“I should then see the discovery of the longitude, the perpetual motion, the universal medicine, and many other great inventions, brought to the utmost perfection.”
Evighetsmaskinen, visst den kommer vi nog inte se på ett tag. Universalkurer likaså. Men jag kommer ihåg att det där med longitud gick mig helt över huvudet. Exakt vad är det och varför skulle det vara så infernaliskt svårt?
För den som är lika oinsatt som jag handlar longitudproblemet om svårigheterna att veta var man befinner sig i öst-västlig riktning ute på oceanerna, något som kan vara skillnaden på liv och död när förråden tryter, skörbjuggen härjar och inget land finns i sikte. Frågan var så viktig för den internationella handeln att en belöning på 20’000 pund (miljontals och åter miljontals kronor i dagens pengavärde) utlovades till den som tog fram en fungerande metod. De flesta trodde att priset skulle gå till en astronom, men ingen av metoderna som byggde på himlakropparnas rörelser var tillräckligt exakt. I slutändan var det en oansenlig urmakare, John Harrison, som löste problemet genom att konstruera en helt otrolig klocka eller kronometer, vars tidshållning kunde användas för att räkna ut skillnaden mellan London-tid och lokal tid, och därmed även avståndet hem.
Låter det torrt? Det är det inte. Dava Sobel skriver riktigt, riktigt bra. Det är medryckande men inte spekulativt, detaljerat men inte detaljstaplande, rätt och lagom på alla sätt. På 175 sidor hinner hon med Harrisons många vedermödor, men ger också en överblick över tidigare försök och misslyckanden. Populärhistoria och populärvetenskap i sin allra förnämaste form. Och nästa gång jag är i London vill jag definitivt försöka see Harrisons kronometrar på riktigt.
 |
| Harrisons mästerverk, kronometern H5 (bildkälla) |
