Visst känns det fel med en kokbok i pocketutgåva? Hade det inte rört sig om Lotta Lundgrens rosade Tio lektioner i matlagning så vette tusan om jag hade slagit till. Men nu är Lundgren en favorit hos mig och dessutom är lättviktiga pocketböcker så föredömligt enkla att stuva ner i en redan knökfull resväska.
Lundgren, ja. För mig var hon den stora behållningen med Historieätarna: hon har en kombination av värme och skärpa som jag gillar. Inte bara mystrevlig, utan med ett sarkastisk stråk som livar upp som en skvätt citron. För som Lundgren skriver: “Mat utan syra är som människor utan humor, man blir liksom aldrig riktigt intresserad.”
Sin kokbok (kanske är matlagningsbok en bättre benämning) har hon delat upp i tio (och ett halvt) kapitel, med namn som “Känslor”, “Verktyg”, “Kött” och “Pengar”. Det är alltså hela matlagningens filosofi samt dess användning i gråtrist vardag som avhandlas. Ganska mycket som ska klämmas in på under 300 sidor, särskilt som åtta av dem ägnas åt att beskriva en räcka gamla pojkvänner i en något bisarr men mycket rolig monolog som mynnar ut i tre efterrättsrecept. Dock flummar det aldrig ut för mycket, utan Lundgren lyckas alltid styra upp det på slutet, på samma sätt som hon räddar det ingående och på gränsen till långrandiga kött-kapitlet med att till slut utbrista att hon är “så fruktansvärt trött på att skriva om lamm nu”.
Mest av allt uppskattar jag Lotta Lundgrens matlagarglädje. Hon är ingen matsnobb utan verkar bara älska att äta och laga mat. Min egen inställning till matlagning är mer av typen nödvändigt ont, men det är svårt att inte bli inspirerad när hon förklarar hur hon tänker när hon sätter ihop en måltid. Över huvud taget är hennes inställning sympatisk – följ inte recept utan sätt ihop några smakar du tycker passar och laga något utefter det. Det är ungefär så jag gör när jag lagar mat också, även om slutresultatet knappast blir lika gott som om Lundgren stod i köket. Men jag tror bestämt att jag ska prova några av smakkombinationerna hon bifogat i en lång lista längst bak i boken och se om dessa lyckas mig bättre. I vilket fall känns det bra mycket roligare än att prickfritt följa recepten i de andra kokböckerna jag har stående på kökshyllan.
söndag 12 juni 2016
söndag 5 juni 2016
Om skrivböcker och genimyter
Ibland upptäcker jag att jag gått och internaliserat en idé jag inte alls håller med om. Till exempel den här:
Det vill säga här ska ingen gå och inbilla sig att den kan lära sig att skriva romaner. Antingen kan man eller så kan man INTE. Och högst sannolikt kan man INTE, eftersom Författandet med stort F är förbehållet ett litet antal genier, företrädesvis intellektuella män som skriver om Livet med stort L.
I linje med denna uppfattning har jag länge betraktat böcker som lär ut skrivande som smått suspekta. Hur trist, förutsägbart och formelföljande blir inte det skrivande som lärs ut enligt en mall? Som att måla enligt numrerade fält, fast ännu mer färglöst.
På senare tid har jag dock börjat omvärdera dessa skrivböcker. Jag tror fortfarande inte att det går att plocka upp en Writing for Dummies och producera en kvalitetsroman rakt av. Men som ett komplement till allt det där andra – skriva, skriva om, läsa, läsa om – har jag upptäckt att de är riktigt användbara. Just nu läser jag Writing Fantasy and Science Fiction parallellt med att jag skriver. Vissa delar är relevanta för mig, andra inte, men bara att ha ett pågående samtal (i mitt huvud) om skrivande gör att min skrivhjärna inte fokuserar så ensidigt på avsnittet jag just kört fast i, vilket i sin tur hjälper mig att hitta nya lösningar på mina skrivproblem. (Tänker skriva ett mer utförligt inlägg om den när jag läst klart, men jag läser små stycken i taget, så det dröjer ett tag tills jag är färdig).
Det kanske inte är alla som fungerar som jag. Andra kanske vill ha tyst inne i hjärnan för att kunna höra sina egna tankar och då förstår jag om skrivböcker känns som slöseri med tid, särskilt för dem som redan snappat upp det mesta om grundläggande romanbygge genom det egna läsandet och därmed inte har någon nytta av de mer handfasta råden. Men att kategoriskt avfärda den sorts böcker tycker jag är synd. I mitt fall fungerar min hjärna helt enkelt bättre när den har lite olika tankeprocesser igång samtidigt och då erbjuder skrivböckerna bra material som kan stötas och blötas i bakgrunden. Tur att jag kommit på det nu och kan lämna det där mossiga elittänkandet bakom mig.
Författare är ingenting man blir, det är någonting man föds till.
Det vill säga här ska ingen gå och inbilla sig att den kan lära sig att skriva romaner. Antingen kan man eller så kan man INTE. Och högst sannolikt kan man INTE, eftersom Författandet med stort F är förbehållet ett litet antal genier, företrädesvis intellektuella män som skriver om Livet med stort L.
I linje med denna uppfattning har jag länge betraktat böcker som lär ut skrivande som smått suspekta. Hur trist, förutsägbart och formelföljande blir inte det skrivande som lärs ut enligt en mall? Som att måla enligt numrerade fält, fast ännu mer färglöst.
På senare tid har jag dock börjat omvärdera dessa skrivböcker. Jag tror fortfarande inte att det går att plocka upp en Writing for Dummies och producera en kvalitetsroman rakt av. Men som ett komplement till allt det där andra – skriva, skriva om, läsa, läsa om – har jag upptäckt att de är riktigt användbara. Just nu läser jag Writing Fantasy and Science Fiction parallellt med att jag skriver. Vissa delar är relevanta för mig, andra inte, men bara att ha ett pågående samtal (i mitt huvud) om skrivande gör att min skrivhjärna inte fokuserar så ensidigt på avsnittet jag just kört fast i, vilket i sin tur hjälper mig att hitta nya lösningar på mina skrivproblem. (Tänker skriva ett mer utförligt inlägg om den när jag läst klart, men jag läser små stycken i taget, så det dröjer ett tag tills jag är färdig).
Det kanske inte är alla som fungerar som jag. Andra kanske vill ha tyst inne i hjärnan för att kunna höra sina egna tankar och då förstår jag om skrivböcker känns som slöseri med tid, särskilt för dem som redan snappat upp det mesta om grundläggande romanbygge genom det egna läsandet och därmed inte har någon nytta av de mer handfasta råden. Men att kategoriskt avfärda den sorts böcker tycker jag är synd. I mitt fall fungerar min hjärna helt enkelt bättre när den har lite olika tankeprocesser igång samtidigt och då erbjuder skrivböckerna bra material som kan stötas och blötas i bakgrunden. Tur att jag kommit på det nu och kan lämna det där mossiga elittänkandet bakom mig.
lördag 4 juni 2016
Enkät från Kulturkollo om lånade, bytta och fådda böcker
Ingen bokbloggsjerka idag, men som tur är finns det en enkät från Kulturkollo istället. Visserligen några dagar gammal, men bättre sent än aldrig heter det ju.
Hur många biblioteksböcker har du hemlånade just nu?
Noll. Jag har faktiskt inte ens ett bibliotekskort till mitt lokala bibliotek. Oförsvarligt, jag vet. Om jag nu ska försöka mig på en förklaring är det att jag bor i Tyskland och att det inte finns så stort utbud av böcker för mig här. Dock har jag en del lånade böcker från mina föräldrars ganska omfattande boksamling, t.ex. Selma Lagerlöfs Jerusalem som jag borde ta mig an snart. Jag är ett stort Selma-fan och väntar bara på att det rätta tillfället ska infinna sig. Får se om det tyska ösregnet håller i sig…
Vilken var den senaste boken du fick?
Kunsten at græde i kor av Erling Jepsen. Mycket, mycket bra. Skrev om den här.
Vilken var den senaste boken du gav bort?
Det minns jag faktiskt inte, men det är mycket sannolikt att det var den engelska översättningen av antingen Röde Orm av Frans G. Bengtsson eller Utvandrarna av Vilhelm Moberg. Just dessa två tillhör mina absoluta favoriter och eftersom de är så tydligt förankrade i svensk historia tycker jag att de är extra roliga att ge bort till icke-svenska vänner.
Vilken var den senaste boken du bytte till dig och mot vad?
Tror aldrig jag bytt till mig en bok.
Vad läser du just nu och hur fick du tag på den boken?
Jag har alltid några stycken på gång. Just nu är det:
Tio lektioner i matlagning av Lotta Lundgren (svensk bokhandel)
Der Hals der Giraffe av Judith Schalansky (utländsk bokhandel)
How To Write Fantasy and Science Fiction av bl.a. Orson Scott Card (Amazon)
Hur många biblioteksböcker har du hemlånade just nu?
Noll. Jag har faktiskt inte ens ett bibliotekskort till mitt lokala bibliotek. Oförsvarligt, jag vet. Om jag nu ska försöka mig på en förklaring är det att jag bor i Tyskland och att det inte finns så stort utbud av böcker för mig här. Dock har jag en del lånade böcker från mina föräldrars ganska omfattande boksamling, t.ex. Selma Lagerlöfs Jerusalem som jag borde ta mig an snart. Jag är ett stort Selma-fan och väntar bara på att det rätta tillfället ska infinna sig. Får se om det tyska ösregnet håller i sig…
Vilken var den senaste boken du fick?
Kunsten at græde i kor av Erling Jepsen. Mycket, mycket bra. Skrev om den här.
Vilken var den senaste boken du gav bort?
Det minns jag faktiskt inte, men det är mycket sannolikt att det var den engelska översättningen av antingen Röde Orm av Frans G. Bengtsson eller Utvandrarna av Vilhelm Moberg. Just dessa två tillhör mina absoluta favoriter och eftersom de är så tydligt förankrade i svensk historia tycker jag att de är extra roliga att ge bort till icke-svenska vänner.
Vilken var den senaste boken du bytte till dig och mot vad?
Tror aldrig jag bytt till mig en bok.
Vad läser du just nu och hur fick du tag på den boken?
Jag har alltid några stycken på gång. Just nu är det:
Tio lektioner i matlagning av Lotta Lundgren (svensk bokhandel)
Der Hals der Giraffe av Judith Schalansky (utländsk bokhandel)
How To Write Fantasy and Science Fiction av bl.a. Orson Scott Card (Amazon)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)