fredag 24 april 2015

[här hade jag tänkt mig en ordvits med tågtema, men min hjärna är helt slut så jag lägger ner]

Egentligen skulle jag tagit nattåget till Berlin igår kväll, men det var strejk, så jag fick åka hem igen. Snopet. Som tur var kunde jag boka om biljetten och ta första morgontåget, så idag har jag tillbringat tio timmar på resande fot. Lite segt var det, men jag valde att se det som en skrivtidspresent och såg till att inte ta med mig någon nöjesläsning alls (men dock en del jobbläsning som jag var tvungen att ta itu med). Jag tror jag får åka mer tåg framöver, för frånvaron av distraktioner gjorde att jag var tvungen att kämpa mig igenom ett par problemområden jag gruvat mig över. Är nu halvvägs genom steg 7 (utökade karaktärsbeskrivningar). Hurra för mig!

(Och Berlin alltså. Älskar denna stad. Och särskilt nu med skir vårgrönska överallt.)

söndag 19 april 2015

Poddlyssningsaktivitet

Okej, så här har jag gått och trott mig ha koll och så BAM!, nä det har jag inte, för jag har helt missat Författarpodden. Hur skedde detta? Varför? Vem är ansvarig? Vart kan jag skicka klagomejl? (Till mig själv antagligen).

Så. Nu har jag i alla fall lyssnat en smula och så långt är det extremt intressant. Enda nackdelen är att det inte verkar gå att ladda ner avsnitten (väl?). Eftersom jag gärna promenadlyssnar fick det först bli ett avsnitt av Fantastisk podd istället, innan jag kom hem och kunde streama på balkongen. Det var soligt och fint, men egentligen utför jag gärna någon monoton aktivitet medan jag lyssnar. Promenad, som sagt, eller diskning, eller möjligen potatisskalning. Nu letar jag efter en lagom syssla som kan kombineras med både podd och balkong.

Vad gör ni medan ni lyssnar?

lördag 18 april 2015

Ett försök till ugnsmetafor

Som jag nämnt tidigare har jag haft svårt att göra plats för skrivande på sistone och jag provar därför att strukturera mitt manus med snöflingemetoden, som ett sätt att få tydliga delmål. Igår kväll avslutade jag steg 5, som går ut på att sammanfatta berättelsen utifrån varje karaktärs perspektiv.

Detta var en mycket nyttig övning för mig. En del karaktärer visade sig väldigt lätta att arbeta med. Det gällde inte bara huvudpersonen utan även vissa ganska perifera personer, som jag inte alls utvecklat särskilt mycket tidigare. Andra var… hm, kluriga. Jag fastnade särskilt länge med en karaktär som bara har som uppgift att hjälpa huvudpersonen att ta sig från A till B. Ett tag övervägde jag att gå vidare till nästa steg och komma tillbaka senare, men det var då jag fick min plötsliga, ugnsrelaterade insikt.

Har ni någonsin haft en sådan där riktig kass ugn med helt ojämn värme? En sådan där man bakar bullar och bränner hälften, med resten fortfarande är degiga i mitten? Så är det lite med skrivandet för mig just nu. Vissa delar av min berättelse har nämligen kommit mycket längre än andra. Jag har skrivit och skrivit om och fixat och donat. Vissa avsnitt kan jag till och med läsa och tycka att det faktiskt är riktigt bra. Samtidigt finns det andra delar som fortfarande är glupande hål. Inte på den mest övergripande nivån, för där vet jag ungefär hur jag vill ha det, men när det gäller hur det ser ut på ett visst ställe eller som igår, vem den där jäkla människan egentligen är som ska hjälpa min huvudperson.

Och nu till själva problemet. Grejen är att jag lätt tröttnar på delarna jag redan känner till. (Alltså att jag bränner halva min berättelse i ugnen, ni fattar va). Det är överarbetat. Jag vet redan vad som händer. Been there, done that. En av sakerna jag hoppas att den här nystarten kan hjälpa mig med, är att tvinga mig att ta itu med de lite jobbigare delarna innan jag tillåter mig själv att gå vidare. A-till-B-karaktären är förvisso inte helt perfekt i nuläget heller, men jag har ändå lite bättre koll än förut. Nu följer jag inte snöflingeinstruktionerna slaviskt (t.ex. vill jag lägga till ett steg där jag går igenom de olika miljöerna, en efter en), men som grundstruktur funkar det bra för mig så långt. En sak i taget. Inget skrivande förrän allt är på plats. Jämn ugnsvärme.

(Förresten, blev detta en liknelse istället för en metafor? Eller en allegori? Känns som att jag borde veta alternativt kolla upp, men jag måste ta itu med tvätten nu.)

söndag 12 april 2015

Txtng: The gr8 db8 av David Crystal

Såg ni språkkrönikan i DN om hur skiljetecken har fått nya betydelser? Punkt signalerar avståndstagande och utropstecken entusiasm står det, och efter att ha tänkt på saken inser jag att den betydelseförskjutningen har nästlat sig in i mitt eget informella språkbruk också. Intressant!

Krönikan påminde mig också om Txtng: The gr8 db8 som jag läste för ett bra tag sedan och som jag var helt säker på att jag hade bloggat om. Jag skrev nämligen ett långt inlägg på min telefon och som jag minns det var det synnerligen välformulerat, den sortens inlägg som folk skulle citera fritt ur minnet flera år senare. Mitt definitiva blogg-genombrott. Tyvärr verkar jag ha raderat det. Hm.

Men, men, det är inte mycket att göra åt. I grova drag hade jag två saker att säga om Txtng, som handlar om det framväxande sms-språket och är skriven av den brittiske lingvisten David Crystal. Den första är att Crystals bok, skriven 2008, visar hur mycket som hänt med vår kommunikation de senaste sju åren och hur vårt språk påverkas av tekniken. Hans exempel härrör från tiden före Whatsapp och obegränsade antal sms. Det är korthugget och kompakt. Dagens påhittiga emoji-kombinationer lyser så klart med sin frånvaro och det tidiga 2000-talets mobiltelefoner känns ungefär lika moderna som en telegraf. Hur kunde allt förändras så snabbt?

Den andra saken som slog mig är Crystals entusiasm. Han är så fjärran från språkpolis som det går att komma och så uppenbart fascinerad av den kreativitet som uppvisas i sms-språket att det är svårt att inte ryckas med. Se här, säger han, så här kan spanska sms-förkortningar se ut och oj, kolla, här är en dikt på sms-språk, är det inte fantastiskt? Att språket skulle bli torftigare på grund av våra nya kommunikationsvanor håller han inte alls med om och inte heller att dagens ungdomar skulle ha problem med att skilja högt och lågt språkbruk. Jag är benägen att hålla med. 

Txtng rör sig i gränslandet mellan populärvetenskap och kursbok. Den är förvisso lättläst, men genomgången är grundlig och den som inte redan har ett grundmurat intresse kommer nog att gäspa på vissa ställen. Kanske har jag haft större utbyte av Txtng i efterhand, som en klarröd påminnelse i bokhyllan om att reflektera över hur vårt språk utvecklas, än under själva läsningen.

lördag 11 april 2015

Skönlitterärt och vetenskapligt skrivande

Borta hos Skriviver diskuteras just nu det här med flow, eller skrivflyt eller vad det nu kan tänkas heta på svenska. Det var ett inlägg i rättan tid för jag körde verkligen fast i skrivandet ett långt tag (det är så trassligt att jag inte ens orkat reda ut det här, men luften gick ur mitt ursprungliga projekt och så försökte jag med ett annat istället, vilket inte heller gick så bra och nu är jag tillbaka med projekt ett). Men som det heter på dansbandsspråk: Börja om från början, börja om på nytt. Varför ska man sörja, tider som har flytt? Jag har gjort just så och börjat om från början med mitt manus.

Den här nystarten är ju ett utmärkt tillfälle att försöka lägga sig till med nya, goda vanor och inspirerad av flowdiskussionen har jag funderat lite på hur jag kan uppnå det där eftersträvansvärda flytet, istället för att ägna två timmar åt att formulera en ynka mening som jag inte ens är nöjd med?

Det som slog mig när jag läste Skrivivers inlägg, var att jag faktiskt har flow ganska ofta, bara inte i mitt skönlitterära skrivande. Jag arbetar som forskare och en stor del av mitt arbete består i att skriva vetenskapliga artiklar. Det är naturligtvis stor skillnad på att skriva vetenskapligt och skönlitterärt, men det finns också många likheter. I båda fallen handlar det om att ta enskilda delar (analyser eller scener) och väva ihop dem till något större, att skapa logiska övergångar och att knyta ihop början med slutet på ett sätt som både infriar förväntningar, men också bidrar med något nytt. Formuleringskonsten ska så klart heller inte underskattas. En välfunnen mening pryder sin plats, oavsett om det är i en roman eller en avhandling.

När jag får flow ser jag min artikel på ett nytt sätt. Det är som att jag är närvarande i alla delar samtidigt (urflummigt, kan tyvärr ej förklara bättre). När jag skriver en mening någonstans i manuskriptet vet jag hur den påverkar en slutsats jag drar någon annanstans. Jag hoppar fram och tillbaka, gör minnesanteckningar på olika ställen i texten, formulerar om en mening någonstans, skissar fram ett helt stycke någon annanstans, och plötsligt är arbetsdagen slut.

Men varför (VARFÖR?!) infinner sig samma sinnestillstånd mycket mer sällan när jag skriver i egenskap av författarwannabe?

Några gissningar:
  • Jag är tröttare. Det mesta av mitt romanskrivande sker efter en lång arbetsdag, så självklart går det tyngre. Dock är detta ganska ointressant eftersom jag inte kan ändra det just nu, så jag hoppar raskt vidare.
  • - Det finns en tydligare struktur för vetenskapliga publikationer. Detta kan variera lite från tidskrift till tidskrift, men är ofta i formatet Sammanfattning/Introduktion/Resultat/Diskussion/Material och metoder. Strukturen gör det lättare att dela upp skrivandet i delmål och inte villa bort sig på vägen.
  • Jag vet vad jag ska skriva. När jag skriver på jobbet har jag redan utfört alla analyser. Skrivandet handlar då om just skrivande och inte skrivande + hitta på grundläggande innehåll. 
  • Det finns en daglig rutin. Kanske är detta viktigast av allt. Det är sällan jag sätter mig ner och får ett plötsligt flowanfall. Snarare är det så att dagen börjar med att ordna administration, svara på mejl, läsa igenom nyutkomna artiklar och sedan någon gång efter lunch kommer jag igång med skrivandet, med nybryggt te i muggen och musik i hörlurarna. Då vet min hjärna att det är dags för full koncentration.

Så, vad går att lära av detta? Struktur är bra och planering är bra, åtminstone för mig. Inga nyheter kanske, men det känns ändå bra att veta att detta är grejer jag egentligen fixar, det är bara att jag inte fått till det riktigt i romansammanhang än. Men snart så...

fredag 10 april 2015

Check check check check

Steg 1-4 av snöflingemetoden är nu avklarade. Så långt har jag alltså en sammanfattning av handlingen på cirka en sida, samt korta beskrivningar av huvudkaraktärerna. Nästa steg innebär mer arbete med karaktärerna. Jag är laddad!

Jag skriver i Scrivener och något jag verkligen gillar med det programmet är att det går väldigt lätt att lägga in bilder. Jag har därför rotat fram en av mina gamla projektmappar där jag samlat porträtt från konstsamlingar på nätet som passar till mina olika karaktärer och lagt in en bild i varje karaktärsbeskrivning.

Bilderna för varje karaktär visas så här i “anslagstavleläget”.

Än så länge har det varit superlätt att jobba med de olika snöflingestegen, vilket jag väljer att tolka som att jag har bättre koll på min berättelse än jag trodde. Påskvila och lite distans har säkert gjort sitt till. Steg 5 coming up!

måndag 6 april 2015

Hur det gick

Jag i fredags: Rastlös, tusen tankar, fick verkligen säga åt mig själv på skarpen ett par gånger för att inte sätta igång Track changes i Word och börja redigera en artikel vi jobbar på. Jag idag: Aaaaaaahhh… Så harmonisk.

Dessutom har jag haft tid att reflektera lite över mitt liv. Det behöver vi väl alla då och då. Vad jag kom fram till:

  • Om 1-2 år måste jag söka nytt jobb (visste jag redan), men just nu finns det ingenting jag kan göra för att förbättra mina chanser mer än vad jag redan gör, så jag ska försöka att inte oroa mig för det.
     
  • Om jag inte hittar något jobb, så får jag väl utbilda mig till något annat. Det ordnar sig.
     
  • Det kommer att vara sanslöst stressigt fram till jul, så jag behöver se till att ha fler sådana här “onyttiga” helger.
     
  • Viktigast av allt: Jag VILL skriva. Bara för att det finns andra måsten som ropar högre just nu, kan jag inte tillåta mig att glömma bort det.
     
  • Jag behöver en bättre skrivrutin, någonting som fungerar även när jag är stressad. Efter lite övervägande har jag bestämt mig för snöflingemetoden, som går ut på att starta med en mening som sammanfattar romanidén och sedan utvidga den i många steg tills det blir en hel roman. Tror inte det är ett bättre eller sämre sätt än något annat, men det är en metod som lämpar sig ovanligt väl för punkter som kan bockas av. Just nu behöver jag struktur, konkreta små uppdrag som kan föras in på att-göra-listan. Steg 1 och 2 klarade jag av i morse (det är ju ändå en historia jag burit med mig rätt länge) och nu sitter jag här och dammar av några av mina karaktärer.

Det var det hela.

söndag 5 april 2015

Longitude av Dava Sobel

I Gullivers resor skriver Jonathan Swift så här (om när Gulliver ankommit till ett land där vissa invånare är odödliga och han tänker igenom vilka fördelar odödlighet skulle kunna ge):

“I should then see the discovery of the longitude, the perpetual motion, the universal medicine, and many other great inventions, brought to the utmost perfection.”

Evighetsmaskinen, visst den kommer vi nog inte se på ett tag. Universalkurer likaså. Men jag kommer ihåg att det där med longitud gick mig helt över huvudet. Exakt vad är det och varför skulle det vara så infernaliskt svårt?

För den som är lika oinsatt som jag handlar longitudproblemet om svårigheterna att veta var man befinner sig i öst-västlig riktning ute på oceanerna, något som kan vara skillnaden på liv och död när förråden tryter, skörbjuggen härjar och inget land finns i sikte. Frågan var så viktig för den internationella handeln att en belöning på 20’000 pund (miljontals och åter miljontals kronor i dagens pengavärde) utlovades till den som tog fram en fungerande metod. De flesta trodde att priset skulle gå till en astronom, men ingen av metoderna som byggde på himlakropparnas rörelser var tillräckligt exakt. I slutändan var det en oansenlig urmakare, John Harrison, som löste problemet genom att konstruera en helt otrolig klocka eller kronometer, vars tidshållning kunde användas för att räkna ut skillnaden mellan London-tid och lokal tid, och därmed även avståndet hem.

Låter det torrt? Det är det inte. Dava Sobel skriver riktigt, riktigt bra. Det är medryckande men inte spekulativt, detaljerat men inte detaljstaplande, rätt och lagom på alla sätt. På 175 sidor hinner hon med Harrisons många vedermödor, men ger också en överblick över tidigare försök och misslyckanden. Populärhistoria och populärvetenskap i sin allra förnämaste form. Och nästa gång jag är i London vill jag definitivt försöka see Harrisons kronometrar på riktigt.

Harrisons mästerverk, kronometern H5 (bildkälla)

lördag 4 april 2015

Att läsa på utrikiska

Jag läser gärna på andra språk än svenska. Delvis för att jag tycker det är roligt, delvis av praktiska skäl – det talas franska här där jag bor och min lokala bokhandel har dessutom ganska bra hyllor för tyska och engelska, men så klart ingenting på ärans och hjältarnas språk. (Förresten, franska bokomslag… De är så sobra. Nästan alltid vita ryggar och så kanske något konstverk på framsidan. Helt annorlunda känsla mot att gå runt i en svensk bokhandel.)

Men nu till någonting jag retar mig på. Med jämna mellanrum stöter jag på följande två åsikter:

1. Det är ALLTID bättre att läsa på originalspråk.

2. Det är ALLTID bättre att läsa på sitt modersmål.

Och varje gång vill jag bara säga ungefär ååhnnngggghhhmmm-NEJ. Låt mig börja med åsikt 1. För den som verkligen behärskar en viss författares modersmål är det med största sannolikhet mest givande att läsa just den författaren på just det språket. Visst, jag håller med. Men vad innebär det att behärska ett språk? Jag har 60 högskolepoäng i engelska, bodde fyra år i England och har allmänt lätt för språk. Behärskar jag engelska? Njae. Det finns absolut nyanser som går mig förbi i mitt läsande. Och framför allt: Texten drabbar mig på ett helt annat sätt på svenska. Visst vet jag vad fire betyder, men eld, hur mycket mer hypnotiskt är inte det ordet? När någon hävdar att de behärskar engelska lika väl som sitt modersmål undrar jag snarare hur väl de behärskar modersmålet.

Så långt verkar det kanske som att jag bekänner mig till åsikt 2, att svenska (eller vilket modersmål det nu gäller) alltid vinner. Men nej. Eller jo, det är klart att på ett plan är det så, men samtidigt är en roman inte fix och färdig produkt som bara kan läsas på ett sätt. T.ex. får texter på franska en lite högstämd och poetisk ton för mig. Inte för att författaren nödvändigtvis avsåg det, utan för att la vie quotidienne låter lite elegantare än det svenska vardagslivet. Om det gör att jag uppskattar en bok mer, finns det väl inget ont i det? Vidare ger danskan ett lite humoristiskt skimmer åt mina läsupplevelser, medan tyskan lämpar sig väl för pompösa karaktärer med bristande självinsikt (Daniel Kehlmann! Okej, ska sluta tjata om honom). Dessutom (och detta är nog ännu viktigare), är läsandet ett så fantastiskt bra sätt att lära sig ett språk. Nobelpristagarna kan kanske få vänta, men en riktigt spännande ungdomsbok gör att glosorna tragglas av sig själva. Varför förneka sig detta nöje?

Det jag framför allt vill få sagt är detta: För i princip alla som inte växte upp tvåspråkiga (och förmodligen även för en del av dem) spelar lässpråket roll för upplevelsen. Det är okej. Samma bok på originalspråk och i översättning är inte samma bok, men olika betyder inte olika bra. Läs på det språk som passar dig, men om du är lätt berusad, befinner dig på samma fest som jag och känner för att berika mitt liv genom en lång monolog om varför ditt sätt är bäst… – så kan du gärna låta bli.

fredag 3 april 2015

Än så länge sköter jag mig

Under de fyra timmar som gått sedan dagens första inlägg har jag ägnat mig åt:

1. Författande av ett styck blogginlägg om en mycket bra bok (se nedan)

2. Balkongsittning (i kombination med punkt 3)

3. Läsning av novell signerad en av mina favoritförfattare (Daniel Kehlmann!)

4. Chokladätning (Lindt) samt drickande av blommigt te

5. Handdisk, den enda hushållssysslan jag finner angenämt avslappnande

Nu ska jag äta bananpannkakor. Ville bara få det sagt.

La Repudiée av Eliette Abécassis

Jag har en särskild väntehylla för böcker jag ännu inte hunnit med. Den sträcker sig över ett och ett halvt hyllplan, för ack vad mycket snabbare det går att köpa nya böcker än att läsa dem jag redan har. Bland alla de här böckerna finns det några som ger mig dåligt samvete i långt högre grad än alla de andra tillsammans. Det är böckerna i franska sektionen. En del inhandlade i självförbättrarsyfte, andra från nära och käras utrensningar i de egna boksamlingarna. Jag blir erbjuden en bok, tar tacksamt emot, avser att läsa och sedan… Alltså, det är så tungt att läsa på franska. Jag fattar bara hälften och min hjärna kollapsar efteråt.

Det var sålunda med blandade känslor jag tog mig an en fransk bok, utvald efter principen “ju kortare, desto bättre”. Det blev La Repudiée (Den frånskilda).

Men… Efter första sidan var jag fast!

Judinnan Rachel lever i den ultraortodoxa stadsdelen Mea Shearim i Jerusalem. Hon giftes bort med Nathan när hon bara var sexton år. Det var ett arrangerat äktenskap, men hon älskar verkligen sin make och han älskar henne. Dock föreskriver reglerna att en man kan begära skilsmässa efter tio år, om paret förblir barnlösa. La Repudiée är en lågmäld beskrivning av Rachels desperation. Till skillnad från sin mer rebelliska lillasyster Naomi, har Rachel varit nöjd med sin lott i livet. Hon har gjort allting rätt. En enda gång bryter hon mot reglerna och går till en vanlig läkare för att han ska bota hennes barnlöshet. Då det visar sig att det är hos hennes make problemet ligger, väljer hon att hålla sanningen hemlig.

Men det spelar ingen roll hur god Rachel är. Som barnlös är hon också värdelös. Som rabbinen förklarar för Nathan: “Barnen, det är vår styrka. Det är så vi besegrar dem. [. . .] De andra, de ogudaktiga, kättarna som styr det här landet. Våra barn, det är vår framtid. Det är framtiden för vår judendom. Du förstår att de andra, de har inga barn. Tack vare barnen tillhör framtiden oss.”

Abécassis hade kunnat säga mer, men jag är glad att hon inte gör det. På 125 sidor får hon med allt som behövs. Och Rachel, tjugosex år och redan förbrukad, är en röst som stannar kvar.

Jag kan inte annat än hoppas att Abécassis blir översatt till svenska. Kanske något för det underbara förlaget Sekwa?

Påskens förhållningsregler

Varje år överraskas jag av påsken. Det här eviga flyttandet fram och tillbaka bland vårmånaderna, kan vi inte bara skippa det? Vad är vitsen? Så i år hände det som alltid händer – jag insåg att det var påsk först när en vänlig själ förhörde sig om mina planer inför långhelgen.

Här sitter jag alltså med fyra oplanerade dagar, men tänker att det kanske inte är så dumt ändå. De senaste veckorna (månaderna) på jobbet har varit milt sagt hektiska. Mest på ett bra sätt – jag är inne i en väldigt kreativ period och det är massa saker som plötsligt funkar – men grejen med stress är att även bra stress gör en stressad. Det går inte att vara uppe i varv hur länge som helst. På sistone har jag drömt detaljerade drömmar om Excel. Det är inte sunt.

Samtidigt vill, vill, vill jag jobba nu. Det är så lätt att ryckas med. Därför har jag gjort ett avtal med mig själv. Jag får visst lov att jobba i påsk, men först efter att jag tagit min dagliga dos onyttiga aktiviteter. Minst en halvtimme var av skrivande, läsande och bloggande med andra ord.

…och bara på den korta stunden det tog att skriva det här inlägget känner jag hur min puls har gått ner och min hjärna börjar göra plats för annat än jobbtankar. Kanske struntar i att vara produktiv idag. Det finns så många halvlästa böcker i min hylla…