tisdag 31 januari 2017

Läsutmaning utan inreseförbud

I dessa dystra tider behöver jag ett motgift till Trumps förenklade världsbild och det motgiftet heter litteratur. Min egen lilla läsutmaning för året blir därför att läsa en bok från vart och ett av länderna som berörs av det där befängda inreseförbudet. I skrivande stund är de sju: Syrien, Irak, Iran, Jemen, Somalia, Sudan och Libyen.

Med hjälp av den helt fantastiska sidan Världslitteratur kom jag fram till följande preliminära författarlista:

Syrien - Samar Yazbek
Iran - Nasrin Siege
Irak - Abbas Khider
Jemen - Mohammad Abdul-Wali
Somalia - Nadifa Mohamed
Sudan - Tayeb Salih
Libyen - Ibrahim al-Koni

Jag gör detta för min egen skull, men om någon mer vill vara med är det självklart bara trevligt. En bok, flera böcker, här finns inga krav. Och ytterligare tips på böcker tas tacksamt emot.

söndag 29 januari 2017

Hur mycket får en dröm kosta?

Jag arbetar på ett universitet och omges av personer med drömmar. Oftast handlar drömmarna om att få fast anställning som professor. Ganska sällan går de drömmarna i uppfyllelse på ett sätt som inte innebär stora uppoffringar. Det handlar inte bara om långa timmar på jobbet, utan om saker som att söka jobb i tio olika länder, distansförhållanden mellan två kontinenter och ångest över att inte veta vad som händer om man inte hittar en ny anställning innan ens tidsbestämda kontrakt går ut utan möjlighet till förlängning. Jag känner en person som veckopendlade med flyg till ett annat land när hans son var ett år gammal.

Och ändå kämpar alla dessa människor på. De kan inte tänka sig någon annan karriär än den akademiska. Det är både beundransvärt och lite… tragiskt? Jag vet inte om det är rätt ord. Visst älskar vi framgångshistorier, men vad händer om det inte blir något lyckligt slut. Vad händer om man trots allt aldrig får den där professuren? Var det fortfarande värt allt det som försakades på vägen?

Jag har tänkt mycket på det här på sistone. Dels på ett specifikt plan eftersom jag befinner mig i en situation där jag högst sannolikt kommer att lämna universitetsvärlden bakom mig, i viss mån på grund av ovanstående. Dels på ett mer abstrakt plan eftersom detsamma gäller alla drömmar vi bär på, inklusive de som involverar skrivande. Hur vet man egentligen om målet är värt uppoffringarna?

Jag vet inte om jag har kommit fram till några djupare insikter annat än att svaret nog oftast är att nej, det är inte värt det. Målet i sig, vill säga. Även om man lyckas med allt man företagit sig, tror jag sällan att man blir så mycket lyckligare över att äntligen vara professor eller författare att det objektivt sett uppväger alla de timmar som ägnats åt karriären istället för åt familj, vänner och den egna hälsan. Men jag tror också att frågan är felaktigt ställd. Det är inte målet, utan vägen dit, som måste utvärderas. Bara då, när den hägrande idealtillvaron inte är en del av ekvationen går det att säga om slitet är värt det eller inte. Trivs jag med mitt liv, så som det ser ut nu? Är det arbete jag utför meningsfullt för mig i stunden? Och om svaret är nej, har jag ett realistiskt hopp om att saker och ting kommer att förändras inom säg det närmaste året?

Med det menar jag inte att det aldrig är värt att sträcka sig efter det svåruppnåeliga. Men jag tror att det är farligt att bygga hela sin tillvaro kring en vision av framtiden och inte fundera över vad som händer om man aldrig når dit. Den som bara ser en väg framåt fattar desperata beslut när den vägen blockeras. Och för varje uppoffring som görs blir det ännu svårare att backa, säga nej tack och välja något annat.

Men livet är inte svartvitt. Det går att få utlopp för sin nyfikenhet och kreativitet på många sätt, även om alla inte är lika uppenbara eller har samma status. Och för den som har haft den osannolika turen att som jag och mina kollegor ha tillgång till utbildning och livets nödtorft, borde världen kännas full av möjligheter, istället för som en kamp på liv och död.

Det var bara det.

söndag 22 januari 2017

Objektiva sanningar

Nu ska jag ge ett objektivt omdöme om mitt barnmanus: Det är så himla dåligt. Alltså riktigt katastrofalt dåligt. Speciellt andra halvan är osammanhängande dravel. Jag vill inte visa det här för någon, minst av allt en lektör.

Lika objektivt sett är dock det här pinsamma manusförsöket nu rätt mycket längre än den föregående versionen. Faktiskt berättade Excel just för mig att det är ganska exakt 50% längre än förut, trots omfattande strykningar.

Och det kan väl vara värt att fira ändå.


tisdag 10 januari 2017

Så bra skrivpass

Vissa dagar, alltså. Kom på så många bra småsaker ikväll. Inget revolutionerande, bara en detalj här och en där, men den sortens detaljer som gör manuset till en helhet, hoppas jag. Aha, det där lilla problemet i kapitel tre kommer tillbaka nu i kapitel sju. Den här dialogen kan användas till att antyda något som inträffar senare. Och bifiguren som skymtar förbi kan faktiskt få skymta förbi en gång till i ett annat sammanhang, bara för att jag gillar honom så mycket.

För mig är nog pusslandet det absolut roligaste i skrivprocessen.

söndag 8 januari 2017

Captain Corelli's Mandolin av Louis de Bernières

I unga år älskade jag att försjunka i en riktigt tjock bok. Numera är jag mer skeptisk. När det är svårt att få in mer än en halvtimmes läsning om dagen är det svårare att motivera risken med att fastna halvvägs genom en tegelsten istället för att segla genom ett par tre normaltjocka volymer. Handen på hjärtat så är det ju också så att många böcker är långa för att de inte redigerats tillräckligt. Sådant retar mig oerhört, för det känns som att författaren och förlaget lämpar över arbetet på mig, så att det blir jag som får vada genom sidor av insnöade detaljer och gäspiga upprepningar, istället för att de själva ska behöva städa upp bland sidorna.

Men nu ska inte det här inlägget handla om romaner som är lite för långa för sitt eget bästa, utom om ett fall då det faktiskt fungerar. För det gör det i Captain Corelli’s Mandolin. På 533 sidor är den visserligen inte extremtjock, men det avancerade språket gjorde att det ändå tog mig några månader att bli klar. Men det var värt besväret minst sagt.

Till största delen utspelas romanen på den grekiska ön Cephallonia, eller Kefalinia som den verkar heta på svenska. Där lever doktor Iannis, hans dotter Pelagia och deras excentriska grannar. På klassiskt tegelstensmanér dyker dock titelns kapten Corelli inte upp förrän efter nästan 200 sidor, som en del av de italienska styrkor som ockuperar ön under andra världskriget. I någon måtta får väl den långsamma kärlekshistorien mellan Pelagia och kapten Corelli ses som bokens centrala punkt, men samtidigt får birollerna mycket utrymme med greker, italienare, tyskar och britter som alla får komma till tals. Tillsammans utgör de ett myller av udda karaktärer och politiska ståndpunkter, dock utan att det blir svårt att hålla isär vem som är vem.

Under första halvan av boken funderade jag mycket kring den lite distanserade tonen, med krångliga meningar och litterära ordval. Ska en bok om andra världskriget verkligen vara så upphöjd, tänkte jag. Det kändes mer som en nostalgisk tillbakablick på en svunnen tid än riktiga människoöden. Nu när jag läst klart boken kan jag se poängen, för just nostalgi och minnen är ett så genomgående tema i den här romanen. Klart att den italienska ockupationen får ett romantiskt skimmer över sig när den följdes av så mycket värre (verkliga) händelser. Samtidigt kan jag känna att språket (som är fantastiskt) ligger lite i vägen för bokens löpande kontrast mellan de fasansfulla händelser som utspelar sig under kriget och allt det vackra i vardagslivet, vilket framför allt illustreras genom musik. Jag har helt enkelt svårt att ta till mig de allra mörkaste scenerna för att de är svepta i så vackra ord.

Nu är väl kritiken “den är för vacker” inte det värsta negativa omdöme man kan ge om en bok. Jag rekommenderar den alltså å det varmaste och hoppas att den kommer i svensk översättning, inte minst för att jag skulle vilja studera hur översättaren tar sig an uppgiften att överföra de Bernières högtflygande prosa till vanlig, hederlig svenska.

Tre bra saker jag kom på förra året

Det är bråda dagar i manusverkstaden just nu med bokad inlämning till lektör den 15 februari. Innan dess behöver jag fixa till en hel del och jag tänkte därför ta vara på det här tillfället att påminna mig själv om tre viktiga rutiner jag införde 2016. Jag håller dem fortfarande vid liv, men i stressiga tider är det lätt att bli ofokuserad och ta genvägar, och så är den negativa spiralen i gång. Och nej, nej, nej, så kan vi inte ha det. Om jag ska fixa min självpåtagna deadline på det sätt jag vill behöver jag vara på topp och då är det följande som gäller:

1. Utlopp för negativa (och positiva) känslor
Min skrivdagbok består av lika delar självömkan och storhetsvansinne. Dagar då allt känns hopplöst brukar det räcka med en utläggning på cirka fem minuter om hur otroligt dålig jag är på att skriva för att jag ska få nog av mig själv och börja arbeta med manuset istället.

2. Produktionskoll
Nuvarande standard är 3x30 minuter på vardagar och 6x30 minuter de helgdagar jag inte är uppbokad. Varje pass förs in med en liten markering i min skrivdagbok. När jag nått upp till dagens kvot (vilket inte sker alla dagar, men nästan) slutar jag skriva och gör något annat utan dåligt samvete. Att pressa ur mig mer gör mig ändå bara grinig dagen efter.

3. Belöning
Trogna läsare vet vad det handlar om. Jäpp, klistermärken. Vet inte hur många ark av de där tecknade djuren jag avverkat vid det här laget, men det känns fortfarande fint att få klistra in ett av dem i skrivdagboken efter avslutat dagsverke. Jag har till och med börjat associera vissa av dem med karaktärer i min berättelse och sparar dem till en dag då jag arbetat extra mycket med just den karaktären.

Och där, kära Bara hittepå, har du de tre punkter du behöver fokusera på under månaden som kommer, så ska nog resten lösa sig. För den övergripande insikten jag fick förra året är att hur barnsligt det än är, så hjälper mitt lilla lullull vid sidan av att avdramatisera skrivandet och göra det till en småmysig vana istället för ångestladdad skaparkris. Jag skulle inte bli förvånad om typ Hemingway sysslade med något liknande i smyg.

måndag 2 januari 2017

I år tänker jag bli refuserad

För första gången dessutom. Och förmodligen andra, tredje, fjärde och femte också. Jag gissar att jag kommer glädja mig betydligt mer till ettan än till femman, men å andra sidan kommer ju femman vara fyra refuseringar närmare det där slutliga JA-beskedet som vi alla går och drömmer om.

Om det nu blir något JA till slut. Det vet jag såklart inte.

Hur tänker ni kring att skicka till förlag? Skickar ni och glömmer bort? Räknar ni dagarna som de suttit och hållit på manuset? Är inskickandet något som bör firas eller bara något att få överstökat?

Än så länge har jag hållit alla de där tankarna på avstånd. Det har känts så otroligt avlägset att nå stadiet där jag har en färdig text som tål att inspekteras av andra. Ärligt talat är jag ju inte där nu heller, men något har förändrats i min inställning. Jag känner att jag verkligen vill slutföra det här manuset och göra det så bra det bara går innan jag börjar jobba med något annat. Nu när jag kommit igång ordentligt med vardagsskrivandet och löst upp knutarna som satt i vägen för den stadiga textproduktionen är det dags att fokusera på de längre trådarna — karaktärsutveckling, vändpunkter, allt det där som kräver ett helt manus.

Nyårslöften är kluriga. Ibland lovar man för mycket och finner att själva löftet är i vägen för det man vill uppnå. Men att skicka iväg ett manus till förlag i år känns ändå som ett bra löfte. Känslan av att skriva ut det färdiga manuset, att ha satt den sista punkten, det är den jag vill åt. Och på ett inte helt sunt plan vill jag också ha något att bidra med i diskussionerna om alla dessa deprimerande refuseringsbrev.