The Buried Giant av Kazuo Ishiguro

Inför min tredje Ishiguro-roman hade jag strategin klar för mig: pärm till pärm i ett enda svep. Grejen är nämligen att jag tokälskade The Remains of the Day, men hade lite svårt för Never Let Me Go (skrev om den här), som annars verkar vara mångas favorit. Efter att ha analyserat och kontrasterat mina två läsupplevelser kom jag fram till att det var läshastigheten som var boven i dramat. Medan jag läste ut The Remains of the Day på en vecka blev Never Let Me Go däremot en sådan där bok som snuttlästes då och då under flera månader och det funkar helt enkelt inte att läsa Ishiguro på det viset. Den gemensamma nämnaren för hans sinsemellan mycket olika romaner är ju hans lugna berättarstil, där även dramatiska händelser är så nedtonade att de lätt går en ofokuserad läsare förbi.

Under julledigheten satte jag därför i mig hela The Buried Giant på tre dagar, och det fungerade! Även om The Remains of the Day är ohotad etta för mig, var detta perfekt julläsning – en både mysig och mångbottnad roman. Berättelsen är förlagd till tiden strax efter kung Arturs död, då England befolkades av britanner och saxare, men också  jättar, troll (eller vad nu ogres ska kallas på svenska) och drakar. Dessutom har en mystisk minnesdimma lagt sig över landet. Berättelsens huvudpersoner, det äldre paret Axl och Beatrice, minns inte längre särskilt mycket av sitt äktenskap. Hur var det nu, visst hade de en son? Som försvann? Men varför? De ger sig ut på en resa för att hitta honom.

Det finns mycket jag tycker om i The Buried Giant. Hur fina Axl och Beatrice är mot varandra, och hur deras liv är ett samtal som sträcker sig över många år. Den kollektiva minnesförlusten som går att läsa på så många sätt (Vad händer med ett liv när ingen, inte ens en själv, minns det? Innebär glömskan att brott i det förgångna bara stryks?). Och slutligen gillar jag själva miljön, en fantasyvärld som inte bara är pynt utan helt avgörande för att romanen skulle kunna berättas. Jag såg en intervju med Ishiguro där han berättade att miljön var något han bestämde sent i sin process, vilket jag tyckte var intressant. Han tänker alltså först ut vilken bok han vill skriva och sedan får han arbeta sig fram till rätt inramning. Och då blev det fantasy den här gången. En otroligt sund inställning tycker jag, som kan tröttna på att allt som snuddar vid magi med automatik ses som icke-litterär underhållning. Varför skulle gränsdragningen mellan tidsfördriv och Litteratur med stort L gå längs med genregränserna liksom? Och varför behöver vi ens sätta genre-etiketter på böckerna vi läser? Men det är en diskussion vi kan ta en annan gång. Idag räcker det med att säga att The Buried Giant är en fin och annorlunda bok som förtjänar att läsas – och helst då i ett sträck.

Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro

Ja, inte har det bloggats särskilt mycket på sistone, däremot har jag läst en hel del. Över Kristi Himmelsfärd åkte jag på minisemester utan dator och uppkoppling. Första dagen kliade det verkligen i tangentbordsfingrarna, men sedan satte lugnet in. Och som jag läste! På hotellrummet, på balkongen, på tåget, på restaurang (det gäller bara att hitta en som är lagom avslappnad så att man inte känner att man bryter stämningen när man hivar upp sin roman)… I vardagslag sker min mesta läsning i pendlingssammanhang, så detta med att dyka ner i annan värld i flera timmar var mycket välkommet.

Och först ut: Never Let Me Go. Den handlar om Kathy som växer upp i ett alternativt, mörkare England. Historien är en tillbakablick berättad av den vuxna Kathy, och hon och läsaren vet att hennes Hailsham inte är någon vanlig internatskola, utan snarare en uppfödningsanstalt för organdonatorer. För den unga Kathy är detta dock sekundärt. Hon är mycket mer intresserad av människorna hon har runt omkring sig, bl.a. hennes komplicerade kompisar Ruth och Tommy och de många lärarna ("guardians") på skolan.

Det är inga snabba vändningar och revolter och pangpang som man kanske skulle kunna förvänta sig i en historia av det här slaget. Snarare är takten maklig, på gränsen till stillastående. Kathy blir långsamt äldre och förstår mer av världen runtomkring, särskilt när hon tar hand om andra som redan börjat donera. Det långsamma tempot var ett hinder för mig när jag bara duttläste och det tog mig många månader att ta mig igenom första halvan. Nu när jag hade ett långt lässjok gick det dock mycket bättre och jag kom in i rytmen på ett helt annat sätt. Ishiguro är också så otroligt säker i sin förstaperson-röst. Inte en enda gång tänker jag på att det är en medelålders man som skrivit boken. Kathy ÄR Kathy och jag litar fullständigt på henne. Hon är inte lika fantastisk som Stevens i Ishiguros The Remains of the Day (en av de absolut bästa berättarrösterna någonsin!), men det finns å andra sidan bara en Stevens.

Så: En tankeväckande bok, där problematiken med organdonatorerna är ständigt närvarande, men sällan dominerande. En bok som kräver full uppmärksamhet för att komma till sin rätt.