Annika efterlyser bloggtips i veckans bokbloggsjerka:
Det vill säga var (och hur) författar du dina inlägg?
Som lätt teknikfientlig (teknikskeptisk är nog ett bättre ord) person så trodde jag aldrig att jag skulle säga detta, men telefonen är min bästa vän nu för tiden. Även om jag alltid renskriver inläggen hemma på datorn, så slänger jag ofta ner tankar och intryck på telefonen, medan jag sitter på bussen/tåget/tunnelbanan. Dessutom fick jag ett otroligt bra tips förra året (kommer tyvärr inte ihåg från vem) när bokbloggsjerkan handlade om något liknande, nämligen att fotografera minnesvärda citat istället för att skriva av dem. Halva mitt fotoalbum är boksidor nu för tiden.
Annars har jag inte så många tips. En av anledningarna till att jag började blogga var att jag ville bli bättre på att skriva utan att överanalysera allt. Jag är en sådan jäkla perfektionist att jag kan skriva om ett mejl tio gånger, fastän det bara gäller någon administrativ grej på jobbet. Att publicera åsikter om böcker jag läst utan att ha ägnat ca tio år åt att värdera och omvärdera varje rad är med andra ord inte alldeles enkelt för mig. Men faktiskt tycker jag att det börjar bli bättre. Jag våndas betydligt mindre över att trycka på publicera-knappen nu än för ett år sedan (och det spiller även över i mitt romanskrivande – hurra!). En anledning till det är så klart att alla bloggare i den här hörnan av internet är så trevliga. Tack hörni. :)
söndag 22 februari 2015
söndag 15 februari 2015
Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren
Swooosh sade det, och så hade jag klämt ytterligare 813 sidor svensk tonårsmagi. Som vanligt är jag lite sent ute p.g.a. svårigheten att beställa svenska böcker hem till mig, men nu lyckades jag ju faktiskt tajma läsandet rätt väl ändå, eftersom filmatiseringen av första boken om Engelsfors har premiär i veckan som kommer.
Redan i ettan tyckte jag bäst om Minoo av samtliga häxor (nörden, så klart jag gillar henne). Tur för mig, för här får hon ännu mer utrymme när hon tvingas välja mellan de Utvalda och Rådets alternativa cirkel, som kanske har större chans att rädda världen. I övrigt är sig det mesta likt, och det menar jag som en stor komplimang, för det är inte alla förunnat att hålla tempot uppe genom tre tegelstenar.
Som jag skrev tidigare om del två, Eld, var jag mycket skeptiskt inställd till uttalade ungdomsböcker under min uppväxt. Jag har funderat mycket på varför det var så och jag tror det har att göra med brist på igenkänning. Mina tonår såg helt enkelt inte ut som tonåren jag läste om och det blev på något sätt ett underkännande av mina egna upplevelser. Om en person som påminde om mig (pluggis som inte gick på fester) förekom någonstans var det antingen som dryg besserwisser eller som tjejen som behöver lära sig att slappna av.
Men kanske har detta ändrat sig på senare år? Det jag gillar med Engelsfors-trilogin är att alla häxorna (förutom Elias och Rebecka som försvann redan i bok ett) får ta plats med samma självklarhet. Linnéa med sitt svarta smink och trasiga bakgrund är lika viktig som mobbade Anna-Karin som är lika viktig som självömkande hästtjejen Ida som är lika viktig som… Även om Minoo får en speciell roll, är det inte hon som är hjälten och de andra bifigurer. Och framför allt: Visst förändrar sig karaktärerna under trilogins lopp, men de fortsätter ändå att vara sig själva.
Jag tror att tonårsversionen av mig hade gillat Engelsfors.
Redan i ettan tyckte jag bäst om Minoo av samtliga häxor (nörden, så klart jag gillar henne). Tur för mig, för här får hon ännu mer utrymme när hon tvingas välja mellan de Utvalda och Rådets alternativa cirkel, som kanske har större chans att rädda världen. I övrigt är sig det mesta likt, och det menar jag som en stor komplimang, för det är inte alla förunnat att hålla tempot uppe genom tre tegelstenar.
Som jag skrev tidigare om del två, Eld, var jag mycket skeptiskt inställd till uttalade ungdomsböcker under min uppväxt. Jag har funderat mycket på varför det var så och jag tror det har att göra med brist på igenkänning. Mina tonår såg helt enkelt inte ut som tonåren jag läste om och det blev på något sätt ett underkännande av mina egna upplevelser. Om en person som påminde om mig (pluggis som inte gick på fester) förekom någonstans var det antingen som dryg besserwisser eller som tjejen som behöver lära sig att slappna av.
Men kanske har detta ändrat sig på senare år? Det jag gillar med Engelsfors-trilogin är att alla häxorna (förutom Elias och Rebecka som försvann redan i bok ett) får ta plats med samma självklarhet. Linnéa med sitt svarta smink och trasiga bakgrund är lika viktig som mobbade Anna-Karin som är lika viktig som självömkande hästtjejen Ida som är lika viktig som… Även om Minoo får en speciell roll, är det inte hon som är hjälten och de andra bifigurer. Och framför allt: Visst förändrar sig karaktärerna under trilogins lopp, men de fortsätter ändå att vara sig själva.
Jag tror att tonårsversionen av mig hade gillat Engelsfors.
lördag 14 februari 2015
Råd från en nobelpristagare
En kompis till mig lånade nyligen Louis Armstrongs självbiografi som jag skrev om i januari. I utbyte fick jag låna en självbiografi av en annan jazzmusiker, nämligen klarinettisten Artie Shaw. Än så länge har jag bara hunnit med förordet, men redan där finns det saker jag vill citera på nästan varje sida. Temat är nämligen hur ohyggligt långsamt det går att skriva en bok.
This time, however, out of sheer stubbornness, and finally real fury at my own dumb self, I persisted long enough to squeeze out a couple of paragraphs that didn’t altogether nauseate me. [. . .]
O.K. Know how long that took? Just two measly paragraphs? Less than half a page?
Would you guess three months? Seems excessive, right? Yes, well, the truth is it took me over six months. Honestly, I swear to you.
Igenkänning, eller?! Men Shaw hade kanske lite mer tur än resten av oss, för tack vare sin kändisstatus fick han gå på fancy tillställningar där han träffade en massa andra kändisar, däribland nobelpristagaren Sinclair Lewis. Efter att Shaw beklagat sig för honom, skrev Lewis ett brev med följande råd:
“First: Be sure you’ll never finish it.
“Second: Be sure that if you ever do, no one will ever publish it.
“And third: Be sure that if by some wild freak of chance both the above do happen, no one will ever read it.
Och det verkar ju ha funkat för Shaw, för här sitter jag med hans bok i handen.
Dagens skrivmusik: Special Delivery Stomp
This time, however, out of sheer stubbornness, and finally real fury at my own dumb self, I persisted long enough to squeeze out a couple of paragraphs that didn’t altogether nauseate me. [. . .]
O.K. Know how long that took? Just two measly paragraphs? Less than half a page?
Would you guess three months? Seems excessive, right? Yes, well, the truth is it took me over six months. Honestly, I swear to you.
Igenkänning, eller?! Men Shaw hade kanske lite mer tur än resten av oss, för tack vare sin kändisstatus fick han gå på fancy tillställningar där han träffade en massa andra kändisar, däribland nobelpristagaren Sinclair Lewis. Efter att Shaw beklagat sig för honom, skrev Lewis ett brev med följande råd:
“First: Be sure you’ll never finish it.
“Second: Be sure that if you ever do, no one will ever publish it.
“And third: Be sure that if by some wild freak of chance both the above do happen, no one will ever read it.
Och det verkar ju ha funkat för Shaw, för här sitter jag med hans bok i handen.
Dagens skrivmusik: Special Delivery Stomp
söndag 8 februari 2015
Expeditionen: min kärlekshistoria av Bea Uusma
Bea Uusma påstår sig hata att frysa. Det gör jag också. Just nu har vi bara ett par minusgrader här hos oss, men jag är konstant purken. Vaggar runt i fleecejacka i lägenheten och undrar varför jag stängt av elementen (vid kontroll visar de sig alltid vara på) och diskar extra länge bara för att det är så skönt att få sticka ner händerna i varmt vatten.
Någon potentiell polarfarare är jag alltså inte. Därtill kommer detta att jag inte förstår vitsen med extremsport över huvud taget. Varför riskera livet för något som inte betyder något alls? Om det är adrenalinpåslag folk är ute efter kan de väl lika gärna söka sig till Läkare utan gränser och leva farligt av en anledning? (Obs! Kanske låter surare nu än vad jag egentligen menar pga nämnda temperaturproblem).
Jag har med andra ord noll procent sympati för herrarna Andrée, Strindberg och Frænkel, som tyckte att det verkade vara en bra idé att flyga över Nordpolen i ballong. Resultatet är välbekant sedan länge och ännu mer sedan Uusma vann Augustpriset – ballongen kraschade, expeditionsmedlemmarna kämpade sig fram i veckor över isen och sedan dog de. Dödsorsaken är okänd. De hade mat och vapen.
Men trots att jag är avogt inställd till polarexpeditioner av princip, kan jag inte låta bli att charmas av Bea Uusma. Expeditionen är så kolossalt välskriven. Blandningen av dagboksanteckningar och beskrivningar av Uusmas egen resa till Vitön där de tre omkom, dåtid och nutid, är perfekt. Det blir aldrig tråkigt. På sista sidan känner jag att jag fått veta alldeles precis lagom mycket. Och därtill rymmer historien om Andrée-expeditionen något så otrolig allmänmänskligt som stannar kvar hos mig länge: uppvaknandet då stolta drömmar möter en brutal verklighet.
(Expeditionen finns i två utgåvor. Jag läste pocketversionen eftersom det var den som fick plats i mitt handbagage när jag flög hem från Sverige, men jag önskar att jag hade kostat på mig den illustrerade utgåvan istället. Så bra är Uusma.)
Någon potentiell polarfarare är jag alltså inte. Därtill kommer detta att jag inte förstår vitsen med extremsport över huvud taget. Varför riskera livet för något som inte betyder något alls? Om det är adrenalinpåslag folk är ute efter kan de väl lika gärna söka sig till Läkare utan gränser och leva farligt av en anledning? (Obs! Kanske låter surare nu än vad jag egentligen menar pga nämnda temperaturproblem).
Jag har med andra ord noll procent sympati för herrarna Andrée, Strindberg och Frænkel, som tyckte att det verkade vara en bra idé att flyga över Nordpolen i ballong. Resultatet är välbekant sedan länge och ännu mer sedan Uusma vann Augustpriset – ballongen kraschade, expeditionsmedlemmarna kämpade sig fram i veckor över isen och sedan dog de. Dödsorsaken är okänd. De hade mat och vapen.
Men trots att jag är avogt inställd till polarexpeditioner av princip, kan jag inte låta bli att charmas av Bea Uusma. Expeditionen är så kolossalt välskriven. Blandningen av dagboksanteckningar och beskrivningar av Uusmas egen resa till Vitön där de tre omkom, dåtid och nutid, är perfekt. Det blir aldrig tråkigt. På sista sidan känner jag att jag fått veta alldeles precis lagom mycket. Och därtill rymmer historien om Andrée-expeditionen något så otrolig allmänmänskligt som stannar kvar hos mig länge: uppvaknandet då stolta drömmar möter en brutal verklighet.
(Expeditionen finns i två utgåvor. Jag läste pocketversionen eftersom det var den som fick plats i mitt handbagage när jag flög hem från Sverige, men jag önskar att jag hade kostat på mig den illustrerade utgåvan istället. Så bra är Uusma.)
lördag 7 februari 2015
To Kill a Mockingbird av Harper Lee
Det finns böcker jag är överraskad att jag inte redan läst. To Kill a Mockingbird (Dödssynden) är en sådan. Ännu mer överraskande var att jag inte hade en aning om vad den handlade om. Den bara fanns där, som en anonym klassiker alla andra redan verkade känna till, men aldrig diskuterade i detalj.
Nå. Nu har jag faktiskt läst och det är ju tydligt varför Harper Lees roman fått den klassikerstatus den har. Berättarrösten tillhör Scout som växer upp i Alabama på 30-talet. Innan jag går in på handlingen vill jag bara säga några ord om tilltalet. Det är knepigt det där, med en barnröst. Lee lägger sig någonstans i gränslandet mellan ung och gammal. Tonläget känns ungt, men samtidigt smyger hon in små kommentarer och förklaringar, som måste tillhöra en äldre version av Scout. På pappret verkar det inkonsekvent, men det hela fungerar ypperligt. Unga Scout ger närvaro och lite äldre Scout ger förståelse, och de smälter samman till en enda, gedigen röst som sitter från första bokstaven. Jag är full av beundran.
Scout Finch, lever med sin bror, Jem, och sin far, Atticus, i småstaden Maycomb. Den unga upplagan av Scout (hon är i lågstadieåldern) är uppslukad av frågor som hur deras mystiske granne Boo Radley egentligen ser ut. Mellan raderna berättar samtidigt den äldre upplagan om rasmotsättningarna i Maycomb, som drivs till sin spets när en svart man anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna. Atticus är mannens försvarare, vilket inte ses med blida ögon av Maycombs vita befolning. I takt med att Scout blir äldre och börjar inse hur orättvis världen är, går romanens ton sålunda från småmysigt charmig till sorglig, även om vissa karaktärer, i synnerhet Atticus Finch och även Scout själv, påminner läsaren om att det går att höja sig över omvärldens trångsynthet.
En fin läsupplevelse var detta. Och ingen har väl missat nyheten att det mycket oväntat kommer en uppföljare nu, 55 år senare. Inte illa.
Nå. Nu har jag faktiskt läst och det är ju tydligt varför Harper Lees roman fått den klassikerstatus den har. Berättarrösten tillhör Scout som växer upp i Alabama på 30-talet. Innan jag går in på handlingen vill jag bara säga några ord om tilltalet. Det är knepigt det där, med en barnröst. Lee lägger sig någonstans i gränslandet mellan ung och gammal. Tonläget känns ungt, men samtidigt smyger hon in små kommentarer och förklaringar, som måste tillhöra en äldre version av Scout. På pappret verkar det inkonsekvent, men det hela fungerar ypperligt. Unga Scout ger närvaro och lite äldre Scout ger förståelse, och de smälter samman till en enda, gedigen röst som sitter från första bokstaven. Jag är full av beundran.
Scout Finch, lever med sin bror, Jem, och sin far, Atticus, i småstaden Maycomb. Den unga upplagan av Scout (hon är i lågstadieåldern) är uppslukad av frågor som hur deras mystiske granne Boo Radley egentligen ser ut. Mellan raderna berättar samtidigt den äldre upplagan om rasmotsättningarna i Maycomb, som drivs till sin spets när en svart man anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna. Atticus är mannens försvarare, vilket inte ses med blida ögon av Maycombs vita befolning. I takt med att Scout blir äldre och börjar inse hur orättvis världen är, går romanens ton sålunda från småmysigt charmig till sorglig, även om vissa karaktärer, i synnerhet Atticus Finch och även Scout själv, påminner läsaren om att det går att höja sig över omvärldens trångsynthet.
En fin läsupplevelse var detta. Och ingen har väl missat nyheten att det mycket oväntat kommer en uppföljare nu, 55 år senare. Inte illa.
fredag 6 februari 2015
Jag fick en idé
Fram till för cirka en timme sedan var den här dagen minst sagt halvdan. I morse övervägde jag att sjukskriva mig på grund av intensiv hängighet, men släpade mig ändå (genom styv kuling) till jobbet eftersom jag hade två viktiga möten.
Möte 1 – inställt med kort varsel.
Möte 2 – inställt med kort varsel.
Jaha. Sedan tillbringade jag eftermiddagen med att försöka få en grej att funka som jag trodde skulle vara en baggis, men visade sig vara synnerligen obaggis.
Hem igen genom den fortfarande mycket styva kulingen och DÅ! Världens idé damp ner i knät på mig. Mitt älskade problemprojekt som jag våndats så mycket över och som jag varit tvungen att pausa från för att det bara. inte. funkar. Jag kom på hur jag kan fixa det!
Jag har länge känt att miljön jag valt inte blev helt rätt. Den var uttjatad och fastän jag lade tid på att twista till den, kändes alla mina försök krystade. Det var som att jag hela tiden ville visa att jag inte höll på med en ripoff av någon annans skrivande.
Samtidigt byggde min berättelse väldigt mycket på just den här miljön. Mina karaktärer föddes ur miljön. Jag kunde helt enkelt inte komma på ett sätt att förlägga handlingen någon annanstans utan att hela bygget rasade ihop.
Men nu! Äntligen alltså. Alla huvuddragen är kvar och alla karaktärer kan behålla sina roller, men själva inramningen är annorlunda och jag är så himla entusiastisk över att få utforska det här stället!
Och det bästa av allt? Min nya miljö löser problemet jag haft med att mitt manus blev alldeles för läskigt halvvägs igenom. Det passade inte in med inledningen längre. Den nya miljön ger en av mina huvudkaraktärer en ny motivation som inte är lika våldsam och det passar tonen jag strävar efter mycket bättre.
Hej hopp!
Möte 1 – inställt med kort varsel.
Möte 2 – inställt med kort varsel.
Jaha. Sedan tillbringade jag eftermiddagen med att försöka få en grej att funka som jag trodde skulle vara en baggis, men visade sig vara synnerligen obaggis.
Hem igen genom den fortfarande mycket styva kulingen och DÅ! Världens idé damp ner i knät på mig. Mitt älskade problemprojekt som jag våndats så mycket över och som jag varit tvungen att pausa från för att det bara. inte. funkar. Jag kom på hur jag kan fixa det!
Jag har länge känt att miljön jag valt inte blev helt rätt. Den var uttjatad och fastän jag lade tid på att twista till den, kändes alla mina försök krystade. Det var som att jag hela tiden ville visa att jag inte höll på med en ripoff av någon annans skrivande.
Samtidigt byggde min berättelse väldigt mycket på just den här miljön. Mina karaktärer föddes ur miljön. Jag kunde helt enkelt inte komma på ett sätt att förlägga handlingen någon annanstans utan att hela bygget rasade ihop.
Men nu! Äntligen alltså. Alla huvuddragen är kvar och alla karaktärer kan behålla sina roller, men själva inramningen är annorlunda och jag är så himla entusiastisk över att få utforska det här stället!
Och det bästa av allt? Min nya miljö löser problemet jag haft med att mitt manus blev alldeles för läskigt halvvägs igenom. Det passade inte in med inledningen längre. Den nya miljön ger en av mina huvudkaraktärer en ny motivation som inte är lika våldsam och det passar tonen jag strävar efter mycket bättre.
Hej hopp!
måndag 2 februari 2015
Ett inlägg om min egen förträfflighet
Jisses vad det är mycket nu. Mycket på jobbet, mycket privat. En hel del roliga saker och en del sorgliga. Bloggen går lite på sparlåga som ni ser, men en sak har jag faktiskt hunnit med trots allt: Att avsluta mitt pytteprojekt! Jag är så nöjd! Det blev en helt okej saga med kanske tjugo rätt små illustrationer – inte proffskvalitet, men om man kisar lite kan man gissa vad det föreställer… Eller nä, varför ska jag nedvärdera mig själv? Det blev riktigt jäkla bra utifrån mina förutsättningar. Hurra för mig!
Till helgen ska jag börja tänka på vanliga skrivprojektet igen, men först tänker jag tillbringa några dagar med att bara klappa mig själv på axeln för ett väl utfört arbete.
Till helgen ska jag börja tänka på vanliga skrivprojektet igen, men först tänker jag tillbringa några dagar med att bara klappa mig själv på axeln för ett väl utfört arbete.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)