lördag 29 oktober 2016

Sapiens av Yuval Noah Harari

Detta är en bok jag rekommenderar till alla som skriver om andra världar (fantasy, scifi, historiskt…). Så, nu fick jag det sagt, och jag ville säga det tidigt, för jag har en känsla av att många av dem som skulle kunna falla för den här boken kanske inte alls känner sig lockade till att börja med.

Sapiens är ett försök att trycka ihop hela mänsklighetens historia till en enda (lättläst) bok. Harari börjar med jägare-samlare och slutar med att spekulera kring mänsklighetens framtid (som kanske innehåller cyborger). Att kalla det historiebok är korrekt i viss mening, men samtidigt missvisande. I och med att spannet är så otroligt brett blir urvalet av de fenomen som beskrivs delvis subjektivt och vissa av beskrivningarna väl förenklade. Den som är intresserad av en viss period och plats bör hellre läsa en mer specialiserad bok.

Men grejen med Sapiens är just att den är så otroligt utzoomad. Det den förmedlar är de enorma omvälvningar som vår art har gått igenom de senaste tolvtusen åren (vilket är nästan ingenting ur ett evolutionärt perspektiv), då vi har utvecklat jordbruk, skriftspråk, nya religioner och politiska system. Gång på gång återvänder Harari också till hur våra civilisationer baseras på fiktion, det vill säga att vi som art har en förmåga att sätta vår tillit till konstruktioner som egentligen bara finns i våra hjärnor. t.ex. företag som ju är något mer än bara de lokaler och maskiner som existerar i den fysiska världen. (Vilket gör att mitt bloggnamn nu även fungerar som en kommentar på ett av världshistoriens fundament. Trevligt.)

Det jag särskilt uppskattar är att Harari inte med automatik utgår från att vårt eget sätt att leva är det bästa. Är vi lyckligare nu än på jägar-samlar-tiden? Inte nödvändigtvis — övergången till jordbruk skedde för att jordbrukare var mer framgångsrika, men det är något helt annat än att leva ett gott liv. Han påpekar också att många av de idéer vi ser som självklara (eller som vi åtminstone tycker borde vara självklara) inte alls är det — t.ex. tanken om alla människors lika värde. Ett annat exempel Harari lyfter fram är synen på kunskap. För oss är det självklart att utveckling hänger ihop med att vi förvärvar ny kunskap som kan omsättas till teknologi och medicin. För den som tror på en eller flera gudar som har svar på allt blir sökandet efter kunskap med icke-religiösa medel ett slöseri med tid.

Vilket för mig tillbaka till inledningen. Till viss del handlar ju all nutida litteratur om den nutida världen, även om den utspelar sig någon annanstans. Men något jag tänker på när jag läser böcker som behandlar andra civilisationer (i vid bemärkelse) är hur ofta “de godas” värderingar överensstämmer till punkt och pricka med våra egna. Jag tycker helt enkelt inte att det är trovärdigt. Och jo, det finns naturligtvis en poäng med att ha åtminstone en person som läsarna kan relatera till, men inte till priset av att den karaktärens världssyn verkar ha växt fram i ett vakuum. Nu menar jag naturligtvis inte alls att vi kollektivt ska sätta oss ner och skriva romaner som förkastar alla människors lika värde eller vikten av kunskap. Däremot tror jag att vi har mycket att vinna på att ha ett perspektiv till den civilisation vi själva lever i, både för vår egen del och när vi skapar nya världar eller använder oss av dem som redan funnits.

Jag har egentligen mer att säga, men mitt manus kallar, så jag avslutar bara med att upprepa min läsrekommendation. Kanske håller jag inte med Harari om exakt allt. Kanske skulle jag varit mer kritisk om jag läst boken på papper istället för att lyssnat på den som dansk ljudbok (lång historia, började lyssna av misstag och blev fast). Allt jag kan säga är att de femton lyssningstimmarna lett till minst lika många tanke- och diskussionstimmar och en vilja att utmana mig själv mer i mitt skrivande.

Finns i svensk översättning.

söndag 23 oktober 2016

Bokmässan i Frankfurt!

Ett litet uppehåll från skrivandet blev det denna helg då jag tog tåget till Frankfurt för att besöka världens största bokmässa. Och jo, den är STOR! Alltså helt enormt stor. Fyra gigantiska mässhallar med flera våningar som ligger runt ett jättetorg. Mina ben är totalt slut av allt vandrande, fastän jag bara var där lördag/söndag, dvs de dagar då allmänheten är välkommen.

Till min förvåning var mässan i Frankfurt ganska annorlunda mot den i Göteborg:
  • Medan seminarierna är minst halva grejen med Göteborg, var det ganska ont om seminarier här. De som ändå hölls var mer av typen “korta intervjuer med några som vunnit ett pris”. Lite synd, men jag gissar att det beror på att mässan är mer till för branschfolk som vill köpa och sälja internationella rättigheter än som kulturevenemang i sig.
  • Samtidigt ska sägas att de seminarier som fanns var gratis. För två mässdagar låg det totala inträdet på 28 euro. Det hade inte räckt långt i Göteborg.
  • En annan rolig sak var det enorma internationella utbudet. Sverige fanns representerat så klart och jag uppskattade att få bläddra i några nyutkomna svenska titlar som jag bara läst om på bloggar förut. Som språknörd var det också en upplevelse att få vandra runt bland böcker på så oerhört många språk.
  • Trots storleken, var mässan extremt välorganiserad. Biljettkontroll och genomgång av väskan tog bara några minuter och trots mitt dåliga lokalsinne kom jag inte vilse en enda gång tack vare det extremt tydliga skyltandet. Även matmässigt tycker jag att Frankfurt var snäppet bättre än Göteborg, åtminstone när det gäller snabbhet och tillgång på sittplatser. Själva maten var kanske inte det roligaste jag satt i mig. 
  • En annan skillnad mot Göteborg var den stora andelen cosplayers, dvs personer som klär ut sig till olika karaktärer. Personligen tycker jag det verkar rätt opraktiskt att gå runt på mässa i full utstyrsel, men så länge jag själv får gå i mina vanliga bekväma kläder tycker jag att det är väldigt trevligt med alla dessa kostymer.
Temat i år var Flandern och Nederländerna, och den författare jag fick mest lust att läsa var Aline Sax. Hon gav ut sin första roman som femtonåring (så här ligger man lite efter i planeringen!) och har sedan dess doktorerat i historia, samt skrivit flera historiska romaner för unga. Hon pratade om sin roman Het meisje en de soldaat (Flickan och soldaten), om vänskapen mellan en afrikansk soldat och en blind belgisk flicka under andra världskriget. Aline Sax berättade att hon valde att låta flickan vara blind för att hon redan visste hur kriget såg ut från alla fotografier, men ville utforska hur det luktade, lät och kändes. Enligt Wikipedia har Sax översatts till svenska, men jag har inte lyckats hitta hennes böcker någonstans. Synd, men jag fortsätter hålla utkik.

Nyfiken blev jag även på Kristina Gehrmanns grafiska roman i tre delar, Im Eisland (I Islandet), om sir John Franklins misslyckade expedition för att utforska Nordvästpassagen. Kanske något för alla dem som läst Bea Uusmas Expeditionen? Kan inte föreställa mig annat än att den kommer översättas till svenska så småningom, särskilt som den just belönats med ungdomsbokspriset Deutscher Jugendliteraturpreis i kategorin för fackböcker.

Det har varit en intensiv helg och jag åkte faktiskt hem några timmar tidigare än planerat för att jag inte orkade mer. Förmodligen kommer det ta några år innan jag blir sugen på att åka igen, men det var roligt att åtminstone en gång i livet få uppleva denna jättemässa!

Utsikt över en liten del av en av mässhallarna
Svensk närvaro
Thailändska bilderböcker
Finaste montern?


torsdag 20 oktober 2016

På eller av

Alltså jistanes vad det tar emot just nu i skrivandet. Fastän jag dragit ner på allt annat för att kunna ägna mellan en och två timmar åt texten varje dag, växer den bara kanske hundra ord per pass. Det mesta av tiden går åt till att grunna på vad jag egentligen vill med den aktuella scenen, flytta runt textstycken, googla synonymer och försöka undvika att gå i de allra mest uppenbara fällorna. De första 3000 orden gick extremt mycket lättare (om än långsamt de också), men nu har jag kommit till den första riktigt svaga delen av texten. Ett parti som jag bara hastade igenom förut och där jag vet exakt vad som måste hända, bara inte hur. Så svårt!

Det är ansträngande, men på ett bra sätt. Jag blir trött av skrivandet, inte skrivandet. Även om jag nog kommer få skriva om just den här scenen ett par gånger till, så vet jag att den behövs i någon form och allt det här arbetet kommer därför inte vara bortkastad tid, även om själva orden senare stryks ett efter ett. Dessutom är den en av de delar jag ser mest fram emot att få feedback på, vilket faktiskt hjälper ytterligare med motivationen. Möjligen är mitt sätt inte det bästa sättet att utföra scenen på, men jag vill skriva den här eventuellt suboptimala versionen så bra det bara går för att därmed kunna få mer specifika kommentarer.

Och om jag bara kan kämpa mig igenom det här kapitlet så väntar ett av mina mest genomarbetade scener om hörnet.

torsdag 13 oktober 2016

Säga vad man vill om Nobelpriset men...

Det är ju första året någonsin som man är mer speciell om man inte känner till årets pristagare.

måndag 3 oktober 2016

En fråga om tajming

Nu börjar de dimpa ner i mejlen igen, alla påminnelser om att Nanowrimo börjar om en knapp månad. Jag skulle så gärna vilja vara med i år, men har bestämt mig för att nej, nu flyter det på så bra med manuset att jag inte vill/kan avsätta en hel månad till ett annat projekt. Texten jag arbetar med nu behöver långsam noggrannhet och inte något tjofadderittan hej vad det går. Jag är helt enkelt i fel skrivfas för att det ska passa med Nano.

Men nog är det synd, för jag älskar hela idén. Tanken på alla dessa tusentals människor som sitter tillsammans eller på sin kammare och skriver, skriver, skriver (stillsam fråga: hur många koppar te och kaffe dricker den genomsnittliga deltagaren?). Alla knäppa frågor som ställs på deras forum. Känslan av att kunna skriva precis vad som helst. De gånger jag har varit med har varit som små kreativa explosioner, även om jag inte nått målet på 50000 ord varje år.

En kompensation eller kanske snarare ännu en anledning till att jag definitivt inte kan nanowrimera i år är dessutom denna: Jag har preliminärbokat tid hos lektör i början av 2017! En del av mig känner att det är på tok för tidigt och att jag borde slipa på min text i minst ett år till, men en annan del känner att va fasen, kör på bara. Det är kanske just nu jag behöver den här responsen innan jag lagt ett helt år till på en text med fundamentala brister. Jag har precis läst klart genomskrivning två och även om det är ett platt manus där mycket fattas, så tycker jag att det går att se ganska tydligt vad jag försöker åstadkomma. Nu har jag tre-fyra månader på mig att fylla igen de luckor jag själv identifierat och sedan är jag redo för respons.

lördag 1 oktober 2016

Writing Children's Fiction av Yvonne Coppard och Linda Newbery

Den här boken har jag läst så att du slipper. Eller nä, nu är jag kanske onödigt taskig för Writing Children’s Fiction är ju inte uppenbart dålig i meningen att den ger tveksamma råd. Den är bara lite… tråkig? Det förvånar mig att en bok om barnlitteratur - det färggladaste som finns? – kan vara så grå och neutral. Till skillnad från de flesta andra böcker om skrivande jag läst ger den här mig inte alls lust att kavla upp ärmarna och sätta igång med tio nya projekt samtidigt. Det finns inget oväntat, inget som inspirerar, inte ens något som gör mig arg.

Ett exempel på råd de ger: Skriv inte om verkliga människor i din närhet. Nähä. Jag håller ju med dem till viss del – själv brukar jag inte basera mina karaktärer på familj och vänner, men jag kan tänka mig att det kan vara begränsande och att man inte vågar ta historien dit man verkligen vill (och sedan finns det så klart även ett moraliskt perspektiv när det gäller att skriva om människor som inte bett om att bli skildrade). MEN för det första finns det ju massor med helt eller delvis självbiografiska böcker (där fler verkliga personer än författaren kan finnas med) och för det andra tror jag att det ofta kan vara en fördel att föreställa sig hur ett närstående barn i en viss ålder skulle reagera i en viss situation. Åtminstone önskar jag att jag hade tillgång till en person som liknade min huvudkaraktär och som jag kunde observera lite i smyg. 

Men detta diskuteras inte alls och det är synd tycker jag. För det är ju inte en punktlista med råd jag vill åt utan inspirerande exempel på hur man kan göra. Vad som funkar och vad som inte gör det. Har de t.ex. några tips på hur man kan ta ett karaktärsdrag hos någon man känner och sedan skapa en helt ny karaktär utifrån det? Eller kanske blanda särdrag från flera personer? Och vad tycker de egentligen om (själv)biografiska barnböcker? Har de några bra exempel? Finns det fall de tycker gick över gränsen?

Det får vi aldrig veta.

Ämne efter ämne avhandlas på det här ytliga viset. När jag så når sidan 222 och äntligen kan gå vidare med mitt liv är den sammanfattande känslan: Var det här allt?