Beerholms Vorstellung av Daniel Kehlmann

Det är väl lika bra att klämma en Kehlmann till innan jag lämnar landet tänkte jag och drog till med hans allra första roman, Beerholms Vorstellung (“Beerholms föreställning”, har inte hittat den på svenska). När romanen gavs ut 1997 var Kehlmann 22 år.

Beerholms Vorstellung är inte Kehlmanns bästa roman (och tur är väl det, för tänk så tråkigt att som författare känna att det aldrig går att överträffa debuten), men efter en lång startsträcka där huvudpersonen Arthur Beerholm beskriver sin barndom hos sina adoptivföräldrar och på internatskola, infinner sig äntligen den rätta Kehlmann-känslan. Beerholm lutar först åt att bli präst, men har sedan barnsben varit intresserad av trolleri och byter bana för att bli en, som det visar sig, helt makalös illusionist. Hans insikt är att han måste öva tills han själv inte märker hur tricken går till – alla rörelser måste vara så väl förankrade i muskelminnet att han lurar även sig själv. Samtidigt är det där med att luras något han avskyr. Han vill inte vara någon billig underhållare, utan ser sig själv som en konstnär. Kanske till och med en äkta magiker, för snart övertygar han sig själv om att hans trollkonster är på riktigt…

Med i debuten finns många ingredienser som senare kommit att känneteckna hela Kehlmanns författarskap. Den vilsna, manliga huvudpersonen är en typiskt kehlmannsk gestalt (och som vanligt är min enda invändning att det alltid är så ont om kvinnor, även i biroller). Beerholm har inga verkliga vänner, verkar inte ha förmågan att knyta an till andra, lever hela sitt liv inuti sitt eget huvud. Ofta befinner han sig i ett feberliknande yrseltillstånd, av just den typ som Kehlmann skildrar så väl och där dröm och verklighet flyter ihop.

Både magi och teologi är ämnen som dykt upp senare (till exempel i romanen F) och här används de som motpoler för att ställa frågan om vad som är konst och om det är tillåtet att ägna sig åt den (en fråga som också är på tapeten i F samt Jag och Kaminski). Beerholms blinde mentor Pater Fassbinder förstår självklart inte vitsen med att ägna sig åt visuella illusioner istället för de stora frågorna inom teologin.

Beerholms stora framgångar gör snart att han blir igenkänd vart han går, och berömmelse är ett annat tema som känns igen (bland annat från novellsamlingen som heter just Berömmelse). Jag trodde nog att Kehlmanns fascination för just det ämnet hade utlösts av hans egna erfarenheter som hyllad författare, men det var alltså något han funderade över även som student.

Med andra ord satte Kehlmann redan i första romanen tonen för sitt skrivande. Jag kanske inte saknar Beerholm i den svenska bokutgivningen (läs hellre någon av Kehlmanns senare böcker), men för mig var det både läsvärt i sig och som inblick i en yngre Kehlmanns tankevärld.

Ruhm av Daniel Kehlmann

“En roman utan huvudperson! Förstår du? Kompositionen, förbindelserna, bågen, men ingen protagonist, ingen genomgående hjälte.”

Så låter Daniel Kehlmann en av sina icke-huvudpersoner beskriva idén bakom Ruhm, eller Berömmelse som den heter på svenska, med tilläggsbeskrivningen “roman i nio historier”.

Och det är just vad det är – en roman snarare än en novellsamling, med korta berättelser som griper tag i varandra så att de faktiskt känns som kapitel. Gemensamt tema, förutom de återkommande karaktärerna, är det ständiga kehlmannska identitetsgrubbleriet - vem bestämmer vem du är? Du själv eller andras förväntningar på dig?

Först ut är Ebling som, på grund av ett misstag på telefonbolaget, får ett nummer som tillhör en annan. Plötsligt ringer upprörda kvinnor och klagar på att han försummar dem. Ebling spelar glatt med och låtsas avtala nya möten. Vad telefonnumrets egentliga ägare tycker om den saken uppdagas först i ett senare kapitel, liksom vad som egentligen försiggår på telefonbolaget.

Som alltid balanserar Kehlmann mellan humor och allvar. Det är stundom riktigt roligt, som till exempel i kapitlet där en romanfigur gör uppror mot sin författare och kräver ett lyckligt slut på sin berättelse. Men det är aldrig bananhalkigt skojigt för det skojigas skull. Jag beundrar Kehlmann för att han aldrig skämtar bort det han vill säga, utan lyckas vara både uppriktig och rolig på samma sida.

Jag beundrar också Kehlmann för hur väl han utfört sitt lilla experiment med romanformen. Trots de många karaktärerna blir det aldrig hattigt. Snarare är det en utmaning till läsaren att så fort som möjligt läsa av en ny röst och försöka upptäcka kopplingarna till tidigare kapitel och det genomgående identitetstemat.

Ännu en kehlmannsk favorit med andra ord. Berömmelse finns som sagt översatt till svenska, men verkar vara lite klurig att få fatt på (men finns säkert på biblioteket?). För den som inte hittar, kan jag rekommendera den relativt nyutkomna F (skrev om den här), som borde vara lättare att lokalisera.

F av Daniel Kehlmann

Det var ett tag sedan jag läste ut F, men det kom en flytt i vägen, så det blev inte av att jag skrev om den. Och det var egentligen inte så dumt, för den är nämligen nyss översatt, med svenskt recensionsdatum i förra veckan. Jag som alltid läser svenska titlar med ett års fördröjning eller mer, ligger med andra ord helt rätt i tiden denna gång.

Arthur Friedland och hans tre söner besöker en hypnotisör. Trots Arthurs skepsis lyckas hypnotisören nå fram till honom – kanske genom faktisk hypnos, kanske genom att ge Arthur en ursäkt för att göra det han länge tänkt på – och Arthur ger sig av, hux flux, för att förverkliga sitt författarskap.

Han efterlämnar tre vilsna söner som växer upp faderslösa. Vi möter dem igen i vuxen ålder: Prästen Martin som inte tror på Gud, finansmannen Eric som svindlat bort stora summor och lever i ständig skräck för att bli påkommen och Erics tvillingbror, konstnären Iwan, som… Ja även Iwan lever i en lögn, men exakt vilken uppdagas så sent att jag inte vill avslöja den här.

F är på många sätt en sammanfattning av Kehlmanns hela produktion, med teman som känns igen: Vad är konst? Vad innebär det att leva “på riktigt”? Men de tunga ämnena till trots, är Kehlmann lika lättläst som alltid. Det finns ett ständigt närvarande humoristiskt stråk, som dock aldrig tillåts slå över i det farsartade. Humor med ett underliggande budskap, kanske den bästa sorten?

Särskilt relevant är F för alla oss med författardrömmar. Hur mycket ska, eller kanske snarare hur mycket FÅR man ta sitt skrivande på allvar? Att överge hem och familj som Arthur gör är naturligtvis att gå för långt, men är det kanske så att de flesta av oss inte går långt nog?

Karaktärerna i F har jag inte funderat på så mycket efteråt, men själva grundtonen i berättelsen, Arthurs strävan efter äkthet och sönernas brist på densamma, den dröjer sig fortfarande kvar.

Tidigare inlägg om Kehlmann här, här och här.

Unter der Sonne av Daniel Kehlmann

Kehlmanndags! En av mina favoritförfattare och en av få vars samtliga produktion jag ämnar läsa. Men varför?

Frågan är inte oberättigad. Jag har nämligen svårt att säga exakt varför jag är så vansinnigt förtjust i Daniel Kehlmann. Om jag ville skulle jag nämligen utan problem kunna skriva en sågning av hans novellsamling Unter der Sonne (Under solen), som kom i omarbetad och utökad upplaga 2008. Åtta noveller om krisande, vita män, de flesta i medelåldern. Låter det nyskapande? Nä, precis.

Och ändå. Grejen med Kehlmann är att han är så bra på att beskriva de här sorgliga och självupptagna gestalterna, vare sig det handlar om en slyngel som förgiftar grannens hund, en skådespelare som får genomlida en flygresa med en amatörkritiker i sätet bredvid eller en direktör som virrar bort sig i ett snöoväder. Han har en blandning av empati och distans som gör att han hamnar alldeles rätt. Särskilt skicklig är Kehlmann på att beskriva en slags febrig yrsel där hela världen snurrar. Rummet svajar när jag läser. Apati, frustration och outsäglig trötthet är andra sinnestillstånd som vi stackars läsare får kämpa oss igenom tillsammans med karaktärerna. Samtidigt finns det som sagt en distans och en underliggande humor som gör att det aldrig blir för mycket.

Så långt ingen svensk översättning, men Bonniers har tidigare gett ut två (fantastiska) Kehlmann-titlar och kommer dessutom med nya romanen F i år, så kanske att även Unter der Sonne dyker upp på svenska så småningom? Jag anar att Kehlmann är en författare man antingen tycker otroligt mycket om eller inte alls förstår grejen med, men jag som Kehlmann-frälst kan inte annat än rekommendera i kvadrat och kubik (vilket ni kanske märkt). Ack, ack, ack, den som kunde skriva så.

Der fernste Ort av Daniel Kehlmann

Ett av mina starkaste läsminnen är Dostojevskijs Brott och straff. Handlingen minns jag numera inte mycket av (dags för omläsning kanske?), men däremot känslan av febrig galenskap, möjligen förstärkt av att jag faktiskt hade feber under läsningen.

Daniel Kehlmanns Der fernste Ort (titeln anspelar på begreppet Ultima Thule) är inte på långa vägar lika fenomenal som Brott och straff, och i sitt behändiga långnovellsformat inte heller lika omfångsrik. Men den där obehagliga känslan av att allt inte står rätt till med huvudpersonen finns där. Vi får följa Julian som tröttnat på sitt trista liv som anställd på en försäkringsbyrå och iscensätter en drunkningsolycka för att kunna fly från allt. Så långt låter det kanske som en dråplig hundraåringshistoria, men det hela är mycket stillsammare än så. Genom återblickar berättas historien om Julians medelmåttighet och hans oförmåga att ta sig samman och göra något han själv finner meningsfullt. Hela tiden ligger något och skaver, kanske är det en önskan om att Julian ska förstå att han faktiskt skulle kunna söka och få professionell hjälp.

Tidigare har jag läst Kehlmanns tiopoängare Jag och Kaminski samt Världens Mått. Riktigt så långt når nu inte Der fernste Ort, men oläsvärt är det inte! Herr Kehlmann är och förblir en av mina favoritförfattare.

Dessutom ett tillskott till Sommarutmaningen. Heja heja friskt humör!