tisdag 31 maj 2016

Utan personligt ansvar av Lena Andersson

Jag hade egentligen nästan bestämt mig för att låta bli, men nu blev det ändå så att jag köpte Utan personligt ansvar på impuls när jag senast befann mig i en svensk bokhandel. Skulle det gå att skriva en uppföljare på Lena Anderssons mästerverk Egenmäktigt förfarande, tänkte jag, och kanske framför allt skulle jag orka med Ester en gång till?

För Ester är som hon är. En hyperintelligent kvinna som försörjer sig på sina filosofiska och konstnärliga texter, men som gång efter annan fastnar i kärlekshistorier som aldrig leder någon vart. Historier som kanske borde leda någonstans i en idealvärld, men Esters problem är att hon resonerar utifrån vad människor borde göra, snarare än vad de faktiskt gör.

I nya romanen heter kärleksobjektet Olof Sten, en gift skådespelare som inledningsvis verkar nästan charmig, men som snart visar sig vara väl bevandrad i konsten att ge precis så mycket som behövs för att hålla intresset vid liv, men aldrig någonsin mer än så. Att skilja sig från hustrun Ebba är honom uteslutet, men i Esters värld borde han vilja det, så hon utgår från att det egentligen är det han vill. Och så rullar det på, år ut och år in. Det är frustrerande och bitvis repetitiv läsning. Kanske hade romanen kunnat vara kortare? Samtidigt är det eviga nötandet själva kärnan i Esters tillvaro. Hon ger upp, kommer tillbaka, ger upp, kommer tillbaka, ända tills jag likt hennes väninna Vera vill få ta en paus från människan Ester.

Därmed inte sagt att jag inte tycker att hon ibland har en poäng. Olof är på inget sätt utan skuld i denna meningslösa dans. Han hade kunnat bestämma sig. Hustrun eller Ester. Men det Ester missar är att han inte har någon anledning att fatta det beslutet. Hon lämnar honom inte. Han kan få båda två utan att betala priset för det. Och därtill missar hon det vi alla vet, men har svårt att leva efter – den enda man kan förändra är sig själv.

Den som endast vill läsa en roman av Andersson gör bäst i att införskaffa Egenmäktigt förfarande (skrev om den här), men som uppföljare är Utan personligt ansvar alls inte dålig. I sina bästa stunder är romanen plågsam på det där extra plågsamma viset när man känner igen sig lite för mycket i vissa situationer.

Men nu räcker det, Ester. Vi går vidare, både du och jag.

6 kommentarer:

  1. Jag har inte läst någon av böckerna. Kanske för att de var så upphaussade när det begav sig. Ändå gillade jag hennes "Var det bra så".
    Förresten, nu har jag lyssnat på Gästkatten. Hade lite svårt med koncentrationen (berodde på mig) men tyckte om den. Gillar att läsa om Japan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det var ett himla hallå om Ester Nilsson ett tag. Faktiskt var det därför jag läste första boken, för att kunna förstå vad som diskuterades på svenska kultursidor. Men jag tycker att ettan höll för favorittrycket. Tvåan är mer för de redan frälsta tror jag.

      Kul att du fick tillfälle att läsa om Gästkatten. Den är ju lugn och sävlig, så jag kan förstå om koncentrationen fladdrade iväg ibland, men för mig var det ändå stämningsläget snarare än handlingen som var själva behållningen.

      Radera
  2. Har int elätt något av Lena Andersson. Jag får ta och kolla upp Egenmäktigt förfarande och sen kanske denna då :) Ester verkar som en irriterande men intressant karaktär. Jag är nog också sån att jag utgår efter vad folk borde göra istället för hur de är ibland ^^;

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det är ju just därför hon är så irriterande tror jag, att man känner igen sig själv i några av ens mindre smickrande ögonblick.

      Radera
  3. Haha, så du är färdig med Ester du! Jag älskade den första boken, och den andra nästan ännu mer faktiskt, så jag skulle mycket gärna läsa en tredje, även om jag misstänker att det inte kommer någon. Konstigt nog tyckte jag att den andra kändes mycket mindre repetitiv än den första. Så olika det kan vara.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är ju så kass på att hålla på mina principer, så kom det en trea skulle jag säkert läsa den också, bara för att. Men nä, egentligen är jag färdig. :)

      Intressant med din tvärtom-upplevelse. Det kan ju bero på de egna omständigheterna också. Jag var kanske mer mottaglig för det esterska velande sinnelaget när jag läste ettan, medan jag just nu är inne i en mer otålig fas där jag vill få saker gjorda nu genast. Det kan eventuellt ha hänt att jag under läsningen muttrade “Åååh, människa, bara bestäm dig någon gång” trots att jag befann mig på allmän plats. Samtidigt innebär det ju att Lena Andersson verkligen fick fram något som berörde mig, så frustrationen är inte nödvändigtvis ett odelat dåligt betyg.

      Radera