tisdag 28 februari 2017

Utlåtandet

Ja, så kom det då, mejlet från lektören. Som mental förberedelse hade jag gjort en egen liten lista på saker som jag trodde jag skulle behöva jobba mer med. Jag hade… noll rätt. På riktigt. Om jag tvivlade på att detta var rätt tillfälle att få synpunkter på texten kan jag med andra ord sluta med det nu.

Så vad fick jag för kommentarer? Överlag skulle jag säga att de var överraskande positiva, vilket så klart känns otroligt uppmuntrande. Språket och miljöerna fick bra betyg, och det verkar som att slutet funkar vilket är en alldeles speciell lättnad eftersom det är den delen av manuset som fått minst uppmärksamhet så långt.

Sedan finns det självfallet även åtskilliga punkter jag behöver jobba mer med, men faktiskt kändes inte heller de kritiska kommentarerna så farliga. Jag har ju liksom aldrig inbillat mig att det här är den slutgiltiga versionen av manuset, utan tvärtom skickade jag in det innan det kändes helt färdigt för att få hjälp inför nästa omarbetning. De kommentarer jag fick speglar just det — mycket handlade om att fördjupa en av karaktärerna och göra berättelsen mer psykologiskt intressant. Dessutom kommer jag följa rådet jag fick att rumstera om lite i inledningen (jag kommer nog välja en något annorlunda lösning än den som lektören föreslog, men grundprincipen är densamma) och göra ett par av vändpunkterna tydligare. Det låter som helt självklara saker för mig nu, men jag hade svårt att sätta fingret på exakt vad som fattades förut.

Sammantaget känns det som att jag just klarat av bana ett — att få ihop en text med början, mittparti och slut — och nu är jag redo för bana två. Det kommer självklart bli mycket jobb och jag kommer säkert bli less och frustrerad så småningom (det hör ju liksom till), men just nu känns det enbart roligt. När jag läste lektörens kommentarer kunde jag se en potential i mitt manus som jag själv inte lagt märke till, eftersom jag varit så upptagen med skrivrutinen och ordräknandet och så vidare. Jag vet så klart inte om jag klarar av att uppfylla den potentialen, och hur långt det i så fall räcker, men den finns där och den ger mig något att sträva emot.

Nästa måndag börjar jag skriva igen. Innan dess ska jag skriva ut hela manuset och gå igenom det med mina kära överstrykningspennor för att markera alla ställen som ska utvecklas i nästa version. Och så tänker jag ägna några minuter åt att bara beundra pappershögen och tänka att allt det där, det kom faktiskt ut ur min hjärna.

tisdag 21 februari 2017

Die Orangen des Präsidenten av Abbas Khider

Första boken i Läsutmaningen utan inreseförbud (där jag läser böcker från Syrien, Irak, Iran, Jemen, Somalia, Sudan och Libyen) är avklarad – och en sådan bok sedan! Abbas Khider har seglat upp som en ny favoritförfattare för mig.

I Die Orangen des Präsidenten (som kom ut på svenska under namnet Presidentens apelsiner förra året, hurra för det) skildrar Khider den unge Mahdis uppväxt och tid i ett irakiskt fängelse, där han hamnar av en olycklig slump utan att ha begått något brott. Khider använder sig av en uppbruten tidslinje, med hopp mellan fängelsevistelsen och barndomen, vilket också ger en effektfull kontrast mellan det klaustrofobiska fängelset och de fritt flygande duvor som Mahdi födde upp innan han arresterades. Även om romanen inte är självbiografisk finns vissa likheter med Khiders eget liv — han är liksom Mahdi född i Irak under första hälften av 70-talet och satt fängslad i två år under Saddam Hussein.

En roman som skildrar fängelsetortyr är av naturen ingen behaglig läsning. Men Khider har samtidigt lyckats skriva en varm bok med en sympatisk huvudperson som jag bryr mig om från första sidan. Varje dag har jag längtat efter att åka till jobbet för att kunna läsa vidare om Mahdi, trots att jag flera gånger varit farligt nära att börja gråta på bussen. Khider har dessutom skrivit med en västerländsk läsare i åtanke (han skriver alltså på tyska, trots att han kom till Tyskland först som 27-åring — hur imponerande är inte det?) och har arbetat in den bakgrundsinformation som behövs för att förstå vad som händer. Sammantaget rör det sig alltså om en lättillgänglig roman även om temat är tungt.

Faktiskt tyckte jag att Die Orangen des Präsidenten var så bra och angelägen att jag googlade fram Abbas Khiders nästa författarframträdande och tog tåget dit i söndags. Det var fantastiskt. Khider läste ur sin senaste roman Ohrfeige om en irakisk asylsökande i Tyskland i början på 2000-talet och var så avväpnande charmig att publiken skrattade sig igenom hela framträdandet, samtidigt som han var otroligt intressant att lyssna på och inte alls spexade bort sina poänger.

Jag är så glad att jag satte igång med den här läsutmaningen och därmed fick möjlighet att upptäcka Abbas Khider, som jag definitivt kommer läsa mer av. Nu funderar jag på vilket nästa land ska bli. Kanske Sudan och Tayeb Salih?

lördag 18 februari 2017

En väktares bekännelser av Elin Säfström

Jag har funderat ett tag på om jag borde skriva någonting om En väktares bekännelser. Det känns ju lite underligt att diskutera en bok av någon jag faktiskt interagerat med upprepade gånger här i cyberspace (förresten används det här ordet över huvud taget längre? Känns väldigt nittiotal). Nåväl, efter att ha sovit på saken i cirka två månader kom jag fram till att det är klart jag borde. En väktares bekännelser är nämligen en riktigt trevlig bok som förtjänar all uppmärksamhet den kan få.

Huvudpersonen Tilda bor i Stockholm och är en så kallad “vanlig tonåring” (mer om detta nedan), med den enda skillnaden att hon och hennes mormor är ansvariga för att diverse sagoväsen håller sig på mattan. Och det är ingen liten uppgift för på Stockholms gator trängs tomtar, vättar, älvor och andra så kallade rådare, som ställer till med både det ena och det andra. När mormor åker iväg på uppdrag till Norrland blir det Tilda som får försöka hålla ordning i en allt mer kaotisk stad, där människor dessutom plötsligt börjar försvinna.

Jag har, som jag nämnt här på bloggen ett otal gånger, alltid haft lite svårt för uttalade tonårsböcker (medan jag däremot älskar böcker för en något yngre målgrupp). Kanske är det för att typiska “unga” teman som uppror och uppslukande förälskelse inte är mina favoriter, vem vet. Jag nämner det här eftersom ett av de vanligaste omdömena om karaktären Tilda är att hon är en sådan verklighetstrogen tonåring och jag var därför tveksam till om detta skulle vara något för mig. Men jag måste säga – jag gillar Tilda. Hon är sympatisk när hon försöker ordna upp situationen efter bästa förmåga och är samtidigt trovärdig i sin frustration när allt börjar gå åt pipan. Och hon har humor. Faktiskt en hel massa av den varan, utan att det för den sakens skull går överstyr och blir flamsigt.

Den största behållningen för mig blir dock språket. Jag skulle klassificera En väktares bekännelser som lättsam underhållning (jag sträckläste den på två dagar), men det är underhållning med finess, med ett språkbruk som lyckas vara både ungdomligt och ganska avancerat. Det var med varm hand som jag rekommenderade boken till en svensklärare i min närhet, just för språkets skull.

Och ingen press nu Elin, men det är nog fler än jag som väntar på tvåan.

fredag 17 februari 2017

Låtsas att tiden finns

Jag minns inte längre var och vem, men någonstans på det världsomspännande nätet ger någon rådet “Låtsas att du har tid, fastän du inte har det”.

Anledningen till att jag inte minns detaljerna är nog att jag fnös lite när jag läste det första gången. Jag är lätt överkänslig för stresshanteringsråd, särskilt när de innebär att man ska göra precis lika mycket som förut, men utan att känna sig lika stressad. (“Vi tänker inte göra något åt din arbetssituation, men vi erbjuder en kurs i mindfulness”). Rådet ovan känns som en uppmaning som kan förvandlas från en ganska sund inställning (deadlinepanik är tidskrävande, så lägg hellre tiden på att faktiskt arbeta) till en rätt fruktansvärd sådan (våga inte säga nej när någon ber dig göra mer än du klarar av) i händerna på fel person. Det är därför med ett stort antal reservationer som jag ändå konstaterar att det där tankesättet hjälpte mig något enormt när jag försökte bli klar med nya manusversionen i tid för inlämning.

Jag har nämligen en tendens att hatta runt bland olika kapitel när jag börjar känna av tidspressen. De är ju så dåliga allihop! Alla behöver fixas! Nu! Och då hjälper det faktiskt att låtsas som att jag har tid att fixa dem alla. För om det fanns obegränsat med tid… Hm, då skulle jag nog börja med den där scenen i kapitel 12 där jag redan vet vad problemet är och vad jag kan göra åt det. Inte för att just det stället är det objektivt sett viktigaste, utan för att det är något jag har lust att ta mig an just idag.

Bit för bit lyckades jag på det sättet göra allt det jag föresatt mig att göra och blev faktiskt färdig i tid. Nu menar jag så klart inte färdig som i att själva manuset är färdigt. Om jag trodde det skulle jag skicka till förlag och inte till lektör. Jag vet att det finns en mängd problem med texten — vissa av dem anar jag redan och därtill kommer en drös med nya som lektören kommer att göra mig medveten om (och om jag verkar lugn och oberörd när jag skriver det är det inte nödvändigtvis en korrekt bild av verkligheten). Men jag blev färdig i betydelsen att det här är den bästa och mest genomarbetade skönlitterära text jag någonsin åstadkommit och att de problem som finns där inte beror på bristande arbetsinsats utan på bristande erfarenhet och/eller förstånd.

Och nu när jag skrivit ett helt inlägg om den här strategin vore det ju väldigt trevligt om jag kunde komma ihåg den nästa jag gång jag börjar stressa upp mig.

tisdag 14 februari 2017

Äntligen!

Jag gjorde det. Jag fick klart nya manusversionen i tid och har just skickat in den till lektören. Jag är så trött att jag inte ens orkar vara nervös.

Ser fram emot en helt manusfri vecka nu!