lördag 7 oktober 2017

Att skriva en vetenskaplig artikel

Annika frågade för ett tag sedan om hur det går till att publicera en vetenskaplig artikel. Jag började skriva ett inlägg, men så kom flytten och livet emellan. Men den här helgen har jag tappat rösten och sitter uppkrupen i soffan med strikt talförbud. Optimalt läge för att skriva klart det där inlägget med andra ord.

Att skriva vetenskapligt har en hel del gemensamt med att skriva en roman, även om åtskilligt så klart är helt annorlunda. En likhet är den ungefärliga tidsåtgången. Från idé till publicerat manuskript tar det kanske två-tre år, även om det (precis som för romaner) kan variera en hel del, beroende på projektets omfattning och eventuella problem som uppstod längs vägen. Mitt personliga “rekord” är tio år. Det var smärtsamt.

Så hur börjar man? Det första man måste ha är en idé för vad man vill undersöka. Och sedan… Ja, sedan undersöker man det. Och precis som vid romanskrivande visar det sig förmodligen att den där första idén inte alls var så bra, men att det dolde sig en mycket intressantare berättelse under ytan. Jag skriver berättelse med flit här, för enligt min mening kan även forskningsresultat ses som delar i en berättelse. Med det menar jag att man måste bygga upp ett sammanhang kring dem. Vilket problem är det man är intresserad av, vad har gjorts förut, varför gick det bra/inte så bra, vilka nya frågor dyker upp nu när vi vet mer. En riktigt välskriven forskningsartikel kan faktiskt vara riktigt medryckande att läsa, även om den självklart är skriven enligt en helt annan mall än ett skönlitterärt verk.

Men tillbaka till själva arbetet. Säg att vi har avslutat våra analyser och är redo att skriva. Vetenskapliga artiklar följer ett fastslaget mönster som brukar se ut ungefär så här: Abstract (sammanfattning), Introduktion, Resultat, Diskussion, Material och metoder. Ordningen på delarna, antal ord osv kan variera mellan olika tidskrifter, men det är ganska hårt reglerat inom en viss tidskrift. T.ex. får ett abstract ofta vara max 250 ord, och gud nåde den som försöker smyga in 251. Det är alltså viktigt att kunna kondensera sin text och fokusera på det viktiga, utan att för mycket information går förlorad.

När utkastet till artikeln är färdigskriven ska det läsas av alla medförfattare. Till skillnad från romaner är det nämligen sällsynt att vetenskapliga artiklar bara har en enda upphovsman. Hur många varierar mycket beroende på vilket slags forskning det rör sig om, men mellan tre och tio är vanligt. Medicinska artiklar (och även en del inom fysik tror jag) kan ha hundratals författare. Medförfattarna har bidragit till olika delar av projektet, men själva skrivandet brukar ändå huvudsakligen skötas av en eller två personer. Däremot är det viktigt att alla läser och håller med om det som står i den färdiga artikeln, så det här steget brukar innebära ett par redigeringsrundor och i vissa fall även nya analyser.

Så är det dags! Artikeln skickas in till en noga utvald tidskrift. Men det är inte bara att trycka på skicka-knappen. Att ladda upp alla filer i tidskriftens otympliga dataprogram och kolla att ens Word-dokument blev en snygg pdf och att alla figurer motsvarar tidskriftens olika krav kan lätt ta en hel dag. Sedan följer en andäktig väntan, som helst ska vara lång. Om man får svar från tidskriften inom två veckor betyder det nämligen nästan alltid att artikeln refuserats utan att den ens skickat ut för peer review.

Men vi har kanske tur och får svar först efter två månader. Då har tre reviewers (osäker på den korrekta svenska termen här — det handlar alltså om andra forskare som är experter på området) läst artikeln och skrivit kommentarer. Särskilt Reviewer 3 har en nästan mytisk status i forskarvärlden. Efter två positiva omdömen från Reviewer 1 och 2, brukar (enligt legenden) alltid trean drämma till med en riktig sågning som får tidskriften att dra öronen åt sig. Fast vi har kanske tur igen och fick en Reviewer 3 som är på ovanligt gott humör och därför sågar oss på ett relativt snällt och konstruktivt sätt. Redaktören på tidskriften tycker därför att det finns hopp och säger att vi möjligen kan bli antagna om vi ändrar allt som vi fått anmärkningar på.

Så det gör vi. Efter ytterligare två månaders hårt arbete går vi igenom uppladdningsritualen, svär lite över systemet som senast verkar ha uppdaterats på 90-talet, skickar iväg filerna och… väntar igen. Två månader till. Varpå redaktören skickar ett standardmejl och säger att nej, det blev nog inte tillräckligt bra ändå.

Nähäpp. Bara att börja om med nästa tidskrift.

Så där någonting går det till. Som forskare lär man sig snabbt att bli refuserad. Processen är ju inte heller bara är av ondo. Artiklar som innehåller fel eller otillräckliga kontroller ska inte publiceras förrän de fixats, det är hela grejen med peer review. Segare är det när man skrivit en genomarbetad artikel som av någon anledning inte anses vara tillräckligt intressant eller nydanande för att bli publicerad. Det går mode även i forskningsämnen.

Men så till sist, kanske ett halvår senare, får vi faktiskt den där artikeln accepterad! Jubel utbryter, kanske flyger en champagnekork. Ska bli trevligt att få ett litet tillskott till kaffekassan efter allt arbete som vi lagt —

Nä, så funkar det inte. Nu när artikeln är godkänd för publicering får vi nämligen en räkning. Beloppet beror på tidskriften, men minst 1500 euro får vi räkna med, förmodligen mer. Om detta är ett bra system kan diskuteras, särskilt eftersom universitetsbiblioteken i sin tur betalar dyra pengar för att tillhandahålla tidskrifterna till samma forskare som producerar artiklarna. Det finns motreaktioner och krav på det som kallas open access (alla kan läsa utan att betala), men nu har det här inlägget redan blivit så ohyggligt långt att jag tycker att vi bara betalar nu och går vidare med våra liv.

Ja, ungefär så här går det alltså till, åtminstone inom det lilla hörn av forskningen där jag själv har varit verksam. Fråga gärna om något är oklart. Nu behöver jag en Ricola och sedan ska jag ta mig an dagens femte kopp te.

fredag 6 oktober 2017

Nämen det var väl trevligt med Ishiguro

Jag såg tillkännagivandet, men har inte hunnit läsa så mycket om reaktionerna. Vad tycker ni? Var det ett bra val?

Själv hade jag nog hoppats på en lite mer okänd författare, gärna någon som skriver på ett av de mindre språken (med mindre menar jag nog egentligen sällan översatt snarare än få talare). Kollade just upp de tio senaste pristagarna (före Ishiguro) på Wikipedia, och då ser statistiken över de representerade språken ut så här:

Engelska: 3
Franska: 2
Kinesiska: 1
Ryska: 1
Spanska: 1
Svenska: 1
Tyska: 1

Det motsvarar ganska väl den totala statistiken som jag också hittade på Wikipedia och som säger att flest pristagare skrivit på engelska (28 författare), följt av franska (15 författare). Och många av de författarna är ju helt fantastiska, men det måste ju rimligen finnas god litteratur även på andra språk? Det är ju inte ens så att man behöver röra sig särskilt långt ner på listan över antal modersmålstalare, för att börja ställa frågor. Världens fjärde mest talade språk (hindi) har noll pris, och de femte, sjätte och sjunde språken (arabiska, portugisiska och bengali) har bara ett pris var. Där tycker jag nog att akademien kunde leta lite noggrannare.

Men nu var det ju inte detta jag skulle skriva om egentligen, utan den författare som ändå vann. För om det nu ska vara ett ganska oäventyrligt pris i år, så tycker jag ändå att Ishiguro var ett riktigt bra val. Läsvänlig, lättillgänglig, men samtidigt riktigt skarp. Dessutom är han berättarrösternas mästare. Tänk den återhållsamme butlern Stevens i The Remains of the Day. Klockren. Tänk sedan den unga kvinnliga berättarrösten (vad hon nu heter? har glömt) i dystopin Never Let Me Go. Helt annan röst, men också klockren. Det finns ju författare som skriver samma bok om och om igen, men från olika infallsvinklar. Ishiguro verkar ju däremot försöka röra sig så långt han bara kan mellan romanerna. Det beundrar jag.

Hans senaste roman, The Buried Giant, har jag inte läst, men jag tror att jag får göra det snart. Det är ju trots allt ganska sällsynt att orden fantasyroman och nobelpristagare hör ihop. Någon som läst den?