Lundgren, ja. För mig var hon den stora behållningen med Historieätarna: hon har en kombination av värme och skärpa som jag gillar. Inte bara mystrevlig, utan med ett sarkastisk stråk som livar upp som en skvätt citron. För som Lundgren skriver: “Mat utan syra är som människor utan humor, man blir liksom aldrig riktigt intresserad.”
Sin kokbok (kanske är matlagningsbok en bättre benämning) har hon delat upp i tio (och ett halvt) kapitel, med namn som “Känslor”, “Verktyg”, “Kött” och “Pengar”. Det är alltså hela matlagningens filosofi samt dess användning i gråtrist vardag som avhandlas. Ganska mycket som ska klämmas in på under 300 sidor, särskilt som åtta av dem ägnas åt att beskriva en räcka gamla pojkvänner i en något bisarr men mycket rolig monolog som mynnar ut i tre efterrättsrecept. Dock flummar det aldrig ut för mycket, utan Lundgren lyckas alltid styra upp det på slutet, på samma sätt som hon räddar det ingående och på gränsen till långrandiga kött-kapitlet med att till slut utbrista att hon är “så fruktansvärt trött på att skriva om lamm nu”.
Mest av allt uppskattar jag Lotta Lundgrens matlagarglädje. Hon är ingen matsnobb utan verkar bara älska att äta och laga mat. Min egen inställning till matlagning är mer av typen nödvändigt ont, men det är svårt att inte bli inspirerad när hon förklarar hur hon tänker när hon sätter ihop en måltid. Över huvud taget är hennes inställning sympatisk – följ inte recept utan sätt ihop några smakar du tycker passar och laga något utefter det. Det är ungefär så jag gör när jag lagar mat också, även om slutresultatet knappast blir lika gott som om Lundgren stod i köket. Men jag tror bestämt att jag ska prova några av smakkombinationerna hon bifogat i en lång lista längst bak i boken och se om dessa lyckas mig bättre. I vilket fall känns det bra mycket roligare än att prickfritt följa recepten i de andra kokböckerna jag har stående på kökshyllan.
