Resa med lätt bagage av Tove Jansson

Hur är det egentligen med “sympatisk” som omdöme om en bok? Är det positivt? Eller är det lite som “snäll” om en person – ibland uppriktigt menat men minst lika ofta en omskrivning av “lite tråkig”? Jag vet inte, men det ord jag vill använda för att beskriva Tove Janssons novellsamling Resa med lätt bagage är just “sympatisk”, så ni får helt enkelt ta mig på mitt ord att jag menar det på allra finaste vis. Samlingen är från 1987 och får därmed representera 80-talet i min läsutmaning om nordiskt nittonhundratal.

Jag är egentligen inte överdrivet förtjust i novellformatet, av två anledningar. Den första är att jag ogillar alltför hårt mallade texter. I noveller ska det ju gärna komma någon dramatisk twist på slutet som gör att hela berättelsen framstår i ett nytt ljus, och jag kan känna att det blir tröttsamt om det inte görs extremt bra. Kanske även om det görs extremt bra, faktiskt. Det är bara inte min grej. Tur då att Tove Jansson inte alls skriver på det sättet. Jag upplever att jag glider fram mellan olika stillsamma berättelser som inte stressar fram mot någon punchline. Det är väldigt behagligt och – ja sympatiskt då.

Mitt andra problem med noveller är att de (om de är bra) alltid tar slut för fort. Här är Tove Jansson i högsta grad skyldig. Den inledande brevnovellen med beundrarbrev till Jansson från en japansk flicka känns alldeles lagom lång och avslutad, men de andra … Jo visst, avslutade känns de kanske, men jag skulle vilja läsa en hel roman om den lillgamla pojken Elis som inte riktigt passar in i skärgårdsfamiljen dit han skickas på semester. Och kanske ännu hellre en roman baserad på den avslutande novellen “Trädgården” om rivalitet och vänskap mellan två buttra gubbar som vill sitta på samma bänk vid näckrosdammen i Botaniska trädgården.

Som titeln antyder är novellsamlingens tema att resa, eller kanske ännu mer hur varje människa bär sin egen värld med sig och hur dessa världar ibland snuddar vid varandra för att sedan återigen glida isär. Ett fascinerande ämne som fick en extra skjuts av att jag själv befann mig på resande fot under läsningen (fast med tungt bagage istället för lätt – jisses vad det släpades och stånkades). Och just som reseläsning är kanske novellformatet inte helt dumt ändå. Ganska lagom med femton sidor melankolisk betraktelse över livet och sedan en stunds reflektion medan landskapet susar förbi utanför tågfönstret.

Jerusalem av Selma Lagerlöf

Jag älskar Selma Lagerlöf. ÄLSKAR. Hon har sådant driv, sådant språk, sådant allting. Så vad kan väl passa bättre än att inleda min nya läsutmaning med att ta mig an Jerusalem, utgiven i två delar strax efter förra sekelskiftet. Och vad kan jag säga annat än att den är ännu en lagerlöfsk fullträff.

Nu är ju Jerusalem en riktig klassiker som många skrivit betydligt mer initierat om än vad jag kan, och därför tänker jag hoppa över att sammanfatta handlingen annat än i all korthet: En grupp 1800-talsbönder från Dalarna bestämmer sig för att flytta till Jerusalem för att leva sina liv närmare Jesus (detta är del 1) och sedan gör de det (del 2). Med det avklarat vill jag istället reflektera kring vad det är med det här verket som gör att jag fångas så totalt.

Något jag tänkte mycket på under läsningen var nämligen hur Lagerlöf jobbar med sina karaktärer. De är alla sådana strävsamma och goda människor, och ändå är det så stora motsättningar dem emellan. Jag hejar på något sätt på dem allihop, och de olika konflikterna blir så mycket mer rörande just för att det inte finns en ond och en god sida. Allra tydligast är det i slutet av första delen när det blir tydligt vilka som väljer att fara till Jerusalem och vilka som stannar kvar. De som reser drivs så starkt av att de vill göra det rätta. Att detta “rätta” sedan leder till att åldrande föräldrar lämnas kvar eller att någon blir arvslös för att släktgården säljs, det får det liksom vara värt. Och jag som läsare förstår också att de tyckte att det var värt det. Jag håller kanske inte med, men jag förstår.

Sedan är det så klart skillnad på dramatik i form av starka känslor och vad som kan kallas dramatiskt schvung. Det senare handlar ju inte bara om att skriva trovärdiga, komplexa karaktärer, utan tvärtom kan behovet av att bygga ut karaktärerna dra ner tempot, särskilt i en roman som Jerusalem med så många olika perspektiv. Men Lagerlöf är bara en sådan fantastisk historieberättare. De av hennes verk som jag läst tidigare har haft tydligare drag av skröna och lägereld – jag tänker t.ex. på den oförglömliga jagad-av-vargar-scenen i Gösta Berlings saga – medan Jerusalem för det mesta är lugnare och allvarligare. Ändå märks det att hon gör det mesta av den dramatiska potentialen i varje scen. Det blir liksom aldrig tråkigt, så där som det handen på hjärtat faktiskt blir ibland när den mänskliga naturen ska utforskas på ett finstämt och insiktsfullt vis.

Resultatet blir ett verk som känns både gammalt och modernt, lite som ett uråldrigt, knotigt träd som fortfarande bär gröna kvistar. Språket är gammaldags men kraftfullt. Strukturen och gestaltningen har också något ålderdomligt över sig men fungerar utan problem. Och temat med frikyrklighet i svensk bondemiljö känns kanske inte heller dagsaktuellt, samtidigt som det väcker många tankar i mig kring grupptillhörighet och vad man är beredd att offra för religion och ideologi. Och kanske framför allt kring längtan efter ett enkelt svar i livet, att det ska finnas en utstakad väg att följa där man vet att allt man gör är rätt. En längtan som väl är lika stark hos många idag.

Maps av Nuruddin Farah

Det avslutande landet i förra årets läsutmaning blev Somalia, som fick representeras av första delen i Nuruddin Farahs trilogi Blood in the Sun. Maps (eller Kartor som den heter i svensk översättning) handlar om den föräldralöse pojken Askar som växer upp i Ogaden, en omstridd provins som tillhör Etiopien men där de flesta i befolkningen är somalier. Konflikten om Ogaden är ett av bokens teman, och Askar utvecklar, när han blivit lite äldre, en fascination för kartor och hur de uppritade gränserna speglar eller döljer sanningen om världen.

Men gränsdragningarna rör inte bara geografiska områden. Ett annat centralt tema är relationen mellan Askar och Misra, kvinnan som hittade honom som nästan nyfödd och som tog sig an honom. Han är somalier, hon är etiopier. De lever så tätt knutna till varandra att det inte finns några gränser alls mellan dem. Tills det oundvikliga förstås händer och Askar växer upp. När de möts igen senare i livet är det nästan som främlingar.

Maps är en rik bok, och jag känner medan jag läser att jag säkert missar många ledtrådar, men det gör inte så mycket. Jag tänker att det är en bok som kan läsas på väldigt många sätt och där de olika komponenterna får sin tyngd utifrån läsarens egna erfarenheter.

Det är också en långsam bok, komplex och ibland kanske lite väl tungrodd. Jag kände att jag hade behövt föra anteckningar under läsningens gång för att kunna analysera texten fullt ut. Vad betyder drömsekvenserna? Och vad är vitsen med att växlande använda perspektiven första, andra OCH tredje person, när Askar är huvudperson i samtliga kapitel? Andra person kunde jag förstå - det ger en slags profetisk tyngd åt texten, som att Askar är utvald till något särskilt. Men första och tredje? Här fattade jag faktiskt inte alls, och jag ville heller inte förlora styrfarten genom att lägga tid på att fundera över det.

Detta blev en värdig avslutning på läsutmaningen, även om jag nog inte kommer rusa ut och köpa andra delen i trilogin rakt av. Däremot har jag med intresse läst andras recensioner av boken, eftersom det är just den sortens bok som vinner på att studeras ur olika vinklar. Så smått börjar jag till exempel förstå hur det där med perspektiven hänger ihop med bokens slut. Sammanfattningsvis uppskattade jag Maps (och jag kan förstå varför Farah är en författare som har nämnts i samband med Nobelpriset), men det var vad jag skulle vilja kalla en läsupplevelse med fördröjd effekt, som liksom fick mogna fram för att komma till sin rätt.

Mio, min Mio av Astrid Lindgren

Jag har länge tänkt att jag borde läsa mer Astrid Lindgren – hon är ju ändå vår främsta barnboksförfattare. Och ändå har jag inte riktigt vågat. Jag sitter ju själv här och filar på ett par barnboksmanus i hennes skugga, och inte vill jag att mina texter ska kännas som bleka kopior av böcker som redan finns och som är älskade av alla. Det där med att det finns dominerande författare som alla måste förhålla sig (och möjligen undvika att inspireras alltför mycket av) är kanske något som gäller allmänt, men jag undrar om det inte kan vara extra sant när det gäller just barnböcker. Vi blir ofta så otroligt präglade av det vi läst som små, och när böckerna dessutom blir film eller teve har de en tendens att fylla rutorna år efter år efter år. Det gäller ju inte bara Astrid Lindgren utan också t.ex. J.K. Rowling. Går det ens att idag skriva en bok om en pojke med magiska krafter utan att så gott som samtliga läsare medvetet eller omedvetet jämför huvudpersonen med Harry Potter?

Men nu har jag alltså trots allt läst klassikern Mio, min Mio. Och den är bra! Surprise! Jag grät en skvätt kan jag meddela.

Jag tror faktiskt aldrig att jag läste berättelsen om Mio när jag var liten, men huvuddragen har jag fått i mig ändå genom någon sorts kulturell osmos. Det handlar alltså om den föräldralöse och olycklige Bo Vilhelm Olsson som hux flux hamnar i sagoriket Landet i Fjärran, upptäcker att han är kungasonen Mio och får i uppdrag att bekämpa den fruktansvärda riddar Kato som har ett hjärta av sten. Det är en vemodig och tidvis obehaglig berättelse, som jag inte är helt säker hör hemma på hyllan “upp till nio år”. Framför allt är det den sortens bok som förtjänar att läsas om som vuxen, för även om jag nu gör tolkningen att Bo Vilhelm dör innan han kommer till Landet i Fjärran (vilket förklarar varför så många i den nya världen har fysiska likheter med personer han kände i den gamla), tror jag inte alls att jag hade funderat i de banorna som nioåring.

En sak jag tänkte mycket på medan jag läste är hur stilistiskt genomtänkt texten är. Jag skulle säga att detta är en i högsta grad litterär text, även om den så klart är lättläst och skriven i sagoton. Framför allt arbetar Lindgren väldigt mycket med upprepningar, både vad gäller ord och innehåll. Här är ett exempel från när Mio kommit in i riddar Katos borg som visar just ordupprepningar:

Han hade ett rum i sin borg, och luften var tjock av ondska där. För det var det rum där riddar Kato satt natt och dag och tänkte ut ont. Natt och dag, natt och dag satt han där och tänkte ut ont, och luften var så full av ont att man inte kunde andas i hans rum. Och det onda flöt ut i strömmar därifrån och dödade allt som var vackert och levande där utanför och frätte bort alla gröna blad och alla blommor och allt lent gräs och la sig som en ond slöja för solen, så att där aldrig var riktigt dag utan bara natt och något annat som var nästan natt. Det var inte underligt att fönstret i hans rum lyste som ett ont öga ut över Döda sjöns vatten. Det var riddar Katos ondska som lyste genom fönstret, när han satt i sitt rum och tänkte ut ont. Natt och dag, natt och dag satt han där och tänkte ut ont.

När det gäller upprepningar i innehåll tänker jag bland annat på hur riddar Katos ondska visas för läsaren genom att naturen reagerar varje gång Mio nämner hans namn. Någon gång är det blommor som dör, en annan gång trillar klippblock ner från berget. Det blir otroligt effektfullt, tycker jag, och visar mycket tydligare än ingående beskrivningar av grymheter (som kanske hade blivit för grafiska för en barnbok) hur fruktad riddar Kato är.

Sammantaget tycker jag att Mio, min Mio representerar allt det som jag tycker allra bäst om med barnlitteratur: Det finns en spännande historia som är lätt att hänga med i. Det är en vacker och fantasifull text som är en njutning rent språkligt (och så många vackra namn! Miramis liksom, vem drömmer inte om att ha en häst som heter så). Och under allt detta finns tankar om de stora frågorna i livet, om ont och gott, om att vara modig, om att vara ensam, som känns uppriktiga och inte det minsta pretentiösa. Tack för det, Astrid.

Erzähler der Nacht av Rafik Schami

Det är svårt att komma tillbaka efter en bok som The Translator som jag skrev om i förra inlägget, men nu gör jag ett försök. Och då kan det väl få vara dags för en riktigt varm och mänsklig bok? Den tysk-syriske författaren Rafik Schamis ungdomsroman Erzähler der Nacht (finns i svensk översättning och heter då Nattens berättare) är en sådan. Schamis hyllning till berättarkonsten är dessutom en påminnelse om allt en ungdomsbok kan vara, för hur konstigt det än låter kan även unga läsare få ut mycket av att läsa om en samling äldre herrar i 50-talets Damaskus. Jag är själv ett bevis på det: som tolvåring slukade jag Schamis bok och gjorde till och med några tafatta försök att författa i samma stil, så tagen var jag.

I centrum står kusken Salim, som förgyller sina passagerares restimmar med att berätta de mest fantastiska historier — ända tills han förlorar rösten. Hans berättarfe orkar nämligen inte mer och vill gå i pension. I sann sagostil får Salim dock en sista chans: sju gåvor kan rädda honom. Att det är berättelser som ska utgöra gåvorna kan väl knappast ses som en spoiler.

Så vännerna börjar berätta, en efter en, kväll efter kväll. Vissa berättar sagor, andra mer eller mindre sanna historier ur livet. Romanen andas Tusen och en natt, men jag associerar också till vår egen Selma Lagerlöf. Med ett ändrat namn här och där hade många av berättelserna varit lika övertygande som värmländska sägner. En god berättelse vet inte av några nationsgränser.

Detta kära återseende med en favoritbok från min barndom innebär att även Syrien kan kryssas av på läsutmaningen i år. Jemen och Somalia återstår, men jag har böcker på gång från båda, så det ska nog gå att knyta ihop det hela innan året är slut.

The Handmaid’s Tale av Margaret Atwood

Det här bokvalet bygger på ett missförstånd. När jag såg att det skulle bli en filmatisering av The Handmaid’s Tale tänkte jag nämligen att jag ville skaffa mig en egen uppfattning innan den gick på bio. Någonstans halvvägs igenom Joanna David’s uppläsning förstod jag till slut att det inte alls var en biofilm, utan en serie via en betaltjänst jag inte har tillgång till. Men då hade jag ju redan satt igång.

Nåja, nu har jag å andra sidan haft förmånen att läsa (eller snarare lyssna på) en bok samtidigt som alla andra i Bok-Sverige. Har sett recensioner av Atwoods roman poppa upp både här och där på sistone. Av denna anledning behövs kanske ingen närmare beskrivning: Offred lever i vad som en gång var USA, men som efter en militärkupp förvandlats till en kristen diktatur. Befolkningen är numera strikt indelad i grupper med olika funktioner. Offred har tilldelats rollen som handmaid (tjänarinna i den svenska översättningen) med huvuduppgift att föda barn åt sin commander (anförare), och bär även hans namn, of Fred. I samhällets ögon är hon alltså en livmoder, inget mer. Efter en eventuell födsel ska barnet, om det är friskt, lämnas över till anförarens hustru.

Det som förvånade mig mest med Atwoods roman var inte handlingen, för den kände jag till i grova drag, utan snarare vilka tankar den väckte hos mig. Jag hade förväntat mig en bok om surrogatmödraskap, hur det känns att bära ett barn som i lagens mening inte är ens eget. Kanske en bok som skulle vara mer färgad av biologiska instinkter, de riktigt grundläggande delarna av människans natur. Istället upplevde jag att Atwoods anslag var mycket bredare och mer politiskt. Det handlar om kvinnors rättigheter och hur snabbt de rycks bort när samhället hårdnar. Som när alla kvinnor över en natt förlorar makten över sina liv när de förbjuds att ha ett eget bankkonto.

Det kanske allra obehagligaste är Offreds isolering, hur hon inte vet vem hon kan lita på, hur hon alltid måste vara på sin vakt. Jag vet att jag tjatar och tjatar om min läsutmaning, men faktum är att den nästlar sig in överallt i min icke-relaterade läsning och lägger till ett extra perspektiv. Utan att nyligen ha läst om Libyen och Irak skulle jag nog haft mer avstånd till den värld Atwood målar upp. Nu känns den oroväckande bekant. Atwood skildrar också Offreds tankar på ett mycket övertygande sätt, även om det blir aningen utdraget på sina ställen. Hon börjar glömma gamla uttryck och företeelser, famlar efter orden, rättar sig själv, så som den gör som bara har sina egna minnesfragment att gå efter. För vem kan hon fråga utan att röja sig som en person som inte är trogen regimen?

Så kommer vi till slutet. Jag visste redan hur romanen slutade och tyckte inte att det förstörde min upplevelse, men den som inte vill veta kan med fördel hoppa resten. Alla införstådda med det? Okej, romanen slutar med en redogörelse från en akademisk konferens där de diskuterar det historiska dokument (alltså själva romanen) som Offred lämnat efter sig. Och jag tycker det är genialt. Kontrasten mellan hur det är att leva sig igenom en viss tidsålder och att studera den efteråt. Och också alla dessa förändringar som världen går igenom. Hur det som verkar evigt idag kan vara borta imorgon. Det hade kunnat bli en enda stor infodumpning för att förklara vad som egentligen hände, men jag tyckte tvärtom att det lyfte hela romanen.

Får väl se om jag tittar på TV-serien också så småningom. Någon som sett?

Otto er et næsehorn av Ole Lund Kirkegaard

Dags för något snällt och upplyftande. När Topper hittar en magisk blyertspenna bestämmer han sig för att rita en noshörning. En noshörning som får liv och kliver ut i rummet. Otto är gul, som tapeten han ritades på, och dessutom otroligt hungrig. Medan gardinerna ryker ger sig Toppers kompis Viggo ut för att köpa rågbröd att mata den med. Vilket inte är det lättaste, visar det sig, för hos den lokala bagaren är misstänksamheten stor. Varför skulle någon vilja köpa tio rågbröd på en gång?

Ole Lund Kirkegaard (mest känd för Gummi-Tarzan) är en av de charmigaste barnboksförfattarna jag känner till. Infallen staplas på varandra och berättelsen kan ta vilken vändning som helst. Dessutom är alla så härligt obrydda av de katastrofer de utsätts för. När Otto dråsar genom golvet först ner en våning och sedan en våning till blir grannen fru Flora bara glad och ställer till med kaffebjudning för hela huset.

Jag lyssnade på Storytel och det är jag glad för. Berättelsen om Otto är som gjord för högläsning, med en massa underliga ljud (särskilt från Otto) och överdrivna karaktärer. Storytel kategoriserar den som lagom för 6-9 år, men själv tycker jag nog att 6-99 hade passat bättre, för även vi något äldre kan behöva en gul noshörning lite då och då.

Beerholms Vorstellung av Daniel Kehlmann

Det är väl lika bra att klämma en Kehlmann till innan jag lämnar landet tänkte jag och drog till med hans allra första roman, Beerholms Vorstellung (“Beerholms föreställning”, har inte hittat den på svenska). När romanen gavs ut 1997 var Kehlmann 22 år.

Beerholms Vorstellung är inte Kehlmanns bästa roman (och tur är väl det, för tänk så tråkigt att som författare känna att det aldrig går att överträffa debuten), men efter en lång startsträcka där huvudpersonen Arthur Beerholm beskriver sin barndom hos sina adoptivföräldrar och på internatskola, infinner sig äntligen den rätta Kehlmann-känslan. Beerholm lutar först åt att bli präst, men har sedan barnsben varit intresserad av trolleri och byter bana för att bli en, som det visar sig, helt makalös illusionist. Hans insikt är att han måste öva tills han själv inte märker hur tricken går till – alla rörelser måste vara så väl förankrade i muskelminnet att han lurar även sig själv. Samtidigt är det där med att luras något han avskyr. Han vill inte vara någon billig underhållare, utan ser sig själv som en konstnär. Kanske till och med en äkta magiker, för snart övertygar han sig själv om att hans trollkonster är på riktigt…

Med i debuten finns många ingredienser som senare kommit att känneteckna hela Kehlmanns författarskap. Den vilsna, manliga huvudpersonen är en typiskt kehlmannsk gestalt (och som vanligt är min enda invändning att det alltid är så ont om kvinnor, även i biroller). Beerholm har inga verkliga vänner, verkar inte ha förmågan att knyta an till andra, lever hela sitt liv inuti sitt eget huvud. Ofta befinner han sig i ett feberliknande yrseltillstånd, av just den typ som Kehlmann skildrar så väl och där dröm och verklighet flyter ihop.

Både magi och teologi är ämnen som dykt upp senare (till exempel i romanen F) och här används de som motpoler för att ställa frågan om vad som är konst och om det är tillåtet att ägna sig åt den (en fråga som också är på tapeten i F samt Jag och Kaminski). Beerholms blinde mentor Pater Fassbinder förstår självklart inte vitsen med att ägna sig åt visuella illusioner istället för de stora frågorna inom teologin.

Beerholms stora framgångar gör snart att han blir igenkänd vart han går, och berömmelse är ett annat tema som känns igen (bland annat från novellsamlingen som heter just Berömmelse). Jag trodde nog att Kehlmanns fascination för just det ämnet hade utlösts av hans egna erfarenheter som hyllad författare, men det var alltså något han funderade över även som student.

Med andra ord satte Kehlmann redan i första romanen tonen för sitt skrivande. Jag kanske inte saknar Beerholm i den svenska bokutgivningen (läs hellre någon av Kehlmanns senare böcker), men för mig var det både läsvärt i sig och som inblick i en yngre Kehlmanns tankevärld.

Berättelsen om Narnia av C.S. Lewis

Det har varit tunga teman i min läsning på sistone, i och med läsutmaningen jag ägnar mig åt i år. För att inte deppa ihop alldeles har jag därför gjort något riktigt trevligt - jag har lyssnat på alla sju böckerna i Narnia-serien. På danska dessutom, för språkträningens skull. Lite nervöst var det faktiskt, för om det är några böcker som jag i min barndom läst, läst om, och läst om igen, så är det böckerna om Narnia. Skulle de hålla för omläsning med vuxna ögon? (Eller om det borde heta omlyssning med vuxna öron när det rör sig om ljudböcker.)

Svaret är ja! Det är ju en helt fantastisk värld som C.S. Lewis skapat - bara det där med att hitta ett vinterlandskap inne en garderob. Det är så otroligt visuellt, och detsamma gäller nästan varje scen som Lewis snickrat ihop. När den otrevlige pojken Eustace förvandlas till en drake, men har på sig ett guldarmband som börjar äta sig in i köttet. När Polly och Digory kommer till platsen mellan världarna, en stilla skog med dammar, där varje damm är en ny värld. Det finns så många bilder jag burit med mig genom åren, fastän jag inte kopplade att det var från Narnia de kom.

Även när det gäller bokseriers uppbyggnad tror jag att mina ideal färgats av Narnia. Jag har nämligen lite svårt för alla dessa trilogier (eller längre), där delarna hänger så tätt ihop att ettan mest känns som en upptakt inför tvåan och så vidare. Gärna längre serier, men med ordentliga avslut i varje bok, eller ännu hellre fristående delar där karaktärer från en bok ibland dyker upp i en annan (som i Narnia då).

Sedan finns det så klart vissa aspekter där böckerna åldrats på ett inte alldeles smickrande sätt. Det gäller framför allt Narnias pseudo-arabiska grannland Calormen, vars invånare inte tror på lejonet Aslan, utan tillber den onda guden Tash. Att ha en motpol till Narnia kan väl gå an, men att ständigt påminna läsarna om hur ljushyllta och nobla människorna är i Narnia känns otroligt onödigt.

Däremot tycker jag att Lewis klarar sig rätt bra på könsrollsfronten, vilket förvånade mig eftersom han kritiserats av bland andra J.K. Rowling och Philip Pullman. Framför allt har kritiken gällt karaktären Susan som inte får komma tillbaka till Narnia, eftersom hon växt ifrån det hon ser som fåniga lekar och istället intresserar sig mer för kläder och pojkar. Att komma till Narnia som oskyldig flicka skulle alltså vara okej, men inte som sexuell kvinna, enligt kritikerna. Här måste jag nog säga att jag läser Lewis annorlunda av två anledningar: För det första uppfattar jag det som att Susan visst skulle få komma tillbaka, även som vuxen, om hon ändrade sig och trodde på Narnia igen (den ännu äldre Polly får ju komma tillbaka), och för det andra gissar jag att beslutet att eliminera Susan delvis berodde på att Lewis ville ha sju istället för åtta tillbakavändande karaktärer i sista boken, bara för att det är ett mer magiskt tal.

Förutom Susans situation, finns det ett par småsaker som skaver, till exempel att flickorna får pilbågar medan pojkarna får svärd när de ska ut i strid, men jag tycker det vägs upp av hur modiga, aktiva och centrala de kvinnliga karaktärerna är. Åtminstone barnen, ska sägas. Lewis hade gott kunnat kosta på sig några fler kvinnliga narnier.

En annan sak jag reflekterar över är det kristna temat som löper genom hela serien. Jag skäms lite att erkänna det, men jag fattade verkligen inte detta som barn. Kanske såg jag paralleller mellan Aslan på stenbordet och Jesus på korset, men jag läste Narnia som en värld som var separat från vår egen, med en Aslan som bara var Aslan. Däremot tror jag att jag märkte av den religiösa dimensionen på så sätt att allt kändes som att det var på allvar. Även om jag inte förstod symboliken, så kände jag nog att Lewis verkligen menade det han skrev. Och Aslan, denna Aslan! Han är så perfekt skildrad. Skräckinjagande, men god och rättvis. Sidorna riktigt vibrerar när han dyker upp. Om man sedan vill se honom som Jesus (så som Lewis menade), eller tolka honom mer som en manifestation av varje persons inre samvetsröst (som jag väljer att göra) kan väl få vara upp till var och en.

Lättad kan jag alltså konstatera att Narnia har kvar sin forna magi för mig. Om serien hade kommit ut för första gången idag hoppas jag att vissa skavanker hade rättats till, men nu kan de väl istället få tjäna som en påminnelse om att vi alla är färgade av vår tid och att en del av det vi skriver idag kommer anses vara hopplöst förlegat om sextio år.

Läste ni Narnia som barn? Och har kanske läst om i vuxen ålder? Eller finns det någon annan klassiker ni upplevt både som barn och vuxen?

Season of Migration to the North av Tayeb Salih

Andra boken i årets läsutmaning är utläst (läs gärna mer här), och jisses, utmaning var ordet. Tayeb Salihs roman Season of Migration to the North (eller Utvandringens tid som den heter på svenska) har så många lager att jag nog skulle behöva läsa den flera gånger för att fånga upp dem alla. Här följer några kanske naiva reflektioner, i vetskap om att jag säkert missat mycket. (Med vissa spoilers ska sägas, men det här är ändå inte den sortens bok där handlingen står i centrum).

Bokens inledning är enkel men effektfull. Berättaren, en ung sudanesisk man som förblir namnlös, återvänder på 60-talet till sin hemby vid Nilens kant efter studier i Europa. Väl där visar det sig att en främling vid namn Mustafa Sa’eed har flyttat till byn. Vem denne mystiske man egentligen är blir tråden som löper genom romanen, genom att berättaren nystar upp Mustafa Sa’eeds förflutna som student i England där han förförde kvinna efter kvinna i romanser med dödlig utgång. En ny kolonisering utförd av den koloniserade, tolkar jag det som, men om jag ska vara ärlig var Mustafa Sa’eeds tid som casanova den del av romanen som jag kände minst inför. Jag kom aldrig särskilt nära varken Sa’eed eller de förförda kvinnorna, som jag hela tiden lyckades blanda ihop med varandra.

Ett öde som däremot fängslade mig mer var det som väntade Mustafa Sa’eeds sudanesiska hustru och sedermera änka, Hosna. När Mustafa Sa’eed omkommer i en stor översvämning vägrar Hosna att gifta om sig Wad Rayyes som också bor i byn. Det hjälper inte. Genom familjens makt blir hon ändå bortgift med honom och när Wad Rayyes brutalt tvingar sig på henne dödar hon först honom och därefter sig själv, precis så som hon varnade att hon skulle göra om hon tvingades gifta sig. Ändå ställer sig omvärlden, förutom berättaren själv, helt frågande till hennes handlingar. De ser henne som galen och oförutsägbar, istället för desperat.

Tyvärr berättas Hosnas historia, även om den har en central del i romanen, till största delen utifrån. Hosna själv får bara komma till tals på några rader. Kanske är det detta – att jag nog hellre hade läst en roman om Hosna än om Mustafa Sa’eed – som gör att Salihs roman känslomässigt lämnar mig relativt kall, även om jag tyckte det var intressant läsning med en symbolik som jag funderat en hel del kring. Slutscenen där berättaren riskerar att drunkna mittemellan flodens södra och norra strand tyckte jag till exempel var en fin illustration av återvändarens upplevelse av att inte tillhöra den nya brittiska världen, men inte heller den gamla, sudanesiska.

Nu kanske detta låter som en rätt torr bok, men låt mig då avsluta med att säga något om sexskildringarna. Det dryper nämligen av sex i den här romanen på ett sätt som jag inte alls hade förväntat mig. Och den som, näst efter Mustafa Sa’eed, berättar allra utförligast om sina erfarenheter är kanske något oväntat Bint Mahzoud, en kvinna på nästan sjuttio som glatt strösslar explicita detaljer omkring sig. En typ av karaktär som inte porträtteras särskilt ofta. Där lyckades Salih överraska mig ordentligt.

Två länder i utmaningen - Irak och Sudan - är därmed avklarade, och det ser ut att bli Libyen härnäst, Där verkar jag dessutom ha fått tag på en riktig pärla till bok.

Kindred av Octavia E. Butler

Jag älskar tidsresor, särskilt de som går bakåt snarare än framåt. En välgjord tidsreseskildring säger något om både vår egen tid och den som blir besökt, och lyckas i bästa fall både underhålla och undervisa. Just romanen som format är ju dessutom särdeles lämpad för denna sorts berättelser, eftersom den tar oss med till vilka miljöer som helst utan de miljonbudgetar som krävs inom filmvärlden.

Romanen Kindred av Octavia E. Butler är utan tvekan bland det bästa och mest angelägna jag läst i tidsresegenren. Den nutida (nåja 70-talet) svarta kvinnan Dana reser ofrivilligt tillbaka till artonhundratalets Maryland där hennes förfäder lever: Rufus Weylin, son till en slavägare, och Alice, en av slavarna på gården. Hemma i vår tid är Dana författare. I dåtidens Maryland reduceras hon till en ägodel och borde enligt tidens uppfattning inte ens ha fått lära sig skriva, eftersom skrivkunniga slavar skulle kunna rymma och förfalska passersedlar åt sig själva. Ändå har Dana något av en särställning på Weylin-gården, speciellt efter att hennes vita make Kevin dras med på en av resorna och tvingas ta på sig rollen som Danas ägare.

Stommen i berättelsen utgörs av relationen mellan Dana och Rufus. Första gången hon besöker Maryland är Rufus bara en oskyldig pojke. Under följande besök blir han dock äldre och allt mer stöpt i sin kultur. En komplex karaktär som både Dana och läsaren kan känna sympati för, samtidigt som han gör de mest avskyvärda ting. Själv skulle han nog tycka att han är en god och missförstådd person, medan han aldrig verkar ta in det lidande, kroppsligt eller själsligt, som han utsätter slavarna för. Till exempel tvingar han sig, ur en kärlek som nog är uppriktigt menad, till ett mångårigt förhållande med Alice. Hon hatar honom, men har inget annat val. Att Danas eget äktenskap med Kevin är av det lyckliga slaget blir en välkommen påminnelse om att det går att förändra även de mest ondskefulla samhällssystem.

Att Butler infogade en tidsresa istället för att skriva en renodlad historisk roman har flera fördelar. Först och främst skulle karaktären Dana varit omöjlig annars. Hon hör till både den svarta världen, genom sin hud, och till den vita, genom den utbildning som hon fått men som hade varit omöjlig för en svart person vid den här tiden. Det finns också en mening med att låta en modern person utsättas för de vidrigheter som hörde tiden till. Medan dagens läsare kanske skulle haft svårare att relatera till en karaktär som blivit piskad och utsatt för annat våld sedan barnsben, blir det svårare att värja sig första gången Dana utsätts för detsamma utan att ha byggt upp några inre försvarsmekanismer. Vissa av scenerna är vidriga och då är det ändå värt att komma ihåg att Dana blir milt behandlad - det vill säga hon piskas bara “lite grann”.

Sammantaget är Kindred ett utmärkt exempel på att genrelitteratur inte med automatik är underhållning med lägre ambitionsnivå än så kallad Riktig Litteratur. Faktiskt önskar jag att jag hade läst den här romanen som del av en bokcirkel, för det finns så många trådar att dra i. Om jag trots allt ska ha någon liten invändning är det att vissa partier är väl dialogbaserade för min smak och att det blir rätt pratigt när de t.ex. försöker fundera ut vilka regler som gäller för Danas tidsresor. Men dessa små anmärkningar försvinner när jag ser på helheten och jag vill definitivt läsa mer av Butler. Förutsatt att jag får tag på ytterligare titlar ska sägas. Jag har beställt och beställt och beställt och varje gång har jag fått veta efter en månad eller två att boken inte går att få tag på. Kindred var faktiskt den fjärde romanen av Butler som jag försökt köpa, men skam den som ger sig. Om jag bara fortsätter att beställa måste väl förlagen till slut förstå att det fortfarande finns en marknad för Butler?

Captain Corelli's Mandolin av Louis de Bernières

I unga år älskade jag att försjunka i en riktigt tjock bok. Numera är jag mer skeptisk. När det är svårt att få in mer än en halvtimmes läsning om dagen är det svårare att motivera risken med att fastna halvvägs genom en tegelsten istället för att segla genom ett par tre normaltjocka volymer. Handen på hjärtat så är det ju också så att många böcker är långa för att de inte redigerats tillräckligt. Sådant retar mig oerhört, för det känns som att författaren och förlaget lämpar över arbetet på mig, så att det blir jag som får vada genom sidor av insnöade detaljer och gäspiga upprepningar, istället för att de själva ska behöva städa upp bland sidorna.

Men nu ska inte det här inlägget handla om romaner som är lite för långa för sitt eget bästa, utom om ett fall då det faktiskt fungerar. För det gör det i Captain Corelli’s Mandolin. På 533 sidor är den visserligen inte extremtjock, men det avancerade språket gjorde att det ändå tog mig några månader att bli klar. Men det var värt besväret minst sagt.

Till största delen utspelas romanen på den grekiska ön Cephallonia, eller Kefalinia som den verkar heta på svenska. Där lever doktor Iannis, hans dotter Pelagia och deras excentriska grannar. På klassiskt tegelstensmanér dyker dock titelns kapten Corelli inte upp förrän efter nästan 200 sidor, som en del av de italienska styrkor som ockuperar ön under andra världskriget. I någon måtta får väl den långsamma kärlekshistorien mellan Pelagia och kapten Corelli ses som bokens centrala punkt, men samtidigt får birollerna mycket utrymme med greker, italienare, tyskar och britter som alla får komma till tals. Tillsammans utgör de ett myller av udda karaktärer och politiska ståndpunkter, dock utan att det blir svårt att hålla isär vem som är vem.

Under första halvan av boken funderade jag mycket kring den lite distanserade tonen, med krångliga meningar och litterära ordval. Ska en bok om andra världskriget verkligen vara så upphöjd, tänkte jag. Det kändes mer som en nostalgisk tillbakablick på en svunnen tid än riktiga människoöden. Nu när jag läst klart boken kan jag se poängen, för just nostalgi och minnen är ett så genomgående tema i den här romanen. Klart att den italienska ockupationen får ett romantiskt skimmer över sig när den följdes av så mycket värre (verkliga) händelser. Samtidigt kan jag känna att språket (som är fantastiskt) ligger lite i vägen för bokens löpande kontrast mellan de fasansfulla händelser som utspelar sig under kriget och allt det vackra i vardagslivet, vilket framför allt illustreras genom musik. Jag har helt enkelt svårt att ta till mig de allra mörkaste scenerna för att de är svepta i så vackra ord.

Nu är väl kritiken “den är för vacker” inte det värsta negativa omdöme man kan ge om en bok. Jag rekommenderar den alltså å det varmaste och hoppas att den kommer i svensk översättning, inte minst för att jag skulle vilja studera hur översättaren tar sig an uppgiften att överföra de Bernières högtflygande prosa till vanlig, hederlig svenska.

Världen av i går av Stefan Zweig

Min intressantaste läsupplevelse 2016 kan jag utnämna redan nu – Stefans Zweigs Världen av i går: en europés minnen.

Zweig (1881-1942) växte upp under bekväma förhållanden i Wien, då en av två huvudstäder i dubbelmonarkin Österrike-Ungern, och fick redan som barn träffa storheter som tonsättaren Johannes Brahms. Som författare var Zweig enormt framgångsrik och lästes världen över, tills allt plötsligt tog en abrupt vändning. Efter att Hitler kom till makten förbjöds och brändes hans böcker eftersom han var jude, och Zweig flydde först till England, sedan USA och slutligen Brasilien, där han tillsammans med sin hustru begick självmord 1942, dagen efter att ha färdigställt Världen av i går.

Även om verket beskrivs som en självbiografi skulle jag hellre vilja kalla det en biografi över Europa, sett genom Zweigs ögon. Zweigs privatliv blir det inte mycket sagt om och hans två äktenskap skymtar bara förbi i bisatser. Det är Europa som är huvudpersonen, och vem är bättre lämpad att berätta om den än den internationellt sinnade pacifisten som odlade bekantskaper med sin tids främsta kulturpersonligheter (även svenska Ellen Key får vara med på ett mycket litet hörn). Anekdoterna om vänner och bekanta som Maksim Gorkij, Arturo Toscanini och Sigmund Freud staplas på hög. Ibland undrar jag om Zweig kände en enda människa som inte var geni eller världsberömd.

Zweig börjar sin berättelse i ett Wien där moral står högt i kurs och kvinnor hålls i de stramaste tyglar, samtidigt som det bakom den polerade fasaden finns en blomstrande prostitutionsindustri. Likheterna med det viktorianska London, en miljö som jag är mer bekant med genom litteraturen, är slående. Det är en trygg värld, åtminstone för litteraturintresserade skolgossar som Zweig, men stabiliteten är en illusion. Under sin livstid får Zweig uppleva två världskrig och se sitt stolta hemland reduceras till den lilla skarvbiten Österrike och sedan till ingenting alls efter anslutningen till Nazityskland. Men även om det är svårt att hitta en ljusning i det totala mörker som rådde i Europa under Hitlers tid är Världen av igår inte enbart en nostalgisk tillbakablick. Sitt gamla dammiga hemland Österrike-Ungern verkar Zweig inte sakna och han lyfter fram de moderna idealen där unga kvinnor och män kan umgås som jämlikar som en högst positiv förändring.

Att vartenda presenterat faktum är korrekt går nog inte att lita på. Vissa saker har redan korrigerats i fotnoter och personer med djupare historiska insikter än vad jag har kan säkert hitta en del att anmärka på. Zweig påpekar själv att boken skrivits i exil utan tillgång till källmaterial och anteckningar. En del scener och möten känns också väl tillrättalagda för att vara helt trovärdiga. Men vem läser Världen av igår som enbart en lista på historiska händelser? Det Zweig fångar är tidsandan och den oändliga sorgen i att se Europa slitas sönder. Och samtidigt kan man som läsare inte undgå att fråga: Hade Zweig kunnat göra mer? Han återkommer gång på gång till sin egen förmåga till klarsynthet i grumliga tider. Han såg vad som var på väg att ske, men kände sig maktlös inför att förändra det. Hade han kunnat utnyttja sin ställning som författare med enorm internationell läsekrets för att ta kraftigare motstånd från den framväxande nationalsocialismen? Hade han kunnat göra skillnad? Och vilken skillnad kan vi göra i vår tid?

Detta är en allvarlig bok, men den är alls inte tungläst. Zweigs prosa flyter framåt i en stadig ström utan att jag som läsare behöver en enda av de där små andningspauserna som ibland är nödvändiga för orka med läsande av det mer seriösa slaget. En solklar rekommendation till var och en som har det minsta uns av intresse för historiska skeenden.

To Kill a Mockingbird av Harper Lee

Det finns böcker jag är överraskad att jag inte redan läst. To Kill a Mockingbird (Dödssynden) är en sådan. Ännu mer överraskande var att jag inte hade en aning om vad den handlade om. Den bara fanns där, som en anonym klassiker alla andra redan verkade känna till, men aldrig diskuterade i detalj.

Nå. Nu har jag faktiskt läst och det är ju tydligt varför Harper Lees roman fått den klassikerstatus den har. Berättarrösten tillhör Scout som växer upp i Alabama på 30-talet. Innan jag går in på handlingen vill jag bara säga några ord om tilltalet. Det är knepigt det där, med en barnröst. Lee lägger sig någonstans i gränslandet mellan ung och gammal. Tonläget känns ungt, men samtidigt smyger hon in små kommentarer och förklaringar, som måste tillhöra en äldre version av Scout. På pappret verkar det inkonsekvent, men det hela fungerar ypperligt. Unga Scout ger närvaro och lite äldre Scout ger förståelse, och de smälter samman till en enda, gedigen röst som sitter från första bokstaven. Jag är full av beundran.

Scout Finch, lever med sin bror, Jem, och sin far, Atticus, i småstaden Maycomb. Den unga upplagan av Scout (hon är i lågstadieåldern) är uppslukad av frågor som hur deras mystiske granne Boo Radley egentligen ser ut. Mellan raderna berättar samtidigt den äldre upplagan om rasmotsättningarna i Maycomb, som drivs till sin spets när en svart man anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna. Atticus är mannens försvarare, vilket inte ses med blida ögon av Maycombs vita befolning. I takt med att Scout blir äldre och börjar inse hur orättvis världen är, går romanens ton sålunda från småmysigt charmig till sorglig, även om vissa karaktärer, i synnerhet Atticus Finch och även Scout själv, påminner läsaren om att det går att höja sig över omvärldens trångsynthet.

En fin läsupplevelse var detta. Och ingen har väl missat nyheten att det mycket oväntat kommer en uppföljare nu, 55 år senare. Inte illa.

Swing That Music av Louis Armstrong

Louis Armstrong. Om någon människa förtjänar att kallas legend, måste det vara han. Låt mig citera Wikipedia:

Det anses att Louis Armstrong inte bara påverkade jazzens utveckling utan att hans musik i hög grad ligger till grund för praktiskt taget all populär musik som framkommit efter honom.

Men vem var människan bakom trumpeten? Kan det tänkas att svaret döljer sig i Swing That Music, Armstrongs kombinerade självbiografi och jazzhistoriska översikt från 1936.

Svaret är nej. Swing That Music rör sig framför allt på ytan, även om det skymtar förbi några glimtar av djupare sanning i beskrivningarna av hans två första äktenskap. Vi får veta hur han fick smeknamnet Satchmo (förkortning för satchelmouth, vilket syftade på hans stora mun) och hur han blev förärad Selmer-trumpeten i guld som han håller på omslaget. Däremellan berättar han om uppväxten i New Orleans, hur han skickades till en uppfostringsanstalt och där fick lära sig spela bygelhorn och sedan trumpet, hans tidiga karriär ombord på flodbåten Dixie Belle och slutligen hans triumftåg genom Europa på 30-talet. Berättarstilen är lite som hos en lågstadieelev som berättar om sitt sommarlov. Först hände det här. Sedan hände det här. Och sedan hände det där. Känslolivet lyser till stor del med sin frånvaro, förutom när han skriver om musik. Då är entusiasmen svår att ta miste på.

Någon skrivartalang verkar Armstrong alltså inte ha varit och det måste ju ändå vara honom förlåtet med tanken på hans superkrafter inom musiken. Dock ville någon på förlaget tydligen bättra på biografin lite, för vissa partier är så uppenbart spökskrivna att det blir komiskt. Framför allt gäller detta en lång och totalt onödig utläggning om Huckleberry Finn, motiverad av flodbåtsåkandet. Hade de inte kunnat brodera ut Armstrongs möte med Josephine Baker istället? Det avhandlas på fyra korta rader: “While I was in England I heard that Miss Josephine Baker was there and was ill. I went up and had a nice visit with her. I think she is a good artist and wish she would spend more of her time at home.”

Men detta må vara hänt. Det är ändå Louis vi talar om. Oavsett litterära kvaliteter är detta intressant läsning av och med en av musikhistoriens giganter.

En historie om ost av Willem Elsschot

Det finns en viss ironi i detta att jag ännu inte skrivit klart om den oduglige Frans Laarmans, vars specialitet är att skjuta upp hårt arbete till morgondagen.

Nåväl, efter att ha legat till sig (borde jag skriva lagrats? en liten ostvits så där?) åtskilliga månader kommer nu mitt utlåtande om sista sommarutmaningsboken, vilken faktiskt blev läst på danska. En belgisk vän rekommenderade nämligen Elsschot åt mig, men trots att vi sökte igenom Antwerpens samtliga bokhandlar (tydligen lyder pluralformen så numera), fanns ingen ost översatt till engelska. Räddningen blev denna något bisarra språkblandning, inhandlad på ett mycket trevligt antikvariat.

Laarmans arbetar som oansenlig kontorist när han plötsligt får möjlighet att bli den belgiske företrädaren för en holländsk ostfirma. Trots att han inte ens tycker om ost, ser han detta som ett tillfälle att komma upp sig i världen, sjukskriver sig och tar med stolthet emot de tjugo ton Edamer som skickas till honom. Men sedan. Det är ju så mycket som ska fixas. Inte går det att sälja ost om man inte har ett bra namn på sin firma. Och sedan krävs ju ett skrivbord och ett tjusigt brevpapper och… Kort sagt, det blir inte särskilt många ostar sålda.

Den som gillar Tre män i en båt av Jerome K. Jerome har alla förutsättningar att även uppskatta det här. Laarmans oduglighet är frustrerande och bitvis kolossalt rolig. Möjligen har jag lite starkare sympatier för Laarmans arma hustru än vad som är meningen. Hur orkar du vara gift med den där, tänker jag flera gånger, men får påminna mig själv att romanen skrevs på 30-talet och att allting väl var annorlunda då.

På det stora hela vill jag verkligen rekommendera Elsschot, vars namn var helt okänt för mig. Han lyckas skapa en ganska förtjusande ostbagatell, som ändå inte saknar insikt i det mänskliga psyket. Ost kom dessutom ut i svensk översättning av Per Holmer 2008.