Wool av Hugh Howey

Det tog ett tag, men nu har jag tagit mig igenom 537 sidor dystopisk framtid och undrar - varför är en del böcker så långa? Mer om detta strax.

Jag gillar Wool, det vore lögn att hävda något annat. Den utspelar sig i en förgiftad värld, där en spillra av mänskligheten lever vidare i en gigantisk silo, nedgrävd i marken. För att silon ska fungera krävs strikt disciplin. Allt återvinns. Barnafödande får endast ske efter ett dödsfall. Den som ifrågasätter världsordningen döms till "rengöring" och tvingas ut i den toxiska atmosfären för att putsa silons yttre sensorer, en säker dödsdom.

I händelsernas centrum står Juliette, en kompetent mekaniker från nedre delen av silon, som flyttar upp till de övre våningarna för att arbeta som sheriff. Hon inser snart att den officiella versionen av sanningen inte stämmer och att den mäktiga IT-avdelningen inte nödvändigtvis har medborgarnas bästa för ögonen. En ny, omvälvande tid står för dörren.

Någon storkonsument av den här genren är jag absolut inte, så kanske är vändningarna väntade för den mer erfarne, men jag drog efter andan minst tio gånger under läsningen. Howey vet hur man berättar en historia med maximal effekt. Däremot önskar jag att han kunde dra ner på pratigheten. Många gånger säger han samma sak i tre meningar på raken eller låter en karaktär tänka på en sak på sidan 60 och sedan igen på sidan 80. Jag önskar att han hade låtit någon gå igenom manuset och stryka ner det till kanske 400 sidor. Ibland är jag nära att själv rycka åt mig en rödpenna.

Men ändå. Wool är smart och skickligt utförd. Jag kommer säkert att läsa uppföljarna Shift och Dust vid tillfälle, men de får vänta lite. Just nu vill jag läsa andra författare, sådana som inte slösar med min uppmärksamhet.

Utrensning av Sofi Oksanen

Ambitionsnivån är lägre än på många andra bokbloggar, men sommarutmaningen à la Bara Hittepå går vidare! Målet är fem böcker på ett originalspråk jag inte tidigare täckt in på bloggen.

Så här långt:
Danska - Sumobrødre
Tyska - Der fernste Ort

Och nu! Sofi Oksanens Utrensning, översatt från finska av Janina Orlov. Det går framåt!

Egentligen var jag inte särskilt sugen att läsa Utrensning. Hade sett en icke övertygande intervju med författaren, och dessutom tilltalade omslaget mig inte alls. Som tur var läste jag den ändå, för det visar sig vara en fin historia, som dessutom gör det där underbara vissa romaner klarar - att göra världen lite större och ge lite färg och struktur till en mycket vit fläck i mitt medvetande.

Boken handlar om två kvinnor, Aliide och Zara, den ena en gumma på den estniska landsbygden, den andra en ung kvinna, på flykt undan den ryska maffian, som en dag dyker upp i Aliides trädgård. Undan för undan vecklas berättelsen ut och det visar sig att Aliides och Zaras gemensamma historia sträcker sig tillbaka till den sovjetiska ockupationen av Estland. Själva uppnystandet är så väl utfört att jag inte vill förstöra upplevelsen genom att avslöja för mycket.

Oksanen har vävt in många teman i sin roman. Sexhandel, kommunism, Estlands framtid… Allt får plats utan att jag känner mig skriven på näsan. Framför allt lyckas hon få Zara, och kanske ännu mer Aliide, att bli fullödiga karaktärer snarare än platta symboler. Jag klarar aldrig riktigt av att bestämma mig för vad jag tycker om Aliide och hennes handlingar. Ingenting är svartvitt.

Till på köpet ledde Utrensning till ett mycket trevligt boksamtal med en estnisk kollega, som intygade att Oksanen fått till 90-talets Estland på pricken. Toppbetyg med andra ord!

Mr. Penumbra's 24-Hour Bookstore av Robin Sloan

Det finns en underlig grupp böcker som jag inte själv är särskilt förtjust i, men som jag mycket väl skulle kunna rekommendera åt andra.

Mr. Penumbra's 24-Hour Bookstore är en sådan. Jag fastnar inte riktigt, trots att det bokhandeln i fråga är ett riktigt praktexemplar, med stegar och åldrade folianter och mystiska sällskap. Berättarrösten tillhör Clay, före detta webdesigner åt ett bagelbageri i San Francisco, som börjar arbeta i Penumbras underliga bokhandel. Det kommer inte många kunder, och de som väl dyker upp är minst sagt excentriska. Clay har fått strikta order om att inte ens glänta på böckerna de hämtar ut från bokhandelns hemliga avdelning.

Så långt var jag ganska förtjust, men sedan skenar det iväg lite väl mycket för min smak. Det finns så klart ett stort mysterium som ska lösas och lägligt nog har Clay både en bästa vän som är miljonär och en flickvän som arbetar på Google och kan ordna fram i princip vad som helst i programmeringsväg. För många smidiga sammanträffanden för att det ska hinna bli riktigt spännande.

Detta är dock inte huvudproblemet. Anledningen till att jag inte kan uppbåda mer än en ganska ljummen entusiasm, är att jag inte är imponerad när det är meningen att jag ska vara imponerad. Penumbra läser man inte för att få några djupare insikter i människans natur, utan för att svepas med in i en förtrollad värld. Särskilt partierna där Clay storögt betraktar det moderna underverket Google går mig helt förbi.

Men… Den som när en dröm att en dag få arbeta i Mountain View kanske får mer ut av datorgenibeskrivningarna. Tillika den som har ett stort intresse för rollspel. Problemet är helt enkelt att jag är fel person för att till fullo uppskatta när Sloan tar ut svängarna. Inte tillräckligt hipster.