Erzähler der Nacht av Rafik Schami

Det är svårt att komma tillbaka efter en bok som The Translator som jag skrev om i förra inlägget, men nu gör jag ett försök. Och då kan det väl få vara dags för en riktigt varm och mänsklig bok? Den tysk-syriske författaren Rafik Schamis ungdomsroman Erzähler der Nacht (finns i svensk översättning och heter då Nattens berättare) är en sådan. Schamis hyllning till berättarkonsten är dessutom en påminnelse om allt en ungdomsbok kan vara, för hur konstigt det än låter kan även unga läsare få ut mycket av att läsa om en samling äldre herrar i 50-talets Damaskus. Jag är själv ett bevis på det: som tolvåring slukade jag Schamis bok och gjorde till och med några tafatta försök att författa i samma stil, så tagen var jag.

I centrum står kusken Salim, som förgyller sina passagerares restimmar med att berätta de mest fantastiska historier — ända tills han förlorar rösten. Hans berättarfe orkar nämligen inte mer och vill gå i pension. I sann sagostil får Salim dock en sista chans: sju gåvor kan rädda honom. Att det är berättelser som ska utgöra gåvorna kan väl knappast ses som en spoiler.

Så vännerna börjar berätta, en efter en, kväll efter kväll. Vissa berättar sagor, andra mer eller mindre sanna historier ur livet. Romanen andas Tusen och en natt, men jag associerar också till vår egen Selma Lagerlöf. Med ett ändrat namn här och där hade många av berättelserna varit lika övertygande som värmländska sägner. En god berättelse vet inte av några nationsgränser.

Detta kära återseende med en favoritbok från min barndom innebär att även Syrien kan kryssas av på läsutmaningen i år. Jemen och Somalia återstår, men jag har böcker på gång från båda, så det ska nog gå att knyta ihop det hela innan året är slut.

Ohrfeige av Abbas Khider

Det är svårt att tänka sig en mer angelägen bok än Abbas Khiders roman Ohrfeige (“Örfil”). För även om gruppen asylsökande ofta diskuteras i media är det sällsynt att det är de själva som har ordet, och kanske gäller detta ännu mer på litteraturens område. När jag var på ett författarframträdande med Khider tidigare i år sade han att han hade skrivit Ohrfeige just därför att han inte hade hittat några andra böcker som handlade om hur det är att söka asyl i Tyskland. Khider själv, en irakier som kom till Tyskland som 27-åring, är ju också rätt man att berätta om detta. Även om Ohrfeige inte är självbiografisk baserar den sig alltså ändå på en verklighet han är väl förtrogen med.

Romanen inleds med att huvudpersonen Karim just har utdelat en örfil. Och inte till vem som helst. I kontorsstolen framför honom sitter hans vettskrämda handläggare Frau Schulz, som får representera hela myndighets-Tyskland. Karim har fått nog, han har fått avslag på sin asylansökan och nu vill han att någon äntligen ska lyssna på honom. Han tejpar för munnen på Frau Schulz och sätter igång med att berätta sin historia. På arabiska, för tyska orkar han inte med.

Hur hamnade han i Tyskland? Ja, egentligen skulle han till en släkting i Frankrike, men smugglarna var inte att lita på och när han väl stigit ur i Tyskland var han förbjuden att ta sig vidare. I sitt nya hemland försöker han göra det bästa av situationen, men han fastnar i ett ingenting. Han får inte arbeta, inte lära sig tyska, inte resa. Långsamt mals hans drömmar om framtiden sönder…

Men nu är inte detta en alltigenom mörk bok. Eller jo, det är det, men Khider kan konsten att balansera svärtan med humor. När han själv läste högt ur boken på det där författarframträdandet gapskrattade jag och resten av publiken, samtidigt som det fanns en allvarligare efterklang som dröjde sig kvar långt efter att vi kommit igen. Ett exempel är när Karim tipsar om hur man som illegal invandrare ska undvika polisernas blickar: låtsas läsa i ett exemplar av den fina tyska dagstidningen Süddeutsche Zeitung. En observation som är insiktsfull, rolig - och sorglig. För nog skulle det funka även i Sverige? Visst skulle många av oss klassificera om den mörklagda personen framför oss om denna drog upp en Dagens Nyheter ur väskan? Det är just detta som är Khiders styrka - att visa sina tyska (eller svenska) läsare hur vardagen ser ut “från andra sidan”, samtidigt som han är så generös mot oss att det aldrig känns som att han pekar med ett anklagande finger. Vi får vara med och skratta, och sedan litar han på att vi själva tänker efter.

Ohrfeige är Khiders fjärde roman och gavs ut i Tyskland så sent som förra året. Förlaget Thorén och Lindskog har hittills gett ut Khiders två första romaner på svenska och det är väl bara att hoppas på att de snart når fram även till denna. Hurra för förlag som satsar på bra litteratur i översättning!

En annan av Khiders romaner (också fantastisk) har jag skrivit om här, och alla böcker som ingått i årets läsutmaning finns här.

Mädchenmeute av Kirsten Fuchs

Om Kirsten Fuchs skrev på engelska skulle du redan hört talas om henne. Hon fick Tyska Ungdomslitteraturpriset förra året för sin roman Mädchenmeute och jag hade turen att få se henne i en pristagarpanel på bokmässan i Frankfurt. Hon var bara så bra. Cool på ett storasystervis. På frågan om hon trodde att även manliga läsare skulle kunna uppskatta hennes ungdomsroman om sju tonårstjejer, svarade hon ett rakt och tydligt “ja” utan krusiduller. För liksom, hur är detta ens en fråga? Kan vi inte lägga ner det där eviga tjatet om att män/pojkar bara kan läsa om andra män/pojkar?

Men tillbaka till Mädchenmeute (en titel som väl närmast får översättas som “Flickflock” på svenska). En grupp tonårstjejer ska på överlevnadsläger, men ingenting blir som de tänkt sig. Lägerledaren verkar helt från vettet, ficklamporna de får utdelade har inte ens batterier och på väggarna i en av lägerbarackerna har någon skrivit med blod. Så de drar. De överger lägret, stjäl en bil och flera hundar, och ger sig av till bergskedjan Erzgebirge på gränsen till Tjeckien. Där finns nämligen en hemlig tunnel som en av tjejerna visats av sin morfar när hon var liten. De flyttar in, men parallellt med livet i skogen finns frågorna kvar. Vad hände egentligen på överlevnadslägret? Varför är tunneln hemlig? Och vem är det som lämnar mat till dem utanför lägret?

Tre saker gör Mädchenmeute fantastisk. För det första är huvudpersonen Charlottes berättarröst väldigt övertygande. Charlotte är typen som helst håller sig i bakgrunden, men hon ser allt och formulerar sig skarpt och precist. Det är ett sådant driv i hennes röst. Fuchs har själv en bakgrund inom Berlins spoken word-scen och det märks. Hon balanserar mellan det poetiska och humoristiskt drastiska utan att det känns det minsta krystat.

Det andra jag gillar med Mädchenmeute är hela hantverket bakom hur Fuchs byggt upp berättelsen. En roman på 464 sidor får lätt en svacka här och där, men jag tyckte Mädchenmeute var stark rätt igenom. Det kommer hela tiden nya twistar, men också mer eftertänksamhet. Att bara ge sig av så där, vad har det för konsekvenser? Vad händer när deras föräldrar börjar sakna dem? Med sju sinsemellan mycket olika personligheter finns också en ständigt växlande gruppdynamik.

Slutligen är den kanske allra största behållningen beskrivningen av Erzgebirge. Träden, ljuden, spåren av den gamla malmbrytningen. Det är en miljö som är så många saker på en gång. Den är lugn och harmonisk, men också spöklik och rentav farlig, särskilt eftersom gruvdriften lämnat övervuxna gruvschakt bakom sig. En nästan utomjordisk värld utanför vår egen. Fuchs skildrar den så säkert att jag känner att jag själv varit där.

Fem stjärnor med andra ord och ett stort tack till Fuchs som räddade min i övrigt helt oäventyrliga kontorssommar. Någon svensk översättning har jag inte hört talas om ännu, men jag hoppas, hoppas, hoppas att något svenskt förlag ger ut den här så småningom.

Beerholms Vorstellung av Daniel Kehlmann

Det är väl lika bra att klämma en Kehlmann till innan jag lämnar landet tänkte jag och drog till med hans allra första roman, Beerholms Vorstellung (“Beerholms föreställning”, har inte hittat den på svenska). När romanen gavs ut 1997 var Kehlmann 22 år.

Beerholms Vorstellung är inte Kehlmanns bästa roman (och tur är väl det, för tänk så tråkigt att som författare känna att det aldrig går att överträffa debuten), men efter en lång startsträcka där huvudpersonen Arthur Beerholm beskriver sin barndom hos sina adoptivföräldrar och på internatskola, infinner sig äntligen den rätta Kehlmann-känslan. Beerholm lutar först åt att bli präst, men har sedan barnsben varit intresserad av trolleri och byter bana för att bli en, som det visar sig, helt makalös illusionist. Hans insikt är att han måste öva tills han själv inte märker hur tricken går till – alla rörelser måste vara så väl förankrade i muskelminnet att han lurar även sig själv. Samtidigt är det där med att luras något han avskyr. Han vill inte vara någon billig underhållare, utan ser sig själv som en konstnär. Kanske till och med en äkta magiker, för snart övertygar han sig själv om att hans trollkonster är på riktigt…

Med i debuten finns många ingredienser som senare kommit att känneteckna hela Kehlmanns författarskap. Den vilsna, manliga huvudpersonen är en typiskt kehlmannsk gestalt (och som vanligt är min enda invändning att det alltid är så ont om kvinnor, även i biroller). Beerholm har inga verkliga vänner, verkar inte ha förmågan att knyta an till andra, lever hela sitt liv inuti sitt eget huvud. Ofta befinner han sig i ett feberliknande yrseltillstånd, av just den typ som Kehlmann skildrar så väl och där dröm och verklighet flyter ihop.

Både magi och teologi är ämnen som dykt upp senare (till exempel i romanen F) och här används de som motpoler för att ställa frågan om vad som är konst och om det är tillåtet att ägna sig åt den (en fråga som också är på tapeten i F samt Jag och Kaminski). Beerholms blinde mentor Pater Fassbinder förstår självklart inte vitsen med att ägna sig åt visuella illusioner istället för de stora frågorna inom teologin.

Beerholms stora framgångar gör snart att han blir igenkänd vart han går, och berömmelse är ett annat tema som känns igen (bland annat från novellsamlingen som heter just Berömmelse). Jag trodde nog att Kehlmanns fascination för just det ämnet hade utlösts av hans egna erfarenheter som hyllad författare, men det var alltså något han funderade över även som student.

Med andra ord satte Kehlmann redan i första romanen tonen för sitt skrivande. Jag kanske inte saknar Beerholm i den svenska bokutgivningen (läs hellre någon av Kehlmanns senare böcker), men för mig var det både läsvärt i sig och som inblick i en yngre Kehlmanns tankevärld.

Shirin av Nasrin Siege

Läsutmaningen går vidare! För att styra upp det hela litegrann har jag lagt till en flik högst upp på sidan där jag samlar inläggen.

Efter Irak, Sudan och Libyen har det nu blivit dags för Iran, eller kanske snarare kulturkrocken mellan Iran och Tyskland. Boken jag valt är nämligen skriven av den iransk-tyska barnboksförfattaren Nasrin Siege och handlar om elvaåriga Shirin som flyttar från Teheran till Hamburg. Det är 60-tal och pappan har fått anställning som gästarbetare. På de tyska gatorna är få lika mörka som Shirin och hennes familj, och vart de än går blir de utstirrade.

I grunden är berättelsen om Shirin en ganska gripande redogörelse om längtan efter tillhörighet. Till en början har Shirin svårt att anpassa sig till sitt nya liv. Hon har inga vänner och är arg på sina föräldrar som tvingade henne att följa med. Snart blir dock situationen den omvända. På barns vis lär hon sig språket och kommer in i samhället medan hennes föräldrar blir en bromskloss åt andra hållet. Nu tycker de att Shirin börjar bli för tysk. Hon glömmer sitt hemspråk och vill kunna umgås med pojkar så som hennes tyska vänner gör.

Ett intressant och ständigt angeläget tema alltså, men trots det får jag erkänna att Shirin inte tilltalade mig nämnvärt. Jag vill betona att detta är subjektivt, men jag tyckte helt enkelt att den var otroligt tråkigt skriven. Konflikterna fanns där, men gestaltningen var som bortblåst och scener radades på varandra utan att någon av dem utvecklades riktigt ordentligt.

Samtidigt kan just det jag tycker var bokens stora svaghet möjligen vara något av en styrka för den grupp av läsare som verkligen skulle kunna ta Shirin till sig. Jag tänker på relativt nyanlända barn som kämpar både med språket och att finna sin plats i det nya samhället. Min egen erfarenhet av språkinlärning är att det i början är svårt att ta till sig mer gestaltade texter eftersom så mycket faller bort. En text kan gestalta hur fint som helst att Anna är helt rasande, men om ordförståelsen inte finns där, är ett enkelt “Anna blir arg” mer effektivt. Vad tror ni?

Inget för mig, men kanske för andra, med andra ord. Och så har jag lärt mig min läxa när det gäller att välja lektyr enbart efter huvudpersonens förnamn, även om det råkar vara ett av de finaste namn jag känner till.

Die Orangen des Präsidenten av Abbas Khider

Första boken i Läsutmaningen utan inreseförbud (där jag läser böcker från Syrien, Irak, Iran, Jemen, Somalia, Sudan och Libyen) är avklarad – och en sådan bok sedan! Abbas Khider har seglat upp som en ny favoritförfattare för mig.

I Die Orangen des Präsidenten (som kom ut på svenska under namnet Presidentens apelsiner förra året, hurra för det) skildrar Khider den unge Mahdis uppväxt och tid i ett irakiskt fängelse, där han hamnar av en olycklig slump utan att ha begått något brott. Khider använder sig av en uppbruten tidslinje, med hopp mellan fängelsevistelsen och barndomen, vilket också ger en effektfull kontrast mellan det klaustrofobiska fängelset och de fritt flygande duvor som Mahdi födde upp innan han arresterades. Även om romanen inte är självbiografisk finns vissa likheter med Khiders eget liv — han är liksom Mahdi född i Irak under första hälften av 70-talet och satt fängslad i två år under Saddam Hussein.

En roman som skildrar fängelsetortyr är av naturen ingen behaglig läsning. Men Khider har samtidigt lyckats skriva en varm bok med en sympatisk huvudperson som jag bryr mig om från första sidan. Varje dag har jag längtat efter att åka till jobbet för att kunna läsa vidare om Mahdi, trots att jag flera gånger varit farligt nära att börja gråta på bussen. Khider har dessutom skrivit med en västerländsk läsare i åtanke (han skriver alltså på tyska, trots att han kom till Tyskland först som 27-åring — hur imponerande är inte det?) och har arbetat in den bakgrundsinformation som behövs för att förstå vad som händer. Sammantaget rör det sig alltså om en lättillgänglig roman även om temat är tungt.

Faktiskt tyckte jag att Die Orangen des Präsidenten var så bra och angelägen att jag googlade fram Abbas Khiders nästa författarframträdande och tog tåget dit i söndags. Det var fantastiskt. Khider läste ur sin senaste roman Ohrfeige om en irakisk asylsökande i Tyskland i början på 2000-talet och var så avväpnande charmig att publiken skrattade sig igenom hela framträdandet, samtidigt som han var otroligt intressant att lyssna på och inte alls spexade bort sina poänger.

Jag är så glad att jag satte igång med den här läsutmaningen och därmed fick möjlighet att upptäcka Abbas Khider, som jag definitivt kommer läsa mer av. Nu funderar jag på vilket nästa land ska bli. Kanske Sudan och Tayeb Salih?

Ruhm av Daniel Kehlmann

“En roman utan huvudperson! Förstår du? Kompositionen, förbindelserna, bågen, men ingen protagonist, ingen genomgående hjälte.”

Så låter Daniel Kehlmann en av sina icke-huvudpersoner beskriva idén bakom Ruhm, eller Berömmelse som den heter på svenska, med tilläggsbeskrivningen “roman i nio historier”.

Och det är just vad det är – en roman snarare än en novellsamling, med korta berättelser som griper tag i varandra så att de faktiskt känns som kapitel. Gemensamt tema, förutom de återkommande karaktärerna, är det ständiga kehlmannska identitetsgrubbleriet - vem bestämmer vem du är? Du själv eller andras förväntningar på dig?

Först ut är Ebling som, på grund av ett misstag på telefonbolaget, får ett nummer som tillhör en annan. Plötsligt ringer upprörda kvinnor och klagar på att han försummar dem. Ebling spelar glatt med och låtsas avtala nya möten. Vad telefonnumrets egentliga ägare tycker om den saken uppdagas först i ett senare kapitel, liksom vad som egentligen försiggår på telefonbolaget.

Som alltid balanserar Kehlmann mellan humor och allvar. Det är stundom riktigt roligt, som till exempel i kapitlet där en romanfigur gör uppror mot sin författare och kräver ett lyckligt slut på sin berättelse. Men det är aldrig bananhalkigt skojigt för det skojigas skull. Jag beundrar Kehlmann för att han aldrig skämtar bort det han vill säga, utan lyckas vara både uppriktig och rolig på samma sida.

Jag beundrar också Kehlmann för hur väl han utfört sitt lilla experiment med romanformen. Trots de många karaktärerna blir det aldrig hattigt. Snarare är det en utmaning till läsaren att så fort som möjligt läsa av en ny röst och försöka upptäcka kopplingarna till tidigare kapitel och det genomgående identitetstemat.

Ännu en kehlmannsk favorit med andra ord. Berömmelse finns som sagt översatt till svenska, men verkar vara lite klurig att få fatt på (men finns säkert på biblioteket?). För den som inte hittar, kan jag rekommendera den relativt nyutkomna F (skrev om den här), som borde vara lättare att lokalisera.

F av Daniel Kehlmann

Det var ett tag sedan jag läste ut F, men det kom en flytt i vägen, så det blev inte av att jag skrev om den. Och det var egentligen inte så dumt, för den är nämligen nyss översatt, med svenskt recensionsdatum i förra veckan. Jag som alltid läser svenska titlar med ett års fördröjning eller mer, ligger med andra ord helt rätt i tiden denna gång.

Arthur Friedland och hans tre söner besöker en hypnotisör. Trots Arthurs skepsis lyckas hypnotisören nå fram till honom – kanske genom faktisk hypnos, kanske genom att ge Arthur en ursäkt för att göra det han länge tänkt på – och Arthur ger sig av, hux flux, för att förverkliga sitt författarskap.

Han efterlämnar tre vilsna söner som växer upp faderslösa. Vi möter dem igen i vuxen ålder: Prästen Martin som inte tror på Gud, finansmannen Eric som svindlat bort stora summor och lever i ständig skräck för att bli påkommen och Erics tvillingbror, konstnären Iwan, som… Ja även Iwan lever i en lögn, men exakt vilken uppdagas så sent att jag inte vill avslöja den här.

F är på många sätt en sammanfattning av Kehlmanns hela produktion, med teman som känns igen: Vad är konst? Vad innebär det att leva “på riktigt”? Men de tunga ämnena till trots, är Kehlmann lika lättläst som alltid. Det finns ett ständigt närvarande humoristiskt stråk, som dock aldrig tillåts slå över i det farsartade. Humor med ett underliggande budskap, kanske den bästa sorten?

Särskilt relevant är F för alla oss med författardrömmar. Hur mycket ska, eller kanske snarare hur mycket FÅR man ta sitt skrivande på allvar? Att överge hem och familj som Arthur gör är naturligtvis att gå för långt, men är det kanske så att de flesta av oss inte går långt nog?

Karaktärerna i F har jag inte funderat på så mycket efteråt, men själva grundtonen i berättelsen, Arthurs strävan efter äkthet och sönernas brist på densamma, den dröjer sig fortfarande kvar.

Tidigare inlägg om Kehlmann här, här och här.

Unter der Sonne av Daniel Kehlmann

Kehlmanndags! En av mina favoritförfattare och en av få vars samtliga produktion jag ämnar läsa. Men varför?

Frågan är inte oberättigad. Jag har nämligen svårt att säga exakt varför jag är så vansinnigt förtjust i Daniel Kehlmann. Om jag ville skulle jag nämligen utan problem kunna skriva en sågning av hans novellsamling Unter der Sonne (Under solen), som kom i omarbetad och utökad upplaga 2008. Åtta noveller om krisande, vita män, de flesta i medelåldern. Låter det nyskapande? Nä, precis.

Och ändå. Grejen med Kehlmann är att han är så bra på att beskriva de här sorgliga och självupptagna gestalterna, vare sig det handlar om en slyngel som förgiftar grannens hund, en skådespelare som får genomlida en flygresa med en amatörkritiker i sätet bredvid eller en direktör som virrar bort sig i ett snöoväder. Han har en blandning av empati och distans som gör att han hamnar alldeles rätt. Särskilt skicklig är Kehlmann på att beskriva en slags febrig yrsel där hela världen snurrar. Rummet svajar när jag läser. Apati, frustration och outsäglig trötthet är andra sinnestillstånd som vi stackars läsare får kämpa oss igenom tillsammans med karaktärerna. Samtidigt finns det som sagt en distans och en underliggande humor som gör att det aldrig blir för mycket.

Så långt ingen svensk översättning, men Bonniers har tidigare gett ut två (fantastiska) Kehlmann-titlar och kommer dessutom med nya romanen F i år, så kanske att även Unter der Sonne dyker upp på svenska så småningom? Jag anar att Kehlmann är en författare man antingen tycker otroligt mycket om eller inte alls förstår grejen med, men jag som Kehlmann-frälst kan inte annat än rekommendera i kvadrat och kubik (vilket ni kanske märkt). Ack, ack, ack, den som kunde skriva så.

Grrrimm av Karen Duve

Det slank ner en tysk bok till av bara farten. Titeln Grrrimm tycker jag är rätt fånig, men själva boken är inte dum alls. Det handlar så klart om bröderna Grimms sagor i grrr-förpackning. Fem stycken blir det, Snövit, Grodprinsen, Törnrosa, Bror Lustig (inte helt säker på vad den heter på svenska) och slutligen en mycket blodig Rödluvan. Barnvänligt är det inte. Bäst gillar jag sagan om den tålmodige prinsen, som är kär i Törnrosa och troget väntar hundra år på att förtrollningen ska brytas.

Nyskapande är kanske inte det ord som bäst beskriver denna lilla sagosamling. Att skriva om gamla sagor känns mer som en svensklektion på högstadiet, än ett djärvt litterärt grepp. Men Karen Duve gör det så bra! Det är ett sådant schvung i hennes texter. I författarinfon står att hon har ett par romaner bakom sig. Dem tror jag bestämt jag ska kolla upp.

Trevlig helg!

Der fernste Ort av Daniel Kehlmann

Ett av mina starkaste läsminnen är Dostojevskijs Brott och straff. Handlingen minns jag numera inte mycket av (dags för omläsning kanske?), men däremot känslan av febrig galenskap, möjligen förstärkt av att jag faktiskt hade feber under läsningen.

Daniel Kehlmanns Der fernste Ort (titeln anspelar på begreppet Ultima Thule) är inte på långa vägar lika fenomenal som Brott och straff, och i sitt behändiga långnovellsformat inte heller lika omfångsrik. Men den där obehagliga känslan av att allt inte står rätt till med huvudpersonen finns där. Vi får följa Julian som tröttnat på sitt trista liv som anställd på en försäkringsbyrå och iscensätter en drunkningsolycka för att kunna fly från allt. Så långt låter det kanske som en dråplig hundraåringshistoria, men det hela är mycket stillsammare än så. Genom återblickar berättas historien om Julians medelmåttighet och hans oförmåga att ta sig samman och göra något han själv finner meningsfullt. Hela tiden ligger något och skaver, kanske är det en önskan om att Julian ska förstå att han faktiskt skulle kunna söka och få professionell hjälp.

Tidigare har jag läst Kehlmanns tiopoängare Jag och Kaminski samt Världens Mått. Riktigt så långt når nu inte Der fernste Ort, men oläsvärt är det inte! Herr Kehlmann är och förblir en av mina favoritförfattare.

Dessutom ett tillskott till Sommarutmaningen. Heja heja friskt humör!