o.s.v. Det behöver inte vara ett porträtt från rätt tidsepok eller miljö, så länge personligheten lyser igenom. I mitt privata projektgalleri finns personer från 1600-talet fram till nutid, som alla är del av samma berättelse.
Idag har jag därför jagat runt på nätet efter lämpliga bilder till eftersläntrarkaraktärerna. Det är helt otroligt vad internet är stort! En favoritsida som jag ofta återkommer till är brittiska National Portrait Gallery. En fin samling moderna porträtt finns på National Portrait Gallery i Australien och massvis av bra grejer hittas även genom Googles konstprojekt. Som med all research gäller det att hålla koll så att det inte blir en ursäkt att skjuta på själva skrivandet, men just idag har det fungerat som ett alldeles utmärkt sätt att konkretisera ett par karaktärer som hitintills flutit runt som skuggor i bakgrunden.
Dagens skrivuppgift är att jobba med fyra nya karaktärer som jag upptäckte behövdes i mitt manus. Som jag nämnt förut, gillar jag att ha ett porträtt att hänga upp mitt karaktärsbygge på. Har provat flera metoder, bland annat att fylla i sådana där vansinnigt långa frågeformulär med typ skostorlek och favoritämne i skolan för alla och envar, men för mig blir det mest ytligt och svårt att komma ihåg. Och framför allt tråkigt, det är nog det det hänger på egentligen. Jag får ingen skjuts framåt av det där.
Med bilder är det annorlunda. När jag väl hittat rätt porträtt är det som att karaktären finns på riktigt. Jag vet hur den uttrycker sig, vilken slags utstrålning den har, o.s.v. Det behöver inte vara ett porträtt från rätt tidsepok eller miljö, så länge personligheten lyser igenom. I mitt privata projektgalleri finns personer från 1600-talet fram till nutid, som alla är del av samma berättelse.
Idag har jag därför jagat runt på nätet efter lämpliga bilder till eftersläntrarkaraktärerna. Det är helt otroligt vad internet är stort! En favoritsida som jag ofta återkommer till är brittiska National Portrait Gallery. En fin samling moderna porträtt finns på National Portrait Gallery i Australien och massvis av bra grejer hittas även genom Googles konstprojekt. Som med all research gäller det att hålla koll så att det inte blir en ursäkt att skjuta på själva skrivandet, men just idag har det fungerat som ett alldeles utmärkt sätt att konkretisera ett par karaktärer som hitintills flutit runt som skuggor i bakgrunden.
söndag 10 maj 2015
Drottningens chirurg av Agneta Pleijel
Jag har inte så bra koll på det svenska kulturlivet som jag egentligen skulle vilja, så när jag efter den långa tågresan till Berlin följde upp med en lång tågresa till Sverige (som tur var utan strejk denna gång!) passade jag på att köpa ett par titlar av författare jag hört omnämnas hundratals gånger, men som jag faktiskt aldrig läst något av. Klingsor av Torgny Lindgren har jag redan skrivit om och näst ut var Drottningens chirurg av Agneta Pleijel.
Först måste jag tyvärr utfärda en varning. Pocketversionen jag inhandlade saknade nämligen sidorna 65-96 (som kompensation förekom däremot sidorna 97-112 hela tre gånger). Olyckligtvis upptäckte jag att mitt ex var defekt först när jag var på väg ut ur landet, så det var för sent att gå tillbaka till bokhandeln. Nåväl, hellre ett mittparti än slutet (som jag skrev om här).
Så till själva läsningen. Jag måste medge att en viss trötthet infann sig efter de första sidorna då jag fått bekanta mig med förlossningsläkaren Herman Schützer i 1700-talets Stockholm. Åh nej, tänkte jag, är det en skröna i historisk miljö jag har att göra med? Det är förvisso en genre jag uppskattar, men just den här dagen ville jag läsa om vanliga människor istället för humoristiska karaktärer. Men se där hade jag tur. Pleijels roman innehåller visserligen en hel del ingredienser som jag förknippar med den s.k. mustiga skrönan, däribland en förkärlek för historiska stavningar (till exempel i titeln) och många (många!) äckliga (äckliga!) partier där förlossningar och kirurgiska ingrepp beskrivs utan någon som helst detaljbrist. Men det stannar inte vid språkekvilibristik och vämjelse. Människorna som Pleijel beskriver är inte karikatyrer som drivits till sin spets för billiga poänger. Schützer har talang för sitt yrke, men får på ett lagom sorgligt vis aldrig det erkännande han tycker han förtjänar. Samtidigt blir Nella, hans mer än trettio år yngre hustru, hon som aldrig blev tillfrågad om hon faktiskt ville gifta sig med Schützer, allt mer deprimerad. Det är dramatiskt och vardagligt på samma gång. Pluspoäng.
Riktigt, riktigt nära tycker jag nu aldrig att jag kommer Schützer och Nella, och jag får erkänna att jag inte har funderat så mycket över dem som karaktärer efteråt. Däremot skulle jag gärna lära mig mer om den medicinhistoriska bakgrunden till Drottningens kirurg. Schützer är en historisk person (som adlad hette han Schützercrantz och finns på Wikipedia här, dessutom är han släkt med Pleijel) och jag kommer på mig själv med att tänka att det är synd att Pleijel inte skrev en renodlad biografi om mannen som gick i bräschen för kirurgin, vid en tid då den ännu inte hade accepterats av det medicinska etablissemanget.
Först måste jag tyvärr utfärda en varning. Pocketversionen jag inhandlade saknade nämligen sidorna 65-96 (som kompensation förekom däremot sidorna 97-112 hela tre gånger). Olyckligtvis upptäckte jag att mitt ex var defekt först när jag var på väg ut ur landet, så det var för sent att gå tillbaka till bokhandeln. Nåväl, hellre ett mittparti än slutet (som jag skrev om här).
Så till själva läsningen. Jag måste medge att en viss trötthet infann sig efter de första sidorna då jag fått bekanta mig med förlossningsläkaren Herman Schützer i 1700-talets Stockholm. Åh nej, tänkte jag, är det en skröna i historisk miljö jag har att göra med? Det är förvisso en genre jag uppskattar, men just den här dagen ville jag läsa om vanliga människor istället för humoristiska karaktärer. Men se där hade jag tur. Pleijels roman innehåller visserligen en hel del ingredienser som jag förknippar med den s.k. mustiga skrönan, däribland en förkärlek för historiska stavningar (till exempel i titeln) och många (många!) äckliga (äckliga!) partier där förlossningar och kirurgiska ingrepp beskrivs utan någon som helst detaljbrist. Men det stannar inte vid språkekvilibristik och vämjelse. Människorna som Pleijel beskriver är inte karikatyrer som drivits till sin spets för billiga poänger. Schützer har talang för sitt yrke, men får på ett lagom sorgligt vis aldrig det erkännande han tycker han förtjänar. Samtidigt blir Nella, hans mer än trettio år yngre hustru, hon som aldrig blev tillfrågad om hon faktiskt ville gifta sig med Schützer, allt mer deprimerad. Det är dramatiskt och vardagligt på samma gång. Pluspoäng.
Riktigt, riktigt nära tycker jag nu aldrig att jag kommer Schützer och Nella, och jag får erkänna att jag inte har funderat så mycket över dem som karaktärer efteråt. Däremot skulle jag gärna lära mig mer om den medicinhistoriska bakgrunden till Drottningens kirurg. Schützer är en historisk person (som adlad hette han Schützercrantz och finns på Wikipedia här, dessutom är han släkt med Pleijel) och jag kommer på mig själv med att tänka att det är synd att Pleijel inte skrev en renodlad biografi om mannen som gick i bräschen för kirurgin, vid en tid då den ännu inte hade accepterats av det medicinska etablissemanget.
söndag 3 maj 2015
Klingsor av Torgny Lindgren
Identitetssökande är något av ett favoritämne för mig. Kanske kan man säga att all litteratur handlar om identitet, eftersom karaktärsutveckling utgör grunden för de flesta (bra) berättelser. Någon utsätts för något och inser därmed något om sig själv och sin plats i världen. Som utlandssvensk är jag särskilt intresserad av de där identiteterna som inte är självklara eller medfödda, de som kräver arbete.
Med dessa tankar i bakhuvudet läste jag Torgny Lindgrens roman Klingsor – en levnadsteckning av en västerbottnisk konstnär med detta namn som enligt egen utsago (och även enligt bokens berättare) är en alldeles strålande artist. Eller så är han en medelmåtta som upprepade sina stillebenmotiv gång på gång och vars enda utställning äger rum i en gammal skola i Avabäck. Det blir aldrig alldeles klarlagt. Och vad leder egentligen till sann konst? Att låta sig skolas eller anse sig redan fullärd? Vända kappan efter vinden eller harva vidare med det egna? Klingsors tvetydiga identitet, geni eller nolla, lämnar mig inte ifred. Även efter att ha läst ut romanen är jag fortfarande inte på det klara med vad jag tycker om honom. Som här:
Ja, hur är det? Är den sann konst eller bara en banalitet, den där soppterrinen?
Detta var min första bekantskap med Torgny Lindgren, men bestämt inte den sista. Framför allt vill jag läsa mer av hans språk. På omslaget beskrivs det som “självlysande”, vilket jag till en början inte alls höll med om. Ordet gav mig fel konnotationer, för mycket storstad och teknik. Möjligen ägnade jag alldeles för mycket tid åt att gå runt och grunna på detta, men så kom jag att tänka på trollved, alltså gamla stubbar som börjar lysa när svampar växer på dem. Och i den bemärkelsen är självlysande ett ord som på pricken beskriver Lindgrens prosa.
Med dessa tankar i bakhuvudet läste jag Torgny Lindgrens roman Klingsor – en levnadsteckning av en västerbottnisk konstnär med detta namn som enligt egen utsago (och även enligt bokens berättare) är en alldeles strålande artist. Eller så är han en medelmåtta som upprepade sina stillebenmotiv gång på gång och vars enda utställning äger rum i en gammal skola i Avabäck. Det blir aldrig alldeles klarlagt. Och vad leder egentligen till sann konst? Att låta sig skolas eller anse sig redan fullärd? Vända kappan efter vinden eller harva vidare med det egna? Klingsors tvetydiga identitet, geni eller nolla, lämnar mig inte ifred. Även efter att ha läst ut romanen är jag fortfarande inte på det klara med vad jag tycker om honom. Som här:
Sanna bilder av det förstörda Europa, sade vi. De sönderbombade husen. De hungriga och hålögda kvinnorna. Barnen i trasor. Det var sådant som den svenska marknaden ropade efter.
Jag hittade en trasig soppterrin i Denain, sade Klingsor. Den var sönderbombad. Jag målade den hel. Jag helade den med mitt måleri.
Ja, hur är det? Är den sann konst eller bara en banalitet, den där soppterrinen?
Detta var min första bekantskap med Torgny Lindgren, men bestämt inte den sista. Framför allt vill jag läsa mer av hans språk. På omslaget beskrivs det som “självlysande”, vilket jag till en början inte alls höll med om. Ordet gav mig fel konnotationer, för mycket storstad och teknik. Möjligen ägnade jag alldeles för mycket tid åt att gå runt och grunna på detta, men så kom jag att tänka på trollved, alltså gamla stubbar som börjar lysa när svampar växer på dem. Och i den bemärkelsen är självlysande ett ord som på pricken beskriver Lindgrens prosa.
lördag 2 maj 2015
Framtidens klassiker
Veckans bokbloggsjerka är en riktig höjdare tycker jag. Frågan lyder nämligen:
Vilka moderna böcker tror du kommer att räknas som klassiker om hundra år?
Omöjligt att svara på förstås, men intressant att tänka på ändå. Här kommer min 100% vetenskapliga rankning av romanerna jag skrivit om här på bloggen, från minst till mest trolig framtida klassiker.
Mr. Penumbra's 24-Hour Bookstore av Robin Sloan
Möjligen kan det vara intressant för någon att 2115 läsa Mr. Penumbra i ett kulturhistoriskt perspektiv för att veta vad vi imponerades av under det tidiga 2000-talet (romanen har starka inslag av kolla-kolla-cool-teknik), men jag får inga klassiker-vibbar av det här.
Wool av Hugh Howey
Dystopin med de nedgrävda silosarna är förvisso ganska spännande (om än onödigt lång), men språket håller inte hela vägen, tror jag.
L'enfant Océan av Jean-Claude Mourlevat
Sagan om Tummeliten är en klassiker i sig, men den här moderniseringen av en fransk barnboksförfattare tror jag inte kommer hålla särskilt länge. Däremot gillade jag verkligen greppet att låta varje kapitel berättas av en ny karaktär.
Grrrimm av Karen Duve
Lite samma grej som Mourlevat, men denna gång är det Grimm-brödernas sagor som arbetats om på ett stundom ganska makabert sätt. Jag är svag för omarbetningar av kända verk och Duve är fenomenal, men 2115 bjuder säkert på sina egna nytolkningar.
Gone Girl av Gillian Flynn
Det sämsta med den här romanen är slutet. Grejen med klassiker är att slutet inte är hemligt längre, vilket jag tror omöjliggör att Gone Girl blir särskilt långlivad.
Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Kanske en oväntat hög placering för Engelsfors. Ungdomslitteratur är svårt att sia om. Å ena sidan åldras den fort, å andra sidan kan kultförklarade böcker klara sig riktigt bra. Någon Sagan om Ringen tror jag inte det blir, men alldeles omöjligt tror jag inte det är att några läsare blir kvar. Spännande läsning är det hur som helst.
Livet börjar på fredag av Ioana Pârvulescu
Tyvärr tror jag att denna roman kommer att glömmas bort, eftersom den är skriven på rumänska, men en myspyspärla i ett vintrigt Bukarest är det. Sympatiplacering.
Sumobrødre av Morten Ramsland
Egentligen är Ramslands roman Hundhuvud mycket bättre, men den är utom tävlan eftersom jag läste den innan jag började blogga. En dansk uppväxthistoria som Sumobrødre kan väl ändå ha ett visst intresse även om hundra år, åtminstone i Odense där den utspelas. En lokal klassiker kanske.
White Oleander av Janet Fitch
Svårplacerad roman. Å ena sida tyckte jag att den var riktigt bra när jag läste den, men den har inte stannat kvar i minnet på det där sättet som jag tycker att en riktig klassiker bör göra.
Djurvänner av Anton Marklund
Kanske inte att just fina Djurvänner blir en klassiker, men jag tror att Marklund har potential att skriva något som verkligen blir det.
Ella Minnow Pea av Mark Dunn
Som roman betraktat, nej, men en liten plats i historieböckerna tycker jag ändå att Dunn kan få. Som en slags Perec 2.0 (Perec skrev romanen La Disparation helt utan bokstaven E), utesluter Dunn allt fler bokstäver för varje kapitel tills det knappt är några kvar.
La Repudiée av Eliette Abécassis
Jag berördes starkt av berättelsen om den ultraortodoxa judinnan Rachel som tvingas skilja sig från sin man på grund av deras barnlöshet. Kanske den första boken på listan som jag tror kan bli en klassiker på riktigt. Snälla någon, översätt Abécassis till svenska!
Der fernste Ort av Daniel Kehlmann
Varför har jag bara bloggat om den Kehlmann-roman jag tycker minst om? (Svar: läste de andra före bloggens existens). Nä, detta blir ingen klassiker, men typ allt annat han skrivit. Go Kehlmann!
Utrensning av Sofi Oksanen
Jo, Oksanen kommer nog att stå sig ett tag framöver. Estländsk historia sammanvävt med nutid (för oss då), med två starka livsöden i fokus. Mycket läsvärd.
Lilla smycket av Patrick Modiano
Är man nobelpristagare så är man. Dessutom en av de mer lättillgängliga.
Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro
Detta kan knappast betraktas som ett djärvt val, eftersom Never Let Me Go redan är en klassiker, om än en modern sådan. Förutom att Ishiguro är berättarrösternas mästare, illustrerar han dessutom ett moraliskt dilemma som säkert är lika aktuellt om hundra år.
Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson
Jaaa! Den självskrivna klassikern. Jag kan inte tänka mig annat än att Andersson skrivit en äkta klassiker. Den är så ren, så precis, så bitande. Om detta inte är en klassiker år 2115 får jag be någon ställföreträdande levande person äta upp min hatt, medan jag vrider mig i min grav.
Så där! Då vet ni! Det blev ganska kritikerrosat mot slutet märker jag. För balansens skull vill jag då bara påminna om att det inte alltid är det som hyllas nu som blir klassiker sedan. Paradexemplet är kanske en annan roman jag skrivit om här, nämligen Onkel Toms stuga. När det begav sig avfärdades Harriet Beecher Stowe och andra samtida kvinnliga författare av den mer finkulturelle författaren Nathaniel Hawthorne som “a damned mob of scribbling women”. Att Stowe skulle skriva in sig i litteraturhistorien tror jag knappast att han hade räknat med.
Vilka moderna böcker tror du kommer att räknas som klassiker om hundra år?
Omöjligt att svara på förstås, men intressant att tänka på ändå. Här kommer min 100% vetenskapliga rankning av romanerna jag skrivit om här på bloggen, från minst till mest trolig framtida klassiker.
Mr. Penumbra's 24-Hour Bookstore av Robin Sloan
Möjligen kan det vara intressant för någon att 2115 läsa Mr. Penumbra i ett kulturhistoriskt perspektiv för att veta vad vi imponerades av under det tidiga 2000-talet (romanen har starka inslag av kolla-kolla-cool-teknik), men jag får inga klassiker-vibbar av det här.
Wool av Hugh Howey
Dystopin med de nedgrävda silosarna är förvisso ganska spännande (om än onödigt lång), men språket håller inte hela vägen, tror jag.
L'enfant Océan av Jean-Claude Mourlevat
Sagan om Tummeliten är en klassiker i sig, men den här moderniseringen av en fransk barnboksförfattare tror jag inte kommer hålla särskilt länge. Däremot gillade jag verkligen greppet att låta varje kapitel berättas av en ny karaktär.
Grrrimm av Karen Duve
Lite samma grej som Mourlevat, men denna gång är det Grimm-brödernas sagor som arbetats om på ett stundom ganska makabert sätt. Jag är svag för omarbetningar av kända verk och Duve är fenomenal, men 2115 bjuder säkert på sina egna nytolkningar.
Gone Girl av Gillian Flynn
Det sämsta med den här romanen är slutet. Grejen med klassiker är att slutet inte är hemligt längre, vilket jag tror omöjliggör att Gone Girl blir särskilt långlivad.
Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Kanske en oväntat hög placering för Engelsfors. Ungdomslitteratur är svårt att sia om. Å ena sidan åldras den fort, å andra sidan kan kultförklarade böcker klara sig riktigt bra. Någon Sagan om Ringen tror jag inte det blir, men alldeles omöjligt tror jag inte det är att några läsare blir kvar. Spännande läsning är det hur som helst.
Livet börjar på fredag av Ioana Pârvulescu
Tyvärr tror jag att denna roman kommer att glömmas bort, eftersom den är skriven på rumänska, men en myspyspärla i ett vintrigt Bukarest är det. Sympatiplacering.
Sumobrødre av Morten Ramsland
Egentligen är Ramslands roman Hundhuvud mycket bättre, men den är utom tävlan eftersom jag läste den innan jag började blogga. En dansk uppväxthistoria som Sumobrødre kan väl ändå ha ett visst intresse även om hundra år, åtminstone i Odense där den utspelas. En lokal klassiker kanske.
White Oleander av Janet Fitch
Svårplacerad roman. Å ena sida tyckte jag att den var riktigt bra när jag läste den, men den har inte stannat kvar i minnet på det där sättet som jag tycker att en riktig klassiker bör göra.
Djurvänner av Anton Marklund
Kanske inte att just fina Djurvänner blir en klassiker, men jag tror att Marklund har potential att skriva något som verkligen blir det.
Ella Minnow Pea av Mark Dunn
Som roman betraktat, nej, men en liten plats i historieböckerna tycker jag ändå att Dunn kan få. Som en slags Perec 2.0 (Perec skrev romanen La Disparation helt utan bokstaven E), utesluter Dunn allt fler bokstäver för varje kapitel tills det knappt är några kvar.
La Repudiée av Eliette Abécassis
Jag berördes starkt av berättelsen om den ultraortodoxa judinnan Rachel som tvingas skilja sig från sin man på grund av deras barnlöshet. Kanske den första boken på listan som jag tror kan bli en klassiker på riktigt. Snälla någon, översätt Abécassis till svenska!
Der fernste Ort av Daniel Kehlmann
Varför har jag bara bloggat om den Kehlmann-roman jag tycker minst om? (Svar: läste de andra före bloggens existens). Nä, detta blir ingen klassiker, men typ allt annat han skrivit. Go Kehlmann!
Utrensning av Sofi Oksanen
Jo, Oksanen kommer nog att stå sig ett tag framöver. Estländsk historia sammanvävt med nutid (för oss då), med två starka livsöden i fokus. Mycket läsvärd.
Lilla smycket av Patrick Modiano
Är man nobelpristagare så är man. Dessutom en av de mer lättillgängliga.
Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro
Detta kan knappast betraktas som ett djärvt val, eftersom Never Let Me Go redan är en klassiker, om än en modern sådan. Förutom att Ishiguro är berättarrösternas mästare, illustrerar han dessutom ett moraliskt dilemma som säkert är lika aktuellt om hundra år.
Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson
Jaaa! Den självskrivna klassikern. Jag kan inte tänka mig annat än att Andersson skrivit en äkta klassiker. Den är så ren, så precis, så bitande. Om detta inte är en klassiker år 2115 får jag be någon ställföreträdande levande person äta upp min hatt, medan jag vrider mig i min grav.
Så där! Då vet ni! Det blev ganska kritikerrosat mot slutet märker jag. För balansens skull vill jag då bara påminna om att det inte alltid är det som hyllas nu som blir klassiker sedan. Paradexemplet är kanske en annan roman jag skrivit om här, nämligen Onkel Toms stuga. När det begav sig avfärdades Harriet Beecher Stowe och andra samtida kvinnliga författare av den mer finkulturelle författaren Nathaniel Hawthorne som “a damned mob of scribbling women”. Att Stowe skulle skriva in sig i litteraturhistorien tror jag knappast att han hade räknat med.
fredag 1 maj 2015
Nema problema
Jag har identifierat ett nytt problemområde i mitt manus. Eller problemområde… Det rör sig om några kapitel jag inte tänkt ut i tillräcklig detalj. Efter att ha ägnat de senaste veckorna åt att gå igenom strukturen till mitt halvskrivna storverk/magplask inser jag att det fattas något i tredje fjärdedelen av mitt manus. Där måste jag brodera ut handlingen, hitta på några nya bikaraktärer och lära känna miljön bättre. Dessutom kommer huvudpersonen att genomgå en (för mig åtminstone) intressant psykologisk utveckling som jag måste tänka igenom steg för steg för att det ska bli trovärdigt.
Men det är ju inte ett “problem” egentligen. Det är ju snarare det som är roligt med att hitta på historier, särskilt eftersom jag redan har en ganska bra känsla för vad jag vill ha med och jag nu har en ursäkt för att klura på bra namn och bildgoogla möbler.
Jag vet så klart inte om arbetet jag gör nu kommer att löna sig i längden, för någon gång måste jag ju faktiskt skriva den nya versionen av den här berättelsen, men jag hoppas att det blir lättare i och med att en del problem redan kommer att vara lösta. Och om inte annat är det länge sedan jag kände mig så här motiverad att slutföra det här projektet.
Men det är ju inte ett “problem” egentligen. Det är ju snarare det som är roligt med att hitta på historier, särskilt eftersom jag redan har en ganska bra känsla för vad jag vill ha med och jag nu har en ursäkt för att klura på bra namn och bildgoogla möbler.
Jag vet så klart inte om arbetet jag gör nu kommer att löna sig i längden, för någon gång måste jag ju faktiskt skriva den nya versionen av den här berättelsen, men jag hoppas att det blir lättare i och med att en del problem redan kommer att vara lösta. Och om inte annat är det länge sedan jag kände mig så här motiverad att slutföra det här projektet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)