söndag 7 september 2014

Djurvänner av Anton Marklund

Utländska böcker i all ära, men det är något speciellt med att läsa välskriven litteratur på svenska. Allt kommer lite närmare, varje betydelseskiftning spelar roll. Jag gläds åt mitt poetiska, kraftfulla modersmål på ett annorlunda sätt här i förskingringen, jämfört med när jag hörde det runtomkring mig varje dag.

Djurvänner är en roman där det också finns mycket annat att glädjas åt. Eller, låt mig förtydliga. I själva berättelsen finns inte mycket glädje. Vi får höra autistiske Johannes, hans mamma Mona och hans pappa Lennart berätta om de olustiga händelser som kulminerar i ett fruktansvärt brott. Fruktansvärt i sin våldsamhet och fruktansvärt i sin samtidiga oundviklighet och undviklighet. Marklund visar en i taget upp pusselbitarna som gör Johannes till en mördare. Varje bit representerar en möjlighet att göra någonting annorlunda, att välja en annan väg, men eftersom ingen vet vad som är på väg att hända snurrar berättelsen vidare, kugge efter kugge. 

Jag fattar inte hur det här kan vara en debutantbok. Marklund känns för säker och färdig för det. Språket sitter, nerven sitter. Det är avskalat, men aldrig torftigt. Det finns visserligen ett kort parti där jag inte är fullt lika övertygad (samtalet mellan Mona och Niklas), men det gör snarare att jag inser hur skickligt skriven resten av romanen är, lite som om Marklund vore en gymnast som vacklar till i sista nedslaget innan han rätar upp sig och segervisst sträcker armarna i luften.

2 kommentarer:

  1. Tack så mycket för dina ord. Blir jätteglad.
    /Anton

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv för en underbar bok och för att du tog dig tid att kommentera. Hoppas få läsa mer av dig framöver! :)

      Radera