Kunsten at græde i kor av Erling Jepsen

För mig hänger skrivande, läsande och bloggande samman. Det handlar inte om att hitta tiden egentligen (men det också så klart), utan att komma till ro. Inte ryckas med av alla måsten som sliter i en, utan komma ihåg att andas och tänka och fantisera mellan varven. Jag säger detta i vetskap om att jag lever ett mycket privilegierat liv, där jag faktiskt kan styra över mycket av min tid. Men utifrån mitt eget perspektiv vet jag också att ron och stillheten inte står i proportion till hur mycket jag får gjort eller hur mycket jag måste göra. Jag blir MER effektiv när jag klarar av att göra saker långsamt och lukta på blommorna.

Och det där var en väldigt lång inledning för att säga att min återkomst till den skrivande världen egentligen började med en resa till sextiotalets Jylland i Erling Jepsens tappning. Jag var omotiverad när jag började läsa Kunsten at græde i kor, men den 11-åriga berättarrösten var så övertygande att jag inte kunde göra annat än att fortsätta sida efter sida.

För det är något speciellt med barnberättare i vuxenlitteratur. Vi visas världen genom barnets ögon, men samtidigt tolkar vi den som vuxna. Pappan som ibland måste få slå sin son för att få utlopp för sina känslor, som lever upp när han får hålla känslosamma begravningstal, som ibland övertalar storasyster att sova med honom på soffan – vi ser honom som den självklara, lysande mittpunkten i sonens liv, men vi ser också den ynkliga människa som döljer sig där bakom.

Det finns så mycket att uppröras över i den här romanen, men samtidigt är den så förföriskt charmig. Aldrig har “jag vet inte om man ska skratta eller gråta” varit en så passande beskrivning av en roman. Läs den. Jag kan helt enkelt inte göra den rättvisa.