Maps av Nuruddin Farah

Det avslutande landet i förra årets läsutmaning blev Somalia, som fick representeras av första delen i Nuruddin Farahs trilogi Blood in the Sun. Maps (eller Kartor som den heter i svensk översättning) handlar om den föräldralöse pojken Askar som växer upp i Ogaden, en omstridd provins som tillhör Etiopien men där de flesta i befolkningen är somalier. Konflikten om Ogaden är ett av bokens teman, och Askar utvecklar, när han blivit lite äldre, en fascination för kartor och hur de uppritade gränserna speglar eller döljer sanningen om världen.

Men gränsdragningarna rör inte bara geografiska områden. Ett annat centralt tema är relationen mellan Askar och Misra, kvinnan som hittade honom som nästan nyfödd och som tog sig an honom. Han är somalier, hon är etiopier. De lever så tätt knutna till varandra att det inte finns några gränser alls mellan dem. Tills det oundvikliga förstås händer och Askar växer upp. När de möts igen senare i livet är det nästan som främlingar.

Maps är en rik bok, och jag känner medan jag läser att jag säkert missar många ledtrådar, men det gör inte så mycket. Jag tänker att det är en bok som kan läsas på väldigt många sätt och där de olika komponenterna får sin tyngd utifrån läsarens egna erfarenheter.

Det är också en långsam bok, komplex och ibland kanske lite väl tungrodd. Jag kände att jag hade behövt föra anteckningar under läsningens gång för att kunna analysera texten fullt ut. Vad betyder drömsekvenserna? Och vad är vitsen med att växlande använda perspektiven första, andra OCH tredje person, när Askar är huvudperson i samtliga kapitel? Andra person kunde jag förstå - det ger en slags profetisk tyngd åt texten, som att Askar är utvald till något särskilt. Men första och tredje? Här fattade jag faktiskt inte alls, och jag ville heller inte förlora styrfarten genom att lägga tid på att fundera över det.

Detta blev en värdig avslutning på läsutmaningen, även om jag nog inte kommer rusa ut och köpa andra delen i trilogin rakt av. Däremot har jag med intresse läst andras recensioner av boken, eftersom det är just den sortens bok som vinner på att studeras ur olika vinklar. Så smått börjar jag till exempel förstå hur det där med perspektiven hänger ihop med bokens slut. Sammanfattningsvis uppskattade jag Maps (och jag kan förstå varför Farah är en författare som har nämnts i samband med Nobelpriset), men det var vad jag skulle vilja kalla en läsupplevelse med fördröjd effekt, som liksom fick mogna fram för att komma till sin rätt.

A Land Without Jasmine av Wajdi al-Ahdal

Jag vet inte mycket om Jemen, förutom att det är land i djup kris. Om det ens är ett land längre. Det senaste jag såg i nyheterna var ett uttalande från FN om att Jemen numera knappt existerar som stat. Det är kanske inte så förvånande då att Jemen var det land i läsutmaningen som var absolut svårast att hitta litteratur från. Först efter mycket letande fick jag fatt på Wajdi al-Ahdals korta roman A Land Without Jasmine.

Jag måste erkänna att jag har svårt att uttala mig om den här boken, eftersom den var så underlig. En viss spoilervarning utfärdas härmed, även om jag själv inte skulle ha störts av att känna till handlingen i förväg. Romanen börjar med en skildring av den unga studenten Jasmine, som lever ett klaustrofobiskt liv där hon ständigt förföljs av manliga blickar. I nästa kapitel har perspektivet bytts till polismannen som utreder Jasmines plötsliga försvinnande. Efter detta följer kapitel berättade av olika män i Jasmines omgivning, och slutligen hennes mamma, alltmedan fallet förefaller alltmera olösligt. Och helt ärligt vet jag inte riktigt vad som hände även efter att ha läst slutet. En djinn är inblandad. Men vad betyder det? Jag har helt enkelt för dålig förförståelse för att riktigt förstå symboliken.

Kanske hade en kommentar från översättaren kunnat hjälpa till här. Och när vi nu är inne på ämnet måste jag också, fastän det bär mig emot, säga att översättningen inte är sådär lysande. Jag förstår att det inte är en lätt uppgift att översätta mellan två så olika språk som arabiska och engelska, men i mitt tycke saknar den översatta texten rytm. Den hackar till på alltför många ställen för att jag ska dras in i läsningen. Och det är synd, för jag hade annars gärna rekommenderat A Land Without Jasmine till den som söker en lite mer udda läsupplevelse. (Och som sedan gärna hade fått förklara slutet för mig).

Som det nu är når A Land Without Jasmine inte hela vägen för mig, men jag uppskattade ändå att få några vardagsglimtar från Jemen så som det såg ut för tio år sedan (när romanen först gavs ut på arabiska). Och det är ju dessutom alltid intressant, om än utmanande, att få läsa något som inte skrevs med en västerländsk publik i åtanke.

The Buried Giant av Kazuo Ishiguro

Inför min tredje Ishiguro-roman hade jag strategin klar för mig: pärm till pärm i ett enda svep. Grejen är nämligen att jag tokälskade The Remains of the Day, men hade lite svårt för Never Let Me Go (skrev om den här), som annars verkar vara mångas favorit. Efter att ha analyserat och kontrasterat mina två läsupplevelser kom jag fram till att det var läshastigheten som var boven i dramat. Medan jag läste ut The Remains of the Day på en vecka blev Never Let Me Go däremot en sådan där bok som snuttlästes då och då under flera månader och det funkar helt enkelt inte att läsa Ishiguro på det viset. Den gemensamma nämnaren för hans sinsemellan mycket olika romaner är ju hans lugna berättarstil, där även dramatiska händelser är så nedtonade att de lätt går en ofokuserad läsare förbi.

Under julledigheten satte jag därför i mig hela The Buried Giant på tre dagar, och det fungerade! Även om The Remains of the Day är ohotad etta för mig, var detta perfekt julläsning – en både mysig och mångbottnad roman. Berättelsen är förlagd till tiden strax efter kung Arturs död, då England befolkades av britanner och saxare, men också  jättar, troll (eller vad nu ogres ska kallas på svenska) och drakar. Dessutom har en mystisk minnesdimma lagt sig över landet. Berättelsens huvudpersoner, det äldre paret Axl och Beatrice, minns inte längre särskilt mycket av sitt äktenskap. Hur var det nu, visst hade de en son? Som försvann? Men varför? De ger sig ut på en resa för att hitta honom.

Det finns mycket jag tycker om i The Buried Giant. Hur fina Axl och Beatrice är mot varandra, och hur deras liv är ett samtal som sträcker sig över många år. Den kollektiva minnesförlusten som går att läsa på så många sätt (Vad händer med ett liv när ingen, inte ens en själv, minns det? Innebär glömskan att brott i det förgångna bara stryks?). Och slutligen gillar jag själva miljön, en fantasyvärld som inte bara är pynt utan helt avgörande för att romanen skulle kunna berättas. Jag såg en intervju med Ishiguro där han berättade att miljön var något han bestämde sent i sin process, vilket jag tyckte var intressant. Han tänker alltså först ut vilken bok han vill skriva och sedan får han arbeta sig fram till rätt inramning. Och då blev det fantasy den här gången. En otroligt sund inställning tycker jag, som kan tröttna på att allt som snuddar vid magi med automatik ses som icke-litterär underhållning. Varför skulle gränsdragningen mellan tidsfördriv och Litteratur med stort L gå längs med genregränserna liksom? Och varför behöver vi ens sätta genre-etiketter på böckerna vi läser? Men det är en diskussion vi kan ta en annan gång. Idag räcker det med att säga att The Buried Giant är en fin och annorlunda bok som förtjänar att läsas – och helst då i ett sträck.

The Translator av Daoud Hari

Årets mest fruktansvärda bok, utan någon som helst tvekan. Det finns så mycket vidrigt i sudanesen Daoud Haris redogörelse för sitt arbete som tolk i den krigshärjade Darfurregionen att det enda som räddar mig är att jag inte har några egna erfarenheter därifrån. Min hjärna klarar inte riktigt av att omsätta allt det som berättas i tydliga bilder och det är jag outsägligt tacksam för. Kvinnor som rutinmässigt våldtas när de går ut för att samla ved, fjortonåriga soldater med kalashnikovs, otaliga människor på flykt och därtill ett par scener som är så grymma att jag inte vill beskriva dem här.

Men det är också en bok som rymmer hjältemod och en otrolig medmänsklighet mitt bland all ondska. Haris omtyckte bror Ahmed som offrar sitt liv för att hans familj och grannar ska hinna fly när deras by attackeras. Haris eget beslut att med fara för sitt eget liv börja arbeta som tolk. De utländska journalisterna reser in i konfliktzoner för att omvärlden ska få veta vad som pågår. Hjälparbetarna från en mängd olika organisationer.

Något Hari gör bra är att knyta an till läsarens egna erfarenheter. Han beskriver en person och lägger till att du som läsare säkert själv har någon likadan i din egen bekantskapskrets. Han nämner en resa och säger att den motsvarar en bilfärd mellan Aten och Berlin. Under andra förutsättningar skulle det kunna kännas tillgjort, men just här gör det att han utnyttjar de små, små beröringspunkter som ändå finns mellan våra diametralt olika erfarenheter och för mig ett steg närmare Darfur.

Av uppenbara skäl är detta inte en njutbar bok, men den är heller inte en bok jag behövde tvinga mig igenom. Tvärtom sträckläste jag den tack vare Haris generösa personlighet och hans förmåga att gestalta Darfurregionens människor. Och till jul blir det en gåva till en lämplig hjälporganisation.

The Handmaid’s Tale av Margaret Atwood

Det här bokvalet bygger på ett missförstånd. När jag såg att det skulle bli en filmatisering av The Handmaid’s Tale tänkte jag nämligen att jag ville skaffa mig en egen uppfattning innan den gick på bio. Någonstans halvvägs igenom Joanna David’s uppläsning förstod jag till slut att det inte alls var en biofilm, utan en serie via en betaltjänst jag inte har tillgång till. Men då hade jag ju redan satt igång.

Nåja, nu har jag å andra sidan haft förmånen att läsa (eller snarare lyssna på) en bok samtidigt som alla andra i Bok-Sverige. Har sett recensioner av Atwoods roman poppa upp både här och där på sistone. Av denna anledning behövs kanske ingen närmare beskrivning: Offred lever i vad som en gång var USA, men som efter en militärkupp förvandlats till en kristen diktatur. Befolkningen är numera strikt indelad i grupper med olika funktioner. Offred har tilldelats rollen som handmaid (tjänarinna i den svenska översättningen) med huvuduppgift att föda barn åt sin commander (anförare), och bär även hans namn, of Fred. I samhällets ögon är hon alltså en livmoder, inget mer. Efter en eventuell födsel ska barnet, om det är friskt, lämnas över till anförarens hustru.

Det som förvånade mig mest med Atwoods roman var inte handlingen, för den kände jag till i grova drag, utan snarare vilka tankar den väckte hos mig. Jag hade förväntat mig en bok om surrogatmödraskap, hur det känns att bära ett barn som i lagens mening inte är ens eget. Kanske en bok som skulle vara mer färgad av biologiska instinkter, de riktigt grundläggande delarna av människans natur. Istället upplevde jag att Atwoods anslag var mycket bredare och mer politiskt. Det handlar om kvinnors rättigheter och hur snabbt de rycks bort när samhället hårdnar. Som när alla kvinnor över en natt förlorar makten över sina liv när de förbjuds att ha ett eget bankkonto.

Det kanske allra obehagligaste är Offreds isolering, hur hon inte vet vem hon kan lita på, hur hon alltid måste vara på sin vakt. Jag vet att jag tjatar och tjatar om min läsutmaning, men faktum är att den nästlar sig in överallt i min icke-relaterade läsning och lägger till ett extra perspektiv. Utan att nyligen ha läst om Libyen och Irak skulle jag nog haft mer avstånd till den värld Atwood målar upp. Nu känns den oroväckande bekant. Atwood skildrar också Offreds tankar på ett mycket övertygande sätt, även om det blir aningen utdraget på sina ställen. Hon börjar glömma gamla uttryck och företeelser, famlar efter orden, rättar sig själv, så som den gör som bara har sina egna minnesfragment att gå efter. För vem kan hon fråga utan att röja sig som en person som inte är trogen regimen?

Så kommer vi till slutet. Jag visste redan hur romanen slutade och tyckte inte att det förstörde min upplevelse, men den som inte vill veta kan med fördel hoppa resten. Alla införstådda med det? Okej, romanen slutar med en redogörelse från en akademisk konferens där de diskuterar det historiska dokument (alltså själva romanen) som Offred lämnat efter sig. Och jag tycker det är genialt. Kontrasten mellan hur det är att leva sig igenom en viss tidsålder och att studera den efteråt. Och också alla dessa förändringar som världen går igenom. Hur det som verkar evigt idag kan vara borta imorgon. Det hade kunnat bli en enda stor infodumpning för att förklara vad som egentligen hände, men jag tyckte tvärtom att det lyfte hela romanen.

Får väl se om jag tittar på TV-serien också så småningom. Någon som sett?

The Return av Hisham Matar

To be Libyan is to live with questions. 

Så skriver Hisham Matar i sin självbiografi The Return (Att återvända), som jag blev intresserad av efter att ha läst Matars första roman, In the Country of Men, som en del av årets läsutmaning. För Matar är den största frågan vad som hände med hans far, den libyska frihetskämpen som fängslades i Egypten 1990. Lever han? Är han död? Var han kanske en av de 1200 fångarna som dog i massakern på det ökända fängelset Abu Salim i Tripoli 1996?

Något svar får Matar aldrig, trots sitt oupphörliga sökande. Han har kontakt med människorättsorganisationer, driver kampanjer, försöker övertala Gaddafis son att hjälpa honom. Efter ett liv i exil återvänder han till Libyen under den korta hoppfulla perioden mellan att Gaddafi störtades 2011 och ett nytt kaos utbröt. Men allt är förgäves. 

Flera gånger fick jag ta en paus från lyssningen. Matar är inte de stora känsloyttringarnas man och förhåller sig till största delen analytiskt distanserad (vilket understryks ytterligare av hans lågmälda, nästan överdrivet korrekta uppläsning), men det förstärker bara intrycket av att han aldrig kommer kunna läka de sår som faderns försvinnande lämnade efter sig. Genom hela boken finns ett stråk av molande smärta, som är svårt att värja sig emot.

Den utdragna lyssningen gjorde också att ett märkligt samtal uppstod mellan två vitt skilda böcker. I The Return skildrar Hisham Matar hur hans bror i unga år skickas till en internatskola i de schweiziska Alperna, men är tvungen att fly därifrån hals över huvud efter att han spårats upp av Gaddafis män. Parallellt läste jag i romanen Beerholms Vorstellung om hur huvudpersonen skickas till en — just det, internatskola i schweiziska Alperna. Han behöver dock inte oroa sig för mystiska män i bil som håller skolan under uppsikt, utan ägnar sin tid åt att öva sig på kortkonster. Och så är det ju – även i de fall vi delar samma fysiska omgivningar med andra människor är det sällan vi delar samma verklighet.

Det är länge sedan en bok gjorde mig så här nedstämd. Den är bra, den är viktig, men den är inte lätt att ta sig igenom. För den som första gången stiftar bekantskap med Hisham Matar är In the Country of Men ett aningen mera skonsamt val.

In the Country of Men av Hisham Matar

Nämen, här gick jag och trodde att Abbas Khiders Presidentens apelsiner skulle bli den stora behållningen från årets läsutmaning (läs mer om den här), men jag tror det får bli en delad förstaplats. Efter Irak och Sudan har nämligen turen kommit till Libyen och den helt fantastiska In the Country of Men (Ingen i världen) av Hisham Matar, som jag hittade av en fullständig slump på Storytel, när jag bläddrade igenom deras kategori “Böcker med fina omslag”.

Sade jag att den är fantastisk? Det är den sortens roman som lyckas med det kanske svåraste som finns - att skapa fiktiva karaktärer som känns lika verkliga som du och jag. Romanens berättare, Suleiman, är nio år (eller rättare sagt är han vuxen och ser tillbaka på sin barndom, men perspektivet känns 95% barn med några vuxna reflektioner här och där) och bor med sina föräldrar i Tripoli. Pappan är med i motståndsrörelsen mot Gaddafi och ofta frånvarande. Mamman har inte återhämtat sig efter sitt livs trauma, att bli bortgift mot sin vilja vid 14 års ålder, och dövar sina känslor med alkohol. I mitten finns Suleiman, som aldrig riktigt blir sedd och som försöker förstå en värld där telefoner avlyssnas och människor kan “vanish like a grain of salt in water”. En pojke som är både modig och feg, så där som vi alla är.

Även föräldrarna har styrkor och svagheter på ett ytterst mänskligt sätt. Pappan försakar sin familj, men han gör det för att han tror på en annan framtid för Libyen. Samtidigt är han ingen hjälte, kanske till och med en svikare när det kommer till kritan. Mamman är ibland ingen bra mamma, men det är ändå hon som står upp för Suleiman. Och är det förresten så konstigt att hon är bitter, när hon aldrig fått styra över sitt eget liv? När hennes man sätter kampen framför familjen utan att hon själv tillfrågas?

I Gaddafis Libyen finns inga lätta val, ingen rätt väg att följa. Vi är nog många som gärna vill föreställa oss att vi skulle tillhöra de modiga, de som gör motstånd, men Matar visar så väl hur goda föresatser mals ner. En granne försvinner, på gatan utanför huset står en övervakningsbil parkerad. Att stå upp för friheten är inte ett enskilt hjältedåd, utan att se sitt liv begränsas dag efter dag tills inget återstår.

Det är outsägligt sorgligt, men samtidigt är detta en så vacker roman. Jag måste erkänna att jag blir lite tårögd bara av att skriva om den här. Matar lyckas också knyta ihop sin berättelse på ett vis som känns både trovärdigt och faktiskt lite hoppfullt.

En rekommendation utan förbehåll med andra ord.

Season of Migration to the North av Tayeb Salih

Andra boken i årets läsutmaning är utläst (läs gärna mer här), och jisses, utmaning var ordet. Tayeb Salihs roman Season of Migration to the North (eller Utvandringens tid som den heter på svenska) har så många lager att jag nog skulle behöva läsa den flera gånger för att fånga upp dem alla. Här följer några kanske naiva reflektioner, i vetskap om att jag säkert missat mycket. (Med vissa spoilers ska sägas, men det här är ändå inte den sortens bok där handlingen står i centrum).

Bokens inledning är enkel men effektfull. Berättaren, en ung sudanesisk man som förblir namnlös, återvänder på 60-talet till sin hemby vid Nilens kant efter studier i Europa. Väl där visar det sig att en främling vid namn Mustafa Sa’eed har flyttat till byn. Vem denne mystiske man egentligen är blir tråden som löper genom romanen, genom att berättaren nystar upp Mustafa Sa’eeds förflutna som student i England där han förförde kvinna efter kvinna i romanser med dödlig utgång. En ny kolonisering utförd av den koloniserade, tolkar jag det som, men om jag ska vara ärlig var Mustafa Sa’eeds tid som casanova den del av romanen som jag kände minst inför. Jag kom aldrig särskilt nära varken Sa’eed eller de förförda kvinnorna, som jag hela tiden lyckades blanda ihop med varandra.

Ett öde som däremot fängslade mig mer var det som väntade Mustafa Sa’eeds sudanesiska hustru och sedermera änka, Hosna. När Mustafa Sa’eed omkommer i en stor översvämning vägrar Hosna att gifta om sig Wad Rayyes som också bor i byn. Det hjälper inte. Genom familjens makt blir hon ändå bortgift med honom och när Wad Rayyes brutalt tvingar sig på henne dödar hon först honom och därefter sig själv, precis så som hon varnade att hon skulle göra om hon tvingades gifta sig. Ändå ställer sig omvärlden, förutom berättaren själv, helt frågande till hennes handlingar. De ser henne som galen och oförutsägbar, istället för desperat.

Tyvärr berättas Hosnas historia, även om den har en central del i romanen, till största delen utifrån. Hosna själv får bara komma till tals på några rader. Kanske är det detta – att jag nog hellre hade läst en roman om Hosna än om Mustafa Sa’eed – som gör att Salihs roman känslomässigt lämnar mig relativt kall, även om jag tyckte det var intressant läsning med en symbolik som jag funderat en hel del kring. Slutscenen där berättaren riskerar att drunkna mittemellan flodens södra och norra strand tyckte jag till exempel var en fin illustration av återvändarens upplevelse av att inte tillhöra den nya brittiska världen, men inte heller den gamla, sudanesiska.

Nu kanske detta låter som en rätt torr bok, men låt mig då avsluta med att säga något om sexskildringarna. Det dryper nämligen av sex i den här romanen på ett sätt som jag inte alls hade förväntat mig. Och den som, näst efter Mustafa Sa’eed, berättar allra utförligast om sina erfarenheter är kanske något oväntat Bint Mahzoud, en kvinna på nästan sjuttio som glatt strösslar explicita detaljer omkring sig. En typ av karaktär som inte porträtteras särskilt ofta. Där lyckades Salih överraska mig ordentligt.

Två länder i utmaningen - Irak och Sudan - är därmed avklarade, och det ser ut att bli Libyen härnäst, Där verkar jag dessutom ha fått tag på en riktig pärla till bok.

Kindred av Octavia E. Butler

Jag älskar tidsresor, särskilt de som går bakåt snarare än framåt. En välgjord tidsreseskildring säger något om både vår egen tid och den som blir besökt, och lyckas i bästa fall både underhålla och undervisa. Just romanen som format är ju dessutom särdeles lämpad för denna sorts berättelser, eftersom den tar oss med till vilka miljöer som helst utan de miljonbudgetar som krävs inom filmvärlden.

Romanen Kindred av Octavia E. Butler är utan tvekan bland det bästa och mest angelägna jag läst i tidsresegenren. Den nutida (nåja 70-talet) svarta kvinnan Dana reser ofrivilligt tillbaka till artonhundratalets Maryland där hennes förfäder lever: Rufus Weylin, son till en slavägare, och Alice, en av slavarna på gården. Hemma i vår tid är Dana författare. I dåtidens Maryland reduceras hon till en ägodel och borde enligt tidens uppfattning inte ens ha fått lära sig skriva, eftersom skrivkunniga slavar skulle kunna rymma och förfalska passersedlar åt sig själva. Ändå har Dana något av en särställning på Weylin-gården, speciellt efter att hennes vita make Kevin dras med på en av resorna och tvingas ta på sig rollen som Danas ägare.

Stommen i berättelsen utgörs av relationen mellan Dana och Rufus. Första gången hon besöker Maryland är Rufus bara en oskyldig pojke. Under följande besök blir han dock äldre och allt mer stöpt i sin kultur. En komplex karaktär som både Dana och läsaren kan känna sympati för, samtidigt som han gör de mest avskyvärda ting. Själv skulle han nog tycka att han är en god och missförstådd person, medan han aldrig verkar ta in det lidande, kroppsligt eller själsligt, som han utsätter slavarna för. Till exempel tvingar han sig, ur en kärlek som nog är uppriktigt menad, till ett mångårigt förhållande med Alice. Hon hatar honom, men har inget annat val. Att Danas eget äktenskap med Kevin är av det lyckliga slaget blir en välkommen påminnelse om att det går att förändra även de mest ondskefulla samhällssystem.

Att Butler infogade en tidsresa istället för att skriva en renodlad historisk roman har flera fördelar. Först och främst skulle karaktären Dana varit omöjlig annars. Hon hör till både den svarta världen, genom sin hud, och till den vita, genom den utbildning som hon fått men som hade varit omöjlig för en svart person vid den här tiden. Det finns också en mening med att låta en modern person utsättas för de vidrigheter som hörde tiden till. Medan dagens läsare kanske skulle haft svårare att relatera till en karaktär som blivit piskad och utsatt för annat våld sedan barnsben, blir det svårare att värja sig första gången Dana utsätts för detsamma utan att ha byggt upp några inre försvarsmekanismer. Vissa av scenerna är vidriga och då är det ändå värt att komma ihåg att Dana blir milt behandlad - det vill säga hon piskas bara “lite grann”.

Sammantaget är Kindred ett utmärkt exempel på att genrelitteratur inte med automatik är underhållning med lägre ambitionsnivå än så kallad Riktig Litteratur. Faktiskt önskar jag att jag hade läst den här romanen som del av en bokcirkel, för det finns så många trådar att dra i. Om jag trots allt ska ha någon liten invändning är det att vissa partier är väl dialogbaserade för min smak och att det blir rätt pratigt när de t.ex. försöker fundera ut vilka regler som gäller för Danas tidsresor. Men dessa små anmärkningar försvinner när jag ser på helheten och jag vill definitivt läsa mer av Butler. Förutsatt att jag får tag på ytterligare titlar ska sägas. Jag har beställt och beställt och beställt och varje gång har jag fått veta efter en månad eller två att boken inte går att få tag på. Kindred var faktiskt den fjärde romanen av Butler som jag försökt köpa, men skam den som ger sig. Om jag bara fortsätter att beställa måste väl förlagen till slut förstå att det fortfarande finns en marknad för Butler?

Captain Corelli's Mandolin av Louis de Bernières

I unga år älskade jag att försjunka i en riktigt tjock bok. Numera är jag mer skeptisk. När det är svårt att få in mer än en halvtimmes läsning om dagen är det svårare att motivera risken med att fastna halvvägs genom en tegelsten istället för att segla genom ett par tre normaltjocka volymer. Handen på hjärtat så är det ju också så att många böcker är långa för att de inte redigerats tillräckligt. Sådant retar mig oerhört, för det känns som att författaren och förlaget lämpar över arbetet på mig, så att det blir jag som får vada genom sidor av insnöade detaljer och gäspiga upprepningar, istället för att de själva ska behöva städa upp bland sidorna.

Men nu ska inte det här inlägget handla om romaner som är lite för långa för sitt eget bästa, utom om ett fall då det faktiskt fungerar. För det gör det i Captain Corelli’s Mandolin. På 533 sidor är den visserligen inte extremtjock, men det avancerade språket gjorde att det ändå tog mig några månader att bli klar. Men det var värt besväret minst sagt.

Till största delen utspelas romanen på den grekiska ön Cephallonia, eller Kefalinia som den verkar heta på svenska. Där lever doktor Iannis, hans dotter Pelagia och deras excentriska grannar. På klassiskt tegelstensmanér dyker dock titelns kapten Corelli inte upp förrän efter nästan 200 sidor, som en del av de italienska styrkor som ockuperar ön under andra världskriget. I någon måtta får väl den långsamma kärlekshistorien mellan Pelagia och kapten Corelli ses som bokens centrala punkt, men samtidigt får birollerna mycket utrymme med greker, italienare, tyskar och britter som alla får komma till tals. Tillsammans utgör de ett myller av udda karaktärer och politiska ståndpunkter, dock utan att det blir svårt att hålla isär vem som är vem.

Under första halvan av boken funderade jag mycket kring den lite distanserade tonen, med krångliga meningar och litterära ordval. Ska en bok om andra världskriget verkligen vara så upphöjd, tänkte jag. Det kändes mer som en nostalgisk tillbakablick på en svunnen tid än riktiga människoöden. Nu när jag läst klart boken kan jag se poängen, för just nostalgi och minnen är ett så genomgående tema i den här romanen. Klart att den italienska ockupationen får ett romantiskt skimmer över sig när den följdes av så mycket värre (verkliga) händelser. Samtidigt kan jag känna att språket (som är fantastiskt) ligger lite i vägen för bokens löpande kontrast mellan de fasansfulla händelser som utspelar sig under kriget och allt det vackra i vardagslivet, vilket framför allt illustreras genom musik. Jag har helt enkelt svårt att ta till mig de allra mörkaste scenerna för att de är svepta i så vackra ord.

Nu är väl kritiken “den är för vacker” inte det värsta negativa omdöme man kan ge om en bok. Jag rekommenderar den alltså å det varmaste och hoppas att den kommer i svensk översättning, inte minst för att jag skulle vilja studera hur översättaren tar sig an uppgiften att överföra de Bernières högtflygande prosa till vanlig, hederlig svenska.

Writing Children's Fiction av Yvonne Coppard och Linda Newbery

Den här boken har jag läst så att du slipper. Eller nä, nu är jag kanske onödigt taskig för Writing Children’s Fiction är ju inte uppenbart dålig i meningen att den ger tveksamma råd. Den är bara lite… tråkig? Det förvånar mig att en bok om barnlitteratur - det färggladaste som finns? – kan vara så grå och neutral. Till skillnad från de flesta andra böcker om skrivande jag läst ger den här mig inte alls lust att kavla upp ärmarna och sätta igång med tio nya projekt samtidigt. Det finns inget oväntat, inget som inspirerar, inte ens något som gör mig arg.

Ett exempel på råd de ger: Skriv inte om verkliga människor i din närhet. Nähä. Jag håller ju med dem till viss del – själv brukar jag inte basera mina karaktärer på familj och vänner, men jag kan tänka mig att det kan vara begränsande och att man inte vågar ta historien dit man verkligen vill (och sedan finns det så klart även ett moraliskt perspektiv när det gäller att skriva om människor som inte bett om att bli skildrade). MEN för det första finns det ju massor med helt eller delvis självbiografiska böcker (där fler verkliga personer än författaren kan finnas med) och för det andra tror jag att det ofta kan vara en fördel att föreställa sig hur ett närstående barn i en viss ålder skulle reagera i en viss situation. Åtminstone önskar jag att jag hade tillgång till en person som liknade min huvudkaraktär och som jag kunde observera lite i smyg. 

Men detta diskuteras inte alls och det är synd tycker jag. För det är ju inte en punktlista med råd jag vill åt utan inspirerande exempel på hur man kan göra. Vad som funkar och vad som inte gör det. Har de t.ex. några tips på hur man kan ta ett karaktärsdrag hos någon man känner och sedan skapa en helt ny karaktär utifrån det? Eller kanske blanda särdrag från flera personer? Och vad tycker de egentligen om (själv)biografiska barnböcker? Har de några bra exempel? Finns det fall de tycker gick över gränsen?

Det får vi aldrig veta.

Ämne efter ämne avhandlas på det här ytliga viset. När jag så når sidan 222 och äntligen kan gå vidare med mitt liv är den sammanfattande känslan: Var det här allt?

The Raven Boys av Maggie Stiefvater

Jag började läsa första delen i Maggie Stiefvaters urban fantasy-serie The Raven Cycle efter att Linda gav den ett jublande omdöme. Och den är bra, det måste jag säga, men den gav mig inte samma svindlande upplevelse som Linda fick. I vanliga fall brukar jag i dessa situationer bara låta det passera och inte föra boken på tal om inte den som rekommenderat den ber om min åsikt. Men jag vill ju diskutera Raven Boys. Att tänka kring vad det var som gjorde den bra och inte fantastisk för just mig, och tvärtom för Linda, är just en sådan sak som jag tror kan bidra till förståelsen av egna och andras texter.

Allra först vill jag säga det igen – The Raven Boys är bra i en objektiv mening. Den är välskriven, välstrukturerad, välplanerad. Stiefvater följer de klassiska skrivråden till punkt och pricka. Till exempel det där med att börja sin roman med en mening som fångar läsaren? Stiefvater vet vad hon gör och börjar med: “Blue Sargent had forgotten how many times she’d been told that she would kill her true love.” BAM! Men perfektionen går nästan överstyr. Jag kunde inte undgå att känna mig lite… manipulerad. Lite samma känsla som när amerikanska teveserier är så tydligt optimerade för att hålla kvar tittaren med hjälp av cliffhangers. Hela skapelsen kändes uttänkt på ett sätt som gjorde det svårt för mig att riktigt engagera mig och faktiskt tog det nästan 200 sidor innan det släppte.

Punkt två på listan över saker som inte riktigt funkade för mig är huvudpersonen Blue. För att vara ärlig har jag ofta svårt för tonåriga karaktärer och det gällde även när jag själv var tonåring. Blue är skriven för igenkänning. Hon är en normal person i ett hushåll fullt med övernaturliga förmågor och hon är också normal i förhållande till de privilegierade studenterna från Aglionby, som till skillnad från henne knappast behöver arbeta extra efter skolan. Men jag känner inte igen mig. Eller viktigare, jag tycker inte särskilt bra om henne, trots att hon så uppenbart är den person det är meningen att jag ska tycka om.

Tredje “problemet” är tempot. Med tanke på hur mycket som ändå händer är det förvånansvärt hur extremt långsamt berättelsen framskrider. Romanen känns som en lång prolog. Om jag jämför med t.ex. Engelfors-trilogin där jag läste så att jag nästan blev andfådd, är Raven Boys en maklig promenad, åtminstone första halvan. Jag saknar spralligheten. Kanske hänger det också ihop med det ständiga rådet “show don’t tell”. Det är nästan alltid en god idé, men när allt, allt, allt disciplinerat ska redovisas tar det ibland onödigt lång tid att komma till nästa vändning.

Nu låter det visst ändå som att jag sågar Stiefvater. Återigen, nej, nej, nej, det är verkligen inte min mening. Jag kan gott tänka mig att läsa de andra böckerna i serien. Jag litar på Stiefvater och vet att hon kan ro igen sin romancykel på ett högst kompetent sätt. Jag vill också poängtera att alla dessa tre punkter jag nämnt handlar om val där det inte finns något rätt eller fel. Stiefvater valde annorlunda än jag skulle gjort, men hon är världsberömd författare medan jag sitter här med mitt halvfärdiga manus som kanske aldrig blir mer än en tumme, så förmodligen är hennes sätt bättre än mitt.

Men det jag tar med mig från The Raven Boys är att det inte är så här jag vill skriva. Jag föredrar serier där delarna kan stå för sig själv. Jag gillar färgsprakande magi och sagokänsla. Cirkus snarare än precisionsinriktad gymnastik. Det här är inte min stil.

(Förlåt Linda).

Anyone but Ivy Pocket av Caleb Krisp

Första boken om Ivy Pocket blev en U-formad upplevelse. Först var jag begeistrad - den viktorianska kammarjungfrun med snedvriden självbild är lätt att om inte direkt tycka om, så åtminstone roas av. Efter ett tag började det dock gå på tomgång. Språket som först kändes rappt och roligt blev snarare tröttsamt. Hur många gånger kan någon utbrista "Claptrap!" innan det blir fånigt? Och varför kallar Ivy Pocket alla för "dear"? 

Men så vände det igen och blev ganska intressant ändå. Den största förändringen gällde karaktärsutvecklingen. I första halvan av boken händer förvisso en hel del – Ivy får i uppgift att leverera en dyrbar och mystisk juvel till en ung rik flicka och därefter mördas damen som gav henne uppdraget – men Ivy själv ändrar sig inte. Tvärtom är hon ganska platt och hennes främsta karaktärsdrag, oförmågan att analysera sitt eget beteende, utnyttjas bara till komiska poänger när hon själv tror sig vara omtyckt och hjälpsam, men egentligen för kaos med sig vart hon går. 

Halvvägs igenom börjar dock Ivy visa sig vara en aning mer komplex. Inte mycket, men tillräckligt för att hon ska lämna det endimensionella och börja bli mänsklig. Hennes saknad efter sin mamma (hon är föräldralös) får till exempel mer plats. Dessutom breddas handlingen och världen på ett bra sätt som får mig att överväga att kanske läsa andra boken i serien ändå. Inte toppbetyg till Ivy, men bra mysläsning en regnig sommardag.

The Power of Babel av John McWhorter

Jag har i många år burit runt på en fråga som jag aldrig fått besvarad på ett bra sätt: Varför är språk så komplicerade och var kommer all grammatik ifrån?

Äntligen har jag hittat en bok som faktiskt givit mig ett svar jag är nöjd med. I The Power of Babel går lingvistikprofessorn John McWhorter igenom hur det första urspråket förgrenades till alla de språk vi har idag, vad som händer när nya språk föds, hur de blir allt mer komplicerade, eller - i vissa fall - mindre komplicerade och slutligen, hur vissa språk förtvinar och försvinner.

Fokus ligger på mekanismer istället för katalogiserande. McWhorter ger alltså ingen överblick (mer än i förbigående) över hur de olika språkgrenarna utvecklats genom årens lopp. Däremot ger han exempel från språk världen över för att understryka sina poänger. Jag som till ibland beklagar mig över hur svårt det är att hålla koll på tysk grammatik gläder mig åt att inte behöva tampas med det afrikanska språket fula som har ett genussystem (alltså motsvarigheten till der, das, die) med sexton klasser med massor av varianter på ändelser inom varje klass och en hel massa andra regler som får det att gå runt i skallen. Att den mänskliga hjärnan är kapabel till att producera och hålla ordning på så komplicerade grammatiska strukturer är svindlande. Tydligen finns det indianspråk som även infödda talare inte behärskar fullt ut förrän de är tio år.

Allra intressantast är dock diskussionen av kreolspråk, nya språk som uppkommit ur pidginspråk (förenklade språk som används för att kommunicera i områden med språkkrockar, ofta, men inte alltid, som en konsekvens av kolonisering). Eftersom kreolspråk inte är lika gamla som andra språk innehåller de inte lika mycket konstigheter – de har ännu inte genomgått de gradvis förskjutningar som leder till uppkomsten av böjningar, ordtoner och oregelbundenheter.

Förutom att McWhorter behandlar ett av mina favoritämnen, skriver han dessutom så avslappnat trevligt att det är ett rent nöje bara att vara i hans sällskap. Jag brukar välja något lättläst att ha med mig på bussen medan den tyngre facklitteraturen får vänta till stunder med bättre läsförutsättningar, men McWhorter har hängt med överallt. Jag började till och med ta en långsammare buss för att få mer tid till läsning. Solklart toppbetyg.

Txtng: The gr8 db8 av David Crystal

Såg ni språkkrönikan i DN om hur skiljetecken har fått nya betydelser? Punkt signalerar avståndstagande och utropstecken entusiasm står det, och efter att ha tänkt på saken inser jag att den betydelseförskjutningen har nästlat sig in i mitt eget informella språkbruk också. Intressant!

Krönikan påminde mig också om Txtng: The gr8 db8 som jag läste för ett bra tag sedan och som jag var helt säker på att jag hade bloggat om. Jag skrev nämligen ett långt inlägg på min telefon och som jag minns det var det synnerligen välformulerat, den sortens inlägg som folk skulle citera fritt ur minnet flera år senare. Mitt definitiva blogg-genombrott. Tyvärr verkar jag ha raderat det. Hm.

Men, men, det är inte mycket att göra åt. I grova drag hade jag två saker att säga om Txtng, som handlar om det framväxande sms-språket och är skriven av den brittiske lingvisten David Crystal. Den första är att Crystals bok, skriven 2008, visar hur mycket som hänt med vår kommunikation de senaste sju åren och hur vårt språk påverkas av tekniken. Hans exempel härrör från tiden före Whatsapp och obegränsade antal sms. Det är korthugget och kompakt. Dagens påhittiga emoji-kombinationer lyser så klart med sin frånvaro och det tidiga 2000-talets mobiltelefoner känns ungefär lika moderna som en telegraf. Hur kunde allt förändras så snabbt?

Den andra saken som slog mig är Crystals entusiasm. Han är så fjärran från språkpolis som det går att komma och så uppenbart fascinerad av den kreativitet som uppvisas i sms-språket att det är svårt att inte ryckas med. Se här, säger han, så här kan spanska sms-förkortningar se ut och oj, kolla, här är en dikt på sms-språk, är det inte fantastiskt? Att språket skulle bli torftigare på grund av våra nya kommunikationsvanor håller han inte alls med om och inte heller att dagens ungdomar skulle ha problem med att skilja högt och lågt språkbruk. Jag är benägen att hålla med. 

Txtng rör sig i gränslandet mellan populärvetenskap och kursbok. Den är förvisso lättläst, men genomgången är grundlig och den som inte redan har ett grundmurat intresse kommer nog att gäspa på vissa ställen. Kanske har jag haft större utbyte av Txtng i efterhand, som en klarröd påminnelse i bokhyllan om att reflektera över hur vårt språk utvecklas, än under själva läsningen.

Longitude av Dava Sobel

I Gullivers resor skriver Jonathan Swift så här (om när Gulliver ankommit till ett land där vissa invånare är odödliga och han tänker igenom vilka fördelar odödlighet skulle kunna ge):

“I should then see the discovery of the longitude, the perpetual motion, the universal medicine, and many other great inventions, brought to the utmost perfection.”

Evighetsmaskinen, visst den kommer vi nog inte se på ett tag. Universalkurer likaså. Men jag kommer ihåg att det där med longitud gick mig helt över huvudet. Exakt vad är det och varför skulle det vara så infernaliskt svårt?

För den som är lika oinsatt som jag handlar longitudproblemet om svårigheterna att veta var man befinner sig i öst-västlig riktning ute på oceanerna, något som kan vara skillnaden på liv och död när förråden tryter, skörbjuggen härjar och inget land finns i sikte. Frågan var så viktig för den internationella handeln att en belöning på 20’000 pund (miljontals och åter miljontals kronor i dagens pengavärde) utlovades till den som tog fram en fungerande metod. De flesta trodde att priset skulle gå till en astronom, men ingen av metoderna som byggde på himlakropparnas rörelser var tillräckligt exakt. I slutändan var det en oansenlig urmakare, John Harrison, som löste problemet genom att konstruera en helt otrolig klocka eller kronometer, vars tidshållning kunde användas för att räkna ut skillnaden mellan London-tid och lokal tid, och därmed även avståndet hem.

Låter det torrt? Det är det inte. Dava Sobel skriver riktigt, riktigt bra. Det är medryckande men inte spekulativt, detaljerat men inte detaljstaplande, rätt och lagom på alla sätt. På 175 sidor hinner hon med Harrisons många vedermödor, men ger också en överblick över tidigare försök och misslyckanden. Populärhistoria och populärvetenskap i sin allra förnämaste form. Och nästa gång jag är i London vill jag definitivt försöka see Harrisons kronometrar på riktigt.

Harrisons mästerverk, kronometern H5 (bildkälla)

To Kill a Mockingbird av Harper Lee

Det finns böcker jag är överraskad att jag inte redan läst. To Kill a Mockingbird (Dödssynden) är en sådan. Ännu mer överraskande var att jag inte hade en aning om vad den handlade om. Den bara fanns där, som en anonym klassiker alla andra redan verkade känna till, men aldrig diskuterade i detalj.

Nå. Nu har jag faktiskt läst och det är ju tydligt varför Harper Lees roman fått den klassikerstatus den har. Berättarrösten tillhör Scout som växer upp i Alabama på 30-talet. Innan jag går in på handlingen vill jag bara säga några ord om tilltalet. Det är knepigt det där, med en barnröst. Lee lägger sig någonstans i gränslandet mellan ung och gammal. Tonläget känns ungt, men samtidigt smyger hon in små kommentarer och förklaringar, som måste tillhöra en äldre version av Scout. På pappret verkar det inkonsekvent, men det hela fungerar ypperligt. Unga Scout ger närvaro och lite äldre Scout ger förståelse, och de smälter samman till en enda, gedigen röst som sitter från första bokstaven. Jag är full av beundran.

Scout Finch, lever med sin bror, Jem, och sin far, Atticus, i småstaden Maycomb. Den unga upplagan av Scout (hon är i lågstadieåldern) är uppslukad av frågor som hur deras mystiske granne Boo Radley egentligen ser ut. Mellan raderna berättar samtidigt den äldre upplagan om rasmotsättningarna i Maycomb, som drivs till sin spets när en svart man anklagas för att ha våldtagit en vit kvinna. Atticus är mannens försvarare, vilket inte ses med blida ögon av Maycombs vita befolning. I takt med att Scout blir äldre och börjar inse hur orättvis världen är, går romanens ton sålunda från småmysigt charmig till sorglig, även om vissa karaktärer, i synnerhet Atticus Finch och även Scout själv, påminner läsaren om att det går att höja sig över omvärldens trångsynthet.

En fin läsupplevelse var detta. Och ingen har väl missat nyheten att det mycket oväntat kommer en uppföljare nu, 55 år senare. Inte illa.

Swing That Music av Louis Armstrong

Louis Armstrong. Om någon människa förtjänar att kallas legend, måste det vara han. Låt mig citera Wikipedia:

Det anses att Louis Armstrong inte bara påverkade jazzens utveckling utan att hans musik i hög grad ligger till grund för praktiskt taget all populär musik som framkommit efter honom.

Men vem var människan bakom trumpeten? Kan det tänkas att svaret döljer sig i Swing That Music, Armstrongs kombinerade självbiografi och jazzhistoriska översikt från 1936.

Svaret är nej. Swing That Music rör sig framför allt på ytan, även om det skymtar förbi några glimtar av djupare sanning i beskrivningarna av hans två första äktenskap. Vi får veta hur han fick smeknamnet Satchmo (förkortning för satchelmouth, vilket syftade på hans stora mun) och hur han blev förärad Selmer-trumpeten i guld som han håller på omslaget. Däremellan berättar han om uppväxten i New Orleans, hur han skickades till en uppfostringsanstalt och där fick lära sig spela bygelhorn och sedan trumpet, hans tidiga karriär ombord på flodbåten Dixie Belle och slutligen hans triumftåg genom Europa på 30-talet. Berättarstilen är lite som hos en lågstadieelev som berättar om sitt sommarlov. Först hände det här. Sedan hände det här. Och sedan hände det där. Känslolivet lyser till stor del med sin frånvaro, förutom när han skriver om musik. Då är entusiasmen svår att ta miste på.

Någon skrivartalang verkar Armstrong alltså inte ha varit och det måste ju ändå vara honom förlåtet med tanken på hans superkrafter inom musiken. Dock ville någon på förlaget tydligen bättra på biografin lite, för vissa partier är så uppenbart spökskrivna att det blir komiskt. Framför allt gäller detta en lång och totalt onödig utläggning om Huckleberry Finn, motiverad av flodbåtsåkandet. Hade de inte kunnat brodera ut Armstrongs möte med Josephine Baker istället? Det avhandlas på fyra korta rader: “While I was in England I heard that Miss Josephine Baker was there and was ill. I went up and had a nice visit with her. I think she is a good artist and wish she would spend more of her time at home.”

Men detta må vara hänt. Det är ändå Louis vi talar om. Oavsett litterära kvaliteter är detta intressant läsning av och med en av musikhistoriens giganter.

Survivors av Richard Fortey

Är jag en lite sämre människa om jag köper böcker enbart baserat på omslag + blurb? Lite ytlig, kanske?

Survivors inhandlade jag av två skäl. 1) De fantastiska klomaskarna som krälar runt på framsidan. 2) Att Bill Bryson (kanske den roligaste facklitteraturförfattaren någonsin?) påstod att det alltid är ett rent nöje att läsa Fortey.

Dags att utvärdera. Forteys upplägg är att beskriva ett antal arter som kan klassas som överlevare, det vill säga de ser i princip likadana ut nu som på dinosauriernas tid, och ofta ännu längre tillbaka. Så långt är jag helt med. Det finns helt enkelt galet många intressanta arter att ta upp. Förutom klomaskarna, hinner han med dolksvansar, gingkoträd, kackerlackor och en hel radda andra. Faktiskt så många att det blir väl rörigt. Jag har ett ganska hyfsat grepp om evolutionshistoria och ändå har jag ibland svårt att hänga med i svängarna. Från att ha talat om nejonögon på en sida, hoppar han till pirålar på nästa och sedan direkt till lansettfiskar på sidan efter det. För den oinsatte kan det inte vara alldeles enkelt att snappa upp vad som gör dessa ganska obskyra organismer så intressanta (för det är de!).

Forteys föresats är att ge en överblick av livets historia med hjälp av alla dessa exempel. Det lyckas nu inte riktigt heller, dels på grund av det otillräckliga sållandet, men kanske ännu mer för att han valt att ha sina kapitel i icke-kronologisk ordning. Hopp, hopp, hopp, med andra ord.

Riktigt så nöjd som Bryson är jag alltså inte med Survivors. Trots detta går det ju inte att helt misslyckas med ett så fascinerande råmaterial. Fortey har rest jorden runt och har onekligen en hel del att berätta från dessa resor och från sitt liv som paleontolog. Inledningen, där han drar till Delaware för att betrakta dolksvansarnas parningssäsong, är otroligt bra.

Med lite mindre runthattande hade detta blivit en klassiker. Nu är det förvisso inte dåligt, men de som är ute efter en lättfattlig evolutionsintroduktion göre sig icke besvär.

Det är möjligt att en viss bloggare blev lätt tårögd när hon träffade på det här fantastiska fossilet av en dolksvans på naturhistoriska i Berlin.

Wool av Hugh Howey

Det tog ett tag, men nu har jag tagit mig igenom 537 sidor dystopisk framtid och undrar - varför är en del böcker så långa? Mer om detta strax.

Jag gillar Wool, det vore lögn att hävda något annat. Den utspelar sig i en förgiftad värld, där en spillra av mänskligheten lever vidare i en gigantisk silo, nedgrävd i marken. För att silon ska fungera krävs strikt disciplin. Allt återvinns. Barnafödande får endast ske efter ett dödsfall. Den som ifrågasätter världsordningen döms till "rengöring" och tvingas ut i den toxiska atmosfären för att putsa silons yttre sensorer, en säker dödsdom.

I händelsernas centrum står Juliette, en kompetent mekaniker från nedre delen av silon, som flyttar upp till de övre våningarna för att arbeta som sheriff. Hon inser snart att den officiella versionen av sanningen inte stämmer och att den mäktiga IT-avdelningen inte nödvändigtvis har medborgarnas bästa för ögonen. En ny, omvälvande tid står för dörren.

Någon storkonsument av den här genren är jag absolut inte, så kanske är vändningarna väntade för den mer erfarne, men jag drog efter andan minst tio gånger under läsningen. Howey vet hur man berättar en historia med maximal effekt. Däremot önskar jag att han kunde dra ner på pratigheten. Många gånger säger han samma sak i tre meningar på raken eller låter en karaktär tänka på en sak på sidan 60 och sedan igen på sidan 80. Jag önskar att han hade låtit någon gå igenom manuset och stryka ner det till kanske 400 sidor. Ibland är jag nära att själv rycka åt mig en rödpenna.

Men ändå. Wool är smart och skickligt utförd. Jag kommer säkert att läsa uppföljarna Shift och Dust vid tillfälle, men de får vänta lite. Just nu vill jag läsa andra författare, sådana som inte slösar med min uppmärksamhet.