lördag 13 september 2014

Fantastisk Podd om research

Jag har hört talas om Fantastisk Podd - en podd om fantastik på svenska - på lite olika håll, men det var först idag som jag slutligen hittade dit, via Mia Franck, som också medverkar.

Senaste avsnittet handlar om research, inspiration, miljöer, målningar och att provsmaka blod. Mycket intressant lyssning! Rekommenderas!

Recensionsprocessen

Den här veckan lyder Annikas bokbloggsjerka:

Hur ser din recensionsprocess ut? Skriver du anteckningar (eller viker hundöron) under tiden du läser? Recenserar du en bok direkt efter du har läst ut den?

Kort sagt: dela med dig av dina bästa recenseringstips!


Bara Hittepå är inte ens ett år ännu och jag hade ingen glasklar plan när jag startade den, men gradvis har jag märkt att jag tycker om att skriva några rader om böcker jag läst. Min process har inte stabiliserats ännu. Ibland påbörjar jag ett textdokument under läsningen och skriver ner några stolpar, men oftast läser jag först boken och går och funderar på den några dagar innan jag börjar skriva. Egentligen tycker jag bättre om att ha anteckningar till hands, men det gör också att själva läsupplevelsen styckas upp. Bättre vore kanske att läsa böcker två gånger - en gång för min egen skull och en för att markera viktiga passager, men det finns ju tyvärr inte tid till allt. Allra helst skulle jag vilja diskutera varenda roman i en bokcirkel först, men som sagt, tiden räcker inte till.

Jag imponeras ofta av de ingående och genomtänkta recensioner jag läser på en del andra bokbloggar, så jag ser fram emot av att läsa hur andra gör.

Men ALDRIG att jag viker hundöron!! Får rysningar bara av tanken…

söndag 7 september 2014

Djurvänner av Anton Marklund

Utländska böcker i all ära, men det är något speciellt med att läsa välskriven litteratur på svenska. Allt kommer lite närmare, varje betydelseskiftning spelar roll. Jag gläds åt mitt poetiska, kraftfulla modersmål på ett annorlunda sätt här i förskingringen, jämfört med när jag hörde det runtomkring mig varje dag.

Djurvänner är en roman där det också finns mycket annat att glädjas åt. Eller, låt mig förtydliga. I själva berättelsen finns inte mycket glädje. Vi får höra autistiske Johannes, hans mamma Mona och hans pappa Lennart berätta om de olustiga händelser som kulminerar i ett fruktansvärt brott. Fruktansvärt i sin våldsamhet och fruktansvärt i sin samtidiga oundviklighet och undviklighet. Marklund visar en i taget upp pusselbitarna som gör Johannes till en mördare. Varje bit representerar en möjlighet att göra någonting annorlunda, att välja en annan väg, men eftersom ingen vet vad som är på väg att hända snurrar berättelsen vidare, kugge efter kugge. 

Jag fattar inte hur det här kan vara en debutantbok. Marklund känns för säker och färdig för det. Språket sitter, nerven sitter. Det är avskalat, men aldrig torftigt. Det finns visserligen ett kort parti där jag inte är fullt lika övertygad (samtalet mellan Mona och Niklas), men det gör snarare att jag inser hur skickligt skriven resten av romanen är, lite som om Marklund vore en gymnast som vacklar till i sista nedslaget innan han rätar upp sig och segervisst sträcker armarna i luften.

lördag 6 september 2014

Sommarut-meh-ningen

Meh. Den ångade på så bra, men så kom en sådan där galet stressig period på jobbet när allt annat fick stå tillbaka. Av mina fem vidga-vyerna-böcker blev det bara tre innan sista augusti. Egentligen fyra, men en har jag inte hunnit skriva om. Den femte har jag bara hunnit några sidor i.

Fast äsch, det gör väl inget. Jag ger mig själv förlängt till sista september, så får vi se hur det går.

Och av någon anledning har min hjärna nu valt Nick Borgens klämkäcka klassiker We are all the winners som mentalt soundtrack till den här posten. Jisses.