torsdag 21 juli 2016

Quo vadis, romanprojektet?

Fast jag menar egentligen romanprojekteN. Jag tror inte det har framkommit så bra här på bloggen, men jag har skrivit på två olika manus det senaste året.

Projekt ett är ett kortare fantastikmanus för gruppen 9-12 år. Den stora nyheten på det här området är att jag just (för cirka tio minuter sedan) avslutade en genomskrivning (hurra för mig!!) av berättelsen som landade på ganska exakt 15000 ord. Jag väljer att tänka på det som en genomskrivning snarare än ett första utkast, för det här är en idé som jag burit med mig i många år och de inledande kapitlen finns redan i många olika versioner. Det jag ville fokusera på den här gången var att komma igenom hela historien från början till slut på ganska kort tid för att på styr på handlingen. Andra aspekter av skrivandet (skapa karaktärer, gestaltning, dialog osv) går rätt bra att öva på även i riktigt korta texter tycker jag, men just att få till en bra handling och att ha flyt genom hela berättelsen kräver en längre text (även om min nu inte är jättelång).

Efter semestern tänker jag gå igenom manuset, flytta på de scener som behöver flyttas på och fylla på med gestaltning, vilket jag räknar med kommer få manuset att svälla till åtminstone 30000 ord. När jag gjort det tänker jag skicka texten till lektör för att se hur jag kan förbättra den ytterligare. Jag tycker själv att det är en ganska charmig historia (sååå förtjust i karaktärerna!) och kanske kommer jag att skicka in den till förlag så småningom, men framför allt ser jag det här projektet som en övningsuppgift. Jag håller inte med om påståendet att barnlitteratur skulle vara enklare att skriva än vuxenlitteratur, men däremot är det kortare formatet enklare att hantera. Jag kan kosta på mig att prova olika strategier utan att bli fast i en redigeringsfas som tar flera år.

Projekt två är mer ambitiöst och vänder sig till något äldre läsare. Ju mer jag arbetar med det, desto mer känner jag att det finns material till mer än en roman, vilket är roligt men också gör arbetet mer komplicerat. Jag skrev på det här manuset tidigare under året, men jag kände att tiden inte var riktigt mogen ännu. Dels finns det vissa grundläggande aspekter av min värld som jag inte är helt klar över och som jag inte vill hasta fram, dels kände jag att jag inte hade tillräckligt med skriverfarenhet för att slutföra manuset på ett bra och hyfsat effektivt sätt. Lite för stort, lite för tidigt.

Det var av dessa två anledningar som jag pausade skrivandet och plockade fram projekt ett ur byrålådan istället. Förhoppningsvis kommer lektörsutlåtandet och annan feedback jag får på det manuset att också hjälpa mig med projekt två. Jag har även klurat en del på mitt världsbygge och har en del idéer som jag tror kommer hjälpa mig framåt. Nu när jag har lite distans har jag dessutom hittat tillbaka till känslan att min grundidé är fantastisk och måste förverkligas. Jag tappade bort den när jag harvade och harvade, men hela tiden kände att jag var på fel spår.

Om två manus är den bästa lösningen vet jag inte. Däremot kan jag säga att det är länge sedan jag känt sådan tillförsikt och glädje när det gäller mitt skrivande. Det kommer att bli en rolig skrivhöst! Men först ska jag ta två veckors välbehövlig semester. Glad sommar!

lördag 16 juli 2016

Överträffade förväntningar och grusade förhoppningar

Veckans bokbloggsjerka:
Har du halvt om halvt längtat ihjäl dig efter en bok som till syvende och sist inte alls höll måttet? Vilken i så fall? Eller omvänt, finns det en bok som du var tveksam till men som senare skulle visa sig överträffa alla dina förväntningar?
Jag kom genast att tänka på två böcker av den österrikiska författaren Daniel Glattauer, en i varje kategori.

Inbox (1), eller som den heter på tyska, Gut gegen Nordwind (Bra mot nordvind, mer om det nedan), köpte jag på rekommendation av en trevlig tysk bokhandlare. Jag brukar göra så ibland, be om tips utifrån några vaga kriterier (i detta fall tror jag de var “relativt nyskriven”, “tyskspråkig författare” och “inte deckare”) och se vad jag får. Ibland blir det bra, ibland mindre bra, men duktiga bokhandlare och bibliotekarier besitter ofta en förmåga att överraska med intressanta titlar jag aldrig hade plockat upp på egen hand.

Nu var jag kanske inte helt såld på romanidén “en man och en kvinna som aldrig träffats har en till synes ändlös mejlkonversation”, men ibland ska man ju vidga sina vyer. Och som jag sträckläste! Själva historien är lite smått fånig – jag vet inte ens om jag behöver beskriva den, för visst är det uppenbart vad som händer? Emmi och Leo (som är vuxna, ska sägas) kommer i kontakt av misstag, de börjar mejla varandra och utvecklar en virtuell romans. Över dem hänger den ständiga frågan: Vad händer om de träffas på riktigt? Visst gick det att gissa sig till? Men det var något med dessa två röster… Trots det styrda formatet kändes hela samtalet så livfullt. Det gick inte att sluta läsa.

Så kom uppföljaren ut – Alle sieben Wellen (Var sjunde våg, som inte verkar ha blivit översatt ännu och som kanske inte behöver bli det heller). Jag såg fram emot den! Jag planerade exakt när jag skulle kunna inhandla och läsa den!

Men den föll platt.

Charmen var borta. Kvar var två jobbiga huvudpersoner som jag retade mig på mer och mer. Där första boken var en fantasi blev andra boken verklighet. Allt det där som inte gjorde någonting förut (t.ex. att Emmi var gift) blev plötsligt mycket viktigare när det inte längre bara var på låtsas. Det hade kunnat bli intressant tror jag, men Glattauer klarade inte av tyngden. Det är förresten något jag tycker går igen i andra böcker jag läst av honom också (Darum/Därför om en mördare som vill erkänna men inte blir trodd, och Der Weihnachtshund/Julhunden om en man och en kvinna och en hund i juletid). I Gut gegen Nordwind fick han till det så att tilltalet var precis rätt och jag var beredd att ha överseende med vissa brister i historien. Men utan den rätta glimten i ögat (i pennan?) blir det bara banalt.

Förresten, visst ger Gut gegen Nordwind ett helt annat intryck på svenska, både vad gäller titel och omslag? Den svenska versionen känns mer glad chicklit och den tyska mer psykologisk. Jag skulle förresten gärna vilja bläddra i den svenska översättningen någon gång för att se hur översättaren löste ett visst problem. Emmi och Leo niar nämligen varandra genom i princip hela romanen, på klassiskt tyskt manér. Jag gissar att de duar varandra på svenska, men det gör också att det där ögonblicket när de faktiskt byter från ni till du förlorar sin symbolik. Har någon läst och vet svaret?

söndag 10 juli 2016

Nätternas gräs av Patrick Modiano

Efter några juvenila inlägg om Schlemmerfilet och klistermärken är det dags att höja nivån på bloggen och vad passar väl då bättre än en nobelpristagare? Patrick Modiano, författaren bakom Nätternas gräs och Lilla smycket (som jag skrev om här), fick priset 2014. Finkulturellt så det förslår.

Även om jag tycker att det är roligt att det finns ett litterärt pris med så mycket status och glamour som nobelpriset, så kan det vara svårt att läsa de där nobelpristagarna sedan. Pressen att tycka om och förstå är så stor att det omöjliggör en neutral läsning. Eftersom författaren fått det finaste pris som går att få måste ju all eventuell brist på uppskattning betyda att det är mig det är fel på. Kanske är jag för dum och ytlig för att ta till mig denna högre form av litteratur? Dessutom kan det kännas lite pretentiöst. Är inte nobelprisade romaner något man läser för att bevisa sin intellektuella status, snarare än att få ut någon slags njutning av läsandet? I Modianos fall handlar det ju dessutom om en fransman. En fransk kulturman. Det vet vi ju hur poetiskt högtravande den franska litteraturen är. Jag blir trött innan jag ens börjat.

Så kan jag tänka när jag står där och velar i bokhandeln med en volym i handen. Kanske är jag inte ensam om det. Men om den sortens tankar skulle få någon att avhålla sig från att plocka upp Nätternas gräs vore det otroligt synd för denna stackars någon går miste om en riktig pärla.

I Nätternas gräs ser huvudpersonen Jean tillbaka på en händelserik men förbryllande tid i sitt liv. Med hjälp av sina noteringar i en svart anteckningsbok försöker han reda ut vad det egentligen var som hände. I centrum stod den mystiska Dannie, om det nu var så hon hette, hennes bekanta på hotell Unic och den “otäcka historia” som hon var indragen i.

Det skulle kunna vara fröet till en deckare, men Modiano väljer en annan väg. Åtminstone för mig blir gåtans lösning sekundär. Jo, Jean förstår till slut, men då har gåtan förlorat sin mening.

En nattlig bilfärd, alla lyktor släckta, och trots att man pressade pannan mot rutan hittade man inga orienteringspunkter. Och förresten, brydde man sig egentligen om vart man var på väg? Tjugo år senare färdas man samma sträcka på dagen och ser äntligen alla detaljer i omgivningen. Men vad tjänar det till? Det är för sent, det finns ingen kvar längre.

Alla de där minnesfragmenten man bär med sig, frågor som aldrig besvarats. händelser man förstår betydelsen av först i efterhand. Det finns så mycket ouppklarat, men vinner vi något på att klara upp det? Modiano skildrar med exakthet känslan av att återvända efteråt, när byggnaderna står kvar, men människorna gett sig av. Det är poetiskt (och fint översatt av Anna Säflund-Orstadius), men inte tillkrånglat. Vete tusan om inte Modiano seglat upp som en av mina nya favoritförfattare.

lördag 9 juli 2016

Läser just nu


En somrigt kravlös bokbloggsjerka denna vecka:

Vi kör en superenkel fråga i veckan: vad läser du just nu och vilken bok har du tänkt ta till efter den är utläst?

Jag har alltid flera böcker på gång samtidigt. Ibland läser jag kontinuerligt i allihop, ibland får en av dem ta en paus om de är för krävande eller för lättviktiga eller helt enkelt bara fel för min sinnesstämning just då. Den senaste veckan har jag läst i följande fyra:

På soffbordet ligger Anyone but Ivy Pocket av Caleb Krisp som jag inhandlade på rekommendation av Miss Magic (tack!). En tolvårig kammarjungfru med mytomana drag som får i uppdrag att överlämna ett mystiskt halsband till… Ja, jag orkar inte dra hela handlingen här, men det är viktorianskt, det är överdrivet och det är rätt kul. Lagom ansträngande läsning efter en arbetsvecka som varit rätt bananas.

I handväskan ligger Der Hals der Giraffe/Giraffens hals av Judith Schalansky om en biologilärarinna i forna Östtyskland. Vemodigt och välskrivet om en kvinna som på ytan är extremt rationell och vill förstå hela världen i naturvetenskapliga termer, men där man samtidigt anar en undanträngd sorgsenhet över att livet inte blev som hon ville. Det är första romanen jag läser av Schalansky, men förmodligen inte den sista. Jag är alltid imponerad av författare som lyckas fånga läsaren utan att det egentligen händer så mycket i berättelsen. 

För mina skrivbehov läser jag vidare i Writing Fantasy and Science Fiction som jag redan nämnt flera gånger och har dessutom börjat på Writing Children’s Fiction av Yvonne Coppard och Linda Newbery. Den är lite seg i starten med långa utläggningar om vad barnlitteratur egentligen är, men jag tror den tar sig. Dessa två läser jag några sidor i taget när jag vill få lite nya vinklar på skrivandet.

Det som fattas på min lista är en riktigt bra fackbok. Jag har några som väntar i hyllan, men de är aningen för seriösa för mig i nuläget. Jag får ta tag i dem efter semestern istället när det frigjorts lite diskutrymme i min hjärna.

onsdag 6 juli 2016

Inte alls nödbedd...

…är jag när någon ber mig berätta mer om klistermärkesrevolutionen. Som svar på Evas fråga är här en bild på märkena jag valde ut till mitt nuvarande skrivprojekt. För den som vill prova så rekommenderar jag att köpa ark med många olika motiv, förutsatt att personen i fråga är lika barnslig som jag. Att välja ut dagens motiv ökar nämligen belöningsfaktorn ytterligare.

söndag 3 juli 2016

Mitt allra bästa skrivtips

Det senaste året har jag experimenterat med olika sätt att skriva. Inte vad gäller texten – om någonting så tycker jag att jag verkligen rotat mig i min favoritgenre (fantastik för barn/ungdom). Nej, det jag menar är de yttre och inre förutsättningarna för att kunna skriva långsiktigt och hålla motivationen vid liv.

Till exempel har jag utvärderat hur det fungerar att skriva på olika tider och kommit fram till att morgonen är absolut bäst för mig, trots att jag avskyr att gå upp tidigt. En annan sak är att jag inhandlat bredvidläsning i form av olika böcker om skrivande (till exempel Writing Fantasy and Science Fiction som jag nämnde i ett inlägg ganska nyligen). Dessutom anordnade jag ju min “skrivretreat i hemmet” som hjälpte mig att bli av med en massa tankebråte som hindrade mig från att glädjas åt skrivandet (jag känner faktiskt fortfarande av effekten fastän det var flera månader sedan och tänker anordna en ny nästa gång jag kör fast).

Men detta är inte det bästa. Jag har nämligen påbörjat en ny vana som underlättar mitt skrivande varje dag och som får mig att gå från motvillig till skrivsugen på bara några minuter. Ok, ok, vissa dagar är så klart hopplösa ändå, men jag överdriver inte när jag säger att denna mirakelmetod har 80-85% framgång.

Detta är vad jag gör: Jag har en skrivdagbok (fin! specialinhandlad!) jag skriver i inför varje skrivpass. Och om jag skriver 500 ord får jag ett pris, nämligen ett klistermärke. Visst är det fånigt? Men det funkar så himla bra.

Så här ser mina dagboksanteckningar ut i princip varje dag:

Den 3 juli, 2016
- Ååååh, vad jobbigt. Jag vill verkligen inte skriva. Min historia är så dålig. Allt går fel. Ja ja, jag skriver väl lite nu då, men TRO INTE att jag kommer tycka det är roligt.  
- Nämen hoppsan, där skrev jag visst 500 ord. Klistermärketajm!

Dvs att få skriva ner hur jobbigt allting är gör att jag kan lägga det åt sidan och ägna min tid åt att föra min berättelse framåt istället. Och även om idén med klistermärkena är barnslig, löjlig, etc så ingjuts jag av en viss stolthet när jag bläddrar genom dagboken och ser ett klistermärke på nästan varje sida (jag ger mig själv skrivledigt utan dåligt samvete de dagar jag har besök eller liknande).

Har du något mind trick som fungerar för dig?

lördag 2 juli 2016

Schlemmerfri zon

När två språk har så mycket gemensamt som tyska och svenska är det kanske oundvikligt att det som är normalt på det ena ibland låter lite underligt på det andra. Att tyska butiker till exempel annonserar om sina Knüllerpreise, dvs riktigt låga priser, må därför vara hänt. Etymologiskt går det ju att förstå, via grundbetydelsen “trycka samman”, osv osv.

Men ett tyskt ord kommer jag aldrig någonsin att vänja mig vid. SCHLEMMEN. Säg det högt och långsamt för dig själv och tänk på vilka associationer du får.

Här kommer facit: Det betyder frossa, eller kanske ännu hellre att smörja kråset, för schlemmen i alla sina former är en klar favorit hos reklammakare och receptskrivare. Schlemmerfilet. Schlemmerquark. Schlemmerbrötchen. Schlemmerpfanne.

- Älskling, vad blir det till middag ikväll?
- Slempanna.

Hallonbåtsflyktingen av Miika Nousiainen

Det är ett halvår sedan jag läste ut Hallonbåtsflyktingen – en smått bisarr historia om finnen Mikko som drömmer om att vara svensk. Drömmer är förresten en underdrift. Han är besatt av Sverige och så fullständigt uppslukad av den svenska nationaliteten att han förvandlar sig själv till svensken Mikael. Alltså förvandlar sig totalt. Han fixar allt, svensk barndom, svenska åsikter, svensk familj. 

Är det roligt? Nja. Eller jo. Eller jag vet inte. Grejen med den här boken är att jag fortfarande, efter sex månader, inte har en aning om vad jag tycker om den. Det är inte helt ointressant att läsa om Sverige från utsidan. Vissa av scenerna fastnar, till exempel när Mikko i smyg bandar svenska turister på semester som studiematerial, så att han kan ersätta en av rösterna och öva sig på att föra ett svenskt samtal. Och Miika Nousiainen ska ha cred för att ha tagit en udda idé och genomfört den från början till slut.

Ändå lade jag Hallonbåtsflyktingen ifrån mig flera gånger under läsningen. Den var inte riktigt så gapskrattsfestlig att jag ville läsa vidare på grund av det. Och inte riktigt så realistisk att jag fångades av karaktärerna och ville följa med dem en bit till.

Så kanske inte så bra då? Fast å andra sidan fick den mig att tänka till en del kring svenskhet och om vi fortfarande lever upp till vårt rykte som naiva men uppriktiga världsförbättrare. Har vi kanske blivit mer cyniska med tiden och är det i så fall bra eller dåligt? Och är inte en bok som får en att fundera vidare nästan per definition en bra bok?

Så ni ser. Jag vet varken ut eller in. (Är det kanske min svenskhet som gör att jag inte kan sätta ner foten?) Någon annan som har läst och kom fram till en mer kraftfull slutsats?