måndag 7 juli 2014

Der fernste Ort av Daniel Kehlmann

Ett av mina starkaste läsminnen är Dostojevskijs Brott och straff. Handlingen minns jag numera inte mycket av (dags för omläsning kanske?), men däremot känslan av febrig galenskap, möjligen förstärkt av att jag faktiskt hade feber under läsningen.

Daniel Kehlmanns Der fernste Ort (titeln anspelar på begreppet Ultima Thule) är inte på långa vägar lika fenomenal som Brott och straff, och i sitt behändiga långnovellsformat inte heller lika omfångsrik. Men den där obehagliga känslan av att allt inte står rätt till med huvudpersonen finns där. Vi får följa Julian som tröttnat på sitt trista liv som anställd på en försäkringsbyrå och iscensätter en drunkningsolycka för att kunna fly från allt. Så långt låter det kanske som en dråplig hundraåringshistoria, men det hela är mycket stillsammare än så. Genom återblickar berättas historien om Julians medelmåttighet och hans oförmåga att ta sig samman och göra något han själv finner meningsfullt. Hela tiden ligger något och skaver, kanske är det en önskan om att Julian ska förstå att han faktiskt skulle kunna söka och få professionell hjälp.

Tidigare har jag läst Kehlmanns tiopoängare Jag och Kaminski samt Världens Mått. Riktigt så långt når nu inte Der fernste Ort, men oläsvärt är det inte! Herr Kehlmann är och förblir en av mina favoritförfattare.

Dessutom ett tillskott till Sommarutmaningen. Heja heja friskt humör!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar