Koko tycker att bokbloggsvärlden fokuserar för mycket på det som är nytt och spännande. Därför vill hon utmana er att blogga om en bok (eller flera) som är minst hundra år gammal men som fortfarande är läsvärd. Vuxenbok, barnbok, facklitteratur, vad du vill. Motivera!
Och det passar mig ovanligt bra, för jag har en roman av äldre modell som jag länge tänkt skriva något om, men aldrig riktigt kommit mig för. Anledningen är kanske framför allt att jag inte riktigt kan bestämma mig för vad jag egentligen tycker om Pengar, Victoria Benedictssons roman från 1885, som hon publicerade under synonymen Ernst Ahlgren. Å ena sidan är den mycket läsvärd och fick mig att fundera mycket, å andra sidan tycker jag inte att den är “bra” i betydelsen välskriven med ett språk som överlevt tidens tand. Men å tredje sidan kanske det inte spelar någon roll?
Pengar beskriver Selma Bergs liv, från bekymmerslös sextonåring med konstnärsdrömmar till tillvaron som kuvad gift kvinna tillsammans med en man hon inte älskar och som är gammal nog att vara hennes far. Handlingen har drag av Benedictssons eget liv och kritiken mot dåtidens kvinnoroll är tydlig. Kvinnor hade bara tillträde till högre utbildning inom några få områden som musik och konst, men även dessa låg utom räckhåll för de flesta, eftersom det ansågs vara slöseri med pengar att utbilda kvinnor som ändå skulle gifta sig. Inte ens en kvinna med egna pengar var garanterad en utbildning, eftersom hon levde som omyndig tills hon var 25 år och därmed var i händerna på sin förmyndare. Trots att unga kvinnor inte sågs som mogna nog att bestämma över sig själva kunde de gifta sig redan vid 16 års ålder och därmed få en ny förmyndare, deras äkta make. Begåvade kvinnor som Selma Berg och Victoria Benedictsson hade med andra ord mycket begränsade möjligheter att styra sitt eget öde och få utlopp för sina talanger.
Benedictssons roman är ingenting jag skulle rekommendera som ren nöjesläsning. Inte för att den är tung och svårläst (det är den inte), men den har åldrats på ett inte helt behagfullt sätt och uppbyggnaden liknar mer ett utkast till en roman än en färdig produkt. Men det Pengar förlorar i litterär finess vinner den i äkthet. Detta är en roman skriven från hjärtat och den ångar frustration och ursinne.
När upprördheten lagt sig något har dessutom utgåvan från Natur & Kultur ett välbehövligt och lagom koncist efterord av Karin Westman Berg där romanen sätts i sitt historiska perspektiv. Jag brukar inte vara så förtjust i för- och efterord, men här kastade jag mig över det, för jag ville genast veta mer – mer om det sena 1800-talets svenska kvinnor och framför allt om Victoria Benedictsson själv. Och det måste väl ändå betyda att jag faktiskt tyckte att Pengar var riktigt bra?
