Resa med lätt bagage av Tove Jansson

Hur är det egentligen med “sympatisk” som omdöme om en bok? Är det positivt? Eller är det lite som “snäll” om en person – ibland uppriktigt menat men minst lika ofta en omskrivning av “lite tråkig”? Jag vet inte, men det ord jag vill använda för att beskriva Tove Janssons novellsamling Resa med lätt bagage är just “sympatisk”, så ni får helt enkelt ta mig på mitt ord att jag menar det på allra finaste vis. Samlingen är från 1987 och får därmed representera 80-talet i min läsutmaning om nordiskt nittonhundratal.

Jag är egentligen inte överdrivet förtjust i novellformatet, av två anledningar. Den första är att jag ogillar alltför hårt mallade texter. I noveller ska det ju gärna komma någon dramatisk twist på slutet som gör att hela berättelsen framstår i ett nytt ljus, och jag kan känna att det blir tröttsamt om det inte görs extremt bra. Kanske även om det görs extremt bra, faktiskt. Det är bara inte min grej. Tur då att Tove Jansson inte alls skriver på det sättet. Jag upplever att jag glider fram mellan olika stillsamma berättelser som inte stressar fram mot någon punchline. Det är väldigt behagligt och – ja sympatiskt då.

Mitt andra problem med noveller är att de (om de är bra) alltid tar slut för fort. Här är Tove Jansson i högsta grad skyldig. Den inledande brevnovellen med beundrarbrev till Jansson från en japansk flicka känns alldeles lagom lång och avslutad, men de andra … Jo visst, avslutade känns de kanske, men jag skulle vilja läsa en hel roman om den lillgamla pojken Elis som inte riktigt passar in i skärgårdsfamiljen dit han skickas på semester. Och kanske ännu hellre en roman baserad på den avslutande novellen “Trädgården” om rivalitet och vänskap mellan två buttra gubbar som vill sitta på samma bänk vid näckrosdammen i Botaniska trädgården.

Som titeln antyder är novellsamlingens tema att resa, eller kanske ännu mer hur varje människa bär sin egen värld med sig och hur dessa världar ibland snuddar vid varandra för att sedan återigen glida isär. Ett fascinerande ämne som fick en extra skjuts av att jag själv befann mig på resande fot under läsningen (fast med tungt bagage istället för lätt – jisses vad det släpades och stånkades). Och just som reseläsning är kanske novellformatet inte helt dumt ändå. Ganska lagom med femton sidor melankolisk betraktelse över livet och sedan en stunds reflektion medan landskapet susar förbi utanför tågfönstret.

Jerusalem av Selma Lagerlöf

Jag älskar Selma Lagerlöf. ÄLSKAR. Hon har sådant driv, sådant språk, sådant allting. Så vad kan väl passa bättre än att inleda min nya läsutmaning med att ta mig an Jerusalem, utgiven i två delar strax efter förra sekelskiftet. Och vad kan jag säga annat än att den är ännu en lagerlöfsk fullträff.

Nu är ju Jerusalem en riktig klassiker som många skrivit betydligt mer initierat om än vad jag kan, och därför tänker jag hoppa över att sammanfatta handlingen annat än i all korthet: En grupp 1800-talsbönder från Dalarna bestämmer sig för att flytta till Jerusalem för att leva sina liv närmare Jesus (detta är del 1) och sedan gör de det (del 2). Med det avklarat vill jag istället reflektera kring vad det är med det här verket som gör att jag fångas så totalt.

Något jag tänkte mycket på under läsningen var nämligen hur Lagerlöf jobbar med sina karaktärer. De är alla sådana strävsamma och goda människor, och ändå är det så stora motsättningar dem emellan. Jag hejar på något sätt på dem allihop, och de olika konflikterna blir så mycket mer rörande just för att det inte finns en ond och en god sida. Allra tydligast är det i slutet av första delen när det blir tydligt vilka som väljer att fara till Jerusalem och vilka som stannar kvar. De som reser drivs så starkt av att de vill göra det rätta. Att detta “rätta” sedan leder till att åldrande föräldrar lämnas kvar eller att någon blir arvslös för att släktgården säljs, det får det liksom vara värt. Och jag som läsare förstår också att de tyckte att det var värt det. Jag håller kanske inte med, men jag förstår.

Sedan är det så klart skillnad på dramatik i form av starka känslor och vad som kan kallas dramatiskt schvung. Det senare handlar ju inte bara om att skriva trovärdiga, komplexa karaktärer, utan tvärtom kan behovet av att bygga ut karaktärerna dra ner tempot, särskilt i en roman som Jerusalem med så många olika perspektiv. Men Lagerlöf är bara en sådan fantastisk historieberättare. De av hennes verk som jag läst tidigare har haft tydligare drag av skröna och lägereld – jag tänker t.ex. på den oförglömliga jagad-av-vargar-scenen i Gösta Berlings saga – medan Jerusalem för det mesta är lugnare och allvarligare. Ändå märks det att hon gör det mesta av den dramatiska potentialen i varje scen. Det blir liksom aldrig tråkigt, så där som det handen på hjärtat faktiskt blir ibland när den mänskliga naturen ska utforskas på ett finstämt och insiktsfullt vis.

Resultatet blir ett verk som känns både gammalt och modernt, lite som ett uråldrigt, knotigt träd som fortfarande bär gröna kvistar. Språket är gammaldags men kraftfullt. Strukturen och gestaltningen har också något ålderdomligt över sig men fungerar utan problem. Och temat med frikyrklighet i svensk bondemiljö känns kanske inte heller dagsaktuellt, samtidigt som det väcker många tankar i mig kring grupptillhörighet och vad man är beredd att offra för religion och ideologi. Och kanske framför allt kring längtan efter ett enkelt svar i livet, att det ska finnas en utstakad väg att följa där man vet att allt man gör är rätt. En längtan som väl är lika stark hos många idag.

Mio, min Mio av Astrid Lindgren

Jag har länge tänkt att jag borde läsa mer Astrid Lindgren – hon är ju ändå vår främsta barnboksförfattare. Och ändå har jag inte riktigt vågat. Jag sitter ju själv här och filar på ett par barnboksmanus i hennes skugga, och inte vill jag att mina texter ska kännas som bleka kopior av böcker som redan finns och som är älskade av alla. Det där med att det finns dominerande författare som alla måste förhålla sig (och möjligen undvika att inspireras alltför mycket av) är kanske något som gäller allmänt, men jag undrar om det inte kan vara extra sant när det gäller just barnböcker. Vi blir ofta så otroligt präglade av det vi läst som små, och när böckerna dessutom blir film eller teve har de en tendens att fylla rutorna år efter år efter år. Det gäller ju inte bara Astrid Lindgren utan också t.ex. J.K. Rowling. Går det ens att idag skriva en bok om en pojke med magiska krafter utan att så gott som samtliga läsare medvetet eller omedvetet jämför huvudpersonen med Harry Potter?

Men nu har jag alltså trots allt läst klassikern Mio, min Mio. Och den är bra! Surprise! Jag grät en skvätt kan jag meddela.

Jag tror faktiskt aldrig att jag läste berättelsen om Mio när jag var liten, men huvuddragen har jag fått i mig ändå genom någon sorts kulturell osmos. Det handlar alltså om den föräldralöse och olycklige Bo Vilhelm Olsson som hux flux hamnar i sagoriket Landet i Fjärran, upptäcker att han är kungasonen Mio och får i uppdrag att bekämpa den fruktansvärda riddar Kato som har ett hjärta av sten. Det är en vemodig och tidvis obehaglig berättelse, som jag inte är helt säker hör hemma på hyllan “upp till nio år”. Framför allt är det den sortens bok som förtjänar att läsas om som vuxen, för även om jag nu gör tolkningen att Bo Vilhelm dör innan han kommer till Landet i Fjärran (vilket förklarar varför så många i den nya världen har fysiska likheter med personer han kände i den gamla), tror jag inte alls att jag hade funderat i de banorna som nioåring.

En sak jag tänkte mycket på medan jag läste är hur stilistiskt genomtänkt texten är. Jag skulle säga att detta är en i högsta grad litterär text, även om den så klart är lättläst och skriven i sagoton. Framför allt arbetar Lindgren väldigt mycket med upprepningar, både vad gäller ord och innehåll. Här är ett exempel från när Mio kommit in i riddar Katos borg som visar just ordupprepningar:

Han hade ett rum i sin borg, och luften var tjock av ondska där. För det var det rum där riddar Kato satt natt och dag och tänkte ut ont. Natt och dag, natt och dag satt han där och tänkte ut ont, och luften var så full av ont att man inte kunde andas i hans rum. Och det onda flöt ut i strömmar därifrån och dödade allt som var vackert och levande där utanför och frätte bort alla gröna blad och alla blommor och allt lent gräs och la sig som en ond slöja för solen, så att där aldrig var riktigt dag utan bara natt och något annat som var nästan natt. Det var inte underligt att fönstret i hans rum lyste som ett ont öga ut över Döda sjöns vatten. Det var riddar Katos ondska som lyste genom fönstret, när han satt i sitt rum och tänkte ut ont. Natt och dag, natt och dag satt han där och tänkte ut ont.

När det gäller upprepningar i innehåll tänker jag bland annat på hur riddar Katos ondska visas för läsaren genom att naturen reagerar varje gång Mio nämner hans namn. Någon gång är det blommor som dör, en annan gång trillar klippblock ner från berget. Det blir otroligt effektfullt, tycker jag, och visar mycket tydligare än ingående beskrivningar av grymheter (som kanske hade blivit för grafiska för en barnbok) hur fruktad riddar Kato är.

Sammantaget tycker jag att Mio, min Mio representerar allt det som jag tycker allra bäst om med barnlitteratur: Det finns en spännande historia som är lätt att hänga med i. Det är en vacker och fantasifull text som är en njutning rent språkligt (och så många vackra namn! Miramis liksom, vem drömmer inte om att ha en häst som heter så). Och under allt detta finns tankar om de stora frågorna i livet, om ont och gott, om att vara modig, om att vara ensam, som känns uppriktiga och inte det minsta pretentiösa. Tack för det, Astrid.

En väktares bekännelser av Elin Säfström

Jag har funderat ett tag på om jag borde skriva någonting om En väktares bekännelser. Det känns ju lite underligt att diskutera en bok av någon jag faktiskt interagerat med upprepade gånger här i cyberspace (förresten används det här ordet över huvud taget längre? Känns väldigt nittiotal). Nåväl, efter att ha sovit på saken i cirka två månader kom jag fram till att det är klart jag borde. En väktares bekännelser är nämligen en riktigt trevlig bok som förtjänar all uppmärksamhet den kan få.

Huvudpersonen Tilda bor i Stockholm och är en så kallad “vanlig tonåring” (mer om detta nedan), med den enda skillnaden att hon och hennes mormor är ansvariga för att diverse sagoväsen håller sig på mattan. Och det är ingen liten uppgift för på Stockholms gator trängs tomtar, vättar, älvor och andra så kallade rådare, som ställer till med både det ena och det andra. När mormor åker iväg på uppdrag till Norrland blir det Tilda som får försöka hålla ordning i en allt mer kaotisk stad, där människor dessutom plötsligt börjar försvinna.

Jag har, som jag nämnt här på bloggen ett otal gånger, alltid haft lite svårt för uttalade tonårsböcker (medan jag däremot älskar böcker för en något yngre målgrupp). Kanske är det för att typiska “unga” teman som uppror och uppslukande förälskelse inte är mina favoriter, vem vet. Jag nämner det här eftersom ett av de vanligaste omdömena om karaktären Tilda är att hon är en sådan verklighetstrogen tonåring och jag var därför tveksam till om detta skulle vara något för mig. Men jag måste säga – jag gillar Tilda. Hon är sympatisk när hon försöker ordna upp situationen efter bästa förmåga och är samtidigt trovärdig i sin frustration när allt börjar gå åt pipan. Och hon har humor. Faktiskt en hel massa av den varan, utan att det för den sakens skull går överstyr och blir flamsigt.

Den största behållningen för mig blir dock språket. Jag skulle klassificera En väktares bekännelser som lättsam underhållning (jag sträckläste den på två dagar), men det är underhållning med finess, med ett språkbruk som lyckas vara både ungdomligt och ganska avancerat. Det var med varm hand som jag rekommenderade boken till en svensklärare i min närhet, just för språkets skull.

Och ingen press nu Elin, men det är nog fler än jag som väntar på tvåan.

Tio lektioner i matlagning av Lotta Lundgren

Visst känns det fel med en kokbok i pocketutgåva? Hade det inte rört sig om Lotta Lundgrens rosade Tio lektioner i matlagning så vette tusan om jag hade slagit till. Men nu är Lundgren en favorit hos mig och dessutom är lättviktiga pocketböcker så föredömligt enkla att stuva ner i en redan knökfull resväska.

Lundgren, ja. För mig var hon den stora behållningen med Historieätarna: hon har en kombination av värme och skärpa som jag gillar. Inte bara mystrevlig, utan med ett sarkastisk stråk som livar upp som en skvätt citron. För som Lundgren skriver: “Mat utan syra är som människor utan humor, man blir liksom aldrig riktigt intresserad.”

Sin kokbok (kanske är matlagningsbok en bättre benämning) har hon delat upp i tio (och ett halvt) kapitel, med namn som “Känslor”, “Verktyg”, “Kött” och “Pengar”. Det är alltså hela matlagningens filosofi samt dess användning i gråtrist vardag som avhandlas. Ganska mycket som ska klämmas in på under 300 sidor, särskilt som åtta av dem ägnas åt att beskriva en räcka gamla pojkvänner i en något bisarr men mycket rolig monolog som mynnar ut i tre efterrättsrecept. Dock flummar det aldrig ut för mycket, utan Lundgren lyckas alltid styra upp det på slutet, på samma sätt som hon räddar det ingående och på gränsen till långrandiga kött-kapitlet med att till slut utbrista att hon är “så fruktansvärt trött på att skriva om lamm nu”.

Mest av allt uppskattar jag Lotta Lundgrens matlagarglädje. Hon är ingen matsnobb utan verkar bara älska att äta och laga mat. Min egen inställning till matlagning är mer av typen nödvändigt ont, men det är svårt att inte bli inspirerad när hon förklarar hur hon tänker när hon sätter ihop en måltid. Över huvud taget är hennes inställning sympatisk – följ inte recept utan sätt ihop några smakar du tycker passar och laga något utefter det. Det är ungefär så jag gör när jag lagar mat också, även om slutresultatet knappast blir lika gott som om Lundgren stod i köket. Men jag tror bestämt att jag ska prova några av smakkombinationerna hon bifogat i en lång lista längst bak i boken och se om dessa lyckas mig bättre. I vilket fall känns det bra mycket roligare än att prickfritt följa recepten i de andra kokböckerna jag har stående på kökshyllan.

Utan personligt ansvar av Lena Andersson

Jag hade egentligen nästan bestämt mig för att låta bli, men nu blev det ändå så att jag köpte Utan personligt ansvar på impuls när jag senast befann mig i en svensk bokhandel. Skulle det gå att skriva en uppföljare på Lena Anderssons mästerverk Egenmäktigt förfarande, tänkte jag, och kanske framför allt skulle jag orka med Ester en gång till?

För Ester är som hon är. En hyperintelligent kvinna som försörjer sig på sina filosofiska och konstnärliga texter, men som gång efter annan fastnar i kärlekshistorier som aldrig leder någon vart. Historier som kanske borde leda någonstans i en idealvärld, men Esters problem är att hon resonerar utifrån vad människor borde göra, snarare än vad de faktiskt gör.

I nya romanen heter kärleksobjektet Olof Sten, en gift skådespelare som inledningsvis verkar nästan charmig, men som snart visar sig vara väl bevandrad i konsten att ge precis så mycket som behövs för att hålla intresset vid liv, men aldrig någonsin mer än så. Att skilja sig från hustrun Ebba är honom uteslutet, men i Esters värld borde han vilja det, så hon utgår från att det egentligen är det han vill. Och så rullar det på, år ut och år in. Det är frustrerande och bitvis repetitiv läsning. Kanske hade romanen kunnat vara kortare? Samtidigt är det eviga nötandet själva kärnan i Esters tillvaro. Hon ger upp, kommer tillbaka, ger upp, kommer tillbaka, ända tills jag likt hennes väninna Vera vill få ta en paus från människan Ester.

Därmed inte sagt att jag inte tycker att hon ibland har en poäng. Olof är på inget sätt utan skuld i denna meningslösa dans. Han hade kunnat bestämma sig. Hustrun eller Ester. Men det Ester missar är att han inte har någon anledning att fatta det beslutet. Hon lämnar honom inte. Han kan få båda två utan att betala priset för det. Och därtill missar hon det vi alla vet, men har svårt att leva efter – den enda man kan förändra är sig själv.

Den som endast vill läsa en roman av Andersson gör bäst i att införskaffa Egenmäktigt förfarande (skrev om den här), men som uppföljare är Utan personligt ansvar alls inte dålig. I sina bästa stunder är romanen plågsam på det där extra plågsamma viset när man känner igen sig lite för mycket i vissa situationer.

Men nu räcker det, Ester. Vi går vidare, både du och jag.

Hägring 38 av Kjell Westö

“Thriller” står det två gånger på omslaget till Kjell Westös roman från 2013, Hägring 38. Och thriller är ett ord jag har svårt för. För mig, och jag inser att detta kanske inte är en universell tolkning, signalerar thriller att spänningsmomentet är det viktigaste, medan det kan vara si och så med de litterära kvaliteterna. Eftersom jag inte är så intresserad av spänningen i sig (jag kan vara den minst adrenalinkicksökande människan jag känner) så blev Hägring 38 stående i att-läsa-hyllan i ett helt år.

Men vi vet ju alla att man inte ska döma boken efter omslaget och ja, jag hade väl fel helt enkelt. Istället för den hetsiga framåtrörelse som jag fruktat, har Hägring 38 snarare en inåtrörelse. Nog är det spännande, men mer på det där sättet när man lär känna någon på djupet och gläder sig över varje ny, dyrbar insikt.

Året är 1938, platsen Helsingfors. Två mycket olika människor, advokaten Claes Thune och hans nyanställda kontorist, den ordentliga Fru Wiik, kommer långsamt närmare varandra på ett tillbakahållet, nordiskt vis. Just detta gav mig lite hemlängtan. Svenskar – och jag gissar även finnar – klagar ibland på hur tillknäppta vi är, men det finns något vackert i den ömsesidiga, underförstådda överenskommelsen att inte tränga sig på.

Berättarperspektivet delas lika mellan advokat Thune och Fru Wiik, men det är den senare som jag finner mer intressant. Sin yta till trots bär Matilda Wiik på mörka minnen från sin tid i fångläger under finska inbördeskriget tjugo år tidigare. Genom sitt nya arbete kommer hon åter i kontakt med “Kaptenen”. Han minns inte henne, men hon minns honom alltför väl.

Thunes liv engagerar mig mindre, men genom hans träffar med herrsällskapet “Onsdagsklubben” ges en inblick i ett Finland i förändring. Talet om fosterlandet växer i ljudstyrka, och Thunes vän Jary får allt tydligare känna av den groende antisemitismen, vilket Thune avfärdar som paranoia. Det är skickligt gestaltat och utgör även en oroande kommentar på vår egen tid med vågen av främlingsfientlighet vi ser i dagens Europa.

Lite senare än resten av världen har jag därmed upptäckt Kjell Westös författarskap och vad kan jag säga annat än att jag inte är ett dugg förvånad över de priser som verkar ha regnat över honom. En författare jag tänker läsa mer av.

Pengar av Victoria Benedictsson

I inbjudan till veckans bokbloggsjerka skriver Annika:

Koko tycker att bokbloggsvärlden fokuserar för mycket på det som är nytt och spännande. Därför vill hon utmana er att blogga om en bok (eller flera) som är minst hundra år gammal men som fortfarande är läsvärd. Vuxenbok, barnbok, facklitteratur, vad du vill. Motivera!

Och det passar mig ovanligt bra, för jag har en roman av äldre modell som jag länge tänkt skriva något om, men aldrig riktigt kommit mig för. Anledningen är kanske framför allt att jag inte riktigt kan bestämma mig för vad jag egentligen tycker om Pengar, Victoria Benedictssons roman från 1885, som hon publicerade under synonymen Ernst Ahlgren. Å ena sidan är den mycket läsvärd och fick mig att fundera mycket, å andra sidan tycker jag inte att den är “bra” i betydelsen välskriven med ett språk som överlevt tidens tand. Men å tredje sidan kanske det inte spelar någon roll?

Pengar beskriver Selma Bergs liv, från bekymmerslös sextonåring med konstnärsdrömmar till tillvaron som kuvad gift kvinna tillsammans med en man hon inte älskar och som är gammal nog att vara hennes far. Handlingen har drag av Benedictssons eget liv och kritiken mot dåtidens kvinnoroll är tydlig. Kvinnor hade bara tillträde till högre utbildning inom några få områden som musik och konst, men även dessa låg utom räckhåll för de flesta, eftersom det ansågs vara slöseri med pengar att utbilda kvinnor som ändå skulle gifta sig. Inte ens en kvinna med egna pengar var garanterad en utbildning, eftersom hon levde som omyndig tills hon var 25 år och därmed var i händerna på sin förmyndare. Trots att unga kvinnor inte sågs som mogna nog att bestämma över sig själva kunde de gifta sig redan vid 16 års ålder och därmed få en ny förmyndare, deras äkta make. Begåvade kvinnor som Selma Berg och Victoria Benedictsson hade med andra ord mycket begränsade möjligheter att styra sitt eget öde och få utlopp för sina talanger.

Benedictssons roman är ingenting jag skulle rekommendera som ren nöjesläsning. Inte för att den är tung och svårläst (det är den inte), men den har åldrats på ett inte helt behagfullt sätt och uppbyggnaden liknar mer ett utkast till en roman än en färdig produkt. Men det Pengar förlorar i litterär finess vinner den i äkthet. Detta är en roman skriven från hjärtat och den ångar frustration och ursinne. 

När upprördheten lagt sig något har dessutom utgåvan från Natur & Kultur ett välbehövligt och lagom koncist efterord av Karin Westman Berg där romanen sätts i sitt historiska perspektiv. Jag brukar inte vara så förtjust i för- och efterord, men här kastade jag mig över det, för jag ville genast veta mer – mer om det sena 1800-talets svenska kvinnor och framför allt om Victoria Benedictsson själv. Och det måste väl ändå betyda att jag faktiskt tyckte att Pengar var riktigt bra?

Svensk historia av Olle Larsson och Andreas Marklund

Som jag har längtat efter en sådan här bok! Sveriges historia från 1500-talet till nutid, rätt upp och ner, komprimerat till 400 sidor. Av nödvändighet blir det så klart lite hattigt, eftersom ämnen som kunde utgöra basen för hela böcker ska avhandlas i ett futtigt stycke var. Samtidigt finns det en poäng med att trycka in allt i en och samma behändiga volym och inte bara för att det blir en snabbrepetition av det man lärde sig eller borde ha lärt sig under historietimmarna på gymnasiet. Nej, det jag framför allt uppskattar är känslan av hur vårt samhälle verkligen förändrats i grunden på bara 500 år och hur allt det som vi idag tar för givet kanske bara är en parentes i historieskrivningen. 500 år, det är ju verkligen ingenting och ändå har synen på maktfördelning, religion, kvinnans roll i samhället, ja i stort sett allt, omvärderats så radikalt. Det är svindlande.

Dessutom har Larsson och Marklund lyckats få till en riktigt läsvänlig text. Det är kunnigt utan att bli alltför faktastaplande, underhållande utan att bli fluffigt. Och kanske viktigast av allt – jag vill lära mig mer. Jag vill verkligen ta mig an de där böckerna som broderar ut det som bara fick ett stycke här.

Jag har inget annat än lovord för denna utmärkta historiebok. Rekommenderas å det högsta.

Drottningens chirurg av Agneta Pleijel

Jag har inte så bra koll på det svenska kulturlivet som jag egentligen skulle vilja, så när jag efter den långa tågresan till Berlin följde upp med en lång tågresa till Sverige (som tur var utan strejk denna gång!) passade jag på att köpa ett par titlar av författare jag hört omnämnas hundratals gånger, men som jag faktiskt aldrig läst något av. Klingsor av Torgny Lindgren har jag redan skrivit om och näst ut var Drottningens chirurg av Agneta Pleijel.

Först måste jag tyvärr utfärda en varning. Pocketversionen jag inhandlade saknade nämligen sidorna 65-96 (som kompensation förekom däremot sidorna 97-112 hela tre gånger). Olyckligtvis upptäckte jag att mitt ex var defekt först när jag var på väg ut ur landet, så det var för sent att gå tillbaka till bokhandeln. Nåväl, hellre ett mittparti än slutet (som jag skrev om här).

Så till själva läsningen. Jag måste medge att en viss trötthet infann sig efter de första sidorna då jag fått bekanta mig med förlossningsläkaren Herman Schützer i 1700-talets Stockholm. Åh nej, tänkte jag, är det en skröna i historisk miljö jag har att göra med? Det är förvisso en genre jag uppskattar, men just den här dagen ville jag läsa om vanliga människor istället för humoristiska karaktärer. Men se där hade jag tur. Pleijels roman innehåller visserligen en hel del ingredienser som jag förknippar med den s.k. mustiga skrönan, däribland en förkärlek för historiska stavningar (till exempel i titeln) och många (många!) äckliga (äckliga!) partier där förlossningar och kirurgiska ingrepp beskrivs utan någon som helst detaljbrist. Men det stannar inte vid språkekvilibristik och vämjelse. Människorna som Pleijel beskriver är inte karikatyrer som drivits till sin spets för billiga poänger. Schützer har talang för sitt yrke, men får på ett lagom sorgligt vis aldrig det erkännande han tycker han förtjänar. Samtidigt blir Nella, hans mer än trettio år yngre hustru, hon som aldrig blev tillfrågad om hon faktiskt ville gifta sig med Schützer, allt mer deprimerad. Det är dramatiskt och vardagligt på samma gång. Pluspoäng.

Riktigt, riktigt nära tycker jag nu aldrig att jag kommer Schützer och Nella, och jag får erkänna att jag inte har funderat så mycket över dem som karaktärer efteråt. Däremot skulle jag gärna lära mig mer om den medicinhistoriska bakgrunden till Drottningens kirurg. Schützer är en historisk person (som adlad hette han Schützercrantz och finns på Wikipedia här, dessutom är han släkt med Pleijel) och jag kommer på mig själv med att tänka att det är synd att Pleijel inte skrev en renodlad biografi om mannen som gick i bräschen för kirurgin, vid en tid då den ännu inte hade accepterats av det medicinska etablissemanget.

Klingsor av Torgny Lindgren

Identitetssökande är något av ett favoritämne för mig. Kanske kan man säga att all litteratur handlar om identitet, eftersom karaktärsutveckling utgör grunden för de flesta (bra) berättelser. Någon utsätts för något och inser därmed något om sig själv och sin plats i världen. Som utlandssvensk är jag särskilt intresserad av de där identiteterna som inte är självklara eller medfödda, de som kräver arbete.

Med dessa tankar i bakhuvudet läste jag Torgny Lindgrens roman Klingsor – en levnadsteckning av en västerbottnisk konstnär med detta namn som enligt egen utsago (och även enligt bokens berättare) är en alldeles strålande artist. Eller så är han en medelmåtta som upprepade sina stillebenmotiv gång på gång och vars enda utställning äger rum i en gammal skola i Avabäck. Det blir aldrig alldeles klarlagt. Och vad leder egentligen till sann konst? Att låta sig skolas eller anse sig redan fullärd? Vända kappan efter vinden eller harva vidare med det egna? Klingsors tvetydiga identitet, geni eller nolla, lämnar mig inte ifred. Även efter att ha läst ut romanen är jag fortfarande inte på det klara med vad jag tycker om honom. Som här:

Sanna bilder av det förstörda Europa, sade vi. De sönderbombade husen. De hungriga och hålögda kvinnorna. Barnen i trasor. Det var sådant som den svenska marknaden ropade efter.

Jag hittade en trasig soppterrin i Denain, sade Klingsor. Den var sönderbombad. Jag målade den hel. Jag helade den med mitt måleri.

Ja, hur är det? Är den sann konst eller bara en banalitet, den där soppterrinen?

Detta var min första bekantskap med Torgny Lindgren, men bestämt inte den sista. Framför allt vill jag läsa mer av hans språk. På omslaget beskrivs det som “självlysande”, vilket jag till en början inte alls höll med om. Ordet gav mig fel konnotationer, för mycket storstad och teknik. Möjligen ägnade jag alldeles för mycket tid åt att gå runt och grunna på detta, men så kom jag att tänka på trollved, alltså gamla stubbar som börjar lysa när svampar växer på dem. Och i den bemärkelsen är självlysande ett ord som på pricken beskriver Lindgrens prosa.

Nyckeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Swooosh sade det, och så hade jag klämt ytterligare 813 sidor svensk tonårsmagi. Som vanligt är jag lite sent ute p.g.a. svårigheten att beställa svenska böcker hem till mig, men nu lyckades jag ju faktiskt tajma läsandet rätt väl ändå, eftersom filmatiseringen av första boken om Engelsfors har premiär i veckan som kommer.

Redan i ettan tyckte jag bäst om Minoo av samtliga häxor (nörden, så klart jag gillar henne). Tur för mig, för här får hon ännu mer utrymme när hon tvingas välja mellan de Utvalda och Rådets alternativa cirkel, som kanske har större chans att rädda världen. I övrigt är sig det mesta likt, och det menar jag som en stor komplimang, för det är inte alla förunnat att hålla tempot uppe genom tre tegelstenar.

Som jag skrev tidigare om del två, Eld, var jag mycket skeptiskt inställd till uttalade ungdomsböcker under min uppväxt. Jag har funderat mycket på varför det var så och jag tror det har att göra med brist på igenkänning. Mina tonår såg helt enkelt inte ut som tonåren jag läste om och det blev på något sätt ett underkännande av mina egna upplevelser. Om en person som påminde om mig (pluggis som inte gick på fester) förekom någonstans var det antingen som dryg besserwisser eller som tjejen som behöver lära sig att slappna av.

Men kanske har detta ändrat sig på senare år? Det jag gillar med Engelsfors-trilogin är att alla häxorna (förutom Elias och Rebecka som försvann redan i bok ett) får ta plats med samma självklarhet. Linnéa med sitt svarta smink och trasiga bakgrund är lika viktig som mobbade Anna-Karin som är lika viktig som självömkande hästtjejen Ida som är lika viktig som… Även om Minoo får en speciell roll, är det inte hon som är hjälten och de andra bifigurer. Och framför allt: Visst förändrar sig karaktärerna under trilogins lopp, men de fortsätter ändå att vara sig själva.

Jag tror att tonårsversionen av mig hade gillat Engelsfors.

Expeditionen: min kärlekshistoria av Bea Uusma

Bea Uusma påstår sig hata att frysa. Det gör jag också. Just nu har vi bara ett par minusgrader här hos oss, men jag är konstant purken. Vaggar runt i fleecejacka i lägenheten och undrar varför jag stängt av elementen (vid kontroll visar de sig alltid vara på) och diskar extra länge bara för att det är så skönt att få sticka ner händerna i varmt vatten.

Någon potentiell polarfarare är jag alltså inte. Därtill kommer detta att jag inte förstår vitsen med extremsport över huvud taget. Varför riskera livet för något som inte betyder något alls? Om det är adrenalinpåslag folk är ute efter kan de väl lika gärna söka sig till Läkare utan gränser och leva farligt av en anledning? (Obs! Kanske låter surare nu än vad jag egentligen menar pga nämnda temperaturproblem).

Jag har med andra ord noll procent sympati för herrarna Andrée, Strindberg och Frænkel, som tyckte att det verkade vara en bra idé att flyga över Nordpolen i ballong. Resultatet är välbekant sedan länge och ännu mer sedan Uusma vann Augustpriset – ballongen kraschade, expeditionsmedlemmarna kämpade sig fram i veckor över isen och sedan dog de. Dödsorsaken är okänd. De hade mat och vapen.

Men trots att jag är avogt inställd till polarexpeditioner av princip, kan jag inte låta bli att charmas av Bea Uusma. Expeditionen är så kolossalt välskriven. Blandningen av dagboksanteckningar och beskrivningar av Uusmas egen resa till Vitön där de tre omkom, dåtid och nutid, är perfekt. Det blir aldrig tråkigt. På sista sidan känner jag att jag fått veta alldeles precis lagom mycket. Och därtill rymmer historien om Andrée-expeditionen något så otrolig allmänmänskligt som stannar kvar hos mig länge: uppvaknandet då stolta drömmar möter en brutal verklighet.

(Expeditionen finns i två utgåvor. Jag läste pocketversionen eftersom det var den som fick plats i mitt handbagage när jag flög hem från Sverige, men jag önskar att jag hade kostat på mig den illustrerade utgåvan istället. Så bra är Uusma.)

Djurvänner av Anton Marklund

Utländska böcker i all ära, men det är något speciellt med att läsa välskriven litteratur på svenska. Allt kommer lite närmare, varje betydelseskiftning spelar roll. Jag gläds åt mitt poetiska, kraftfulla modersmål på ett annorlunda sätt här i förskingringen, jämfört med när jag hörde det runtomkring mig varje dag.

Djurvänner är en roman där det också finns mycket annat att glädjas åt. Eller, låt mig förtydliga. I själva berättelsen finns inte mycket glädje. Vi får höra autistiske Johannes, hans mamma Mona och hans pappa Lennart berätta om de olustiga händelser som kulminerar i ett fruktansvärt brott. Fruktansvärt i sin våldsamhet och fruktansvärt i sin samtidiga oundviklighet och undviklighet. Marklund visar en i taget upp pusselbitarna som gör Johannes till en mördare. Varje bit representerar en möjlighet att göra någonting annorlunda, att välja en annan väg, men eftersom ingen vet vad som är på väg att hända snurrar berättelsen vidare, kugge efter kugge. 

Jag fattar inte hur det här kan vara en debutantbok. Marklund känns för säker och färdig för det. Språket sitter, nerven sitter. Det är avskalat, men aldrig torftigt. Det finns visserligen ett kort parti där jag inte är fullt lika övertygad (samtalet mellan Mona och Niklas), men det gör snarare att jag inser hur skickligt skriven resten av romanen är, lite som om Marklund vore en gymnast som vacklar till i sista nedslaget innan han rätar upp sig och segervisst sträcker armarna i luften.

Eld av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Medan resten av världen redan slukat del tre i Engelsfors-trilogin, Nyckeln, skvalpar jag omkring här i bakvattnet med del två… Inhandlad som en del av svenskhögen och sparad till ett speciellt tillfälle. Jag blev INTE besviken.

Det är alltså magi i svensk småstad, en grupp tonårshäxor som kämpar mot det onda, ett magiskt Råd som inte längre är på de godas sida och därtill organisationen/sekten Positiva Engelsfors som värvar allt fler medlemmar. Vem går egentligen att lita på?

Det som gör Strandberg och Bergmark Elfgren så läsvärda är att de har ett sånt jäkla driv i texten. Det spelar ingen roll att karaktärerna ibland känns lite platta eller att språket skaver till då och då (framför allt när deras gammalmodige ledsagare Nicolaus pratar - jag förstår vad de vill åstadkomma och de är nästan där, men det är inte alltid mitt i prick). Varenda invändning bleknar bort p.g.a. ren läsglädje. Detta är en bok att sluka. Så spännande, sådan framåtrörelse på varenda sida.

Dessutom är detta en av få uttalade tonårsböcker som jag läst utan att skruva generat på mig. I hela mitt liv (alltså även som just tonåring) har jag haft svårt för böcker som känns alltför nischade mot just den ålderskategorin. Kanske skriver ett inlägg om det någon annan gång. Strandberg och Bergmark Elfgren får till karaktärer som fungerar. Inget "nu ska vi visa kidsen att vi hänger med"-poserande, utan trovärdiga tonåringar. Tycker jag åtminstone, från min horisont som lite mer ålderstigen.

Nu gäller det bara att tajma nästa Sverige-resa med pocketsläppet av Nyckeln.

Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Först ut i svenskhögen blev Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande  - en roman om kärlek. Har läst så mycket om den att det kändes som om jag redan kände huvudpersonen Ester. Det kan ju vara ett problem, det där att man har en förutfattad mening om en bok, särskilt om det äkta verket avviker från bilden man har av det. I fallet Ester var det dock ingen fara, eftersom romanen var exakt sådan som jag föreställt mig. Korthuggen, obekväm och full av stycken man vill komma tillbaka till. Som här, i början av Esters och Hugos asymmetriska kärleksaffär:

"Hugo följde aldrig upp det Ester sa. Ester följde alltid upp det Hugo sa. Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom."

I all sin enkelhet tycker jag det här stycket säger allt om förhållandet mellan journalisten Ester och den äldre konstnären Hugo som (om det nu är någon som har kunnat undvika att få ett hum om vad Egenmäktigt förfarande handlar om) är Lena Anderssons fokus och som hon utforskar i all sin torftighet. Jag vrider mig i plågor på vissa ställen och nickar instämmande på andra. Andersson vet vad hon sysslar med. Och IGENKÄNNINGEN. Diskrepansen mellan det man vill ska vara sant och det man borde inse är den egentliga sanningen. Orättvisan när världen inte lever upp till ens ideal. Jag har aldrig haft någon äkta Hugo i mitt liv, men nog har jag varit Ester ibland. Har vi inte alla varit det?

Lena Andersson intervjuades nyligen i DN. Tydligen kommer snart en uppföljare till Egenmäktigt förfarande. Jag ser fram emot detta, men samtidigt gör det mig nervös. Går det verkligen att följa upp en mitt-i-prick-roman som Egenmäktigt förfarande? Vad tror ni?