La Repudiée av Eliette Abécassis

Jag har en särskild väntehylla för böcker jag ännu inte hunnit med. Den sträcker sig över ett och ett halvt hyllplan, för ack vad mycket snabbare det går att köpa nya böcker än att läsa dem jag redan har. Bland alla de här böckerna finns det några som ger mig dåligt samvete i långt högre grad än alla de andra tillsammans. Det är böckerna i franska sektionen. En del inhandlade i självförbättrarsyfte, andra från nära och käras utrensningar i de egna boksamlingarna. Jag blir erbjuden en bok, tar tacksamt emot, avser att läsa och sedan… Alltså, det är så tungt att läsa på franska. Jag fattar bara hälften och min hjärna kollapsar efteråt.

Det var sålunda med blandade känslor jag tog mig an en fransk bok, utvald efter principen “ju kortare, desto bättre”. Det blev La Repudiée (Den frånskilda).

Men… Efter första sidan var jag fast!

Judinnan Rachel lever i den ultraortodoxa stadsdelen Mea Shearim i Jerusalem. Hon giftes bort med Nathan när hon bara var sexton år. Det var ett arrangerat äktenskap, men hon älskar verkligen sin make och han älskar henne. Dock föreskriver reglerna att en man kan begära skilsmässa efter tio år, om paret förblir barnlösa. La Repudiée är en lågmäld beskrivning av Rachels desperation. Till skillnad från sin mer rebelliska lillasyster Naomi, har Rachel varit nöjd med sin lott i livet. Hon har gjort allting rätt. En enda gång bryter hon mot reglerna och går till en vanlig läkare för att han ska bota hennes barnlöshet. Då det visar sig att det är hos hennes make problemet ligger, väljer hon att hålla sanningen hemlig.

Men det spelar ingen roll hur god Rachel är. Som barnlös är hon också värdelös. Som rabbinen förklarar för Nathan: “Barnen, det är vår styrka. Det är så vi besegrar dem. [. . .] De andra, de ogudaktiga, kättarna som styr det här landet. Våra barn, det är vår framtid. Det är framtiden för vår judendom. Du förstår att de andra, de har inga barn. Tack vare barnen tillhör framtiden oss.”

Abécassis hade kunnat säga mer, men jag är glad att hon inte gör det. På 125 sidor får hon med allt som behövs. Och Rachel, tjugosex år och redan förbrukad, är en röst som stannar kvar.

Jag kan inte annat än hoppas att Abécassis blir översatt till svenska. Kanske något för det underbara förlaget Sekwa?

L'enfant Océan av Jean-Claude Mourlevat

Den här recensionen ska tas med en nypa salt eftersom mina franskkunskaper är sådär. De fina nyanserna har säkerligen gått mig förbi. Men hur ska man lära sig ett språk om man aldrig övar?

Det första jag inser när jag läser L'enfant Océan (hittar ingen svensk översättning, men den heter The Pull of the Ocean på engelska) är att jag helt saknar sagoallmänbildning. Handlingen är nämligen baserad på Tummeliten och jag känner inte igen någonting. Ja, förutom den diminutiva storleken på bokens huvudperson, Yann Doutreleau, då.

Yann väcker sina sex storebröder (tre tvillingpar) mitt i natten och berättar att de måste fly från sitt hem och sina föräldrar. Bröderna litar genast på honom, för Yann har närmast övernaturliga förmågor och är mycket äldre och klokare än sina tio år. Tillsammans flyr de sju västerut genom Frankrike, mot havet.

Mourlevat använder ett intressant berättargrepp där han låter varje kapitel berättas av olika karaktärer. Vi får lyssna till bröderna, föräldrarna och diverse människor som kommer i deras väg: socialarbetare, författare, bagare, studenter, poliser… Det skulle kunna bli krystat, men jag tycker att det fungerar. Ur en språkpedagogisk synvinkel (för att använda ett fint uttryck) är de många berättarrösterna också en fördel, eftersom man övas att känna igen nyanser hos olika ord och uttryck, vad som är formellt, vad som är barnsligt, och så vidare.

L'enfant Océan är inte en bok jag kommer att bära med mig länge, men den är snabbläst och medryckande. En svensk översättning vore inte alls ovälkommen.

Och för den som vill damma av skolfranskan är den faktiskt perfekt.