lördag 27 augusti 2016

Hönan som drömde om att flyga av Sun-Mi Hwang

Jag önskar att jag kunde vara odelat positiv till Hönan som drömde om att flyga, en vuxensaga av koreanska Sun-Mi Hwang. Hönan representerar nämligen mycket av det jag kan tycka saknas i svensk bokutgivning, särskilt när det gäller pocket, som är det jag helst köper. Det är SVÅRT att hitta översatta böcker av icke engelskspråkiga författare. Jag tror till exempel att detta är första gången jag läser en koreansk bok. Dessutom står den avskalade sagan om en höna som längtar efter att få ruva på ett eget ägg i kontrast till den strömlinjeformade action som kännetecknar många bästsäljare. Inget ont om dem, men det är uppfriskande när inte alla berättelser är stöpta i samma form. (För övrigt tycker jag att essensen av Hwangs roman är perfekt fångat i omslaget av Brianna Harden).

Jag måste också säga att författaren verkar sympatisk. När hon var liten var hennes familj så fattig att de inte hade råd att låta henne gå i skolan, men ändå lyckades hon skaffa sig en utbildning och arbetar nu som litteraturprofessor. Hur kan man inte beundra en sådan människa? Hwang har i intervjuer sagt att Hönan som drömde om att flyga egentligen handlar om hennes egen far och hans svåra liv i fattigdom.

Men det som gör att jag ändå blev besviken är det svajiga språket. Jag vet inte om skulden ska läggas på författaren eller den engelska översättaren eller den svenska – kanske ska den inte läggas någonstans alls, för det kan vara jag som är mossig – men för mig hör ord som “wow” och “supergullig” helt enkelt inte hemma i den här typen av berättelse. Möjligen är de tänkta att ge en modern framtoning, men de bryter stilistiskt med de mer konservativa ordvalen i andra delar av texten och gjorde flera gånger att jag “halkade ur” upplevelsen.

Med ett mer poetiskt språk hade jag räknat denna söta lilla berättelse som en fullträff, men det blev den tyvärr inte nu.

söndag 21 augusti 2016

Realistiska målsättningar

Det här inlägget är allra mest en påminnelse till mig själv. Just nu går skrivandet riktigt bra, men jag vet att det inte alltid kommer vara så och då hoppas jag att jag tänker tillbaka på det jag skriver nu och försöker tillämpa det igen. Här kommer det:

Det viktigaste för att skapa en daglig rutin är att bestämma sig för ett lagom ambitiöst mål.

Jag vet inte hur många gånger jag läst att 1000 ord om dagen är en bra målsättning. Senast jag såg det var igår. Och som jag har försökt. Och som jag har gett upp. För mig är 1000 ord en bra eller mycket bra skrivdag, absolut inte en genomsnittlig.

Men det jag har insett är att ett bra skrivmål inte bör baseras på en förhoppning om perfekta förutsättningar. Mycket bättre är att avgöra lägstanivån – vad kan jag åstadkomma på en dålig (men inte katastrofal) dag? Vad orkar jag skriva de dagar jag helt saknar motivation?

När jag flödesskrev mitt utkast i juni/juli var den siffran 500 ord om dagen. Det lyckades jag uppnå nästan alla dagar, även om kvaliteten skiftade betänkligt beroende på inspirationen. Nu när jag renskriver och fixar till texten har jag sänkt nivån till 300 ord för att jag vill fokusera på kvalitet över kvantitet. Också viktigt: När jag uppnått målet slutar jag för dagen, oavsett om jag känner att det finns mer att ge.

Löjligt lite, eller hur? Med 300 ord om dagen tar det ju evigheter att komma någonstans, även i ett relativt kort barnmanus som det jag skriver på. Och varför inte fortsätta förbi målet om inspirationen är där?

Svaret är att jag vet vad som händer nästföljande dag. Jag vaknar skrivtrött, utan idéer och tycker att jag kan skriva mindre för att jag var så duktig igår. Ytterligare en dag senare säger jag till mig själv att jag kan hoppa över skrivandet helt och ta igen det på helgen. Vilket jag naturligtvis inte gör.

Så istället: En daglig dos på 300. Kanske kommer jag höja den i framtiden när min skrivkondition ökat och om/när jag har en livssituation där jag kan frigöra mer tid till skrivandet, men det är något jag får ta ställning till då. Just nu är det en alldeles lagom daglig uppgift och det är förunderligt hur snabbt 300 futtiga ord läggs på hög och blir en ordentlig textmassa. Och lika förunderligt är hur extremt många klistermärken det går åt under den här processen. Dags att köpa nya.

torsdag 18 augusti 2016

Anyone but Ivy Pocket av Caleb Krisp

Första boken om Ivy Pocket blev en U-formad upplevelse. Först var jag begeistrad - den viktorianska kammarjungfrun med snedvriden självbild är lätt att om inte direkt tycka om, så åtminstone roas av. Efter ett tag började det dock gå på tomgång. Språket som först kändes rappt och roligt blev snarare tröttsamt. Hur många gånger kan någon utbrista "Claptrap!" innan det blir fånigt? Och varför kallar Ivy Pocket alla för "dear"? 

Men så vände det igen och blev ganska intressant ändå. Den största förändringen gällde karaktärsutvecklingen. I första halvan av boken händer förvisso en hel del – Ivy får i uppgift att leverera en dyrbar och mystisk juvel till en ung rik flicka och därefter mördas damen som gav henne uppdraget – men Ivy själv ändrar sig inte. Tvärtom är hon ganska platt och hennes främsta karaktärsdrag, oförmågan att analysera sitt eget beteende, utnyttjas bara till komiska poänger när hon själv tror sig vara omtyckt och hjälpsam, men egentligen för kaos med sig vart hon går. 

Halvvägs igenom börjar dock Ivy visa sig vara en aning mer komplex. Inte mycket, men tillräckligt för att hon ska lämna det endimensionella och börja bli mänsklig. Hennes saknad efter sin mamma (hon är föräldralös) får till exempel mer plats. Dessutom breddas handlingen och världen på ett bra sätt som får mig att överväga att kanske läsa andra boken i serien ändå. Inte toppbetyg till Ivy, men bra mysläsning en regnig sommardag.

tisdag 16 augusti 2016

Danske favoritter

En för mig mycket, mycket välkommen utmaning anordnas idag av Ulrica på Kulturkollo. Hon vill nämligen se en lista över allt det bästa Kulturdanmark har att erbjuda. Och jag, som har dansk pojkvän och gör tafatta försök att lära mig språket kan inte göra annat än tacka för denna möjlighet att hitta nya vägar in i livet på danska.

1. Min bästa danska författare/bok

Jag var mycket förtjust i den norsk-danska släktkrönikan Hundhuvud av Morten Ramsland. Har läst ännu en roman av honom, uppväxtskildringen Sumobröder (skrev om den här) som också var bra, men kanske inte riktigt på samma nivå. En annan favorit är Erling Jepsens Konsten att gråta i kör, även den skriven ur en ung pojkes perspektiv, där läsaren ser en mycket mörkare verklighet än vad berättaren uppfattar (skrev om den här).

2. Min bästa danska film

I Sorte kugler möter vi den stressade och extremt otrevlige mäklaren Alex Klein, som är med om en bilolycka och svävar mellan liv och död. Han har en chans att överleva om han vinner en absurd efter-döden-gameshow där han får se konsekvenserna av sina livsval. Lite fånig men ändå väldigt charmig film. Huvudrollsinnehavaren Anders Matthesen ligger även bakom den helt osannolikt danska julkalendern Jul på Vesterbro.

3. Min bästa danska TV-serie
Räknas ett matprogram? Jag är förtjust i Spise med Price (visas även på svensk TV, tror jag), som ger en utmärkt inblick i det danska sinnelaget. Två danska bröder lagar mat med smör, mer smör och sedan ännu mer smör. Ofta går något snett, men de tar explosioner och andra misslyckanden med ro och lyckas alltid lappa ihop det på slutet.

4. Mitt bästa danska kulturtips (kan vara vad som helst som du gillar t.ex. musik, mat, konst, en plats, en person)
Lite oväntat har sköldpaddan en central plats i det danska köket. Rätten Forloren skildpadde (en imitation av sköldpaddssoppa) består av oxkött, köttbullar och fiskbullar i sherrysås och serveras för säkerhets skull med ett extra proteintillskott i form av kokta ägg. Till efterrätt rekommenderas Toms delikata chokladsköldpaddor med karamell- och romfyllning.

söndag 14 augusti 2016

Världen av i går av Stefan Zweig

Min intressantaste läsupplevelse 2016 kan jag utnämna redan nu – Stefans Zweigs Världen av i går: en europés minnen.

Zweig (1881-1942) växte upp under bekväma förhållanden i Wien, då en av två huvudstäder i dubbelmonarkin Österrike-Ungern, och fick redan som barn träffa storheter som tonsättaren Johannes Brahms. Som författare var Zweig enormt framgångsrik och lästes världen över, tills allt plötsligt tog en abrupt vändning. Efter att Hitler kom till makten förbjöds och brändes hans böcker eftersom han var jude, och Zweig flydde först till England, sedan USA och slutligen Brasilien, där han tillsammans med sin hustru begick självmord 1942, dagen efter att ha färdigställt Världen av i går.

Även om verket beskrivs som en självbiografi skulle jag hellre vilja kalla det en biografi över Europa, sett genom Zweigs ögon. Zweigs privatliv blir det inte mycket sagt om och hans två äktenskap skymtar bara förbi i bisatser. Det är Europa som är huvudpersonen, och vem är bättre lämpad att berätta om den än den internationellt sinnade pacifisten som odlade bekantskaper med sin tids främsta kulturpersonligheter (även svenska Ellen Key får vara med på ett mycket litet hörn). Anekdoterna om vänner och bekanta som Maksim Gorkij, Arturo Toscanini och Sigmund Freud staplas på hög. Ibland undrar jag om Zweig kände en enda människa som inte var geni eller världsberömd.

Zweig börjar sin berättelse i ett Wien där moral står högt i kurs och kvinnor hålls i de stramaste tyglar, samtidigt som det bakom den polerade fasaden finns en blomstrande prostitutionsindustri. Likheterna med det viktorianska London, en miljö som jag är mer bekant med genom litteraturen, är slående. Det är en trygg värld, åtminstone för litteraturintresserade skolgossar som Zweig, men stabiliteten är en illusion. Under sin livstid får Zweig uppleva två världskrig och se sitt stolta hemland reduceras till den lilla skarvbiten Österrike och sedan till ingenting alls efter anslutningen till Nazityskland. Men även om det är svårt att hitta en ljusning i det totala mörker som rådde i Europa under Hitlers tid är Världen av igår inte enbart en nostalgisk tillbakablick. Sitt gamla dammiga hemland Österrike-Ungern verkar Zweig inte sakna och han lyfter fram de moderna idealen där unga kvinnor och män kan umgås som jämlikar som en högst positiv förändring.

Att vartenda presenterat faktum är korrekt går nog inte att lita på. Vissa saker har redan korrigerats i fotnoter och personer med djupare historiska insikter än vad jag har kan säkert hitta en del att anmärka på. Zweig påpekar själv att boken skrivits i exil utan tillgång till källmaterial och anteckningar. En del scener och möten känns också väl tillrättalagda för att vara helt trovärdiga. Men vem läser Världen av igår som enbart en lista på historiska händelser? Det Zweig fångar är tidsandan och den oändliga sorgen i att se Europa slitas sönder. Och samtidigt kan man som läsare inte undgå att fråga: Hade Zweig kunnat göra mer? Han återkommer gång på gång till sin egen förmåga till klarsynthet i grumliga tider. Han såg vad som var på väg att ske, men kände sig maktlös inför att förändra det. Hade han kunnat utnyttja sin ställning som författare med enorm internationell läsekrets för att ta kraftigare motstånd från den framväxande nationalsocialismen? Hade han kunnat göra skillnad? Och vilken skillnad kan vi göra i vår tid?

Detta är en allvarlig bok, men den är alls inte tungläst. Zweigs prosa flyter framåt i en stadig ström utan att jag som läsare behöver en enda av de där små andningspauserna som ibland är nödvändiga för orka med läsande av det mer seriösa slaget. En solklar rekommendation till var och en som har det minsta uns av intresse för historiska skeenden.

lördag 13 augusti 2016

Skämskudde (och dagens Kehlmann)

Vilken rolig bokbloggsjerka Annika har ordnat den här helgen:

Finns det en karaktär som du tycker är pinsam på ett eller annat sätt men som du ändå inte kan undgå att läsa mer om? Vem i så fall? Om du inte kommer på en karaktär så kanske du ändå har läst en bok som du upplevde vara i pinsammaste laget? Berätta, och du vet ju att det endast är fantasin som sätter gränser!

En skämskudde av allra bästa sort tilldelar jag härmed Lena Anderssons skapelse Ester Nilsson i Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar. För nog vred jag på mig i läsfåtöljen åt Esters ständiga kärlekslängtan och klängiga relationer. Varför inser människan inte att hon aldrig kommer att få den här mannen att älska henne? Men Esters pinsamhet är så intressant, för vem är det som bestämt att man måste vara sval? Varför är det en svaghet att vilja bli älskad? Skildringen av Ester är som ett koncentrat av känslor jag (och jag gissar de flesta?) brottats med i våra mindre smickrande stunder. Lena Andersson är verkligen en mästare på att utmana sina läsare genom att skriva om det obekväma. Dessutom är Ester speciell för att hon blir pinsam genom sin totala uppriktighet, istället för det vanligare greppet i pinsamhetsgenren: det pompösa sinnelaget.

Vilket osökt för mig till skämskudde nummer två, för detta vore ju inte Daniel Kehlmanns svenska fanblogg nummer ett om jag inte även fick med Jag och Kaminski på ett hörn. Den äregiriga konstkritikern Sebastian Zöllner är en så självupptagen och otrevlig huvudperson att min kära bloggkollega Eva rapporterade att hon fick nog och inte kunde läsa klart. Själv tyckte att Zöllner (i samspel med den lika självupptagna målaren han vill skriva en biografi om) var plågsam men underhållande, vilket möjligen ger en oroande inblick i min egen personlighet.

Nu ser jag fram emot att få tips på nya karaktärer med bristande självinsikt (för just oförmågan att se sig själv utifrån är själva grunden i pinsamheten tror jag). Detta inte minst i studiesyfte, för i mitt egna skrivande dyker det alltsom oftast upp karaktärer av den här typen (återigen, vad säger detta om mig?) och jag vill förvalta dem på bästa sätt.

måndag 8 augusti 2016

Sommarens skrivövning

Jag har haft en helt underbar, avslappnad semester som nu just tagit slut. Fast det gör ingenting, faktiskt. Det är så mycket jag ska hinna med det här året och jag har fått tillbaka motivationen, så nu vill jag bara sätta igång.

Mitt stora privata mål är att skicka iväg mitt manus (det lite mindre av de två) till lektör innan året är slut. Jo, på riktigt. Att sätta de orden på pränt gör mig halvt skräckslagen, men det är skräck av typen berg-och-dalbana, inte gapande avgrund. Nog blir det snålt med tid, men jag är i en fas där jag sporras av att ha en ordentlig deadline (det kan ju slå över och bli skrivkramp, men där är jag inte för tillfället), så nu får det bli så. Jag har börjat tröttna på mina oavslutade projekt (det finns fler än bara de två jag nämnde i förra inlägget) som ligger och dammar här i byrålådorna. Nu vill jag bli färdig!

Under de senaste två veckorna har manuset legat och vilat, men jag ville inte släppa det helt. Därför kom jag på en liten skrivövning som jag ägnat mig åt under korta pauser i semesterfirandet: Jag har valt en karaktär ur berättelsen och skrivit runt 500 ord ur dennas perspektiv. Sex stycken hann jag med, för det var ju ändå semester och jag hade som föresats att enbart skriva de gånger jag verkligen hade lust att göra det.

Det visade sig vara en trevlig uppgift. Vid det här laget känner jag karaktärerna så bra att det inte var några problem att få dem att spotta ur sig orden, men i några fall  tycker jag att min bild av dem blev lite mer nyanserad. Särskilt överraskad blev jag över hur lätt det var att skriva om en karaktär som är central i sin frånvaro och som inte har en enda replik i själva manuset. Men det viktigaste var att det var så himla roligt att bara pyssla lite med en manus-relaterad text utan någon press på att skriva "fint". Kanske är detta en övning som även kan hjälpa ett manus som kört fast?

I min version av den här uppgiften brydde jag mig inte så mycket om själva rösten, utan jag fokuserade mer på karaktärens åsikter och bakgrund, som en minibiografi berättad i första person (även om vissa personer snart lämnade det biografiska för att istället ge syrliga utlåtanden om sina medkaraktärer). Dock skulle jag kunna tänka mig att göra om uppgiften med fokus på uttryckssätt, särskilt för karaktärer som inte får lov att yttra sig så mycket i min “riktiga” text. Ibland behöver jag en startsträcka för att hitta rätt i tonfallet och då kan det vara skönt att kunna skriva fritt utan att tänka på om det passar in i manuset, tänker jag.

Men det får vänta till nästa paus i skrivandet. Nu ska jag hälsa på hos ytterligare två karaktärer innan jag är färdig och sedan börjar den nya omskrivningen. Det gäller att skriva medan pennan är varm...