När vi var små satt min bästis och jag och gjorde upp långa listor över ord till vårt hemliga språk. Det tog evigheter. Att hitta på nya ord är jättelätt i cirka fem minuter, men sedan börjar fantasin tryta och man glömmer dessutom bort vad man redan hittat på. Men vi kämpade vidare. Undrar vart dessa listor tagit vägen, men som jag minns dem var de ganska omfattande, med klädesplagg, kroppsdelar och så vidare. Visserligen tvivlar jag på att vi någonsin lyckades memorera tillräckligt med ord för att ha ett vettigt samtal, men det var något med de där oändliga listorna som tilltalade oss.
Det är tack vare Arika Okrent som jag drömmer mig tillbaka till barndomens förlovade land. I hennes bok trängs världsförbättrare, grammatikbesatta och Star Trek-fantaster som alla har det gemensamt att de ägnat extrema mängder tid åt att utforma och lära sig påhittade språk. Slöseri med tid? Har vi inte tillräckligt med språk som det är? Mja, kanske, men det är ändå något med entusiasmen hos dessa människor som är otroligt medryckande.
Och alla påhittade språk är inte oanvändbara. Ta till exempel bildspråket Blissymbols som uppfanns av Charles K. Bliss i ett försök att få de olika befolkningsgrupperna i hans hemstad Czernowitz att kunna kommunicera med över språkgränserna. Det floppade visserligen, men senare har språket kommit att användas för att lära barn med grava talsvårigheter att kommunicera med omvärlden (dock inte utan konflikter med språkets uppfinnare!).
Jag rekommenderar verkligen den här boken! Den är inte tung läsning, men ändå fick den mig att reflektera mycket kring vad språk egentligen är och hur vi använder det för att tolka omvärlden. Dessutom innehåller den en intervju med en man som har esperanto SOM MODERSMÅL (!!!). Mitt språkälskarhjärta slår dubbelslag.
Det är inte utan att jag börjar fundera… Borde man kanske ägna återstoden av påskhelgen åt att ställa upp prydliga tabeller med nybakade glosor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar