Hälsning från ett hotellrum

Har jobbat hela helgen. Borde gå och lägga mig. Är lite för uppe i varv. Det får bli en bokbloggsjerka.

Annika undrar denna vecka:

Vad ska du läsa i sommar?

Lätt fråga! Dels har jag en svenskhög som jag redan börjat ta mig igenom (Egenmäktigt förfarande har jag skrivit om här) och dels håller jag på med min sommarutmaning med böcker på annat originalspråk än svenska och engelska där första boken blev Sumobrødre.

Framöver blir det alltså tre lovande svenska böcker och fyra utländska, ännu ej utvalda. Yes box!

Men nu börjar sömnen smyga sig på, så jag säger hej och godnatt och på återseende.

Kvällsgnäll

Nu vill jag klaga lite. Mitt läsande har verkligen fått skjuts av den här bloggen. Inte så att jag läser mer egentligen, men att knåpa ihop några meningar om varje bok gör att jag tänker mer på vad jag läser. Det är svårt att skriva en vettig recension tycker jag, men övning ger ju som bekant färdighet, och bara detta att skriva på svenska över huvud taget är otroligt värdefullt för mig. Mitt svenska ordförråd tenderar annars att sjunka till botten i den dyiga sjö som är mitt medvetande.

Blubb-blubb-blubb låter det då mina oanvända svenska glosor försvinner ner i glömskan. (Målning av Peder Mørk Mønsted, källa).

MEN. Med icke-blogg-skrivandet går det sämre än sådär. Det är så seeegt. Idag har jag visserligen kämpat ihop 800 ord vilket är ett ok resultat för mig, men jag saknar drivet, längtan efter att få sätta mig och skriva. Just nu känns skrivprojektet mest som en börda, något jag måste få klart innan jag kan skriva alla de där helt fantastiska historierna som pockar på uppmärksamhet (men som naturligtvis skulle känna precis lika platta om jag satte mig ner och försökte komma vidare med dem).   

Hm.

Å andra sidan har den här skrivoviljan resulterat i en mycket välstädad lägenhet. Man får ta det onda med det goda.

Sumobrødre av Morten Ramsland

Första boken till sommarutmaningen 2014! Nu blev det kanske inte ett jättelångt skutt ut i det okända, i och med att jag valde en dansk bok. Samtidigt vet jag pinsamt lite om det danska kulturlivet. Ramsland känner jag enbart till p.g.a. långa väntetimmar på Kastrups flygplats, som delvis fördrevs på W.H. Smith. För några år sedan plockade jag upp Ramslands Hundehoved, en norsk-dansk släktkrönika (mycket läsvärd!), och nu senast blev det alltså den här.

Det är något med det danska språket som gör det särskilt lämpat för den s.k. mustiga skrönan och uppväxtskildringen Sumobrødre (Sumobröder) är åt det hållet. Lars växer upp på 80-talet i en stad någonstans i Danmark (tydligen i Odense, men det snappade jag inte upp under läsningen). Barnen i hans kvarter driver vind för våg. Deras dagar saknar schemalagda fritidsaktiviteter och vuxennärvaro, på gott och ont kanske. Det visas inte minst av ett av alla de danska ord jag lärde mig av den här boken och som förekommer på var och varannan sida: tæsk (stryk). Lars och hans vänner lever i en värld där våld är vardag. De åker på stryk av dem som är äldre och de ser också själva till att slå dem som är yngre. Ett annat ord jag lärde mig var förresten skrubtudse (padda). Dessa stackars djur råkar ut för många grymheter – första kapitlet heter Skrubtudsetennis och det är precis vad det låter som.

Så långt verkar detta kanske som ett paradexempel på just skröngenren, men det jag uppskattar hos Ramsland är att han balanserar det tokroliga, äckliga och skrämmande med ett allvar som ofta saknas i den här typen av historier. Hos Lars börjar gradvis en viss vuxenhet skönjas och han omvärderar t.ex. värdet av tæsk. Det finns också mycket jag anar som läsare, men som går Lars förbi, framför allt i de vuxnas inte alltid särskilt ansvarsfulla beteende.

Ramsland är ett namn jag kommer att lägga på minnet. Sumobrødre verkar vara hans senaste bok, så jag ser fram emot när det kommer nytt. Förutom Hundehoved har han även skrivit Akaciedrømme, men den är jag inte jättesugen på efter att ha läst hans yttrande i DN:

". . . kritikerna tyckte inte om den, läsarna tyckte inte om den, inte ens min fru tyckte om den."

Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro

Ja, inte har det bloggats särskilt mycket på sistone, däremot har jag läst en hel del. Över Kristi Himmelsfärd åkte jag på minisemester utan dator och uppkoppling. Första dagen kliade det verkligen i tangentbordsfingrarna, men sedan satte lugnet in. Och som jag läste! På hotellrummet, på balkongen, på tåget, på restaurang (det gäller bara att hitta en som är lagom avslappnad så att man inte känner att man bryter stämningen när man hivar upp sin roman)… I vardagslag sker min mesta läsning i pendlingssammanhang, så detta med att dyka ner i annan värld i flera timmar var mycket välkommet.

Och först ut: Never Let Me Go. Den handlar om Kathy som växer upp i ett alternativt, mörkare England. Historien är en tillbakablick berättad av den vuxna Kathy, och hon och läsaren vet att hennes Hailsham inte är någon vanlig internatskola, utan snarare en uppfödningsanstalt för organdonatorer. För den unga Kathy är detta dock sekundärt. Hon är mycket mer intresserad av människorna hon har runt omkring sig, bl.a. hennes komplicerade kompisar Ruth och Tommy och de många lärarna ("guardians") på skolan.

Det är inga snabba vändningar och revolter och pangpang som man kanske skulle kunna förvänta sig i en historia av det här slaget. Snarare är takten maklig, på gränsen till stillastående. Kathy blir långsamt äldre och förstår mer av världen runtomkring, särskilt när hon tar hand om andra som redan börjat donera. Det långsamma tempot var ett hinder för mig när jag bara duttläste och det tog mig många månader att ta mig igenom första halvan. Nu när jag hade ett långt lässjok gick det dock mycket bättre och jag kom in i rytmen på ett helt annat sätt. Ishiguro är också så otroligt säker i sin förstaperson-röst. Inte en enda gång tänker jag på att det är en medelålders man som skrivit boken. Kathy ÄR Kathy och jag litar fullständigt på henne. Hon är inte lika fantastisk som Stevens i Ishiguros The Remains of the Day (en av de absolut bästa berättarrösterna någonsin!), men det finns å andra sidan bara en Stevens.

Så: En tankeväckande bok, där problematiken med organdonatorerna är ständigt närvarande, men sällan dominerande. En bok som kräver full uppmärksamhet för att komma till sin rätt.