Erzähler der Nacht av Rafik Schami

Det är svårt att komma tillbaka efter en bok som The Translator som jag skrev om i förra inlägget, men nu gör jag ett försök. Och då kan det väl få vara dags för en riktigt varm och mänsklig bok? Den tysk-syriske författaren Rafik Schamis ungdomsroman Erzähler der Nacht (finns i svensk översättning och heter då Nattens berättare) är en sådan. Schamis hyllning till berättarkonsten är dessutom en påminnelse om allt en ungdomsbok kan vara, för hur konstigt det än låter kan även unga läsare få ut mycket av att läsa om en samling äldre herrar i 50-talets Damaskus. Jag är själv ett bevis på det: som tolvåring slukade jag Schamis bok och gjorde till och med några tafatta försök att författa i samma stil, så tagen var jag.

I centrum står kusken Salim, som förgyller sina passagerares restimmar med att berätta de mest fantastiska historier — ända tills han förlorar rösten. Hans berättarfe orkar nämligen inte mer och vill gå i pension. I sann sagostil får Salim dock en sista chans: sju gåvor kan rädda honom. Att det är berättelser som ska utgöra gåvorna kan väl knappast ses som en spoiler.

Så vännerna börjar berätta, en efter en, kväll efter kväll. Vissa berättar sagor, andra mer eller mindre sanna historier ur livet. Romanen andas Tusen och en natt, men jag associerar också till vår egen Selma Lagerlöf. Med ett ändrat namn här och där hade många av berättelserna varit lika övertygande som värmländska sägner. En god berättelse vet inte av några nationsgränser.

Detta kära återseende med en favoritbok från min barndom innebär att även Syrien kan kryssas av på läsutmaningen i år. Jemen och Somalia återstår, men jag har böcker på gång från båda, så det ska nog gå att knyta ihop det hela innan året är slut.

Att läsa på utrikiska

Jag läser gärna på andra språk än svenska. Delvis för att jag tycker det är roligt, delvis av praktiska skäl – det talas franska här där jag bor och min lokala bokhandel har dessutom ganska bra hyllor för tyska och engelska, men så klart ingenting på ärans och hjältarnas språk. (Förresten, franska bokomslag… De är så sobra. Nästan alltid vita ryggar och så kanske något konstverk på framsidan. Helt annorlunda känsla mot att gå runt i en svensk bokhandel.)

Men nu till någonting jag retar mig på. Med jämna mellanrum stöter jag på följande två åsikter:

1. Det är ALLTID bättre att läsa på originalspråk.

2. Det är ALLTID bättre att läsa på sitt modersmål.

Och varje gång vill jag bara säga ungefär ååhnnngggghhhmmm-NEJ. Låt mig börja med åsikt 1. För den som verkligen behärskar en viss författares modersmål är det med största sannolikhet mest givande att läsa just den författaren på just det språket. Visst, jag håller med. Men vad innebär det att behärska ett språk? Jag har 60 högskolepoäng i engelska, bodde fyra år i England och har allmänt lätt för språk. Behärskar jag engelska? Njae. Det finns absolut nyanser som går mig förbi i mitt läsande. Och framför allt: Texten drabbar mig på ett helt annat sätt på svenska. Visst vet jag vad fire betyder, men eld, hur mycket mer hypnotiskt är inte det ordet? När någon hävdar att de behärskar engelska lika väl som sitt modersmål undrar jag snarare hur väl de behärskar modersmålet.

Så långt verkar det kanske som att jag bekänner mig till åsikt 2, att svenska (eller vilket modersmål det nu gäller) alltid vinner. Men nej. Eller jo, det är klart att på ett plan är det så, men samtidigt är en roman inte fix och färdig produkt som bara kan läsas på ett sätt. T.ex. får texter på franska en lite högstämd och poetisk ton för mig. Inte för att författaren nödvändigtvis avsåg det, utan för att la vie quotidienne låter lite elegantare än det svenska vardagslivet. Om det gör att jag uppskattar en bok mer, finns det väl inget ont i det? Vidare ger danskan ett lite humoristiskt skimmer åt mina läsupplevelser, medan tyskan lämpar sig väl för pompösa karaktärer med bristande självinsikt (Daniel Kehlmann! Okej, ska sluta tjata om honom). Dessutom (och detta är nog ännu viktigare), är läsandet ett så fantastiskt bra sätt att lära sig ett språk. Nobelpristagarna kan kanske få vänta, men en riktigt spännande ungdomsbok gör att glosorna tragglas av sig själva. Varför förneka sig detta nöje?

Det jag framför allt vill få sagt är detta: För i princip alla som inte växte upp tvåspråkiga (och förmodligen även för en del av dem) spelar lässpråket roll för upplevelsen. Det är okej. Samma bok på originalspråk och i översättning är inte samma bok, men olika betyder inte olika bra. Läs på det språk som passar dig, men om du är lätt berusad, befinner dig på samma fest som jag och känner för att berika mitt liv genom en lång monolog om varför ditt sätt är bäst… – så kan du gärna låta bli.